Dans | kaimartinblog

Magisk musikdramatik

Posted on september 8, 2023 av Kai Martin

Konsert:

PAPERWING

!!!!!

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Fullt på parkett.

Bäst: Hela den svindlande, konstnärliga helheten.

Sämst: Att det tog slut.

Fråga: Hur fortsätter Paperwing alias Jenny Soovik efter den här konstnärliga fullträffen…?

Man kan nöja sig med ett albumsläpp. Känna att det här är gott nog. Stolt kanske addera ett gäng spelningar, en mindre turné. Kränga några plattor och t-shirtar. Visa upp sig. Så kan man släppa alla konstnärliga fördämningar och köra allt enligt konceptet mer är mer. Som Jenny Soovik gjort med sitt artistalias Paperwing och senaste (koncept-) albumet ”String fling” , som precis har kommit.

Det kan mycket väl vara Årets album. Jag är inte riktigt där än och vill dels ge musiken på skivan fler lyssningar, men också ge andra artister chansen att årets sista månader trumfa detta magnifika album.

I ett slags releasekonsert, som egentligen mer är en musikdramatisk föreställning, har hon inkluderat allt. Spänt bågen, vågat för att det inte funnits några andra alternativ. Hon har bjudit in modiga kreatörer till detta projekt att tillsammans både visualisera, konkretisera och sceniskt presentera ”String fling”.

Det är ett samarbete som är sömlöst, vackert och hängivet. Från Xenia Kriisins kostymer, Kim Engdahls peruk och mask till Liza Penkovas koreografi och den utsökta ljus- och ljuddesignen signerad Joakim Augustsson respektive Zimon Holmberg.

I centrum. Paperwing är förstås i centrum för allt, men inte utan sina musiker, dansare och det kreativa teamet. Foto: KAI MARTIN

I centrum för allt, förstås: Paperwing. ”String fling” är helt enkelt magnifik från start till mål. Så konsekvent genomförd där den utsökt arrangerade musiken, låtarna och sången fått sällskap koreografin, iscensättningen, kostym och skiften mellan Paperwings alter egon genom föreställningen.

Hon kommer in i rokoko med sin orkester – stråkkvartett på ena sidan, synt- och slagverkstrion på en andra – med musikerna klädda som vore det något slags burlesque. De fem dansarna agerar inledningsvis assister, klär av och på Paperwing, innan de förenas i dans för att förstärka musiken.

Det är utsökt. Det är häftigt. Det är berusande. Det handlar om svindlande 45 minuter, som är rikt och fullständigt hänförande.

Musiken i ”String fling” lever i en symbios mellan artmusic, electroniskt musik, pop, klassiskt och – kanske – en smula jazz. Det är eklektiskt, omfamnande, inkännande och mycket vackert.

Paperwing går från den manierade, rollen av den extravaganta med förväntningar till att kläs om till en svart, cool katt som skiftar till en beige gestalt med utstrålning. Vem är hon? Vem vill hon vara? Förmodligen alla efter humör. Det är ljus och mörker; tvekan och beslutsamhet.

Det här var musikdramatik som fullständigt tog andan ur mig. Jag blev rörd, känslosam och oändligt tacksam över att Jenny Soovik vill spränga alla ramar för denna sin föreställning med Paperwing.

Årets konsert? Definitivt.

Paperwing: ”String fling”, Stora Teatern 7 september 2023

Med: Jenny Soovik,sång, komposition och regi, Adrian Littwold, fiol, Annie Svedlund, fiol, Klara Angawa, viola, Gabriel Garcia, cello, Kim Nkoubou, syntar och sång, Jonathan Albrektson, syntar och sång, och Malin Almgren, trumpads och percussion samt sång.

Dansare: Linda Blomgren, Mio Delibaltas, Sandra Krantz, Agnes Stålhammar och Jeppe K Rasmussen.

Xenia Kriisin: Kostym.

Liza Penkova: koreografi.

Kim Engdahl: peruk och mask.

Joakim Augustsson: ljusdesign.

Zimon Holmberg: ljuddesign.

Sorglig final på lustfylld ”Diggiloo”

Posted on augusti 27, 2023 av Kai Martin

Show:

DIGGILOO

!!!

Skatås, Göteborg.

Publik: 10000.

Bäst: Att genomföra evenemanget med glatt humör…

Sämst: … för förutsättningarna på en lerig, regntung gräsmatta i bitvis regn var inte de bästa.

