Paperwing skapar under – igen

Konsert:

PAPERWING – ”AGE OF PISCES”

!!!!!

Ett under. När Paperwing presenterar sitt nya album ”Age of Pisces” skapas ett sceniskt under där musik förenas med dans och mystik.
Foto: KAI MARTIN

Annedalskyrkan, Göteborg.

Publik: Nära nog fullsatt (500).

Bäst: Modet att våga skapa detta sceniska under.

Sämst: Att GP, Gaffa med flera etablerade medier inte uppmärksammar detta.

Fråga: Är Sverige för litet för Paperwings expansiva musik och scenspråk…?

När Jenny Soovik, med sitt artistalias Paperwing, presenterade sitt senaste album ”String fling” på Stora Teatern i september 2023 var det en förställning som fullkomligt tog andan ur mig. Från starten med henne i full regalia som en popens Marie Antoinette till slutet med henne snudd på avskalad som en kvinna här och nu. Det var fullkomligt briljant (skrev om konserten här) och tillhör en av mina musikaliska höjdpunkter genom åren.

Nu aktuell med nya albumet ”Age of Pisces” ville hon inte vara sämre. För så är det, hennes musik är mycket större än vad som ryms på ett album. Ja, mycket större än vad som får plats i Sverige. I hennes huvud växer musik till en föreställning. Av en regelrätt konsert blir det en konstert, något som mycket mer än en vanlig föreställning, mycket mer än en spelning.

Men… en sak är ju att ge sig hän åt sina fantasier. En annan sak att realisera dem. En tredje att, utan budget, få med sig likasinnade kreatörer på det artistiska tåget och lyckas tuffa på till slutstationen.

Med en enastående envishet går Jenny Soovik med sitt Paperwing och sina visioner från att leka med tanken till verklighet. Det är en ynnest att få vara med, att sköljas över av den intensitet och skoningslösa skaparkraft som hon besitter med sina artistkollegor.

”Age of Pisces” är ett album, ett klassisk sådant med tolv låtar (i och för sig adderades en ouvertyr, så det blir ju 13 spår in alles) som har sin dramaturgi. Albumet (lyssna här) är alldeles fantastisk. Med en musikalisk sprängkraft som bär spår av kollegor som Titiyo, Jenny Wilson, Lykke Li, Anna von Hausswollf och Kate Bush. Det är svindlande bra producerat och arrangerat där Paperwing visar sin styrka som kompositör, sångare och musiker.

På scen expanderar allt till något så mycket mer. Annedalskyrkan utnyttjas från koret, predikstolen till de långa gångarna. Inramningen är suggestiv, så passande för musiken, så passande för kören Mara Vokalensemblen, orkestern, dansaren Pontus Sundset och solisterna Hannah Tolf, Xenia Kriisin, Lea Sittler, och Klara Ahlersten.

Orkestern utklädda som mytologiska figurer med kreativa huvudbonader. Solisterna som vitklädda, böljande nornor, som stärker Paperwings sång, men också emellanåt tar över den. Svartklädda, dramatiskt sminkade Mara Vokalensemblens starka röster förstärks av koreografi. Med den atletiske dansaren Pontus Sundset, som elegant och kraftfullt flörtar med klassisk balett, intensifieras rörelserna.

Jenny Soovik är den konstnärliga ledaren som vågar och utmanar, men som också får med sig sina kreatörer i visionerna. Koreografen Liza Penkova förtjänar beröm precis som kostymdesignerna Xenia Kriisin och Sara Aaberg. Ja, självklart alla på scen och bakom ljud och ljus som bidragit till att detta sceniska under fått sin sprakande bärighet.

Var och en av låtarna från albumet får sin musikaliska dräkt, sitt sceniska andetag. Från starten med ”Tao” där Paperwing ligger på koret, som initialt på lit de parade för att resa sig ur skuggorna, till mer och mer intensiva stycken. Allt tar andan ur mig, fascinerar och lockar.

För Paperwing är gjort en djupdykning i livet, det krassa och det mystiska som det ger. Här blandas tarotkort och astrologi med ifrågasättandet av den världsomspännande politik som tycks störta oss alla i fördärvet. Här möter kärlek hat, uppgivenhet hopp, mörker ljus. Det är dramatik av yppersta klass. Allt gjort av en Göteborgsartist som inte nöjer sig med att skriva musik utan vill skapa något visuellt av sina kompositioner. Hon har spänt bågen till det yttersta och prickar rätt med distinkt precision.

Jag kan bara ödmjukt lyfta på hatten och tacka. Jenny Soovik har med sitt Paperwing gjort det igen.

Paperwing, ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november 2025.

På scen: Paperwing/Jenny Soovik, sång, Hannah Tolf, sång, Xenia Kriisin, sång, Lea Sittler, sång, Klara Ahlersten, sång, Olimpia Dynarek, piano/synth, Jonathan Albrektson, synth, Viktor Reuter, bas, William Soovik, trummor, Liv Fridén, flöjt, Mara Vokalensemble och dansaren Pontus Sundset.

Kompositör och konstnärlig ledare: Jenny Soovik.

Koreograf: Liza Penkova.

Kostymdesign: Xenia Kriisin och Sara Aaberg.

Visuellt koncept: Xenia Kriisin.

Ljusdesign: Maria Lakatos.

Konstnär: Tilde Hedvig.

Låtar:

  1. Ouverture
  2. Tao
  3. Avatars
  4. Vows
  5. När du andas
  6. Vad är ett liv?
  7. Dark night of the soul
  8. The void
  9. So mote it be
  10. Seventeen
  11. Return of the Godess
  12. Age of Pisces
  13. Det som är kvar

Göteborgare i fokus i ”Chicago” på Malmö opera

Musikal:

CHICAGO

!!!

Paradroll. Göteborgskan Åsa Fång gör en paradroll som Velma Kelly i Malmö operas uppsättning av ”Chicago”. Foto: JONAS PERSSON

Malmö opera.

Publik: Inte riktigt utsålt.

Bäst: Det är en fröjd att se Åsa Fång och Richard Hamrin.

Sämst: Koreografin var bitvis rörig.

Fråga: Varför inte uppdatera ”Chicago” till nutid…?

”De sociala och ekonomiska orsakerna har utretts i detalj: stor tillgång till billiga vapen, omfattande invandring utan lyckad integration, alldeles för få och för dåligt betalda poliser. Till detta kom en kulturell aspekt som är lätt att glömma – – –: kändisskapet.”

Orden är inte mina utan saxade från Dick Harrissons, professor i historia vid Lunds universitet, text i programbladet. Visst känns det igen…?

Men… det där det kunde handla om Stockholm, Södertälje, Gävle, Örebro, Göteborg eller Malmö är det alltså Chicago för hundra år sedan som analysen syftar. Nu har inte regissörerna Ronny Danielsson och Roger Lybeck valt att sätta denna Malmö operas uppsättning av ”Chicago” i skenet av det som händer just nu i Sverige. Istället är man trogen originalmusikalen som hade premiär för drygt 50 år sedan på Broadway.

Med Malmö operans vida, öppna scen blir det ändå en imponerande uppsättning. Istället för att rama in scenografin för att skapa ett intimare format har sceongraf Martin Chocholousek valt att jobba med de öppna ytorna. Malmö operaorkester är placerad på vridscenen i den bländande entrén och glider sedan elegant ut och in ur/i handlingen eller åtminstone ur blickfånget. Här har Johan Siberg gett musiken en sprudlande lekfullhet och intensitet i sina arrangemang. Ja, på samma sätt som Camilla Thulin fångat tidsandan och de skilda miljöerna med sin kostym- och maskdesign.

