Författare: Kai Martin

Slarvigt, slamrigt, souligt, charmigt!

Posted on av Kai Martin

Konsert:

MARKUS HASSELBLOM och THEY OWE US

!!!

Rastlös. Markus Hasselblom bjuder på ett rastlöst framträdande med själfulld soul. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Matsalen, Göteborg.

Publik: Inte fullt, men ok.

Bäst: Markus Hasselbloms soul är innerlig.

Sämst: They Owe Us bekymmer med skenande bastrumma och gitarrstrul.

Fråga: Går det att klaga på Göteborgs kulturliv…?

Markus Hasselblom har en fin musikalisk karriär bredvid den civila. Genom band som Jmyhaze Beatbox, Lucknow Pact och Fantastic har han åtminstone skapat en lokal framgång nog så god. Men när nu 50-årige Markus Hasselblom drog igång sin solokarriär var det med soulen tätt till hjärtat. Musik som spunnits kring inspiration av Paul Wellers fascination av Curtis Mayfield. Men med svenska texter tangerar han också Håkan Hellströms mest soulfyllda ögonblick, utan att falla i någon identitetskris.

Markus Hasselblom har sin egen ton, sitt eget språk och sin egen röst. På scen är han en rastlös själ som vandrar osaligt över scenen inledningsvis iklädd helt i svar, bär en lång läderrock och en elegant knuten scarf runt halsen. Han jobbar hårt mot publiken, kliver nedanför scenen för direktkontakt. Är en crooner för pubscenerna, svettas ymnigt och leder bandet med medlemmar från bland annat Whyte Seeds (Björn Synnergen) och Steget (Nils Dahl) samt Kristoffer Ragnstam, från förbandet They Owe Us, på trummor och basisten Krister ”Tummen” Selander.

Magnus Hasselblom bor nu mer i Malmö och har odlat sin karriär där med lokala musiker. Sedan debuten på hemmaplan med ”Seoul” (2019) har han kommit med två album:”Oskön stämning” (2020) och ”07.01 hemifrån” . Den sistnämnda från i år med – om jag har förstått det rätt … med medlemmar från Ön. Bandet som i sin tur består av musiker från Damn!, Mopeds och Brainpool. Med dessa herrar har han också spelat runt en del.

Helkväll i Matsalen. Markus Hasselblom med band och They Owe Us spelade i Pusterviks Matsalen. Foto: KAI MARTIN

Men i Göteborg har det alltså ett annat sammansatt band. Hyfsat nyrepeterat. Det märks ibland på vilsenheten i musikernas ögon, men Markus Hasselblom smeker närmast osynligt allt rätt igen. Han har en skön, svajig stil. Sjunger ljust och betagande. Hans texter är jord- och vardagsnära och ger en känsla av att bli inbjuden till hans liv.

Det är ett kort, men sannerligen intensivt, set han kör (se låtlista nedan). Men inte desto mindre underhållande.

Slamrigt charmigt. They Owe Us – med Kristoffer Ragnstam – charmar och larmar med sin musik. Foto: KAI MARTIN

Kristoffer Ragnstam har sitt projekt They Owe Us, som väl egentligen har en större marknad internationellt än på hemmaplan. Han håller gruppen kort med sig själv på sång och trummor (plus lite bakgrunder och pads) samt – då det funkar – gitarr. (Det gjorde det inte denna kväll.) Sin medspelare är nu Klas-Henrik Hörngren från elektrojazzbandet Klabbes Bank. En tätt packad duo, som inledningsvis får det att spraka och fräsa.

Det är ju ordentligt duktiga musiker och Kristoffer Ragnstam vet att skriva musik i gränslandet mellan pop, grunge och – känns det som – improviserad punk med jazztouch. Tre album så här lång sedan starten 2020 med senast – ”All on red” – nyligen utgivet. På skiva är det alltid en upplevelse att höra låtarna. Men där är de mer rikt arrangerade. På scen är det avskalat och mer pang på (se låtlista nedan).

Det blir ibland slarvigt och slamrigt. Men precis som med Markus Hasselblom också väldigt charmigt.

Markus Hasselblom, Matsalen, Pustervik, 27 september 2025.

Bandet: Markus Hasselblom, sång och akustisk gitarr, Nils Dahl, klaviatur och sång, Krister ”Tummen” Selander, Björn Synnerby, gitarr och sång, och Kristoffer Ragnstam, trummor.

Låtlista:

  1. Sparkar
  2. Du och jag håller salong
  3. Oskön stämning
  4. Det bränns i mig
  5. Fajtas
  6. Komplimang och bombardemang.
  7. Första solen
  8. Läktarvrak
  9. När vi vinner (extranummer)
  10. Rak i ryggen (extranummer)

They Owe Us, Matsalen, Pustervik, 27 september 2025.

Bandet: Kristoffer Ragnstam, sång, trummor och pads, och Klas-Henrik Hörngren, klaviatur och sång.

Låtlista:

  1. The older you get, more golden you look
  2. Phantom, the ghost, the gap
  3. Hobo Waltz
  4. Breed
  5. Secondhand army
  6. Let’s rob a bank
  7. New wind
  8. All on red

Smärtsamt bra och fulländad ”Miss Saigon”

Posted on av Kai Martin

Musikal:

MISS SAIGON

!!!!!

Brutal närvaro. Feline Andersson gör sin Kim med brutal närvaro och stark sång. Foto: MATS BÄCKER

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: Feline Andersson gör Kim till fulländning.

Sämst: Med ”Miss Saigon” på engelska tvingas jag att läsa textremsan högt upp och missar skeenden på scen.

Fråga: Har ”Miss Saigon” någonsin gjorts så kraftfull och autentisk…?

Redan med uppsättningen av ”Miss Saigon” på Folketeatret i Oslo (premiär 2023) visade regissör, britten Guy Unsworth att han ville något mer än att bjuda på ännu en musikal. (Jag såg sista föreställningen 10 november samma år.) Han ville gräva djupare, skapa en historisk autenticitet och var noga med att de roller som så krävdes skulle göras av artister med sydostasiatiskt ursprung.

Nu med ”samma” uppsättning nedflyttad till Göteborgsoperans vidare scen och resurser har allt skruvats till ytterligare. Han har också valt att låta denna uppsättningen spelas på originalspråket engelska. Ensemblemen har fått genomgå formidabla historielektioner för att förstå djupet, kraften och väsentligen i var och en roller i reflektion till historien.

Det är ju så, att Vietnamkriget (1 november 1955–30 april 1975) har satt sina djupa sår. I landet där allt utspelades har befolkningen valt att inte prata om dåtid, utan siktar framåt. Men minnena finns kvar. På andra sidan Stilla havet lever krigsveteraner många gånger vind för våg i mental ohälsa, som USA inte bryr sig mer om än enstaka parader.

Paul Hardcastle fick en otippad hit 1985 med sin låt/video ”19”. Skoningslöst hamras budskapet in. Medelåldern på soldaterna var just 19 år. Ditskickade för att strida för något de inte visste vad det handlade om i ett land de inte kände till.

Vad medelåldern var på de vietnamesiska kvinnor som tvingades in i prostitution vet jag inte. Inte snittåldern på de stridande invånarna heller. Men att de drabbade alla är lätt att förstå.

”Miss Saigon” landar någonstans i krigsslutet. Chris, en ung soldat som drivs av ruelser inför sitt uppdrag, möter den likaledes unga vietnamesiska kvinnan Kim på baren Dreamland, som också tjänar som en bordell. Hon har flytt landsbygden där hennes familj dödats. Hon har ett tungt bagage, men är också oskuldsfull.

Ja, intrigen handlar om kärlek och svek under en ond tid. Men också om hopp – och förtvivlan. I Guy Unsworths händer har ”Miss Saigon” blivit en smärtsamt stark och fulländad uppsättning. David Woodheads scenografi är snillrik. Jean Chans kläddesign sparsmakat när så krävs och i full blom när det behövs.

