Förvirring. Den intensiva uppsättningen av Tjechovs ”Måsen” på Göteborgs stadsteater lämnar mig i förvirring. Foto: OLA KJELBYE
I Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” har alla eller ingen huvudrollen. Det törstas efter kärlek till sin nästa mer än till den som står en närmast. Lockelser, olycklig kärlek och oförmåga att kommunicera, desperation.
I Yana Ross uppdaterade version befinner vi oss i ett nu. Texten refererar till 2025, men scenografen Zane Pihlströms gård mer ekar från något farm i mellanvästern med silor som fallossymboler i det erotiska spelet.
Allt startar i något slags pantomimliknande med de nio i ensemblen föreställande idisslande, gloende kor, som snyggt och humoristiskt koreograferat paraderar in från kulissen. Som för att förstärka den loja, lantliga stämningen där pjäsen har sin början någon vecka innan midsommar.
Mia (Emelie Strömberg) sliter på gården som hon och hennes syster Paula (Stephanie Hayes) förvaltar åt den stillasittande, inte så mobila Pär Sörensson (Johan Gry). Simon, den drömmande fritidsledare (Vincent Grahl) är upp över öronen förälskad i Mia, som i sin tur är olyckligt kär i den unge dramatikern August (Emil Ljungestig). Han som sin tur har ett gott öga till Nina Al-Bahri (Nora Sadayo), den unga, vackra godsägarflickan med skådespelarambitioner. August mamma Irene (Victoria Olmarker) är en skådespelare med en dalande stjärna, som lever med sin framgångsrike, tystlåtne och upphöjda författare Maximilan Stenberg (Yngve Dahlberg). Hon i ett ständigt krig med sin son i en balansgång mellan kärlek och hat, som gör sonen förtvivlad… ja, självmordsbenägen. Gång efter annan söker sällskapet efter August, som sorgsen rymt.
Har jag glömt någon…? Jo, Jörgen (Robin Stegmar), gynekologen, som är gift/sambo med Paula. Hon förtvivlat förälskad i honom. Han en gammal häradsbetäckare som fortfarande inte kan hålla fingrarna i styr.
Ja, vi har en intrig som kan ge dramatik och Yana Ross vilar inte på hanen. Här har var och en i ensemblen att göra med sina karaktärer. Det är frejdigt målade, om än ett nedstrippat persongalleri från originalets fjorton till nio. Johan Grys Pär är trankilt skapad, en åldrad man med hippiefrisyr och begynnande demens. Det tycks mig som Johan Gry har hittat nya, spännande vägar i sina gestaltningar det senaste, varav detta är ett av dem.
Emilie Strömberg kan som få spela trumpen, sluten och sorgkantad. Hennes Mia blommar aldrig, blir aldrig desperat eller utåtagerande. Hon är bara självklart deppig. Så blir Stephanie Hayes syster Paula hennes självklara ackompanjemang och motklang. Även hon mollstämd, vacker och skir, som inte vill annat än att genomströmmas av sin mans kärlek. Där Robin Stegmars Jörgen kontrasterar som en sorglös gamäng. Lämnad åt sina lustar, en jovialisk man med en schlager eller hitlåt i mungipan för att förstärka sina repliker.
Det största dramat utspelar sig mellan mor och son. Victoria Olmarkers Irene kämpar med sin status som diva, väl medveten om att hennes glansdagar är över. Förtvivlat – och dominant – håller hon fast vid sin kärlek. Men hon kan heller inte ta att hennes sons skapande och spirande kreativa kraft utmanar sambons författarskap. Maximilan som avfärdar unge August i en enkel, utmanande armbrytning. Yngve Dahlberg är denne kulturman, den cementerade, som är fixerad vid sin kreativitet. Skapandet formar honom snarare än tvärt om. Det blir en rätt fyrkantig, om än roande roll. Så kommer Nora Sadyos yrväder till Nina in, beundrande och flörtande. Men den relationen som uppstår dem emellan hamnar i kulissen, vilket är lite synd. Precis som Simons relation med Mia.
Jo, ”Måsen” lyfter högt med karaoke med både Queens ”Bohemian Rhapsody”, Robyns ”Dancing on my own” och en explicit hiphoplåt som jag inte kan identifiera (mycket pussy i texten) , midsommarfest med folkdräkter och dans, snapsvisor, samlag (påklätt), musik, tjo och tjim. Här saknas inte intensitet, men i det yviga saknar jag resonemanget.