Fråga: Var verkligen Skatås som spelplats för ett evenemang någon bra idé egentligen…?

Man kan välja att avsluta sin karriärer på olika sätt. David Bowies alter ego Ziggy Stardust fick ett abrupt slut 3 jul 1973 när han på Hammersmith Odeon i London vid sista konserten på turnén inte bara berättade att det var slutet för hans glamrockfigur utan också på samarbetet med The Spiders From Mars. Bandet han spelat med de senaste åren.

Drygt 50 år senare tar en annan omfångsrik karriär slut – utan vidare jämförelser med just David Bowies roll. Anne-Lie Rydé överraskade emellertid turnésällskapet hon haft under ”Diggiloo”-turnén i sommar med att under sitt finalnummer ”Segla på ett moln” denna turnéns sista spelning också berätta att hon avslutar sin karriär.

Det blev förstås känslosamt. Både hon, publik och kamraterna på scen blev berörda. Men samtidigt sjöng hon den låt som Per Gessle gav henne för 40 år sedan och som blev hennes både genombrott, som soloartist, och hennes egen, med kraft och intensitet. Ja, som om det vore sista gången hon någonsin skulle sjunga den. Vilket det också blir.

Känslosam final. Anne-Lie Rydé avslutade sin karriär med finalen på ”Diggiloo”-turnén. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

Vi är jämngamla, så när som på två dagar, Anne-Lie Rydé och jag. Vi har delat scener tidigt i karriären, men hon har till hundra procent valt artisteriet på ett sätt som jag aldrig varit i närheten av. Det har gett konserter, album, tv-framträdanden, turnéer, musikaler, tv-serier… ja, till och med inhopp som journalist, som då hon för Månadsjournalen fick träffa legendaren Burt Bacharach. En sekvens som blir ett inslag i denna omgången av ”Diggiloo”, där den amerikanske låtskrivaren – som ju avled tidigare i år – hyllades i ett snyggt nummer som inleds med just Anne-Lie Rydé och ”Jag ser en man”.

”Diggiloo” firar 20 år och gör det på trygg, artistisk mark. Det är ett väl inarbetat koncept av det som Lasse Holm en gång startade. Artister mitt i karriären. Artister som precis slagit igen. Egna låtar blandas med väl funna covers. Komik blandas med allvar.

Det är en skicklig mix där alla omfamnas på scen samtidigt som artisterna är snabba att omfamna sin publik.

Här möter ”duvungarna” Nike Sellman (”Idol”-vinnare 2022), Maria Sur (”Melodifestivalen” 2023) och Liamoo (med i ”Diggiloo” förra året) de gamla rävarna Jessica Andersson (17 gången med ”Diggiloo”!) och Lisa Stadell (14 gången!). Äldst på scen är snart 67-åriga Anne-Lie Ryde, som också är debutant i ”Diggiloo”.

Med bredden på artisterna blir det också ett vitt spektrum av musik. Musikalgeniet Bruno Mitsogiannis har en röst som heter duga, har karisma och tar sin publik rätt upp och ned. Plötsligt får han den att skandera i den antifascistiska italienska partisansången ”Bella ciao” i en uppsluppen klezmerarrangerad version där han tjuvrusar ut i publiken.

Den galenskapen kontrasteras av John Lundviks ”When you tell the world you’re mine”, skriven för kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop. Då med Björn Skifs och Agnes, nu med kompositören själv vid mikrofonen tillsammans med Jessica Andersson.

Full fart på finalen. ”Diggiloo” tog farväl för den här gången med ett på återseende. Foto: KAI MARTIN

Hanna Hedlund och Daniel Norberg agerar förtjänstfullt konferencierer, men är också högst inblandade som sångare och komiker med frisk humor på buskisnivå.

Andreas Lundstedt får vädra sin faiblesse för George Michael, men får också både artistkollegorna, band och publik på fötter med discosande Alcazar-nummer. Thomas Di Leva är behagfullt distanserad till sin flummiga filosofi, skämtar om den och bjuder på både publikfavoriter ur sin repertoar. Mest överraskande är hans klädval – kostym, jeans och först långt senare den karaktäristiska kaftanen. Hans version av just David Bowies ”Life on Mars?” är oerhört stilfull. Liamoo har utvecklats till inte bara en fantastisk sångare utan också en artist av rang. Så också med Nike Sellman och Maria Sur, som verkligen tar scenen i besittning.