De intensiva scenerna avlöser varandra med kraft. Från starten på risfälten med flygattack och bombningar över denna klassiska helikopterscenen vid amerikanska ambassaden till paradnumret ”The american dream” med Engineers (hallicken) drömmar om USA.

Eu Jin Hwang gör sin Engineer rått slipad, med alla skiftningar som krävs för rollen. Skickligt.

Paradnummer. I ”The american dream” får tillsammans med ensemblen glänsa extra allt. Foto: KAI MARTIN

Här finns också Chris starka inledning med ”Why, God, why?” – en scen som ger rysningar på grund av dramatiken. Timothy Garnhams amerikanska må vara sisådär, men herregud vad han sjunger. Han omfamnar sina nummer med lidelse i skönsång, som inte för en sekund tvekar om Chris ifrågasättande om vad han gör som soldat i Vietnam.

Drabbad av ruelse. Timothy Garnham gör sin Chris med stor övertygelse. Foto: MATS BÄCKER

Men det är förstås Feline Andersson som Kim som är den starkast lysande stjärnan i denna så sorgliga musikal. Hon är Kim. I varje känsla, varje steg, varje gest och hållning. Hennes sång är briljant och mångfacetterad. Om hon var bländande i som Elphaba i ”Wicked” når hon här fullkomlig världsklass. Hennes närvaro, hennes glädje och smärta känns igenom ben och märg, rätt in i själ och hjärta.

Lägg till ensemblen som i sina skiftande insatser gör formidabla insatser för att skapa det totala, intagande intrycket.

Och, inte minst, Jesper Blomberg som på grund av Arvid Assarssons sjukdom med kortvarsel får gå in och ta rollen som John – med bravur.

Världsklass. Feline Anderssons insats i ”Miss Saigon” är av världsklass. Foto: MATS BÄCKER

”Miss Saigon” på Göteborgsoperan är en omtumlande föreställning som skakar om i det innersta. Den fjäskar inte. Duckar inte för det brutala. Här går sveket på det personliga planet hand i hand med det politiska. När kommunistregimen tog över ledde det också till en massiv flyktingvåg. Mellan 1975 och 1992 flydde över två miljoner sitt hemland. Många infångades, straffades eller överlevde inte sin flykt. I slutscenen får vi denna information, som också förklarar att 35000 vietnameser bor i Sverige. Varav några finns på scen i just ”Miss Saigon”, så skapas autenticitet!

Det är ju också en musikal som tjänar som en pendang till ”Madam Butterfly”, Giacomi Puccinis opera från 1904. Men med en än mer kraftigt målad svärta och med en verklighetsanknytning som är svår att slå ifrån sig.

Jag såg ”Madam Butterfly” på just Göteborgsoperans scen 2018 och blev svårt gripen (läs här). Då med den sydkoreanska stjärnan Karah Son i en bländande roll, som hon reser runt världen med. Jag skrev då att hon ”sliter hjärtat ur kroppen med sin sång och agerar så raffinerat med både mimik och koreografi att trovärdigheten inte viker en tum”. Precis så med Feline Andersson.

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.

Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.

Regi: Guy Unsworth.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.

Scenograf: David Woodhead.

Kostymdesign: Jean Chan.

Koreografi: Cressida Carré.

Maskdesign: Tiiu Luht .

Ljusdesign: Matt Haskins.

Ljuddesign: Avgoustos Psillas.

Musik: Claude-Michel Schönberg.

Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.

Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.

Orkestrering: William David Brohn.

I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (Engineer), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).

Ensemble: Jesper Blomberg (cover John), Albin Boudrée, John Browning (cover Engineer), Julia Carlström (cover Ellen), Fanny Dan Tomter, Sonny Enell, Anton Engström, Julia Forssell, Tord Hansson, Martine Hattestad Kveli, Lars Hjertner, Andrea Rymoen (cover Kim), Evelina Schilling (cover Gigi), Robert Sillberg, Carl Sohlberg (cover Thuy), Matias Steen Hauge (cover Chris), Oscar Sundling Wallin, Lea Undall, Vivian Wrang plus statister och barnstatister.

Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Underhållande pocketmusikal med allvarstema

Posted on av Kai Martin

Musikal:

NÅN MÅSTE GÖRA DET

!!!

Sångaress. Helen Sjöholm och Gunilla Backman kan sjunga som få. Med tiden kommer också replikerna sitta i pocketmusikalen ”Nån måste göra det”. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Att få höra två av Sveriges främsta musikalartister tillsammans.

Sämst: Att replikerna inte riktigt satt (men det kommer).

Fråga: Kommer det bli mer av samarbetet Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm…?

Begreppet pocketmusikal, som trion Sissela Kyle (regi), Gunilla Backman och Helen Sjöholm skapat, är genialiskt. En musikal i ett litet format, som famnar efter mycket. Så är det med nyskrivna ”Nån måste göra det” (manus Per Naroskin), som elegant balanserar satir, allvar och humor i en märklig nutid. Att den rör sig i bokmiljö är än mer sinnrikt.

Kassandra (Helen Sjöholm) och Felicia (Gunilla Backman) är gallrare. Det vill säga deras uppdrag är att sortera ut icke passande litteratur. Detta sker på ett bibliotek någonstans i Sverige (just nu och fram till och med 18 oktober i Göteborg) där direktiven från något slags högre ort skiftar från en stund till en annan. Delvis genom telefonsamtal där ljudet från överordnade kommer som ett mummel.

De båda kvinnorna är väsensskilda. Kassandra, den mollstämda, med en förmåga – precis som i den grekisk mytologi  – att se in i framtiden. Hon som tröstar sig med vin och som sover över där hon jobbar. Felicia, den skämtsamma, som springer från jobbet för nästa nätfling. De knegar på för uppdraget de har fått, för… nån måste göra det. Men med tiden börjar skepsisen gro. Vad är uppdraget egentligen. Varför slänga böcker av Tove Jansson eller varför drogs hotet för Astrid Lindgrens ”Pippi i Söderhavet” bort…?

Ja, det är ständiga litteraturpreferenser i Per Naroskins listiga manus, som ger en listig nutidsskärpa och som ekar dovt i vår ängsliga, kancellerande tid med högt tonläge om censur. Interfolierat i detta musik, som (här framgår det dessvärre inte vem som ligger bakom de snygga arrangemangen), som är förinspelad på grund av budgetskäl (det är ju en pocketmusikal!).

Det är förstås en ynnest med två av Sveriges främsta musikalartister på scen. Helen Sjöholms röst sveper, som alltid, in en i ett dramatiskt välbehag. Hon ger en utmärkt karaktär till den svårmodiga Kassandra med stramt, allvarsamt ansiktsdrag. Gunilla Backman är ljuset, sjunger som få och hennes mer sprudlande, sorgfria Felicia skimrar. Visst, det var lite stapplande osäkert i replikerna denna urpremiärens kväll. Men det tar sig.

Tillsammans är de båda en kraft. I sången rent av ljuvt. Arrangemangen klär musik, som av Laleh (”Minnet av ett hav” – ledmotivet från Erik Poppes ”Utvandrarna”) eller Ebba Grön (en fantastisk flamencoversion av ”Mental istid”), i ny dräkt. Salem al Fakirs Melodifestivalbidrag ”Keep on walking” (2010), som fått en fin svensk översättning, blir det hoppfulla slutet. Här excellerar Helen Sjöholm och Gunilla Backman i sången, som ger stående ovationer.

Scenografin med lådor och böcker, något skrivbord, stol och stege fungerar förtjänstfullt. Kassandra och Felicia har var sina, olikfärgade, städrockar med namnbrickor. Enkelt och smart för att visa olikheterna dem emellan. De strävar på i en Kafkavärld, som dessvärre liknar vår samtid.