Med denna andra aktens intensiva start faller tyvärr ”Måsen” hastigt. När Robin Stegmars Jörgen förvandlar Alphavilles ”Forever young” till en sorgepsalm kunde det ha varit finalen. Men ytterligare varv dras, inte till pjäsens fördel.
På något märkligt sätt upplever jag denna Yana Ross uppsättning som reminiscenser från Pontus Stenshälls tid som konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater. Då då bågen spändes, men träffsäkerheten inte alltid var den bästa. Så sprakande teater, men också förvirring.
”Måsen”, Göteborgs stadsteater, premiär 24 oktober 2025. Spelas till och med 13 december.
Fritt efter Anton Tjechov.
Översättningg: Lars Kleberg.
Bearbetning för Göteborgs stadsteater: Yana Ross och ensemblen.
Regi och video: Yana Ross.
Scenograf: Zane Pihlström.
Koreograf: Mia Hellberg.
Kostymdesign: Frida Fredriksson.
Maskdesign: Gunilla Bjerthin.
Ljusdesign: Max Mitle.
Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.
I rollerna: Victoria Olmarker (Irene), Emil Ljungestig (August, hennes bror), Pär Sörensson (hennes bror), Nora Sadayo (Nina Al-Bahri, dotter till en rik godsägare), Stephanie Hayes (Paula, förvaltare åt Pär), Emelie Strömberg (Mia, hennes syster), Yngve Dahlberg (Maximilan Stenberg, författare), Robin Stegmar (Jörgen, gynekolog) och Vincent Grahl (Simon, fritidsledare).
Jovialisk och närvarande. Ed Harcourt gillar att vara nära och överraska sin publik. Foto: KAI MARTIN
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Några få hundra.
Bäst: Att han utan tvekan bjuder in sin publik till låtar till nya albumet ”Orphic” som kommer om några veckor.
Sämst: Att han inte förklarad varför han brutit tre revben.
Fråga: Ska vi vara glada att Ed Harcourt inte har blivit en Axl Rose…?
Han är åter ensam på scen. Ackompanjerad av sitt keyboard, munspel, akustiska gitarr, elgitarren och de tre – eller är det fyra – mikrofonerna, som bidrar till detta milda sjöslag på scen. På ett och ett halv år har britten Ed harcourt gästat Göteborg – och Sverige – tre gånger. Senast med band. Gången innan dess – april 2024 – på Jacy’z vid foajékonserten var det fullkomligt lysande med gästspel av Peter Jöback, bland andra. Då hade han dessutom spelat i Foggy Days, skivbutiken i Mölndal och delat sång med Peter Jöback på Draken Live under samma dag. (Läs om det här!)
Nu är han alltså åter ensam på scen, men är snabb att invitera den utspridda publiken som prydligt sitter vid matsalsborden med en distans som vore det fortfarande pandemiska restriktioner.
Det är ett test. Hur kan Kajskjul 8:s showscen fungera för en konsert av den här typen? En spelning som skulle satts på väsentligt intimare Slussen, Orust, hamnade här. Tack för det och tackar som frågar, scenen fungerar utmärkt för en konsert som den här.
Ed Harcourt är en rastlöst själ, men också hjärtevarm. Han är en singer/songwriter med en berättelse som en räv bakom örat för varje sång. Han inleder med att ursäkta sig med att vara jetlaggad och ha tre brutna revben. Varför det sistnämnda får vi inte veta.
Så inleder han på elgitarr med ”Under the still and lonely sky”, låten som kommer inleda kommande album ”Orphic” (kommer 20 november) och ännu inte är utgiven. Djärvt, men helt i linje med hans skapande. För även om han är mångfacetterad i sitt skapande finns det en linje i låtskrivandet som är lätt att följa.
Han följer upp med ”Something in my eye” (från ”Here be monsters”, genombrottsalbumet 2001), som han förklarar är en av de första han någonsin skrev och då på sin brors gitarr och i ett öppet E. Växlar över till keyboard, blottar stolt sina vita strumpor – som en hyllning till Joe Jackson, den brittiska sångaren och låtskrivaren från new wave-eran – som har inskriptionen ”My cat is my therapeut”. Jo, det är trivialt och jovialiskt där låtarnas djup får stå i kontrast till mellansnackets underhållande trams. Som att han blivit ”trollad” av Portisheads Geoff Barrow. ”I don’t know why!”