Jessica Andersson och Lisa Stadell är både inlevelserika och trygga på scen. Anne-Lie Rydé får breda ut sig med stil och elegans i sina 60-talslåtar, som hon gjort till sina egna.

*Tack och hej. Skatås i Göteborg blev final på ”Diggiloo” 2023. Men frågan är om valet av spelplats var så bra.*
*Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES*

Bra underhållning gällande det mesta. Men spelplatsen…? Nja, där har Göteborg & co och Krall produktion något att fundera över. Med en publik som spänner mellan 8 och 80 år är lång väg till området inget att trakta efter. Bilköerna till p-platserna ringlade långa. Skyltar om vart man skulle ta sig saknades. Toaletterna? Ja, jag vet inte var de fanns. Mörkt och svårt att ta sig ut från området efter arrangemanget blev ju inte lättare av det tunga regn som föregick evenemanget. Många med permobiler och rollatorer fick problem.

Nej, bättre upp 2024. Men kom gärna tillbaka. Inte sedan 2018 har ”Diggiloo” varit i Göteborg.

”Diggiloo”, 26 augusti, finalspelning på turnén sommaren 2023, Skatås, Göteborg.

Artister: Daniel Norberg, Andreas Lundstedt, Anne-Lie Rydé, Bruno Mitsogiannis, Jessica Andersson, John Lundvik, Maria Sur, Hanna Hedlund, Nike Sellman, Liamoo, Thomas Di Leva och Lisa Stadell.

Bandet: Robin Svensson, kapellmästare, keyboard, dragspel och kör, Kristian Persson, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Filip Olandersson, trumpet, Viktor Sand, saxofon och flöjt, Jonas Öijvall, keyboard, Peter Zimny, saxofon och flöjt, Mathilda Fritzell, fiol, gitarr och kör, och Joacim Backman, gitarr och kör.

Regi och koreografi: Sandra Koffner.

Koreografi: Linda Hansson, Lisa Stadell och Zain Odelstål.

Manusarbete: Christoffer Bendixen,

LED-contentdesigner: Torbjörn Fernström.

Scenograf: Roland Söderberg.

Kostym: Magnus Flobecker.

Ljus och grafik: Palle Palmé.

Ljud: Thomas Malbeck.

Lek- och lustfylld teater för unga människor

Posted on mars 17, 2023 av Kai Martin

Teater:

VILDA INUTI

Lekfullt för allvar. Backa Teaters ”Vilda inuti” är fylld av hyss, rörelser och musik – teater som lockar öga, öra, hjärna och hjärta för alla barn, små som vuxna.

Foto: OLA KJELBYE

Som av en slump pratar fåglar jag med Backa Teaters konstnärlige ledare Lars Melin innan föreställning. Han kan sådant, Lars Melin. Vet vilka fåglar som hörs i skogens symfoni. Kanske var samtalet omedvetet en tanke, för när föreställningen ”Vilda inuti” startar är det till en sångkör av diverse olika fågelarter i en skog vajande träd, en jättemänniska i något slags sömn och i fonden en stor, vandrande skogsfigur som aldrig får sin förklaring.

”Vilda inuti” är en pjäs för barn från sex år och uppåt. En färgstark föreställning fylld av hyss, musik, lek och allvar. Ur den sovande jätten kommer små människodjur. Inledningsvis osäkra, försiktiga och emellanåt rädda. Men sakta vågar de ta plats, hävda sitt jag och odla sitt ego.

Plötsligt hamnar jag på mitt barnbarns förskola. Leken som är förberedelser för framtiden. Positioneringen som finns för att stärka individen. Jag och mitt i leken är viktigt. Men för den som tror att vi lämnar självcentreringen då vi blir vuxna har missat både självreflektion och den narcissistiska samtiden.

”Vilda inuti” spelas skickligt av ensemblen, som hittar unga människors perspektiv och uttryck utan att det är manierat. Det ger en lust- och lekfyllda pjäs med ytterst få repliker, men desto mer uttryck i form av härlig koreografi, sprakande kostymer, färgglad makeup och intensiv musik. Backa Teater kan det här med teater för unga människor.

Vilda inuti, Backa Teater, Göteborg. Premiär 17 mars 2023. Spelas till och med 9 maj.