”Nån måste göra det” är en effektiv pocketmusikal med ett smart manus. Med tiden kommer också framträdandet sitta som en smäck, inte bara i sången. För den här texten är viktig.

”Nån måste göra det”, urpremiär, Lisebergsteatern 26 september 2026. Spelas där till och med 18 oktober för att därefter åka på turné.

Manus: Per Naroskin.

Regi: Sissela Kyle.

Musikarrangemang och -bakgrunder: Göran Arnberg.

Översättningar och sångtexter: Björn Ulvaeus och Erik Fägerborn

Scenografi och kostymdesign: Julia Herskovitz.

Ljusdesign: Susanna Hedin.

Ljuddesign: Peter Hayward.

Låtar: ”Cassandra” (Abba), ”Jag ser” (Jacques Brel, översättning Thorbjörn Wahlstedt), ”Minnet av ett hav” (Laleh), ”Katalog-arian” (”Viva la Esperanza”, Kalle Moraeus), ”Snö” (Stefan Demert), ”Andas in, andas ut” (Albin Lee Meldau), ”Oas (Dina Ögon), ”Mental istid” (Ebba Grön), ”Stenmannen” (Eva Dahlgren) och ”Ett steg framåt” (”Keep on walking”, Salem al Fakir).

I rollerna: Gunilla Backman (Felicia) och Helen Sjöholm (Kassandra)

Bortslarvad film om demens och klassiskt tema i norsk storfilm

Posted on av Kai Martin

Välspelat men… ”The great Lilian Hall” visar Jessica Lange i en praktroll, men filmen slarvar med temat. Det norska Oscarsbidraget ”Sentimental value” är välspelad, men tuggar ett välkänt tema. Foto: PRESSBILDER

THE GREAT LILLIAN HALL

!!!

Den åldrade skådespelarlegendaren Lillian Hall ska spela ”Körsbärsträdgården”, Tjechovs klassiska drama, på Broadway, Manhattan. I rollen som denna sveper Jessica Lange in majestätiskt och har full kontroll över sin roll filmen igenom. Det är en film om begynnande demens, om försöken att dölja den och svårigheterna i vardagen att hantera den. Regissören David (Jesse Williams) slits mellan vilja att få premiären till stånd med den hyllade aktrisen, som alla vill se. Producenten (Cindy Hogan) lobbar för att Lillian Halls ersättare ska ta över. För repetitionerna går inte bra och drabbar hela ensemblen. Lillian Hall har sin husmor/nanny/assisten Edith Wilson (Kathy Bates). Hon som sedan Lillian Halls makes bortgång funnits vid hennes sidan än mer. Hon anar vart det är på väg. Så dottern Margaret Tanner (Lily Rabe) med man och son, som saknar en närvaro av kvinnan som är mor, svärmor och farmor (en rik sådan).

Jo, det bäddar för intriger och förvecklingar i ett soligt, höstligt New York. Som granne har Lillian Hall konstnären Ty Maynard (Pierce Brosnan) – en roll som är inskriven för filmen. De båda möts på sina respektive stora terrasser med utsikt över Central Park, samtalar och flörtar. Han är ett stöd för henne, men är också en roll som känns märkligt diffus. Precis som inslagen av den dokumentär – i svartvitt – som görs och klipps in med jämna mellanrum med intervjuer av flera av huvudrollerna i filmen.

”The great Lillian Hall” är inte lika stark och gripande som ”The father” (2020), Florian Zellers film baserad på hans pjäs, med Anthony Hopkins i en bländande huvudroll. (Skrev om den här – men scrolla ner för att läsa.) Inledningsvis upplever jag den som en kommentar till demokraternas desperata försök att hålla fast vid president Joe Bidens omval, trots att han inte var i skick för detta (resultatet blev förskräckligt, med Donald Trump ånyo till makten i USA). Men regissör Michael Cristofer har inte tålamodet.

Visst. Jag uppskattar att det är äldre kvinnor som är i centrum i berättelsen. Det är de som är bärande. Dessa otroligt välspelade starka kvinnoporträtt signerade Jessica Lange, Kathy Bates och Lily Rabe.

Men filmen orkar inte hålla skärpan i intrigen (om än i dramaturgin), som (lite hollywoodskt) inte kan hålla sig från ett lyckligt slut.

The great Lillian Hall, Sverigepremiär 26 september 2025.

Av: Michael Cristofer.

Baserad på: Elisabeth Seldes-Annacones pjäs.

Foto: Simon Dennis.

Klippning: Joseph Krings.

I rollerna: Jessica Lange (Lillian Hall), Kathy Bates (Edith Wilson), Lily Rabe (Margaret Tanner), Jesse Williams (David, regissör), Pierce Brosnan (Ty Maynard), Cindy Hogan (Jane, producent) med flera.

SENTIMENTAL VALUE

!!!

Den norske, hyllade regissören Joachim Trier (”Världens värsta människa” 2021) jobbar med tålamod och tillit. Det ger utrymme för skådespelarna att vila i sina roller, att få dem att andas ut och in samt växa under filmens gång. ”Sentimental value” – som Norge sätter sitt hopp till som landets Oscarsbidrag – har alla dess kvaliteter. Men filmens historia är lite fast i något redan berättat: den store konstnären som lever genom sitt skapande och därmed försakar sin familj.

Detta tillkortakommande skildras i ”Sentimental value” med Stellan Skarsgård, som den prisade regissören Gustav Borg. Han som efter år av gräl hastigt lämnade sin familj – hustru och döttrarna Nora (Renate Reinsve ) och Agnes (Inga Ibsdotter Lilleaas) – i det gamla huset i Oslo, för att ”fly” till Sverige och verka där. I ett tiotal år är han utan kontakt med sina barn – och hustru –, men kommer så tillbaka vid begravningen av döttrarnas mamma.

Joachim Trier skapar snabbt och omsorgsfullt förutsättningarna i dramat, som sedan får frodas under filmens gång. En central roll har också huset, som levt i Gustav Borgs familj genom generation. Med berättarröst och återblickar får man husets historia och insikt i hur människorna bott där. Det i sin tur ger en förklaring till varför Gustav Borg blivit som han är och i sin tur det som spillt över på döttrarna. Nora som är aktad skådespelare på Nationaltheatret i Oslo, men som är svårt anfrätt av psykisk ohälsa och en hisnande scenskräck. Agnes, som förtjänstfullt agerat barnskådespelare i en av pappans hyllade filmer, som är historiker, har man och son; ett tryggt liv.

Så sveper fadern, den store konstnären, in. Inte i förstone för att delta i sorgen efter sin avlidna exhustru och omfamna sina döttrar. Nej, ambitionen är istället att göra sin sista, stora film. Den som ska ha Nora i huvudrollen, som är skriven för henne och som utspelar sig i huset där han – och barnen – växt upp.

Hon säger nej. Istället går den till den internationella skådespelaren Rachel Kemp (Elle Fanning), som han raggar upp under filmfestivalen i Deauville vid Normandie-kusten.

Jo, temat känns igen. Läs Göteborgsdramatikern Göran Parkruds debutroman ”Rädd att drunkna” (2025) och denna intrig spelas upp, om än i annan dräkt. Visst, Joachim Trier jobbar med sitt lugn och sin förklaring. Alla i filmen, från huvudrollernas briljans till de mindre rollerna (aldrig har väl Lena Endre haft så få repliker), har en bärighet som är väsentlig. Men samtidigt är det en historia som har berättats förut. Om än i Triers varma ton och växelverkan mellan allvar, drama och lätt humor.

Jag kan heller inte krångla mig ur känslan att denna film om två timmar och tretton minuter trots allt skulle mått bra av att klippas ner till ett kortare format. Nu blir det en upplevelse av ältande i känslostormar, som jag kunde ha varit utan.