Sjukdomar har gett inhopparna sina tuffa uppgifter. Denna kväll går Sara Lehmann in som konferencier med den äran. En kanske tacksammare uppgift än Caroline Gustafsson som ersätter Leila Jung i den tunga huvudrollen Roxie Hart. Caroline Gustafsson, som jag bland annat kunnat se i huvudrollerna i ”Titanic – the musical” (på Wermland opera – läs här – 2022) och ”Oliver Twist” (på Göteborgsoperan – läs här – 2019) är slipad. Men inledningsvis är inte hennes Roxie Hart så rå och tilltufsad som jag skulle önskat. Något hon tar igen med emfas i andra akten.

Åsa Fång har närmast klippkort på tåget till Malmö och får återigen göra en praktroll på Malmö opera. Det är ett tag sedan som jag sett henne i en definierad huvudroll (senast, tror jag, var som Ingrid Bergman i ”Camera” – läs här – i Jönköping 2020). Nu fullkomligt välter göteborgskan scenen som Velma Kelly. Bara hennes entrén är värd inträdesbiljetten. Hon är knivskarp från start till mål. Sjunger med dynamisk precision, rör sig divaaktigt i den hierakiska fängelsemiljö och har en underbar tajming i både replik och sång.

Ljuvligt arrogant. Göteborgaren Richard Hamrin sjunger, i rollen som Billy Flynn, som en ung Jan Malmsjö. Foto: JONAS PERSSON

Richard Hamrin är även han från Göteborg. Han som gått från en tuff tid på Nordhemsskolan (ung man med musikal-/operadrömmar öppnar för mobbning) har stolt stävat mot scenerna via Operahögskolan i Stockholm med en kandidat och masterutbildning. Han greppar sin roll som Billy Flynn med emfas, hans baryton är spännande i musikalsammanhang. Påminnande om en ung Jan Malmsjö, men med en egen ton, med snygg tydlighet där orden värdesätts och artikuleras i sången. Han är ljuvligt arrogant som den skrupelfrie advokaten, som tjänar stora pengar på att lyckas fria mordmisstänkta, kvinnliga, fångar. Honom vill jag se mer av på musikalscenerna.

Även Erik Gullbransson, mannen med croonerrösten, är med på scen i olika roller och ensemblespel. En sann musikalens hantverkare, men nog borde han någon gång beredas en större roll…

”Chigago” är i Ronny Danielssons – och Roger Lybecks – regi en fullödig föreställning med extra allt och strössel. Men det är klart att en föreställning som saknar sin stjärna (Leila Jung) gör att allt får ett annat skimmer. (Det tar tid att forma en roll. Inte bara för den som gör den utan också för ensemblen.) Nu gör Caroline Gustafsson en imponerande insats, men rollen har inte slipats efter henne. Jag tycker också att flera av de koreograferade scenerna är lite röriga och knixiga. Det blir inte det sykroniserade flytet som tjusar ögat.

Nå… randanmärkningar i den musikalupplevelse som båda roar och tjusar.

”Chicago”, Malmö opera. Premiär 12 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen 4 november. Spelas till och med 4 januari 2026.

Musik: John Kander.

Sångtexter: Fred Ebb.

Manus: Fred Ebb och Bob Fosse baserat på pjäsen ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins.

Regi: Ronny Danielsson och Roger Lybeck.

Översättning: Calle Norlén.

Arrangemang: Johan Siberg.

Dirigent: Johan Siberg/David White.

Scenografin: Martin Chocholousek.

Kostym- och maskdesign: Camilla Thulin.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Ljuddesign: Joel Bexelius.

Koreografi: Roger Lybeck.

Steppkoreografi: Gustaf Mardelius.

Medverkande: Caroline Gustafsson (Roxie Hart), Åsa Fång (Velma Kelly), Richard Hamrin (Billy Flynn), Michael jansson (Amos Hart), Evamaria Björk (Mama Morton), Oscar Pierrou Lindén (Mary Sunshine), Sara Lehmann (konferencier) och Erik Gullbransson (Fogarty/Aaaron/Harrison).

Ensebmle: Gustaf Mardelius, Gabriella Kaiser, Emma Wihlborg, David Auxoilte, Jenny Holmgren, Kerstin Hilldén, Sienna Sebek, Christiane Bergersen, Nina Pressing, Hanna Carlbrnad, Tommy Englund, Mattias Courage, Christofer Lindström, Annette Lerviks, Gustav Kvale, David Lindell samt Petter Mario Skoglund (swing) och Emilia Brown (swing)

Klassisk revykonst roar

Revy:

SVENSKA REVYN

!!!

Folkligt, lustigt. När ”Svenska revyn” – med Johan Glans, Henrik Dorsin och Vanna Rosenberg i spetsen – gästar Göteborg går det lustigt till, men inte utan eftertanke. Foto: KRISTIAN KRÄN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Bäst: Den lätt löpande, intelligenta humorn.

Sämst: Man kunde ha bjudit på lite mer Göteborgsperspektiv.

Fråga: Har Henrik Dorsin inga spärrar…?

Det gäller att hänga med. Både när Henrik Dorsin landar sin ”Svenska revyn” på Lorensbergsteatern för en (kort) månad och när själva revyn startar. Det är alltså succén från Scalateatern i huvudstaden som gästar Göteborg – och senare Malmö – innan man återvänder till hemmascenen. Det är som en blinkning. Håller man inte fokus är det kört. För det går undan. Trots detta är det tre timmar, exklusive paus, som det roande gänget håller hov.

Nu i höst har Johan Ulvesson stannat hemma på grund av andra uppdrag. Istället glider Johan Glans sömlöst in som en av de tre huvudkaraktärerna tillsammans med Vanna Rosenberg och Henrik Dorsin. Det är den sistnämnde var idé, manus och sångtexter allt vilar på. Musiken är skriven av kapellmästaren Per Ekdahl, en symbios som tillsammans vårdar svensk revytradition med den äran.

Allt startar inför en fördragen ridå med den svenska flaggan exponerad. Henrik Dorsin möter sin publik öga mot öga utan någon darr på manschetten. Det som lite bedrägligt anas vara improvisation och ett tafatt välkomnande utvecklas till en kuplett. I denna avhandlar han ämnen, som inkluderar kvällen, men också hanterandet av mobiltelefoner. Så elegant. Så smart.

Jo, han kan sin revytradition. Vårdar den som Knäppupp med Povel Ramels hov höll på 50- och 60-talen, som sedan togs över av Hasseåtage på 60- och 70-talen, vilka i sin tur axlades av Galenskaparna och After Shave. Det är sång, det är dans, det är komik och det är en slagfärdig humor, som är svår att ducka för.

Det är ett drivet gäng på scen, som anammat det nationalromantiska temat på revyn. Efter inledningen med Henrik Dorsins kuplett öppnas ridån och det är dags för körsång i frack och studentmössa. Det är bländande skickligt och roande. I dessa nationalistiska strömningar – och med dem främlingsfientlighet – lyckas Henrik Dorsin och gänget inte bara hylla traditioner, svenska värderingar utan också göra dem till åtlöje. Det är skickligt.

Denna paradox är något som genomströmmar ”Svenska revyn” genom hela föreställningen. Här går vi från studentsk körtradition, till folkdansgille till folkparksnostalgi. Där emellan snillrika nummer med svensk praktkonst i centrum. Texterna är genomgående geniala, sångtexterna och musiken likaså. Henrik Dorsin kan sin sak och får med sig sin ensemble till en fullödig föreställning.

Men i farten tappar man också insikten och allvaret, som ligger där och lurar. Allt går så fort, är så smart och skickligt. Men med lite känsla för dynamik och en öppning för att andas hade ”Svenska revyn” varit fullkomligt lysande. Nu är den ”bara” väldigt roande.