Idé och koncept: Anne Jonsson och Moa Backman.

Dramaturg: Kristina Ros.

Regissör: Anna Jonsson.

Koreograf: Anna Jonsson i samarbete med ensemblen.

dramatiker: Moa Backman.

Scenograf och ljussättare: Charlie Åström.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Kostymör: Kajsa Hilton Brown.

Ljud: Jesper Lindell.

Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

Medverkande: Eletheria Gerofoka, Anna Harling, Nawar Hermez, Soledad Howe, Rebecca Riggo, Johan Stavring, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Emelie Strömberg.

Musiker: Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Hahlin och Jonas Redig.

Sång, dans, mode i ljuv förening med Ane Brun och Danskompaniet

Posted on februari 5, 2023 av Kai Martin

Konsert/dansföreställning

12 SONGS och SAABA

Lustfyllt. Ane Bruns musik och sång förenas med Kenneth Kvarnströms koreografi, Göteborgsoperans Danskompani, Hans Eks arrangemang och Astrid Olssons kostymdesign till en total upplevelse. Foto: TILO STENGEL

Ane Brun har inte bara sitt eget tonspråk och sin egen röst. Hon vet också att uppskatta både nya sammanhang och utmaningar. De som såg henne med band på Way out West i somras (läs min text här – scrolla ned en bit) vet att hon är noga med sitt formspråk. En konsert är alltid lite mer än en konsert. det blir något av en föreställning för att ytterligare sätta accent till hennes eklektiska musik. Så har hon också jobbat i symfoniska sammanhang tidigare, som bland annat gav livealbumet ”Live at Berwallldhallen” (2018) i samarbete med Radiosymfonikerna och dirigent/arrangör Hans Ek. Den sistnämnde kan som få andra (göteborgaren Martin Schaub tillhör också denna rara skara) som på ett känsligt och på samma gång starkt vis förenar popmusik med symfoniska arrangemang. Så har han gjort ”Bowie-konserten” (Göteborgs konserthus hösten 2016) under arrangemanget ”Popical” och funnits för Laleh när det har behövts (Ullevi i somras).

För knappt ett år sedan gjordes ett samarbete mellan Göteborgsoperans Danskompani och Little Dragon, som föll väl ut (recension i länken). Göteborgsbandet musik med tydlig dansgroove sattes i en ny kontext, som föll väl ut. Nu har alltså Göteborgsoperan bjudit upp norsksvenskan Ane Brun till dans. Det blir en fantastisk iscensättning av tolv (tretton med extranumret) av hennes låtar utvalda av rutinerade koreograf Kenneth Kvarnström, som tillsammans med husets dansare och designer Astrid Olsson kreerat en ny dimension med orkestern.

Ane Brun är ingen blyg danspartner i detta exklusiva och skickliga sällskap. Efter inledande ”Lamento della Ninfa/Oh, love”, där hon sitter med ryggen mot publiken, blir hon en del av dansföreställningen och Danskompaniet. Det är djärvt. För visst är hon ingen tränad dansare, men hon vågar utmana sig själv och i dansarnas trygga skicklighet blir hennes rörelser en självklar del av helheten. Till detta Astrid Olssons inledningsvis strama kollektion, som alltmer växer för varje nummer i föreställningen.

Var och en av de tolv låtarna har sin egen koreografi och uttryck, men med skickliga arrangemang sys nummer för nummer sömlöst ihop till något levande, växande, vackert och smakfullt för öga och öra. Det är lustfyllt och smittande i denna ljuva förening av sång, dans och mode.

Med Little Dragon blev bandet lite för mycket av staffage, där deras medverkan blott blev fläckvis – om än i en fascinerande uppsättning. Det har man med råge tagit igen med ”12 songs” med en allestädes närvarande Ane Brun i varje nummer. Hennes bandmedlemmar (Martin Hederos, klaviatur, multiinstrumentalisten Josefin Runesteen och trummisen Per Ekdahl) är med i orkesterdiket med Göteborgsoperans orkester för att förstärka hennes musiks särart.

”12 songs” skulle haft premiär för ett år sedan. Men i restriktionernas slutskede för ett år sedan fick premiären skjutas fram. Men den som väntar på något gott fick lön onekligen lön för möda.