Sentimental value, Sverigepremiär 26 september 2026.

Regi: Joachim Trier.

Manus: Joachim Trier och Eskil Vogt.

Foto: Kasper Tuxen.

Klippning: Olivier Bugge Coutté.

Musik: Hania Rani.

I rollerna: Stellan Skarsgård (Gustav Borg), Renate Reinsve (Nora Borg), Inga Ibsdotter Lilleaas (Agnes Borg Pettersen), Elle Fanning (Rachel Kemp) med flera.

Sorglig bok som behövs – Majblomman i fokus

Posted on av Kai Martin

Bok som behövs. ”121 sidor av Sverige” blottlägger den grasserande fattigdom och segregation som finns i vårt land. Majblomman är en av alla frivilligaktörer som arbetar för att lindra detta.

Ja, det är en plågsam läsning. ”121 sidor av Sverige – ansökningar från barnfamiljer i fattigdom” är boken som inte borde behövas, som inte borde läsas, men som sorgligt nog blottlägger ett Sverige som det är lätt att blunda för och därför är en nödvändighet att ta del av. Bit för bit. Kapitel för kapitel.

Det är en bok som naket visar upp ansökningar från föräldrar i fattigdom, som äskar pengar för sina barn. Dessa är, i sin tur, heller inga belopp i tusenkronorsklassen. Det kan handla om skor till gymnastiken för barnen, en vinterjacka… Allt granskas och det är ingen motorväg till bidragen.

Många vittnesmål

Vittnesmålen är många, men korta och drabbande.

Men en sak står klar. I Sverige finns en grasserande fattigdom som går hand i hand med segregationen. Värst är det förstås i storstäderna med områden som är präglade av utanförskap och dåliga skolor. Föräldrar som saknar utbildning ser barn växa upp med stor risk att inte kunna tillgodogöra sig den utbildning som bjuds. Där är det ofta stor rotation på pedagoger/lärare, skolorna är präglade av oro på samma sätt som området i sig är det med gängkriminalitet tätt inpå.

I dessa områden går så många som 25 procent ut ur nian utan fullständiga betyg, enligt det föredrag som Majblomman höll (torsdag 25/9) i samband med Bokmässan sin bokreleas. Den där skådespelarna Susanna Helldén och Johan Gry läste utdrag ur några av ansökningarna i boken följt av en paneldebatt mellan Linnéa Lindqvist, rektor och skoldebattör, Emma Leijnse, författare och reporter på Sydsvenskan, samt Dennis Franco, SVT-journalist och fritidsledare. Allt gav en smärtsam inblick i Fattig-Sverige 2025, om än med flikar av hopp.

Smärtsam inblick. Skådespelarna Susanna Helldén och Johan Gry läste utdrag ur boken ”121 sidor av Sverige”. Foto: KAI MARTIN

Var tionde barn i Sverige växer upp i fattigdom. Det är en förskräcklig siffra. Ja, det skiljer sig alltså över landet. Men det gör inte siffran mindre skrämmande.

Sedan några år finns FN:s barnkonvention som lag i Sverige (skrevs in 2020). Dessvärre efterlevs den inte. Barn lämnas utan sina rättigheter.

Majblomman försöker lindra fattigdomen. Med mottot ”barndom fri från fattigdom” delas man alltså ut pengar till behövande. Att köpa en majblomma är alltså en betydande insats.

Majblomman är en generös organisation, men det är ett nålsöga för att få bidragen. Jo, de flesta får ett ja. Men det krävs att det går rätt till. I boken står det: ”För att Majblomman ska kunna behandla ansökan måste ett intyg som styrker barnets/barnens situation skickas med. Intyget kan skrivas av någon som känner till barnets/barnens situation, exempelvis en skolsköterska , skolkurator, socialsekreterare, föreningsledare, idrottsledare eller kontaktperson i trossamfund.”

Addera då det svåra att överhuvdtaget be om pengar, att författa det där brevet där du som förälder erkänner din fattigdom och därmed din otillräcklighet som vårdnadshavare.

Strama åt bidragen

I detta nu pratas det från regeringshåll att strama åt bidrag. Att man ska få ut arbetslösa i arbetslivet och att man inte ska leva på allmosor från staten. Samtidigt står det klart att matpriserna ökat med 25 procent de senaste åren. Barnbidraget är inte höjt på sju år. Välfärden i Sverige avgränsas till de redan besuttna. De som ingenting har får allt mindre.

Det i sin tur skapar en avgrund.

Och, det är viktigt, det som inte har vill ha. Hur skapar man då det med tomma händer…?

Här klivet alltså kriminaliteten in och uppvaktar barn som saknar konsekvenstänk. Som blir bekräftade och ser en väg till snabba cash, som kan ge ett par snygga sneakers eller en märkesjacka. ”Jag tackar ja, dealar lite och lägger av sedan.” Men det funkar inte så. Väl kriminalitetens klor släpper inte greppet. En skuld, så obefintlig den är, växer och växer.

Det är naturligtvis inte straff på unga, som fotboja, för att stävja ungdomsbrottslighet som krävs. Här handlar det dessutom om att döma icke dömda i något slags preventivt syfte. Men prata om att stigmatisera någon.

Hjälp finns

Hjälpen finns naturligtvis i en bättre skola, en bättre socialtjänst som tidigt kan fånga upp riskfamiljer.

Nu har vi sparkrav på sparkrav på ställen som omvänt skulle behöva ett rejält tillskott.

Att vi är på en rutschkana utför är tydligt. Vi har fått en politik – oavsett partigränser – som pekar finger på varandra, men sällan har en pragmatisk helhetslösning för landets och – här – barnens bästa.

Hjälporganisationer – som Majblomman, Stadsmission, Erikshjälpen, Frälsningsarmén, tidningen Faktum med flera – märker av att vi har ett samhälle som inte fungerar. Ett samhälle där välfärden inte räcker till och välgörenheten ökar.

Det är ingen slump att välgörenhetsgalan ”En kväll för Göteborgs stadsmission” med artister som Miriam Bryant, Ebbot, Paul McInnes, Claes Eriksson, Kristina Issa, Simon Ljungman (från Håkan Hellströms band) med flera uppträder, sålde slut i en handvändning.

Tidningen Faktum för de hemlösa är på väg att organisera en liknande gala nästa år i Göteborg.

Behövs – sorgligt nog

Secondhandbutikerna har blivit fler. Stadsmissionen, som har flera spridda över Göteborg, har lite olika koncept beroende på var de ligger. Den i Arkaden i centrum vänder sig till citykunder (fråga mig, jag vet) med lite större urval av märkeskläder. I Angered kan man istället köpa kläder per kilopris..

Majblomman har 500 lokalföreningar över landet, som alla arbetar för den goda sakens skull. Man har cirka 4000 volontärer (majblommeförsäljarna undantagna) och tiotusentals ansökningar att hantera per år. Man delar ut mer pengar än någonsin till barns behov. 2024 gav man 42,5 miljoner kronor i direkt ekonomiskt stöd – för att nämna några – till barns kläder och skor.

Det behövs. Sorgligt nog.

Magnifik Moulin Rouge på Rondo

Posted on av Kai Martin

Musikal:

MOULIN ROUGE

!!!!

Intensiv. ”Moulin Rouge – the musical” sprakar intensivt från första till sista scenen. Foto: MATS BÄCKER

Rondo, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: De sprakande massdans- och sångnumren är en fröjd att få bevittna.

Sämst: De stressade replikerna mellan låtarna.

Fråga: Är det helt givet att lyfta ner en musikal från en teater till Rondo…?