”Svenska revyn”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Göteborgspremiär 31 oktober 2025. Spelas till och med 29 november.

Idé, manus och sångtextförfattare: Henrik Dorsin.

Regi och koreografi: Anna Ståhl.

Kompositör, kapellmästare, arrangör: Per Ekdahl.

Scenografi: Bengt Fröderberg.

Kostymdesign: Clara Ahlström och Leffe Kronlöf.

Peruk och maskdesign: Sara Klänge.

Ljusdesign: Stizze Larsson.

Videodesign och animationer: David Giese.

Medverkande: Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg, Johan Glans, Annika Granlund Jonsson, Andreas Grube/Niklas Gabrielsson Lind, Emmalisa Hallander, Dennis Quintero och Jessica Heribertsson.

Orkester (och medverkande): Per Ekdahl, trummor och kör, Per Texas Johansson, saxofoner och kör, Martin Höper, elbas, kontrabas och kör, Lisa Bodelius, trombon och kör, Malin My Wall, fiol, akustisk gitarr och kör, och Vladan Wirant, klaviatur och kör.

När larmen tystnar

Liket Lever- och Cortexgitarristen Gert Svensson har gått ur tiden, 69 år gammal. Foto: KAI MARTIN

Vi lever i en skymningstid, min generation. En era där den utmätta tiden möter det defenetiva. Så har ett liv slocknat. En vän sedan 45 år. En människa som varit självklar har klivit in i skuggorna.

När nyheten kommer via ett SMS om att Gerth Svensson, legendarisk gitarrist i Liket Lever och Cortex, har klivit ur tiden blir jag bestört. Beskedet har i sin tur kommit via Henrik Venants Facebooksida, är konfirmerat, men inte desto mindre sorgligt.

Gerth Svensson och jag var inte bara årskamrater. Han några veckor äldre än jag. Vi var också generationskamrater på ett alldeles särskilt vis, så som det blev med oss som trädde in i punkkretsarna i Göteborg 1977/1978.

Det var förstås också stora skillnader. Han, en av de tuffa killarna från Kålltorp, må ha haft en hård yta. Men hans hjärta var varmt. Han rörde sig i Freddie Wadlings kretsar. Var en del av dennes redan då ikoniska skapande, det som utgick från detta märkliga epicentrum för skalvet på Kaggeledstorget i Freddies överbelamrade etta med pentry.

Gerth Svensson var tyst, ståtlig, trygg. När han greppade gitarren var det för att vara effektiv, i ett med rytmen, i ett med larmet. Han var inte ekvilibristen, svävade inte ut i några solon. Han svävade överhuvudtaget inte ut. Han var förankrad i musiken på samma sätt som jag upplevde att han var i verkligheten.

Vi delade scen på Sprängkullen 7 oktober 1978. Vi i Stick! gjorde vår första spelning. Koma Jesus, förlagan till Liket Lever, gjorde (väl) sin enda spelning. Man stötte på varandra. Pratade med varandra.Det fortsatte så.

När Cortex spelade in i Lundaton våren 1981 var jag på plats och blev inviterad att medverka. På så sätt kom Gert Svensson och jag att förenas på samma album, Cortex ”Spinal injuries”, producerat av Henrik Venant. Det blev en milstolpe inom svensk postpunk. Ett album som fick en nyrelease med extraspår våren 2015 där Gert Svensson tillsammans med Cortexmedlemmarna Freddie Wadling och Uno Wall fick sitt och signera skivor på Bengans.

Cortextrio. under Record Store Day i april 2015 gavs albumet ”Spinal injuries” åter ut. Cortextmedlemmarna Gerth Svensson, Freddie Wadling och Uno Wall fick signera på Bengans – nu har samtliga avlidit. (I bakgrunden The Mannequins of Deaths gitarrist Per Svensson). Foto: Kai Martin

Men det var ju framför allt vid sidan av scenen vi träffades. Då på 80-talet alltmer sällan. Livet tog ju sådana vägar. På 90-talet blev det familjeliv, för att med Svensk Punk 25 på Vågen 4 oktober 2003 bli ett slags klassåterträff.

Med många var det som om tiden stått still. Det blev också en insikt om att jag delade mycket med människorna kring den svenska punken i allmänhet, kring den i Göteborg i synnerhet.

Konsertbesökare. Gerth Svensson och jag – med Adam Wladis i mitten – på Brända Barns spelning på Liseberg 2016. Foto: KAI MARTIN

Gerth Svensson och jag kom att träffas kanske främst på spelningar i vår hemstad, men också på Crippas cafe då den forne Attentatbasisten öppnade sitt vattenhål i Majorna för tio år sedan. Han skulle medverka i Cortex återförening i oktober, även det 2015. Den comebacken som skrinlades av dunkla orsaker. (Jag skrev om det här.) Av comebackplanerna med Cortex blev det istället The Mannequins of Death, som reste sig ur askan för en spelning på Truckstop Alaska samma kväll återföreningen skulle ha hållits. Alltså resterna av det som skulle varit Cortex, men utan Freddie Wadling. Bland medlemmarna Gerth Svensson, som med bandet fick en sejour som varade i nära tio år.

Ut ur tiden. Gerth Svensson, längst upp till vänster, med The Mannequins of Death – ett av många band som han medverkade i. Foto: PRESSBILD

Det blev musik som spelades in med bandet, som kan höras här och en spelning på Skeppet 18 november då Gerth Svensson inte kunde medverka. (Skrev om spelningen här.)

Han medverkade även i Glo, det 1978 så unga punkbandet från Åsa, som 2018 gjorde en återförening med ambitioner långt från nostalgi (läs här). Det passade Gert Svensson, som utan att förneka sin historia hellre tittade framåt.

Nu har han tagit sitt sista ackord, det som nu med den larmande rundgången ringt ut. Han är saknad.

Gert Svensson blev 69 år.

Rörelsens lätthet Danskompaniets kraft

Dans:

IN-ACTION

Som rörelsens poesi. ”Cross” görs med en dokumentär närvaro av Göteborgsoperans Danskompani. Foto: TILO STENGEL

Göteborgsoperans Danskompani har en positiv vana att skämma bort sin publik. ”In-action” med dansverken ”Cross” och ”Spirit willing” är inget undantag. Hör får man väsensskild dans och uttryck från Danskompaniet, som fascinerar med sin kroppskontroll, sin elasticitet och takt i en lätthetens kraft.

Inledning på koreografparet Antonio de Rosa och Mattia Russo, de som växte upp i ett liten by utanför Neapel, är fantastisk. Istället för sedvanliga rörelseexplosion för sig dansarna i ultrarapid – undantaget Sofia Sangregorio (tror jag det var), som ensam skapar en kontrast de första modiga minuterna av rörelsernas nära stillhet. Det är outsläckligt fascinerande och man behöver blinka några gånger för att se att de andra fyra, fem på scenen verkligen är i rörelse.

Scenen är en parkering utanför en köpcenter. Kundvagnar, påsar, vardagens stress möter skeende på parkeringen; trasiga människor, droghandel, de som är på väg hem efter dagens arbete. Det är skymning. Skarpa strålkastarljus mot de stigande nattmörkret. Det är som modern amerikansk fotokonst eller från något av Edward Hoppers distinkta verk, som snapshot från den stilla verkligheten.

Upphäver tyngdlagen. Göteborgsoperans Danskompani upphäver inte bara tyngdlagen, de är också motoriska utan gränser. Som i ”Cross”.
Foto: TILO STENGEL

Med Alejandro da Rochas elektroniska, suggestiva, utfrätta musik växer intensiteten. Med den också skeenden på scen. Nära nog hela ensemblen förenas i en otroligt snyggt koreograferad dans med kundvagnarna, som ur någon scen från någon Ester Williamsfilm.