Efter paus var det dags för ”endast” Göteborgsoperans Danskompani med Sharon Eyals ”SAABA”. En nypremiär på föreställningen för knappt ett år sedan. Även här har kostymen sin givna plats med skira, hudnära kläder i spetsliknade material signerade designern Maria Grazia Chiuri för House of Dior. Danskompaniet kan, som vi som hade glädjen att se ”Hammer” (läs recension här!) i höstas, agera som en kropp i fullständig kontroll och rytmisk spasm. Det är trollbindande skickligt från Miguel Duartes inledande solonummer till det kollektiva samarbetet som följde; dans inte helt olik den som görs i Daft Punks ”Around the world”-video. Med musik som växer i rytm och dans förpassas jag också till Berhain, technopalatset i Berlin. Det är ju så, att Göteborgsoperans Danskompanis uppsättningar inte bara tjusar på plats på scen utan sätter också fantasin i sken. Då är det lätt att komma tillbaka.

12 songs, Göteborgsoperan, premiär 4 februari 2023:

Iscensättning: Kenneth Kvarnström.

Koreografi: Kenneth Kvarnström i samarbete med Göteborgsoperans Danskompani.

Dirigent: Hans Ek.

Arrangemang: Hans Ek, Martin Hederos, Johan Lindström, Per Ekdahl och och John Metcalfe.

Musik och sång: Ane Brun.

Kostymdesign: Astrid Olsson.

Ljusdesign: David Stokholm.

Ljuddesign: Joachim Bohäll.

Musiker: Per Eklund, Martin Hederos och Josefin Runsteen samt Göteborgsoperans orkester.

Dansare: Benjamin Behrends, Tsung-Hsien Chen/Lee-Yan Tu, Sabine Groenendijk, Danielle de Vries, Mai Lisa Guinoo, Hiroki Ichinose, Janine Koertge, Rachel McNamee, Einar Nikkerud, Riley O’Flynn/Logan Hernandez, Christophe von Riedermann, Duncan C Schultz/Zachary Engquist, Arika Yamada, Amanda Åkesson och Zenan Zubyk.

Låtlista:

Lamento della Ninfa/Oh, love 2. One 3. Sonnet 138: When my love swears that he is made of truth (text William Shakespeare, musik Johan Lindström/Ane Brun) 4. This voice (musik Ane Brun/Katharina Nuttall), 5. Lose my way (musik Ane Brun/Dustin O’Halloran) 6. Undertow 7. Du gråter så store tåra 8. Shape of a heart 9. The light from one 10. The last breath (musik Ane Brun/Johan Lindström) 11. Directions 12. Take a hold of me (musik Ane Brun/Martin Hederos/Josefin Runsteen). Extra: All we want is love.

SAABA, nypremiär 4 februari.

Koreografi och scenografi: Sharon Eyal.

Medskapare: Gai Behar,

Kostymdesign: Maria Grazia Chiuri för House of Dior.

Kompositör och musikarrangemang: Ori Lichtik.

Ljusdesign: Alon Cohen.

Musik: Hold you down – Daniel Stanfill, Nate Mercereau och Michael Milosh (Rhye), Hayaty – Mohammed Abdel Wahab, Chant et sanza – Jean Nkoulou och Homere Zambo (Patrice och Leontine Mboumba), From the and 15 – Avaq, Station to station – Erin Elisabeth Birgy (Mega bog).

Dansare: Benjamin Behrends, Bei Chen, Miguel Duarte, Hiroki Ichinose, Janine Koertge, Rachael McNamee, Riley O’Flynn, Christoph von Reidemann, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Joseba Yerro Izaguirre och Amanda Åkesson.

Bortslarvad Lenny Bruce

Posted on december 3, 2022 av Kai Martin

Teater

EN DÖD KOMIKERS LIV – EN SAGA OM LENNY BRUCE

Räddare. Claes Malmberg, som Lenny Bruce, och Caroline Söderström, som hustrun Honey, räddar ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” med sitt briljanta spel. Foto: OLA KJELBYE

Under sin utbildning på teaterhögskolan i Stockholm (1996–2000) var Fredrik Evers på studieresa med sin teaterspelande klass i London. En kväll gick han ensam för att se Eddie Izzards föreställning ”Lenny” om den amerikanske ståuppkomikern Lenny Bruce (1925–1966). En uppsättning som bet sig fast och som långsamt formats till den pjäs han nu författat och regisserat för Stadsteaterns stora scen. Med på tåget har sedan länge Claes Malmberg varit och den folkkäre komikern, underhållaren och skådespelaren drar här ett tungt och stort lass.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” är en ambitiös helaftonsföreställning på dryg tre timmar inklusive paus. En uppsättning som tangerar musikalens tematik med sång och dans, men som också famnar mer än vad den riktigt orkar greppa. Det är synd. Koncentrerat kring Lenny Bruces liv, mötet med hustrun Honey, deras samvaro, hans karriär och sylvassa satir hade varit nog. Hans utsatthet gentemot den amerikanske sedlighetspolisen likaså. Ja, drogberoendet och den ständiga pressen med.