Filmen med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna från 2001 blev en succé och Oscarsbelönades. Musikalen, som kom 2018 med premiär i Boston, följde i filmens spår. Ja, både beträffande handling och succé, och for som en löpeld över de stora showscenerna i världen. För två år sedan sattes den upp för första gången i Sverige med en fullödig version på China teatern i Stockholm. En föreställning jag hade förmånen att se några månader efter premiären (läs här!).

När hundraåriga China Teatern gav ”Moulin Rouge – the musical” en perfekt inramning. Visst, några årtionden efter då när handlingen i musikalen är tänkt att utspela sig. Men snudd på perfekt.

Så hur har det då gått att lyfta över allt till Rondo, som ju är en helt annan spelmark…?

Jo, tack. I stort väl. Med viss reservation för intimiteten och inramningen som China Teaterns höga väggar med läktare ger.

Man har också lyckats få med sig huvudrollerna och stora delar av ensemblen. Sanna Jansson har tagit steget upp från ensemblen och gör Nini samt Anna Rällsjö har klivit in som Arabia.

Så, det är ett rutinerat och ”Moulin Rouge”-vant gäng som tar sig an Rondos scen och Göteborgspubliken.

Det här är ju en musikal som inte vilar på hanen. Från starten med ”Lady Marmelad” till den sprakande finalen. Det är en tårta med tomtebloss och fulladdad med musik från allsköns håll (T Rex, Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och från ”Sound of music”). Innehållsmässigt har man en mix av handlingen från ”La Bohème” och ”Cabaret”. Det är can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer blandat mer rent sentimentala nummer som Elton Johns ”Your song”.

Musikaliskt har den svenska uppsättningen – vad jag förstår – skapat sin egen identitet med sitt eget val av låtar – och vem som sjunger dem. Det är en skicklig väv som bör applåderas. Somt mer bekant än annat. Snygga arrangemang, djärv stämsång och solosistnummer av klass när så krävs.

Fulladdad. ”Moulin Rouge – the musical” är fulladdad av musik- och sångnummer. Foto: MATS BÄCKER

Andreas Wijks mjuka, känsliga och viga röst är perfekt för rollen som den naive amerikanen Christian, som kommer till Paris konstnärskvarter för att förverkliga sina singer/songwriterdrömmar. Marsha Songcombe gör sin Satine – nöjespalatset Moulin Rouges stora stjärna – med perfekt balans av hårdhet och ömsinthet. Fred Johansons greve är diabolisk och hans ”Sympathy from the devil” (ja, Stones i ett musikalnummer!) är brutalt vass.

Jo, det är en musikal som kräver sina solister. För var och en av huvudrollerna har sin bestämda plats i rampljuset. Mest av alla, förstås Marsha Songcombe och Andreas Wijk.

Morgan Alling gör sin ekivoka teaterdirektör med briljans och spets i allt från dominans till devot. Men ”Chandelier” klarar han dessvärre inte av att sjunga med någon större övertygelse. Samtidigt kommer den prestationen undan på grund av rollen.

Santiago i Anton Ewalds gestalt blir både humoristisk och eldfängd. När han sedan får sjunga stannar klockorna. Alexander Larsson kan sin Henri Tolouse Lautrec – ja, den store franske konstnären (1864–1901), som ju rörde sig i cabaretkretsar för sitt skapande. Här är han emellertid mest en författare med musikaldrömmar (även om hans konst syns i hans ateljé).

Men…! ”Moulin Rouge – the musical” är ingenting utan sin fantastiska ensemble. Herrgud vad var och en av de femton får slita för sina uppgifter. I koreografin med utstuderade dansscener till sångnummer – ja, gärna allt samtidigt. Plus snabba klädbyten i de snygga kreationer som Astrid Lynge Ottosen kreerat.

Jo, ”Moulin Rouge – the musical” håller på Rondo. Nej, det är inte en musikal som stämmer till eftertanke eller som sätts i en nutida kontext. Den är helt ren och skär under hållning. Eller kort och gott: C’est magnifique!

”Moulin Rouge – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2025. Spelas till och med 1 februari 2026.

Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).

Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.

Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.

Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.

Svensk översättning och regi: Anders Albien.

Koreografi: Jenny Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald & Anja Gaardbo.

Scenografi: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Kostymdesign: Astrid Lynge Ottosen.

Mask- och perukdesign: Sara Klänge.

Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Sanna Jansson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera  (la Chocolat/ensemblen), Anna Rällsjö (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).

Ensemblen: Tobias Ahlsell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza Stockseth, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Kim Pastor, Keisha von Arnold, Nanette Haugan, Edin Jusuframic och Erik Höijby.

Orkester: Jonathan Bengtsson (kapellmästare och klaviatur), Oskar Kälström/Jonathan Sagerström (gitarrer), Pär Öjerot/Johan Ekberg (gitarrer), Julia Fahltin/Staffan Andersson (bas), Per Svenner/Simon Wiborg-Liljeblad (trummor), Marcus Sturewall (andra keyboard, kapellmästare) och Hampus Torarp (andra keyboard).

Musikalstjärnor i ny musikalsatsning – med musik av Ebba Grön

Posted on av Kai Martin

Sissela Kyle, en av Sveriges mest meriterade och hyllade skådespelerskor, gör gemensam sak med musikalstjärnorna Gunilla Backman och Helen Sjöholm. Tillsammans lanserar de det nya konceptet pocketmusikal med ”Nån måste göra det” med premiär i Göteborg fredag 26 september.

Allt till musik från Abba till Ebba Grön.

– Vi har valt låtar som vi gillar, säger Sissela Kyle, som regisserar.

Trio i stjärnor. Stjärntrion Gunilla Backman, Sissela Kyle och Helen Sjöholm satsar på pocketmusikalen ”Nån måste göra det”.
Foto: TOMMY HOLL

Gunilla Backman och Helen Sjöholm är några av våra allra främsta musikalstjärnor. Men tillsammans har de aldrig jobbat.

– Vi har delat turnéer, men aldrig stått på scen samtidigt, säger Gunilla Backman.

Ja, hon som fick sitt stora svenska genombrott i ”Mamma Mia” 2005. Helen Sjöholm, slog igenom som Kristina i ”Kristina från Duvemåla” tio år tidigare. Trots att de bara skiljer några år emellan dem är det alltså först nu som de kommer mötas på scen. Då i pocketmusikalen ”Nån måste gör det”, som har urpremiär på Lisebergsteatern fredagen 26 september.

Men… pocketmusikal? Jag erkänner för trion Gunilla Backman, Helen Sjöholm och Sissela Kyle att jag inte har en aning om vad det är för något. Ja, trots mer än 40 år som nöjesreporter står jag mig slätt. Inte så konstigt, visar det sig.

– Det är ett påhittat begrep. Det är vi som kommit på det! utbrister de nära nog i en mun.

– Det är bara två personer på scen och miljön är i ett bibliotek med massa böcker, fortsätter Sissela Kyle.

Förklaringen

Men att trion samlades för att skapa denna pocketmusikal kräver sin förklaring.

– Jo, vi har ju som sagt inte jobbat ihop, Helen och jag. Men vi har pratat om det, kontaktade varandra för en annan pjäs och då kom vi på att vi också skulle ringa Sissela, förklarar Gunilla Backman.

– Ja, vi träffades förutsättningslöst på ett kafé, fann varandra helt spontant, säger Sissela Kyle, som erkänner att det aldrig var aktuell för henne att sjunga. Så regissör fick det bli.

– Jag träffade Per, som hade en idé, så han kom med och fick beskriva sina tankar. Vi fick med producenten Agneta Villman och själva har vi också gått in som producenter, fortsätter hon.

– Ja, det är något vi är påtagligt stolta över. Vi hade en idé, utvecklade den och nu är vi också producenter, säger Helen Sjöholm.

Ja, det är inte helt givet att våga satsa pengar på något nyskrivet, som dessutom ska ut på turné över hela landet. Men Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm har vågat.

– Idag, efter pandemin, är allt sådant här mycket svårare, säger Helen Sjöholm.