Genom hela ”Cross” finns en utstuderad dramaturgi, där plötsligt de inhängande staketen öppnas till Nina Simones starka ”Sinnerman”. Som om dansarna illustrerar något slags frihet, fria från köphetsens och vardagens bojor. Allt är böljande symmetriskt, rytmiskt skickligt och över hela ”Cross” med en kroppskontroll som är hisnande. Dansarna upphäver inte bara tyngdlagen, de är motoriska utan gränser. Det är outsläckligt fascinerande.

Samspel. I ”Spirit willing” är det inte bara ett ljuvt samspel mellan dansarna och musiken utan också James Proudfoots briljanta ljusdesign.
Foto: TILO STENGEL

I David Raymond och Tiffany Tregarthen (den sistnämnda även kostymdesigner) verk ”Spirit willing” utgår man från den ensamma individen. I ett fantastisk spel med ljusdesignern James Proudfoot – något av det läckraste jag har sett på scen – möter vi Zander Constant ensam hukande under strålkastare som stryker ovanför honom. När övriga i ensemblen smyger in från och ur skuggorna sömlöst är det som en hop mobbare. Men i spelet mellan solitären och kollektivet uppstår någonting berörande, en känsla av gemenskap och tillit. Det finns scener som skickligt iscensatta att det inte bara ser ut som dansarna svävar utan som om de också kommer ut från ingenting. Det är ett trick värdig Joe Labero, gjort med en bedräglig enkelhet och känsla för rytmens säkerhet i en poetisk rörelse.

Jo, återigen går man från Göteborgsoperan med en känsla av tacksamhet över att ha ynnesten att få uppleva så enastående stark nutida dans som den som Danskompaniet bjuder.

”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, världspremiär 11 oktober 2025. denna recension baserad på föreställningen 29 oktober. Spelas även 2 och 5 november.

”Cross”:

Koreografi: Antonio de Rosa och Mattia Russo.

Kompositör: Alejandro da Rocha.

Musik även från Nina Simones ”Sinnerman”, Mr Misters ”Broken wings” och ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” ur Mozarts ”Trollflöjten”.

Scenografi: Amber Vandenhoeck.

Kostymdesign: Luca Garini.

Ljusdesign: David Stokholm.

Medverkande: Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Valentin Durand, Victor Duval, Clàdia Gil Cabús, Viola Esmaralda Grappiolo, Da Young Kim, Ivo Mateos, Dominci McAinsh, Augist Palayer, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urges, Johanna Wernmo, Xavier Williams och Joonatan Zaban.

”Spirit willing”:

Koreografer: David Raymond och Tiffany Tregarthen.

Kostymdesign: Tiffany Tregarthen

Videodesign: Eric Chad.

Ljusdesign: James Proudfoot.

Kompositör, arrangemang och musikval: Branislav Janošević.

Medverkande: Olivia Blanche, Zander Constant, Miquel Duarte, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Ange-Clémentine Hiroki, Jiwan Jung, Victor Ketelslegers, Adam McGaw, Einar Nikkerud, Anna Ozerskaia, Aishwarya Raut, Duncan Schultz, Danielle de Vries, Josephine Weise och Amanda Åkesson.

Verken är skapade i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans Danskompani.

Paperwing mot nya utmaningar och under

Utmanar och vågar. Jenny Soovik tar Paperwing mot nya utmaningar och under när hon bjuder på albumet ”Age of Pisces” som en föreställning med sångare, musiker och dansar i Annedalskyrkan 8 november. Foto: KAI MARTIN

Med förra albumet ”String fling” (2023) tog Jenny Soovik, eller hennes artistiska alias Paperwing, stora steg artistiskt. Det som nådde sina definitiva höjder med spelningen på Stora Teatern i september 2023.

Nu är hon tillbaka med nya utmaningar och under med sitt album ”Age of Pisces”, som kommer spelas i sin helhet i Annedalskyrkan 8 november. Förutom orkester kommer dansare, sångare och kör finnas på plats för föreställningen.

– Jag kallar det kaxigt för en popopera, säger hon.

Hon är ambitiös, Jenny Soovik. Ingenting i hennes skapande visar på någonting annat. Följde man hennes Instagramsida paperwingmusic så kunde man under våren 2023 se hur en Marie Antoinettliknande karaktär växte fram. Med det kom senare informationen om att en föreställning – ja, mer det än en konsert – skulle hållas på Stora Teatern i Göteborg. Den 8 september samma år hade en fullsatt salong förmånen att se ett musikaliskt under. För egen del något av det mest storartade jag har sett och hört. (Läs om det här!) Även om musiken på albumet ”String fling” tillhörde höjdpunkterna 2023 var detta något helt extra utöver det vanliga.

Sakral plats. Jenny Soovik har valt Annedalskyrkan för sitt nya projekt ”Age of Pisces”. Foto: KAI MARTIN

Nu ska alltså Paperwing anta nästa utmaning. Med albumet ”Age of Pisces” (release 31 oktober – tyvärr bara digitalt) överträffar hon åter sig själv. Med föreställningen i Annedalskyrkan 8 november, två år och två månader efter undret i Stora Teatern, ska hon också spänna bågen ytterligare till det yttersta.

– Den här föreställningen är kaxigare än den förra, erkänner hon.

– Jag är en visuell person som inte bara gör musik utan också målar. Nu ska jag också dansa.

Jo, hon var inne på koreografi med ”String fling”. Ett resultat av mötet med ryska dansaren och koreografen Liza Penkova det inspirerande året 2023.

– Hon jobbade på Balettakademien med dans till min musik. Hon fick med dansare därifrån till ”String fling” på Stora Teatern.

De båda har fortsatt jobba ihop. Från att då bara gjort mer gester än dans har Jenny Soovik nu utforskat dans sedan ett år. Inte bara har samarbetet med Liza Penkova fortsatt intimt och intensivt. Även det med Xenia Kriisin, kostymdesignern som skapade den fantastiska Marie Antoinettekreationen, har fortsatt.

– Hon är också musiker och tillsammans med Sara Aaberg har de skapat kreationerna till föreställning i Annedalskyrkan, förklarar Jenny Soovik.

Storslaget.Föreställningen ”String fling” på Stora Teatern i september 2023 blev något utöver det vanliga med Paperwing i en kreation signerad Xenia Kriisin, som hon nu åter jobbar med. Foto: KAI MARTIN

Jo, det ska bli storslaget igen. Ambitionen är hög, viljan stark. Hon som är uppvuxen med musik – mamma Elisabeth Engdahl musiker (mest känd som saxofonist i Kurt Olssons Damorkester) och pappa Thomas Gustafsson jazzsaxonist (Lina Nyberg Band, Bitter Funeral Beer Band, Beches Brew med flera).

– Ja, jag har haft musik omkring mig. Men också varit på otaliga jazzkonserter med musiker i flanellskjorta, säger hon liksom för att markera att hennes vilja är något mycket mer då hon står på scen.

Hon förklarar idén med ”Age of Pisces”:

– Jag har velat förstå hur världen funkar, säger hon.

– Så jag har läst och lyssnat. Allt från forskning till kvantfysik, men också visdomslära, som taoism och buddhism och i viss mån religion. Jag är också fascinerad av astrologi och tarot, vad det säger om verkligheten. Där finns också något vackert… jag tycker tarotkort är vackra och astrologin med stjärnorna och rymden. Allt sammantaget blev som en berättelse.

Jenny Soovik berättar att skapandet närmast har gått sömlöst sedan projektet med ”String fling”.