Det är i miljön på nattklubben som ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” når sin brännpunkt. Där frodas dansen, stripteasen, ståuppen och jazzens frenesi (spelat med emfas av orkestern). Det är i denna 50- och 60-talsmyllan som storyn om Lenny Bruce berättas bäst av en engagerad och intensivt spelande Claes Malmberg. Caroline Söderström, som spelar Lenny Bruces hustru Honey, och Claes Malmberg formligen bär de scenerna, som är mörka, laddade, underhållande, paranoida och drabbande. Där är det lätt att glida över till scenerna i sovrummet, drömmarna och kärleken, domstolen och fängelset. Sven Dahlbergs scenografi kommer där till sin rätt, avskalad, effektiv och listig.

Men det är som om Fredrik Evers inte vågat lita på sagan om Lenny Bruce i sig självt. Pjäsen inleds med ett slags förspel med Gud, en hon spelad av Victoria Olmarker, som ser människan hon skapat till sin avbild jobba i samverkan. Men för att röra till det får människorna olika språk och missförstånden börjar samtidigt som de inser sin nakenhet och klär sig i skam och blygsel. Där någonstans kommer alltså Lenny Bruce in för en introduktion och vi kommer äntligen in i föreställningens kärna. Eller… ja, jo. Claes Malmberg är inte ju inte Claes Malmberg om han också inte får vara just Claes Malmberg. Så han bjuder på sedvanligt, jovialiskt vis in publiken, är direkt i sitt tilltal och omedelbart underhållande.

Det är en start som på något vis vill landa sagan om Lenny Bruce i en både omfattande och samtida kontext. Som om det behövs.

Andra aktens bjuder upp nummer som vore de hämtade från någon lokalrevy med överspel, trams och allvar. Charmerande i sina samtidsreflektioner och ur ett här och nu i Göteborg-perspektiv. Jag förstår tanken, att visa på att moralismen kring Lenny Bruce svidande satir, förbuden mot hans uppstudsiga och fräna komik speglar också vår tid. Rättsstatens rädsla för humor och politikers vilja att tala om vad som inom kultur är rätt och fel. Men om ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” fått vara just sagan om Lenny Bruce hade den här föreställningen varit formidabel och spot on. Istället blir det en både bortslarvad och vilsen uppsättning, som var så nära att hitta hem och hitta rätt.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce”, Göteborgs stadsteater, premiär 2 december 2022.

Manus och regi: Fredrik Evers.

Standuptexter: Lenny Bruce.

Dramatikerkonsult: Carl Otto Evers.

Regiassistent: Kajsa Steingård.

Komposition och musikarrangemang: Thomas Darelid.

Komposition och sångtexter: Fredrik Evers.

Scenografi: Sven Dahlberg.

Kostym: Helga Bumsch.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljus: Fredrik Jönsson.

Ljud: Marcus Lilja.

Koreograf: Ambra Succi

I rollerna: Claes Malmberg (Lenny Bruce), Caroline Söderström (Honey), Victoria Olmarker (Gud, Ada, mrs Sippi, domare, präst), Jesper Söderblom (berättaren, Cliff, Osborn, försvarare, polis), Eline Høyer (Sugar, Beda, notarie), Johan Friberg (Milton, Kal, åklagare), Johan Lalér, (Dante, polis).

Musikalartister: Princess Lyka Alexander (Bounty), Amanda Arin (Candy, polis), Nyat Kibreab Fredriksson (Chesty), Vinga Magnusdotter (Lucky, journalist) och Ashaa Zaki Southerland (Foxy).

Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare och piano), Per Boqvist (trummor), Björn Cedergren (tenor- och sopransaxofoner), Mats Lindberg (cello) och Matz Nilsson (kontrabas)

Omtumlande dans på Göteborgsoperan

Posted on november 6, 2022 av Kai Martin

Dans:

HAMMER

Stark, roande och fascinerande. Alexander Ekmans ”Hammer” svämmar tillsammans med Göteborgsoperans danskompani över inte bara på scen utan i salongen i en fascinerande föreställning.

Foto: LENNART SJÖBERG

Att Göteborgsoperans danskompani tillhör några av de främsta är inte svårt att förstå. Gång efter annan har den konstnärliga ledaren Katrín Hall lockat till sig ledande koreografer som utmanar Danskompaniets skickliga dansare. Nu är det svenske koreografen Alexander Ekman som bjudits in för en helaftonsföreställning, som från start tumlar om och väcker sinnena. Han har till sin hjälp samarbetspartnern Mikael Karlsson, den i New York boende kompositören, som skickligt spänner över musiken som minner om David Sylvians låtar, filmkompositören David Arnold storvulna och böljande musik och Philip Glass rytmiska kompositioner, men med en egen signatur. Lägg till danske designer Henrik Vibskovs sinnesutvigdande kreationer, Joakim Brinks ljusdesign och dramaturgen Carina Nildalens insatser och man får något för sinnena.

Göteborgsoperans stora scen tas snart och effektivt i besittning. Danskompaniet bildar en kollektiv helhet i symmetri och rytmisk elegans hos de drygt 30 dansarna. Alla värnar om alla, en mänsklig omtanke. Men knappt synbar för ögat vittrar det, någon osynk som skaver, någon rörelse som inte riktigt följer. Det är, förstår man, raffinerat uttänkt. ”Hammer” tummar inte på någonting och sveper intensivt från kollektivets värn mot narcissismens självförhärligande. Här har dansen inte räckt till. Ljud kommer från dansarna och senare också repliker. Det skapar extra kraft och hela tiden denna poesi i rörelse, en dansupplevelse av yttersta klass som paras med ett slags catwalk med Henrik Vibskovs fantasifulla kläder.

När scenen inte räcker till. Foto: KAI MARTIN

I första aktens slutscener svämmar plötsligt dansarna över ut i bänkraderna. Det är ett kittlande som förvisso inte är ny inom scenkonsten, men som inte desto mindre får en stark effekt. I närkontakt med de svettiga, gracila dansarna åker mobiltelefonerna fram. Selfies tas och uppmuntras till det för att efter ett ögonblick vara en fälla. Alexander Ekmans ”Hammer” och elegant lockat in publiken i moi-kulturen och excellerar den med kraft när väl dansarna är tillbaka på scen och vi i publiken sitter med långa näsor.

Stor danskonst. ”Hammer” bjuder på ett stycke stor danskonst på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

”Hammer” är allstädes närvarande. Inte ens i pausen får publiken vara ifred. Dansarna kommer ut som skuggfigurer med moln som huvudbonader, minglar och socialiserar utan att säga ett ljud. I andra akten stramas självcentreringen åt, en tv-show och blabla-repliker från både programvärden och den inbjudna influencern. ”Hammer” hade kunnat lämna oss i ytligheten med sin svarta ibland groteska satir. Men återvänder cykliskt till inledningen. Och allt börjar igen. Skickligt. Omtumlande. Fascinerande starkt.

”Hammer”, Göteborgsoperan. Premiär 29 oktober 2022. Sista föreställningen 10 december.

Koreografi, regi, scenografi och ljusdesign: Alexander Ekman.

Musik: Mikael Karlsson.

Dramaturgi: Carina Nildalen.

Kostymdesign: Henrik Vibskov.

Ljusdesign. Joakim Brink.

Dansare: Benjamin Behrends, Mei Chen, Nathan Chips, Zander Constant, Miguel Duarte, Zachary Enquist, Viola Esmeralda Grappiolo, Sabine Groenendijk, Mai Lisa Guinoo, Logan Hernandez, Hiroki Ichinose, Bettina Jurák, Janina Koertge, Fan Luo, Rachel McNamee, Waldean Nelson, Einar Nikkerud, Riley O’Flynn, Anna Ozerskaia, Auguste Palayer, Christoph von Riedemann, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Satoko Takahashi, Lee Yan Tu, Daniella de Vries, Johanna Wernemo, Arika Yamada, Joseba Yerro Izaguirre, Zenon Zubyk och Amanda Åkesson.