– Men hittills har det sett ut att gå bra.

Givet med musik

Med två svenska musikalstjärnor var det förstås givet att det också skulle bli musik.

– Vi har valt låtar som vi själva gillar, säger Sissela Kyle.

Det har blivit en brokig samling låtar. Från Abba till Ebba Grön. De sistnämnda inte helt givna i ett musikalsammanhang.

– Absolut, men vi har fått godkänt, säger Gunilla Backman, påtagligt nöjd.

Nytt koncept. Helen Sjöholm, Sissela Kyle och Gunilla Backman har själva skapat begreppet pocketmusikal. Foto: KAI MARTIN

Både Helen Sjöholm eller Gunilla Backmanhar jobbat med helt nyskriven musikal. Men det är ändå inte helt vanligt och framför allt är formatet helt nytt. Det blir med andra ord en utmaning för dem båda.

– Det är ju en helt ny berättelse och helt nya karaktärer, säger Helen Sjöholm.

– För oss är det ju en självklarhet att sjunga. Men det här är ju en pjäs i grunden där det gäller att få in både över- och undertext. Där har vi haft stor hjälp av Sissela. Hon har ett sätt som inspirerar, säger Gunilla Backman.

– Ja, det är ju en föreställning med både humor och allvar, som hon har låtit oss undersöka hur vi bäst ska göra det, fortsätter Helen Sjöholm.

Efter Göteborgssejouren på Lisebergsteatern fram till 18 oktober väntar en Sverigeturné.

Egen turné. Sissela Kyle åker på sin egen turné med ”Min föreställning om mamma” och är dessutom bokaktuell med självbiografin ”CV – livets gång”, som nyligen kommit ut. Foto: TOMMY HOLL

Men då är Sissela Kyle uppdrag sedan länge över. Men hon har att göra ändå. Dels är hennes självbiografi ”CV – livets gång”, där man får läsa om hennes resa från uppväxten i Partille till ungdomsåren med Haga, rockklubben Errols och Sahlgrenska som centrala Göteborgsplatser och vidare till en av Sveriges mest aktade skådespelare.

– Det är inte en självbiografi från A till Ö enligt en kronologisk ordning. Så den är inte ordentlig på det viset. Den har mer styrts av livet och människorna jag mött, säger hon, som förutom premiären också ska hinna med Bokmässan (25–28/9).

Sissela Kyle kommer också åka på turné.

– Ja, jag fortsätter med ”Min föreställning om mamma” med start i Kalmar 9 oktober. Jag kommer till Lisebergsteatern 15–17 oktober. Där är det slutsålt. Men jag måste erkänna att jag är otroligt stolt över att jag blivit bokad på Konserthuset. Första föreställningen 29 november är slutsåld. Jag får handsvett bara jag tänker på det. Men till eftermiddagsföreställningen finns det biljetter kvar.

”Nån måste göra det”, premiär på Lisebergsteatern 26 september 2025 där den spelas till och med 18 oktober. Föreställningen åker sedan på turné i Sverige (se spelställen nedan).

Manus: Per Naroskin.

Regi: Sissela Kyle.

På scen: Helen Sjöholm (Kassandra) och Gunilla Backman (Felicia).

Musik: av allt från Abba till Ebba Grön.

Turné: Askersund (24/10), Stockholm (Maximteatern – 25/10–21/11), Eskilstuna (7 november), Falun (8/11), Karlskrona (13/11), Kalmar (14/11), Norrköping (15/11), Nyköping (16/11), Gävle (22/11), Umeå (29/11), Luleå (30/11), Östersund (4/12), Härnösand (5/12), Sundsvall (6/12), Vara (11/12), Växjö (12/12), Jönköping (13/12) och Halmstad (14/12).

Feline inte längre grön – har huvudrollen i ”Miss Saigon”

Posted on av Kai Martin

Med huvudrollen som Elphaba i Göteborgsoperans succéuppsättning av ”Wicked” var hon grön i dubbel bemärkelse. Dels för att rollen krävde det. Men också för att hon då, som 23-åring, gjorde sin första huvudroll på en av Sveriges största scener.

Nu är hon tillbaka. Som Kim i hennes favoritmusikal ”Miss Saigon” – på Göteborgsoperan.

– Jag har längtat efter att få spela henne i halva mitt liv, säger hon.

Favoritroller. Timothy Garnham, som den amerikanske soldaten Chris, och Feline Andersson som den vietnamesiska kvinnan Kim har sin roll i ”Miss Saigon” högst upp på listan. Foto: KAI MARTIN

13 år gammal såg hon ”Miss Saigon” på Malmöoperan. På samma plats fanns Timothy Garnham, nu 27. Båda fick samma vision. Det här var musikalen de skulle spela i. Föga anad de att av drömmarna skulle det bli verklighet. För vem kunde någonsin tro att en påg från Höör och en flicka från Malmö skulle förenas på scen i huvudrollerna som Chris respektive Kim 12 år senare när Göteborgsoperans sätter upp ”Miss Saigon” igen efter 20 år.

– För mig var det en roll som jag aldrig trodde att jag skulle få, säger han, som fortfarande någon vecka innan premiären (då denna intervju görs) nyper sig i armen för att han verkligen har fått rollen.

– När de ringde frågade jag tre gånger om det var sant. Det känns helt otroligt.

Visar sina färdigheter igen

Det var det. Det innebar att han återigen fick möjlighet att visa på sina färdigheter som musikalartist på Göteborgsoperan. Så som han tidigare har gjort i ”Cabaret” och i ”Wicked” (2023/24). Men nu handlar det om ett större ansvar på scen i den krävande rollen som Chris.

Han är fostrad i Göteborg. Både på Balettakademin och på Högskolan för scen och musik.

– Jag har bott sju år i Göteborg och har alltid trivts här och ville flytta hit efter att jag var här och såg Håkan Hellström när jag var elva år, säger han.

Scenstarkt. Timothy Garnham gör rollen som Chris till sin. Foto: KAI MARTIN

Ja, Feline Andersson och Timothy Garnham har mötts förut. Dels gick de på samma gymnasium i Lund och dels delade de scen under sejouren med ”Wicked”. Hon hade då huvudrollen som Elphaba, häxan som blev grön. Hon var inte helt oetablerad, som scenartist. Hade gjort utbildning och spelat i England. Men Elphaba blev hennes första stora huvudroll på en av Sveriges största scener.

Tror du att Elphaba och ”Wicked” blev något av en audition för ”Miss Saigon” och rollen som Kim?

– Ja, men lite så är det nog. Jag tror ingen i huset missade att jag ville göra ”Miss Saigon”, men då visste jag inte att den skulle komma hit, säger hon.

Gjorde ett ”kemitest”

– När vi sedan gjorde ett kemitest med Guy (regissören för ”Miss Saigon”), för att se om det klickade… ja, då förstod jag att det skulle gå vägen. Det är ju en roll som jag velat göra i halva mitt liv.

Kemitest?

– Ja, alltså för att se om det uppstod rätt kemi mellan oss. Men det dröjde ändå innan jag fick besked. Jag for från mitt uppdrag i London till Göteborg flera gånger. Till slut sa jag att det inte gick. Jag var tvungen att få ett slutgiltigt svar. Jag trodde ett tag att de drev med mig, säger hon.

Men efter en slutaudition i London fick hon sitt ja.

Hon är fokuserad och ser fram emot premiären. Men ändå var olyckan framme bara timmar innan vi möts. Hon fastnade med en klack i en trappa och vrickade foten.

– Det ska gå bra. Det är ju inte så mycket koreografi i ”Miss Saigon”.

Hämtad från Oslo

Uppsättningen av den nu klassiska musikalen från 1989 är hämtad från Oslo och Folkteatret. Den som hade Guy Unsworth som regissör, som också tagit med delar av teamet och några av musikalartisterna. För honom har det handlat om att inte slarva med budskapet och att få denna sin uppsättning så autentisk som möjligt.