– Jag kan inte pausa. Jag vilar lite grand, men sedan börjar att snurra. Det är som om något vill ut.

Albumet ”Age of Pisces” är tänkt som just ett klassiskt album med tolv spår.

– Ja, det var viktigt. Nu blev det i och för sig tretton spår eftersom en ouvertyr kom till, men den räknar jag som spår noll. Med tolv låtar blir det som en klocka.

Det blir också den musiken som är på albumet som kommer spelas – från start till mål. Men på scen blir det med det hon kallar sitt team. Hon säger sig vara välsignad med kreativa människor omkring sig där alla bidrar, oavsett om det är dansare, körer, sångare eller musiker.

– Det är fantastiskt. Jag kom i kontakt med konstnären Tilde Hedvig och frågade om hon ville måla min musik. Det har blivit tolv tavlor plus omslaget till albumet. Hon kommer ställa ut i Lilla Kapellet i Annedalskyrkan i samband med föreställningen.

Nej, hon har ingen större budget till att göra det här. Egentligen ingen alls. Ett stipendium har tickat in. Men en hyfsat stor biljettförsäljning kan det bli något att dela på för de inblandade. Men här handlar det om kärleken till Paperwing och det projekt hon har skapat.

– Jag har inga pengar, men alla ställer upp. Det är fantastiskt och inte klokt.

Det verkar som att allt faller på plats. När hon sökte spelplats för ”Age of Pisces” kom Anndedalskyrkan på tal.

– Jag har haft kyrkor i tankarna och tänkt att nästa projekt ska bli i en kyrka. Så skickade jag en förfrågan till Annedalskyrkan och fick svar från Ludvig Lindelöf (präst i kyrkan, min anm) efter en kvart och ville vara samarbetspartner. Han visade sedan ha beröringspunkter med podden ” Myter och mysterier”, som jag har lyssnat sönder. Så det kändes som ”meant to be”.

Med spelplatsen klar kom nästa utmaning. Den hur ”Age of Pisces” skall bli live och hur det kommer att låta.

– Jag kallar det för en popopera. Kaxigt, jag vet. men jag googlade opera och vad det står för – att använda musik och visuell performance ihop – och kände att det stämde. Det tar jag. Så tänkte jag att jag ville ha solister, så det blir fyra starka solister. Top notch i branschen, alla från Göteborg. Jag ville också ha med en kör och fick kontakt med Mara körensemble. De svarade efter fem minuter.

Luttrad. Jenny Soovik har hög ambitionsgrad för sina projekt, men media är dåliga på att nappa, trots storslagenheten i det hon gör med Paperwing. Foto: KAI MARTIN

”Age of Pisces” har alltså alla förutsättningar att bli något extraordinärt. Personligen är jag helt övertygad om att det blir en ny konstnärlig fullträff för Paperwing. Men att ni ”bara” får läsa om det här är sorgligt. Till ”String fling” gjorde meriterade musikjournalisten Per Sinding Larsen ett inslag, men först efter konserten. Nu ekar medier som Sveriges Radio, Gaffa och Göteborg-Posten med tystnad.

Jenny Soovik är luttrad.

– Inför det här projektet har jag lagt ner media, säger hon.

Men visst har hon och hennes presskontakt försök. Med tystnad som svar. Eller ghostad, som det kallas på 2020-talet.

Märkligt, om ni frågar mig. Jenny Sooviks Paperwing är musik för en plats större än Sverige.

– Kanske därför, säger hon med ett vemodigt leende.

Paperwing, ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november 2025.

På scen: Paperwing/Jenny Soovik, sång, Hannah Tolf, sång, Xenia Kriisin, sång, Lea Sittler, sång, Klara Ahlersten, sång, Olimpia Dynarek, piano/synth, Jonathan Albrektson, synth, Viktor Reuter, bas, William Soovik, trummor, Liv Fridén, flöjt, Mara Vokalensemble och dansaren Pontus Sundset.

Kompositör och konstnärlig ledare: Jenny Soovik.

Koreograf: Liza Penkova.

Kostymdesign: Xenia Kriisin och Sara Aaberg.

Ljusdesign: Maria Lakatos.

Konstnär: Tilde Hedvig.

Biljetter finns på: https://billetto.se/e/age-of-pisces-biljetter-1518620

Ljuvlig Lisa

Konsert:

LISA NILSSON

!!!!

Varmt, roligt och innerligt. Lisa Nilsson med band bjuder på en kram med sin konsert. Foto: KAI MARTIN

Draken Live, Göteborg.

Publik: Knappt fullt (andra konserten för dagen).

Bäst: Rösten, svänget, mellansnacket…

Sämst: Det var väl lite synd att inledningsvis skratta bort ”Himlen runt hörnet”.

Fråga: Är Lisa Nilsson Sveriges mest angelägna artist just nu…?

När jag kom hem sent kvällen 8 mars 2020 var det för att möta min hustru som backade ifrån en kyss. Hon var i samtal med sin storasyster i Köpenhamn med orosblick. Jag som var fylld med kärlek och värme efter en fantastisk konsert med Lisa Nilsson (läs här) på Lorensbergsteatern bestämde mig för att sova på vinden. Pandemin hade blåst in med kraft. Min hustrus oro, men sin sjukdomsbild, gjorde att vi levde isolerade från varandra under några månader. Satt vid samma matbord, men långt ifrån. Längtan efter varandra var stor. Det skulle dröja innan vi fick covid. Vi har klarat oss. Alla har inte gjort det.

Lisa Nilssons konsert var den sista på lång tid. Därefter släckte Sverige ner. Fem år sedan! Man minns det knappt.

Hon hade gjort bejublade föreställningar på Rival i Stockholm med sin ”Lisa – kvinnan som jag”, som nu var tänkt att åka på turné. Planen var att spela in. Det skrinlades. Sveriges artister – och de som jobbade runt dem – fick en sur frukt att bita i under restriktionerna. Nu har vi skakat oss det mesta, men har hamnat i meningslösa krig, narcissister till makthavare, fortsatta flyktingströmmar och en avgrund mellan de som har och inte har.

Lisa Nilsson är en av få svenska artister som inte duckar för detta. Samtidigt som hon är djupt engagerad via sina sociala medier är hon också privat. Med detta också kreativ. I våras kom ”Uteblivna vi”, som förmodligen är årets svenska album. Den är omfamnande, reflekterande, lekfull, vemodig och stark. Allt detta tar hon med när hon nu åker på turné i en ömsint förpackning med ett gäng fantastiska musiker.

Hon ställer ogenerat fokus på detta hennes senaste album. Musiken tassar på groovfullt som i ett tempo satt av Lou Reeds ”Walk on the wild side”. Det smeker, retar och pockar på uppmärksamhet. Arrangemangen är sublima, rika och ljud och ljus är i ljuv harmoni. Till detta Lisa Nilssons röst, som vågar, leker och är rikt fruktig. Hon sjunger helt enkelt mästerligt. Utan att ta i visar hon på melodiernas styrka och texternas kraft.

Hon har ju också, sedan just ”Lisa – kvinnan som jag”, utvecklat mellansnacket. Det är en konst i sig och hon är rolig, allvarlig och omfamnande. Kanske är det en utveckling av just hennes uttryck på sociala medier, där hon ju förutom att vara engagerad i exemeplevis folkmordet i Gaza också tillåter sig att vara privat. På scen blir det inga politiska pamfletter, inga slagord. Men ingen som känner kan undgå skärpan i det hon säger, som hon förenar med en inte så lite del med privata reflektioner om sitt eget liv.

Det blir två timmars lysande underhållning en söndag med storartad musik i ett avslappnat format.