Det blir, inte som en ursäkt, en hel del fokus på låtar från ”Orphic”. Men fem stycken – ”Under the still and lonely sky”, ”A ghost walked throgh me”, ”By the light of the silver morning”, ”Low spirits” och första extranumret ”Patron Saint of restless dreamers” – är ju inte förfärande mycket. Dessutom famnar låtarna väl in i repertoaren och faller inte utanför ramen.
Ed Harcourt bjuder på musik från hela karriären, men utelämnar favoriter som ”Shanghai”. Å andra sidan bjuder han på ett exklusivt set som visar upp hela hans fantastiska brokighet. I nya ”By the light of the silver morning” bjuder han upp en kvinna i publiken att spela tamburin, vilket sker med största möjliga respekt och rymt. ”Low spirits” tillägnas Marianne Faithfull, som avled i januari i år, och Strange beauty” tillägnas Lars Bodén (Ådalsbandet och arrangör som tagit hit Ed Harcourt de senaste åren).
Allt avslutas med, som på Jacy’z, att Ed Harcourt lämnar all elförstärkning och mikrofoner på scen för att sjunga ”El magnifico” ute mellan borden. Så försvinner han efter 21 generöst spelade låtar. Igen. En nära två timmar innehållsrik och värmande konsert är över.
Ed Hardcourt, Kajskjul 8, Göteborg, 23 oktober 2025.
Modigt på gränsen till galet. Josh Wharton vill nå toppen av Jirishanca i Anderna. Det kräver sina utmaningar. Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL
Banff Mountain Film Festival firar 50 år nästa år. Den lilla skidorten med knappt 8000 invånare i Alberta, Kanada sprider äventyrares budskap med sin filmfestival och nöjer sig inte med den som hålls på orten i november.
Efter ett urval av filmer så sprids dessa dokumentärer om de som vågar till galenskapens gräns till andra i världen att kittlas eller lockas, eller kanske till och med utmana ödet. Något som skett med tillägget World Tour sedan 1986.
I Sverige och övriga Norden håller resebyrån Pathfinder travels (ja, äventyrsinriktat och inom de genrer som Banff Mountain Film Festival vurmar för: bergssport och bergsupplevelser).
Det är en filmfestival, i år på Draken i Göteborg 19, 20, 21 och 22 oktober, som snabbt säljer slut oavsett de 18 gånger som visas på de tio orterna från Malmö till Gällivare. Jo, äventyr lockar. Oavsett om man är en som själv väljer sina utmaningar eller för att kittlas av dem och inse att, tack, nej, det här kommer jag aldrig göra.
Ja, för vad är det som driver en del människor till sitt yttersta? Som offrar kroppen besinningslöst för att nå det högsta, längsta, brantaste? Jag kan redan nu sägas att de filmer som jag såg i kategorinRed (det finns också Blue) inte gav något svar. Men de är inte mindre fascinerande för det.
Svindlande höjder. Med risk för sitt eget liv kör Emil Johansson från Trollhättan sin slopstyle. Foto: STERLING LORENCE
Kvällen inleds med ”Anytime – cali (tour edit)” (2024) och Emil Johansson, som kör extremcykelsporten slopestyle och utför färder som är rent hisnande. Det som ser ut som improvisationer under färderna är inövat, men också rent livsfarligt. Nyligen kraschade han vådligt, något som kunde ha tagit hans liv (läs här). Under knappt sex minuter får man följa hans trick, det ena efter det andra. Allt utfört med bravur. Men i längden blir det, faktiskt enahanda. Ja, imponerade. Ja, djärvt och vågat. Men jag hade hellre fått infolierat intervjuer med trollhättekillen om vägen till den utvalda färden.
Spring i benen. Courtney Dauwalter är en mästare på att springa långt. Foto: JULIEN RAISON
Courtney Dauwalter är en ultralöpare som verkar sakna slut. Hon springer helt enkelt till hon kommer i mål. När hon ska ut och jogga kan det vara för en tur på två timmar eller sex. Fötterna väljer väg. i ”A team sport” (2024) följer man den nu 40 åriga löparens väg 2023 mot att bli den första tävlande att klara en så kallad trippel crown i ultralöpning under loppet av några månader. Hon sprang Western States, Hard Rock och Ultra-Trail du Mont-Blanc. Samtliga tuffa race, som springs på ett närmast omänskligt vis i tiotals mil. jo, hon har spring i benen, men också en mental styrka och ett driv som fantastiskt. Men, som titeln antyder, hon är inte ensam. Trots de extrema ensamloppen krävs det uppbackning av ett team där bland annat hennes man ingår.