– Inför jobbet i Oslo gjorde jag flera resor till Vietnam för att göra research. Inför uppsättningen i Göteborg gjorde jag ännu en och for till landsbygden, pratade med risbönder. Det var inte helt lätt. Vietnameser vill inte se tillbaka. Men det är fortfarande ett trauma, säger han om Vietnamkriget, som upphörde först 1975 då USA lämnade landet efter flera år av krig på Sydvietnams sida.

– Men det gäller att hitta en balans. Jag vet, som regissör, att jag har två och en halv timme på mig att berätta om ett 25 år långt krig. För mig handlar det inte så mycket om en historielektion som ett försök att skilda hur människor drabbas i krig. Det finns ju, tyvärr, parallell till det som sker i dag.

Efter sitt uppdrag på Göteborgsoperan väntar något väldigt mycket mer brittiskt för den 38-årige, talangfulle och prisade regissören, som ju efter Oslo höll i trådarna för premiären av Roxette-musikalen ”Joyride” i Malmö.

Mästerregissör. Guy Unsworth gjorde ”Miss Saigon” i Oslo, har hunnit med Roxettemusikalen ”Joyride” i Malmö. Nu ansvarar han för ”Miss Saigon” på Göteborgsoperan innan han återvänder till England för scenuppsättningen av ”Morden i Midsummer” Foto: KAI MARTIN

– Ja, det blir en iscensättning av ”Morden i Midsummer”, som ska ut på turné i Storbritannien. Det blir något helt annat och annorlunda. En musikal är ju speciell där så många är involverade med betydande ansvar, som koreografer, dirigenter, scenografer plus artisterna. Där är ju mitt uppdrag att samla ihop allt till en helhet.

Men trots att han återvänder till England så lämnar hans övergripande arbetet inte uppsättningen av ”Miss Saigon”. Inte bara han har gjort sin research; det har även Feline Andersson och Timothy Garnham gjort.

– Jag har sett sjukt mycket dokumentärer och läst böcker om Vietnamkriget. Jag har ju en mamma som är historielärare, så jag får ju inte fuska. Jag spelar ju dessutom inte asiat utan är en amerikansk soldat som inte vill vara där, säger han.

– Ja, det har blivit mycket att lära. Det är viktigt att det blir rätt för någonstans är det ju en riktigt historia. Dessutom har Guy haft historielektioner med oss, säger hon.

– För mig, med mamma från Thailand, har det också varit viktigt att ge folket i Vietnam rättvisa. Kim är ju så mycket mer än en prostituerad, så systerskapet är viktigt. För Guy har det ju varit väsentligt att ha med människor med asiatiskt utseende. Alldeles för många uppsättningar av ”Miss Saigon” har det varit för mycket stereotyper.

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan. Premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.

Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.

Regi: Guy Unsworth.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.

Scenograf: David Woodhead.

Kostymdesign: Jean Chan.

Koreografi: Cressida Carré.

Maskdesign: Tiiu Luht .

Ljusdesign: Matt Haskins.

Ljuddesign: Avgoustos Psillas.

Musik: Claude-Michel Schönberg.

Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.

Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.

Orkestrering: William David Brohn.

I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (ingenjör), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).

Ensemble: Jesper Blomberg (cover John), Albin Boudrée, John Browning (cover Engineer), Julia Carlström (cover Ellen), Fanny Dan Tomter, Sonny Enell, Anton Engström, Julia Forssell, Tord Hansson, Martine Hattestad Kveli, Lars Hjertner, Andrea Rymoen (cover Kim), Evelina Schilling (cover Gigi), Robert Sillberg, Carl Sohlberg (cover Thuy), Matias Steen Hauge (cover Chris), Oscar Sundling Wallin, Lea Undall, Vivian Wrang plus statister och barnstatister.

Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Stjärnklart när Stella firar 30

Posted on av Kai Martin

Jubileumsfest:

STELLA

Festligt. När Stella – med sångerskan Karin Klingenstierna i spetsen – firar 30 år famnar man musik högt och lågt med mängder med gäster. Som Erik Blix. Foto: KAI MARTIN

30 år! Det är några år. Mitt kalas hade jag på klubben Karelia, inhyst i Errols lokaler på Magasinsgatan 3 i Göteborg. (Namnet på klubben var taget från ett grekiskt cigarettmärke som Kai Martin & Stick!-saxonfonisten Gomer Explensch fallit för och övertygat klubbägarna om att ta.) Huset var fullt, det var festligt och glatt. En vakt som inte begrep att tillställningen var privat släppte in friskt. Annika Blennerheds band stod på scen. Hon hade kommit med ”Poems by Dorthy Parker” och bjöd på ljuv musik. Jag tror också att Parad – bandet med rester från just Kai Martin & Stick! (Ronny Svensson, trummor, Jörgen Cremones, gitarr, och jag på sång) – underhöll.

För så är det ju: jubileum ska man fira och då gärna till musik.

Så när Stella – Göteborgsbandet som jag nyligen skrev om här – firar 30 år som orkester är det förstås värt att fira. Hur gänget gör det? Till en sprakande musikfest, förstås.

Stella – med sin basmedlemmar Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur – spänner över mycket utan att förlora hela stycket. Det är jazz, 60-talspop, som Petula Clarks klassiker ”Down town” från 1964 , storbandsjazz, 70-talsdisco, Aretha Franklinlåtar, Sting… ja, banne mig om man med Erik Blix, konferencieren, lyckas med Frank Zappas svåra, men underhållande ”Cosmik Debris” från albumet ”Apostrophe (‘)” från 1974.

Det fina med Stella är att man lyckas sätta sin egen accent på musiken. Niss Kerstin Hallgrens kontrabas skapar delvis soundet tillsammans med Tomas Olssons mångfacetterade trumslagarkonster.. Men den ständigt, ljuvt leende Paul af Malmborg Wards klaviaturspel skojar man heller inte bort. Hon skapar sitt eget ackompanjemang med nyfikenhet och glädje, som är en fröjd att höra. Så blåsarna – Mia Samuelsson, trumpet, och Elisabeth Engdahl, saxofon – öppnar ju upp för än rikare arrangemang. Så då Karin Klingenstierna. Denna urkraft på sång, som sveper som en storm genom repertoaren och verkar hålla skoningslöst genom en kväll som denna.

Stella kastar sig speglat och vigt i de musikaliska lianerna. Det är vuxenunderhållning, men inte barnförbjudet, utan helt enkelt varm musikunderhållning.

Bandet har gäster på scen: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Lisa Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Magnus Johansson, trumpet, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång. Alla som sätter sin ton och adderar något till Stellas repertoar.

Vanja Holm, en gång bandets första trummis, visar vilken fantastisk slagverkare hon är. Lekfull, svängig och ständigt taktfull. Magnus Johansson sätter spets på sitt spel. Göran Klinghage sveper in med blueston. Martin Almgren med ett funky groove. Liza Eriksson och Raymond Carlsson färgar försiktigt med jazz. Urban Ward och Lars Göran Dimle fyller brassektionen med fyllighet. Perra Strandbergs och Peeter Wiiks gitarrspel ger sin respektive touch. Så då Erik Gullbransson, som slitit sig loss från ”Chicago” på Malmöoperan för ära Stella denna kväll. Croonern som rutinerat sveper in med sin röst.

Det blir en lekfull kväll med musik som byggs utav glädje. Nej, allt är inte slipat. Tekniken kärvar ibland. Men humöret är på topp och det är fest. Och jag kan inte låta bli att fnissa lite då Stella, som ju startade för 30 år sedan med ambitionen att bilda ett band bestående enbart av kvinnliga musiker, kör Eurythmics ”Sisters are doin’ it for themselves” uppbackad av de gästande männen. Inte för att detta feministiska anthem från 80-talet inte saknar värde, men för scenversion visar att tillsammans är vi starka – oavsett kön. Det är samarbetet och respekten som är grunden till samförstånd, enligt min ringa mening.