Lisa Nilsson, Draken, Live, Göteborg. 26 oktober 2025. Denna recension baserad på den andra av två konserter samma dag.

Bandet: Mattias Torell, gitarrer och sång, Jesper Nordenström, klaviatur och sång, Jonas Kulhammar, saxofoner, tvärflöjt och sång, Johan Lindström, pedal steel, gitarrer och sång, Per Lindvall, trummor, Kansan Zetterberg, kontrabas, elbas och sång, och Lisa Nilsson, sång och slagverk.

Låtlista:

  1. Silverregn
  2. Återvänd till mig
  3. Var är du min vän?
  4. Det säger ingenting om oss
  5. Uteblivna vi
  6. Sången om oss
  7. När kärleken tar slut
  8. Och jag älskar dig
  9. Full måne
  10. Låt mig värma din frusna själ
  11. Du kom inte närmare
  12. Livet är en cykeltur
  13. Mysteriet deg
  14. Säg det igen
  15. Himlen runt hörnet
  16. Viola
  17. Kvinnan som är jag
  18. Långsamt farväl (extranummer)
  19. Försökte tycka om dig

Turnén startade i Malmö 3 oktober. Kvar på turnén är Greve, Danmark (30/10, Århus, Danmark (31/10), Köpenhamn (1/11 – två konserter – och 2/11), Karlstad (7/11), Oslo (8/11), Stockholm (Göta Lejon 16/11 – två konserter), Luleå (27/11), Skellefteå (28/11), Umeå (29/11) och Sundsvall (30/11). Planerade konserter 2026 är också Mariehamn, Åland (24/2), Helsingfors (25/2) och Reykjavik (27/2).

”Måsen” flyger över huvudet

Teater:

MÅSEN

Förvirring. Den intensiva uppsättningen av Tjechovs ”Måsen” på Göteborgs stadsteater lämnar mig i förvirring. Foto: OLA KJELBYE

I Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” har alla eller ingen huvudrollen. Det törstas efter kärlek till sin nästa mer än till den som står en närmast. Lockelser, olycklig kärlek och oförmåga att kommunicera, desperation.

I Yana Ross uppdaterade version befinner vi oss i ett nu. Texten refererar till 2025, men scenografen Zane Pihlströms gård mer ekar från något farm i mellanvästern med silor som fallossymboler i det erotiska spelet.

Allt startar i något slags pantomimliknande med de nio i ensemblen föreställande idisslande, gloende kor, som snyggt och humoristiskt koreograferat paraderar in från kulissen. Som för att förstärka den loja, lantliga stämningen där pjäsen har sin början någon vecka innan midsommar.

Mia (Emelie Strömberg) sliter på gården som hon och hennes syster Paula (Stephanie Hayes) förvaltar åt den stillasittande, inte så mobila Pär Sörensson (Johan Gry). Simon, den drömmande fritidsledare (Vincent Grahl) är upp över öronen förälskad i Mia, som i sin tur är olyckligt kär i den unge dramatikern August (Emil Ljungestig). Han som sin tur har ett gott öga till Nina Al-Bahri (Nora Sadayo), den unga, vackra godsägarflickan med skådespelarambitioner. August mamma Irene (Victoria Olmarker) är en skådespelare med en dalande stjärna, som lever med sin framgångsrike, tystlåtne och upphöjda författare Maximilan Stenberg (Yngve Dahlberg). Hon i ett ständigt krig med sin son i en balansgång mellan kärlek och hat, som gör sonen förtvivlad… ja, självmordsbenägen. Gång efter annan söker sällskapet efter August, som sorgsen rymt.

Har jag glömt någon…? Jo, Jörgen (Robin Stegmar), gynekologen, som är gift/sambo med Paula. Hon förtvivlat förälskad i honom. Han en gammal häradsbetäckare som fortfarande inte kan hålla fingrarna i styr.

Ja, vi har en intrig som kan ge dramatik och Yana Ross vilar inte på hanen. Här har var och en i ensemblen att göra med sina karaktärer. Det är frejdigt målade, om än ett nedstrippat persongalleri från originalets fjorton till nio. Johan Grys Pär är trankilt skapad, en åldrad man med hippiefrisyr och begynnande demens. Det tycks mig som Johan Gry har hittat nya, spännande vägar i sina gestaltningar det senaste, varav detta är ett av dem.

Emilie Strömberg kan som få spela trumpen, sluten och sorgkantad. Hennes Mia blommar aldrig, blir aldrig desperat eller utåtagerande. Hon är bara självklart deppig. Så blir Stephanie Hayes syster Paula hennes självklara ackompanjemang och motklang. Även hon mollstämd, vacker och skir, som inte vill annat än att genomströmmas av sin mans kärlek. Där Robin Stegmars Jörgen kontrasterar som en sorglös gamäng. Lämnad åt sina lustar, en jovialisk man med en schlager eller hitlåt i mungipan för att förstärka sina repliker.

Det största dramat utspelar sig mellan mor och son. Victoria Olmarkers Irene kämpar med sin status som diva, väl medveten om att hennes glansdagar är över. Förtvivlat – och dominant – håller hon fast vid sin kärlek. Men hon kan heller inte ta att hennes sons skapande och spirande kreativa kraft utmanar sambons författarskap. Maximilan som avfärdar unge August i en enkel, utmanande armbrytning. Yngve Dahlberg är denne kulturman, den cementerade, som är fixerad vid sin kreativitet. Skapandet formar honom snarare än tvärt om. Det blir en rätt fyrkantig, om än roande roll. Så kommer Nora Sadyos yrväder till Nina in, beundrande och flörtande. Men den relationen som uppstår dem emellan hamnar i kulissen, vilket är lite synd. Precis som Simons relation med Mia.

Jo, ”Måsen” lyfter högt med karaoke med både Queens ”Bohemian Rhapsody”, Robyns ”Dancing on my own” och en explicit hiphoplåt som jag inte kan identifiera (mycket pussy i texten) , midsommarfest med folkdräkter och dans, snapsvisor, samlag (påklätt), musik, tjo och tjim. Här saknas inte intensitet, men i det yviga saknar jag resonemanget.

Med denna andra aktens intensiva start faller tyvärr ”Måsen” hastigt. När Robin Stegmars Jörgen förvandlar Alphavilles ”Forever young” till en sorgepsalm kunde det ha varit finalen. Men ytterligare varv dras, inte till pjäsens fördel.

På något märkligt sätt upplever jag denna Yana Ross uppsättning som reminiscenser från Pontus Stenshälls tid som konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater. Då då bågen spändes, men träffsäkerheten inte alltid var den bästa. Så sprakande teater, men också förvirring.

”Måsen”, Göteborgs stadsteater, premiär 24 oktober 2025. Spelas till och med 13 december.

Fritt efter Anton Tjechov.

Översättningg: Lars Kleberg.

Bearbetning för Göteborgs stadsteater: Yana Ross och ensemblen.

Regi och video: Yana Ross.

Scenograf: Zane Pihlström.

Koreograf: Mia Hellberg.

Kostymdesign: Frida Fredriksson.

Maskdesign: Gunilla Bjerthin.

Ljusdesign: Max Mitle.

Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.

I rollerna: Victoria Olmarker (Irene), Emil Ljungestig (August, hennes bror), Pär Sörensson (hennes bror), Nora Sadayo (Nina Al-Bahri, dotter till en rik godsägare), Stephanie Hayes (Paula, förvaltare åt Pär), Emelie Strömberg (Mia, hennes syster), Yngve Dahlberg (Maximilan Stenberg, författare), Robin Stegmar (Jörgen, gynekolog) och Vincent Grahl (Simon, fritidsledare).

Ed Harcourt håller lågan vid liv

Konsert:

ED HARCOURT

!!!