Erik Blix gör sina inpass. Klurig och underhållande, en ordvändare och humoristisk profil som vet hur texter ska presenteras. Att han smickrar min blogg från scen gör mig, förstås, generad men stolt.

Ja, det blir en helkväll späckad med musik och musiker på scen. Men…

Det började med Stella ensamma på scen med ”Fever”. Det slutar – med en avskalad ”Time after time” – med Stella på scen. En fin kväll för 30-åringarna på scen.

Fotnot: Detta är ingen recension, så inget betyg från !–!!!!! sätts. Orsaken är enkel: Det var ett kalas, en fest, lika mycket som en konsert.

Stella, 30-årsjubileum, Musikens hus, 20 september 2025.

Stella är: Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur.

Gäster: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Liza Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Magnus Johansson, trumpet, Lars-Göran Dimle, trombon, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång.

Låtlista – första set:

  1. Fever
  2. These boots are made for walkin’
  3. Black coffee
  4. 9 to 5
  5. Downtown
  6. Happy talk
  7. Gröna små äpplen (Erik Gullbransson på sång)
  8. Something stupid (duett Erik Gullbransson och Karin Klingenstierna)
  9. Acuarela do Brazil
  10. Magdalena
  11. Only human
  12. Cotton Eye Joe

Paus

Andra setet:

  1. Var blev ni av ljuva drömmar (Erik Gullbransson på sång)
  2. Why I sing the blues
  3. Son of a preacher man
  4. A rose is still a rose
  5. In these shoes
  6. Always something there to remind me
  7. My way (Erik Gullbransson på sång)
  8. Komma som jag är (duett med Erik Blix och Karin Klingenstierna)
  9. Cosmik Debris (Erik Blix på recitation)
  10. Snow queen
  11. Set them free
  12. Rock the boat (extranummer – sång Perra Strandberg)
  13. Sisters are doin’g’ it for themselves (extranummer)
  14. Time after time (extra extranummer)

Smärtsamt underhållande filmer

Posted on av Kai Martin

FRÅN DIN ÄLSKADE HILDE

!!!!

Ett sista brev med avslutningsmeningen ”Från din äskade Hilde” från mor till dotter och hennes nyfödde son. Allt som behövs för att skapa ett tyskt, känslosamt drama. Brevskrivaren var Hilde Coppi, som timmar innan sin avrättning 1943 författade ett farväl till sin mamma med förhoppningar om att Hildes kärlek till sonen Hans, förlöst inom fängelsets grymma, kalla murar skulle förmedlas in i framtiden.

Hilde Coppi (starkt spelad av favoriten Liv Lisa Fries från ”Babylon Berlin) är baserad på en sann historia. Den om den unga kvinnan (1909–1943), som under nazismens glansdagar och spirande krig för en motståndskamp mot regimen. Men hon – och gruppen Röda orkestern som hon tillhörde – var också sovjetspioner. Allt sammantaget skäl nog för att dömas till döden.

”Från din älskade Hilde” växelspelar mellan den underbara sommaren då hon – en rapp maskinskriverska – träffar Hans (Johannes Hegemann), telegrafist i gruppen, förälskar sig, gifter sig och blir med barn. Samtidigt växer motståndskampen och slutligen kommer Gestapo gruppen på spåren. Samtliga blir fängslade, den gravida Hilde hamnar i ett kvinnofängelse för andra i sin situation.

Filmen är traditionellt berättad, fint filmad av Judith Kaufmann med ett växelvis romantiskt skimmer och klaustrofobiskt mörker. Våldet anas, men bara dess resultat syns. Hilde Coppi är en mönsterfånge. Får förtroende hos både medpatienter och fångvaktare. I en grymt stark scen förlöser hon sonen Hans, men med vetskap om att hon inte kommer få behålla honom. Tiden för nåd rinner ut och med historien som facit vet vi hennes liv ändades av en giljotin 5 augusti 1943. Tidigare det året hade slaget vid Stalingrad gått nazi-Tyskland emot. Krigslyckan hade vänt.

”Farväl från din älskade Hilde” är gripande. Liv Lisa Fries är smärtsamt närvarande i en ordentliga Hilde Coppi, även om man egentligen aldrig får orsaken till varför hon blev sovjetspion och motståndskvinna. Extra rörande är det när sonen – ja, Hans Coppi junior, tysk historiker och drygt 80 år – läser avslutningstexten i filmen. Andra världskrigets dramatik berör fortfarande – och speglar sig i vår samtid.

”Från din älskade Hilde”, Sverigepremiär 19 september 2025.

Regissör: Andreas Dresen.

Manus: Laila Stieler.

Foto: Judith Kaufmann.

Klippning: Jörg Hauschild.

I rollerna: Liv Lisa Fries (Hilde Coppi), Johannes Hegemann (Hans Coppi), Lisa Wagner (Anneliese Kühn), Emma Bading (Ina Ender-Lautenschläger), Lisa Hrdina (Grete Jäger), Alexander Scheer (pastor Harald Poelchau) med flera.

LIFE OF CHUCK

!!!!

Ur Stephen Kings novellsamling ”Blod säljer/nya berättelser” (2020) har regissör och manusförfattare Mike Flanagan skapat en bitterljuv, lågmäld, men storslagen film. Den berättas i tre kapitel, men börjar med det sista. Under en litteraturlektion med magister Marty Anderson (Chiwetel Ejiofor) slocknar internet samtidigt som rapporter om att Kalifornien bit för bit rasar ut i Stilla havet. Ja, världens undergång är på gång samtidigt som reklam för ”Life of Chuck” sprids irrationellt överallt. Chuck, visar det sig, är Charles Krantz (Tom Hiddleston), en revisor och bokförare, som lever sitt ordentliga liv omgiven av siffror, hustru och son. Men han har drabbats av obotlig cancer och ligger på sin dödsbädd. Några månader tidigare går han hem från sitt jobb och börjar spontant dansa till en trumslagare gatumusikant. Han gör det med bravur och bjuder upp Janice Halliday (Annalise Basso), nyss dumpad via SMS, som är både arg och besviken. Det blir en fantastiskt storslagen dansscen à la ”La la land” – och för mig som älskare av musikal blir det förstås en motorväg till hjärtat. Dansen får sin förklaring när man fortsätter kapitelvis bakåt i Chucks liv och uppväxt.

Ja, det är förstås bara Stephen King som kan väva samman spöklika historier, traditionell amerikansk vardag, spådomar in i framtiden med apokalyps och underbara dansscener. Med Mike Flanagans visioner och regi gifter sig allt väldigt bra på vita duken; skådespeleriet är utmärkt och berättelsen ekar otäckt i vår nutid med en allt ökande grad av förnekelse gällande miljöförstöring.

”Life of Chuck”, Sverigepremiär 19 september 2025.

Regi: Mike Flanagan.

Manus: Mike Flanagan och Stephen King.

Foto: Eben Bolter.

Klippning: Mike Flanagan.

Musik: The Newton Brothers.

I rollerna: Tom Hiddleston (Charles ”Chuck” Krantz), Jacob Tremblay (Charles ”Chuck” Krantz, som tonåring), Benjamin Pajack (Charles ”Chuck” Krantz, som yngre grabb), Cody Flanagan (Charles ”Chuck” Krantz, den yngre), Chiwetel Ejiofor (Marty Anderson, lärare), Mia Sara (Sarah Krantz), Mark Hamill (Albie Krantz), Karen Gillian (Felicia Gordon läkare och exhustru till Marty), Annalise Basso (Janice Halliday) med flera.