Jovialisk och närvarande. Ed Harcourt gillar att vara nära och överraska sin publik. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Några få hundra.

Bäst: Att han utan tvekan bjuder in sin publik till låtar till nya albumet ”Orphic” som kommer om några veckor.

Sämst: Att han inte förklarad varför han brutit tre revben.

Fråga: Ska vi vara glada att Ed Harcourt inte har blivit en Axl Rose…?

Han är åter ensam på scen. Ackompanjerad av sitt keyboard, munspel, akustiska gitarr, elgitarren och de tre – eller är det fyra – mikrofonerna, som bidrar till detta milda sjöslag på scen. På ett och ett halv år har britten Ed harcourt gästat Göteborg – och Sverige – tre gånger. Senast med band. Gången innan dess – april 2024 – på Jacy’z vid foajékonserten var det fullkomligt lysande med gästspel av Peter Jöback, bland andra. Då hade han dessutom spelat i Foggy Days, skivbutiken i Mölndal och delat sång med Peter Jöback på Draken Live under samma dag. (Läs om det här!)

Nu är han alltså åter ensam på scen, men är snabb att invitera den utspridda publiken som prydligt sitter vid matsalsborden med en distans som vore det fortfarande pandemiska restriktioner.

Det är ett test. Hur kan Kajskjul 8:s showscen fungera för en konsert av den här typen? En spelning som skulle satts på väsentligt intimare Slussen, Orust, hamnade här. Tack för det och tackar som frågar, scenen fungerar utmärkt för en konsert som den här.

Ed Harcourt är en rastlöst själ, men också hjärtevarm. Han är en singer/songwriter med en berättelse som en räv bakom örat för varje sång. Han inleder med att ursäkta sig med att vara jetlaggad och ha tre brutna revben. Varför det sistnämnda får vi inte veta.

Så inleder han på elgitarr med ”Under the still and lonely sky”, låten som kommer inleda kommande album ”Orphic” (kommer 20 november) och ännu inte är utgiven. Djärvt, men helt i linje med hans skapande. För även om han är mångfacetterad i sitt skapande finns det en linje i låtskrivandet som är lätt att följa.

Han följer upp med ”Something in my eye” (från ”Here be monsters”, genombrottsalbumet 2001), som han förklarar är en av de första han någonsin skrev och då på sin brors gitarr och i ett öppet E. Växlar över till keyboard, blottar stolt sina vita strumpor – som en hyllning till Joe Jackson, den brittiska sångaren och låtskrivaren från new wave-eran – som har inskriptionen ”My cat is my therapeut”. Jo, det är trivialt och jovialiskt där låtarnas djup får stå i kontrast till mellansnackets underhållande trams. Som att han blivit ”trollad” av Portisheads Geoff Barrow. ”I don’t know why!”

Det blir, inte som en ursäkt, en hel del fokus på låtar från ”Orphic”. Men fem stycken – ”Under the still and lonely sky”, ”A ghost walked throgh me”, ”By the light of the silver morning”, ”Low spirits” och första extranumret ”Patron Saint of restless dreamers” – är ju inte förfärande mycket. Dessutom famnar låtarna väl in i repertoaren och faller inte utanför ramen.

Ed Harcourt bjuder på musik från hela karriären, men utelämnar favoriter som ”Shanghai”. Å andra sidan bjuder han på ett exklusivt set som visar upp hela hans fantastiska brokighet. I nya ”By the light of the silver morning” bjuder han upp en kvinna i publiken att spela tamburin, vilket sker med största möjliga respekt och rymt. ”Low spirits” tillägnas Marianne Faithfull, som avled i januari i år, och Strange beauty” tillägnas Lars Bodén (Ådalsbandet och arrangör som tagit hit Ed Harcourt de senaste åren).

Allt avslutas med, som på Jacy’z, att Ed Harcourt lämnar all elförstärkning och mikrofoner på scen för att sjunga ”El magnifico” ute mellan borden. Så försvinner han efter 21 generöst spelade låtar. Igen. En nära två timmar innehållsrik och värmande konsert är över.

Ed Hardcourt, Kajskjul 8, Göteborg, 23 oktober 2025.

Låtlista:

  1. Under the still and lonely sky
  2. Something in my eye
  3. God protect your soul
  4. All of your days will be blessed
  5. Furnaces
  6. A ghost walked through me
  7. Last cigarette
  8. The pretty girls
  9. Ghostwriter
  10. Strange beauty
  11. By the light of the silver morning
  12. Born in the ’70s
  13. Low spirits
  14. Hey little bruiser
  15. She fell into my arms
  16. This one’s for you
  17. Until tomorrow then
  18. Apple of my eye
  19. Patron Saint of restless dreamers
  20. Sister Renee
  21. El magnifico

Filmfestivalen för de vågade och de som inte vågar

Modigt på gränsen till galet. Josh Wharton vill nå toppen av Jirishanca i Anderna. Det kräver sina utmaningar.
Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL

Banff Mountain Film Festival firar 50 år nästa år. Den lilla skidorten med knappt 8000 invånare i Alberta, Kanada sprider äventyrares budskap med sin filmfestival och nöjer sig inte med den som hålls på orten i november.

Efter ett urval av filmer så sprids dessa dokumentärer om de som vågar till galenskapens gräns till andra i världen att kittlas eller lockas, eller kanske till och med utmana ödet. Något som skett med tillägget World Tour sedan 1986.

I Sverige och övriga Norden håller resebyrån Pathfinder travels (ja, äventyrsinriktat och inom de genrer som Banff Mountain Film Festival vurmar för: bergssport och bergsupplevelser).

Det är en filmfestival, i år på Draken i Göteborg 19, 20, 21 och 22 oktober, som snabbt säljer slut oavsett de 18 gånger som visas på de tio orterna från Malmö till Gällivare. Jo, äventyr lockar. Oavsett om man är en som själv väljer sina utmaningar eller för att kittlas av dem och inse att, tack, nej, det här kommer jag aldrig göra.

Ja, för vad är det som driver en del människor till sitt yttersta? Som offrar kroppen besinningslöst för att nå det högsta, längsta, brantaste? Jag kan redan nu sägas att de filmer som jag såg i kategorinRed (det finns också Blue) inte gav något svar. Men de är inte mindre fascinerande för det.

Svindlande höjder. Med risk för sitt eget liv kör Emil Johansson från Trollhättan sin slopstyle. Foto: STERLING LORENCE

Kvällen inleds med ”Anytime – cali (tour edit)” (2024) och Emil Johansson, som kör extremcykelsporten slopestyle och utför färder som är rent hisnande. Det som ser ut som improvisationer under färderna är inövat, men också rent livsfarligt. Nyligen kraschade han vådligt, något som kunde ha tagit hans liv (läs här). Under knappt sex minuter får man följa hans trick, det ena efter det andra. Allt utfört med bravur. Men i längden blir det, faktiskt enahanda. Ja, imponerade. Ja, djärvt och vågat. Men jag hade hellre fått infolierat intervjuer med trollhättekillen om vägen till den utvalda färden.

Spring i benen. Courtney Dauwalter är en mästare på att springa långt. Foto: JULIEN RAISON

Courtney Dauwalter är en ultralöpare som verkar sakna slut. Hon springer helt enkelt till hon kommer i mål. När hon ska ut och jogga kan det vara för en tur på två timmar eller sex. Fötterna väljer väg. i ”A team sport” (2024) följer man den nu 40 åriga löparens väg 2023 mot att bli den första tävlande att klara en så kallad trippel crown i ultralöpning under loppet av några månader. Hon sprang Western States, Hard Rock och Ultra-Trail du Mont-Blanc. Samtliga tuffa race, som springs på ett närmast omänskligt vis i tiotals mil. jo, hon har spring i benen, men också en mental styrka och ett driv som fantastiskt. Men, som titeln antyder, hon är inte ensam. Trots de extrema ensamloppen krävs det uppbackning av ett team där bland annat hennes man ingår.

Kommer upp sig. Ian Elliott, 72 år, började klättra i sen ålder, men hans driv får honom att fortsätta uppför. Foto: MOLLY JOHNSON

Det är aldrig försent att komma upp sig. Fråga australiern Ian Elliott, nu 72 år, som på allvar började klättra i 50-årsåldern och inte har slutat sedan dess. Tvärt om har hans utmaningar ökat och med en daglig dos träning håller han kroppen igång för att ta sig an de mest svårforcerade klippor. I ”Ian” (2024) får man både vardag och äventyr. Men de dryga åtta minuterna räcker inte riktigt till. Jag skulle velat veta mer om honom och hans målbild. Men visst är det sött med hans fru, som uppmuntrar och backar honom, som vore hon en klassisk brittisk, om än australisk, hemmafru från 60-talet som serverar honom te. Snyggt mot slutet där man hastigt får se hur filmande har gjorts gällande de bergklättrande scenerna

Utför på Sydpolen. Xavier de Le Rye tar med sin bror och dotter till Sydpolen för lite skidåkning. Foto: CHRISTOPHE THORESEN

Varför göra det lätta för sig då det finns de svåra vägarna mot äventyr. Inte nog med att Xavier de Le Rye vill att hans dotter, 18 åriga Mila, ska utmana sina rädslor. Hon som älskar skidåkning i hemma Pyrenéerna behöver utmaningar extraordinära. Därför får hon tillsammans med sin farbror Victor åka med till Sydpolen. Naturligtvis sker det med segelbåt från Eldslandet via det beryktat stormiga Draksundet för att komma till isberg och den sydliga kontinentens djärva natur. Ingen i den franska familjen är sjövana och man räknar stoiskt sjösjukan och dess effekter. Men med sitt team med skeppar kommer de fram till en bedövande vacker natur. Nu kommer utmaningarna där man ska komma i land och sedan bestiga berg för att hitta de bästa utförslöporna för de båda bräkande bröderna och den slalomåkande tonåringen. Nej, hon får inte de galnaste vägarna nedför, men tokiga nog ändå. Men hon övervinner sin rädsla med hjälp av sin far och han i sin tur får utlopp för sina utmaningar. det skidas nedför de brantaste stup – över 50-gradigt – och nedför isbergs oberäkneliga is. Med pingviner som förvånade åskådare utför de tre de mest hisnande nedfärder. Även valar och späckhuggare gästar de nordliga gästerna, som också passar på att dyka i det kristallklara vattnet. Ett besök på en ukrainsk (!) meteorologstation ger också klara bevis på det som världens politiker blundar för i skrämmande accelererande takt: den globala uppvärmningen. På Sydpolen går det fortare med höjda temperaturer än någon annanstans.44 minuter långa ”Of a lifetime” (2024) är vacker, intagande, galen, roande och berörande med fin final med firandet av Milas födelsedag och Radioheads ”Exit music (for a film” som passande finalmusik. Beröm också till filmandet. Fotot här är bedövande vackert.

Nej, jag är ingen vän av bergklättring. Jag får svindel bara av att titta på och filmer om bergklättrare är läskigare än en skräckfilmer. Men ”Jirishanca” (2024) är nära 32 timmars fascination om bergklättraren Josh Wharton och hans partner, hårdrockaren Vince Andersons färd uppför otillgängliga peruanska toppen Jirishanca, som mäter 6000 meter. Den excentriska Josh Wharton (inga sociala medier eller smarta telefoner) har försökt tidigare, men hundra meter från toppen blev omständigheterna för svåra. Nu var det dags igen. Det är klättring upp till ett basläger, hopp om rätt väderförhållanden och sedan vidare uppför för att forcera utskjutande klippor, isformationer – se bilden överst – och hitta rätt linje mot toppen. Även här är filmandet en konst, som jag gärna skulle ha fått presenterat mer. Och, upp kom de, men ner…?

Även här hamnar den globala uppvärmningen i centrum. Glaciärerna och den snötäckta toppen krymper oroväckande snabbt. Det konstaterande har gjort att Josh Wharton, efter turen till Anderna, valt att klättra i berg närmare där den nu 46-årige amerikanen bor.

Miljömedveten. Chris Rubens kör ekologisk odling och väljer miljömedvetet när han åker skidor. Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL

Även i ”Farming turns” (2024) hamnar miljötänket i fokus under 25 minuter. För äventyraren och skidåkaren Chris Rubens blev en resa till Grönland för cirka tio år sedan ett uppvaknande. Med på resan, som primärt skulle ge utmanande skidåkning, fanns en forskare som mätte snön och hur den påverkas av den globala uppvärmingen. Det fick honom att omvärdera hur han själv lever och snart blev han en självlärd bonde med inriktning på ekologisk odling. Skidåkningen har han inte slutat med, men väljer sina resor med omsorg i närområdet och nära familjen.

Förenande. Mamma Elisha McArthur får med sin tonårsdotter och mamma på en vindlande flodfärd. Foto: SARAH HAMILTON

Ensamstående mamman Elisha McArthur med dottern Charlotte, en utmanande gothdrottning i tonåren, lever som flottguide utför djärvt vindlande floder. I ”River mamma” (2024) kämpar hon för att få med sin mamma och bångstyriga dotter på en förenande flodfärd. Charlotte har inte åkt flotte med sin mamma på många, många år och är inte överdrivet förtjust i att följa med. Men resan blir av. Det är en roande film, som kanske hade mått bra av att fått vara fem minuter längre än sina drygt tio.

”The streife” är ungefär lika kort (3.21) som ett cykellopp nedför alpernas branta backar är. Full fart. Vi får följa 30-årige österrikaren cyklisten och youtubern Fabio Wibmer som är tillbaka i sadeln och på snön utför i det mest legendariska av cykellopp Streif i österrikiska Kitzbühel. Här där normalt sett skidåkare kastar sig utför för maximal teknik och fart tar sig alltså cyklister sig an samma utmaning – på snö! Svindlande. Men, jo… allt kostar och jag förstår sponsring. Det här är mest en reklamfilm för ett känt österrikiskt energidrycksföretag.

Jag är ingen äventyrare. Bortsätt från min fortsatta passion att spela hockey och stå i mål i olika konstellation. Visst, jag har haft min beskärda del av äventyr, men inga så djärva så att det hade platsat i Banff Mountain Film Festival. Gick Caminito del Ray och besteg Gibraltar (läs om det här) i våras, vilket resulterade i en skadad menisk, som nu är opererad. Nu dröjer det ett tag innan jag är på is för nya utmaningar.

Men Banff Mountain Film Festival är värd att kika på. Oavsett om man vill anta liknande utmaningar eller bara, som jag, nöja sig med att sitta i biosalongen och skaka åt huvudet åt tokigheterna. Missade förra årets festival, men såg den 2023. Om den kan du läsa om här.

Banff Mountain Film Festival World Tour Norden

1 oktober Lund, 2 oktober Malmö, 2 oktober Umeå, 6 oktober Stockholm, 7 oktober Stockholm, 8 oktober Stockholm, 9 oktober Stockholm, 10 oktober Stockholm, 15 oktober Växjö, 16 oktober Falun, 19 oktober Göteborg, 20 oktober Göteborg, 21 oktober Göteborg, 22 oktober Göteborg, 22 oktober Östersund, 23 oktober Norrköping, 24 oktober Örebro och 25 oktober Gällivare.