Kommer upp sig. Ian Elliott, 72 år, började klättra i sen ålder, men hans driv får honom att fortsätta uppför. Foto: MOLLY JOHNSON
Det är aldrig försent att komma upp sig. Fråga australiern Ian Elliott, nu 72 år, som på allvar började klättra i 50-årsåldern och inte har slutat sedan dess. Tvärt om har hans utmaningar ökat och med en daglig dos träning håller han kroppen igång för att ta sig an de mest svårforcerade klippor. I ”Ian” (2024) får man både vardag och äventyr. Men de dryga åtta minuterna räcker inte riktigt till. Jag skulle velat veta mer om honom och hans målbild. Men visst är det sött med hans fru, som uppmuntrar och backar honom, som vore hon en klassisk brittisk, om än australisk, hemmafru från 60-talet som serverar honom te. Snyggt mot slutet där man hastigt får se hur filmande har gjorts gällande de bergklättrande scenerna
Utför på Sydpolen. Xavier de Le Rye tar med sin bror och dotter till Sydpolen för lite skidåkning. Foto: CHRISTOPHE THORESEN
Varför göra det lätta för sig då det finns de svåra vägarna mot äventyr. Inte nog med att Xavier de Le Rye vill att hans dotter, 18 åriga Mila, ska utmana sina rädslor. Hon som älskar skidåkning i hemma Pyrenéerna behöver utmaningar extraordinära. Därför får hon tillsammans med sin farbror Victor åka med till Sydpolen. Naturligtvis sker det med segelbåt från Eldslandet via det beryktat stormiga Draksundet för att komma till isberg och den sydliga kontinentens djärva natur. Ingen i den franska familjen är sjövana och man räknar stoiskt sjösjukan och dess effekter. Men med sitt team med skeppar kommer de fram till en bedövande vacker natur. Nu kommer utmaningarna där man ska komma i land och sedan bestiga berg för att hitta de bästa utförslöporna för de båda bräkande bröderna och den slalomåkande tonåringen. Nej, hon får inte de galnaste vägarna nedför, men tokiga nog ändå. Men hon övervinner sin rädsla med hjälp av sin far och han i sin tur får utlopp för sina utmaningar. det skidas nedför de brantaste stup – över 50-gradigt – och nedför isbergs oberäkneliga is. Med pingviner som förvånade åskådare utför de tre de mest hisnande nedfärder. Även valar och späckhuggare gästar de nordliga gästerna, som också passar på att dyka i det kristallklara vattnet. Ett besök på en ukrainsk (!) meteorologstation ger också klara bevis på det som världens politiker blundar för i skrämmande accelererande takt: den globala uppvärmningen. På Sydpolen går det fortare med höjda temperaturer än någon annanstans.44 minuter långa ”Of a lifetime” (2024) är vacker, intagande, galen, roande och berörande med fin final med firandet av Milas födelsedag och Radioheads ”Exit music (for a film” som passande finalmusik. Beröm också till filmandet. Fotot här är bedövande vackert.
Nej, jag är ingen vän av bergklättring. Jag får svindel bara av att titta på och filmer om bergklättrare är läskigare än en skräckfilmer. Men ”Jirishanca” (2024) är nära 32 timmars fascination om bergklättraren Josh Wharton och hans partner, hårdrockaren Vince Andersons färd uppför otillgängliga peruanska toppen Jirishanca, som mäter 6000 meter. Den excentriska Josh Wharton (inga sociala medier eller smarta telefoner) har försökt tidigare, men hundra meter från toppen blev omständigheterna för svåra. Nu var det dags igen. Det är klättring upp till ett basläger, hopp om rätt väderförhållanden och sedan vidare uppför för att forcera utskjutande klippor, isformationer – se bilden överst – och hitta rätt linje mot toppen. Även här är filmandet en konst, som jag gärna skulle ha fått presenterat mer. Och, upp kom de, men ner…?
Även här hamnar den globala uppvärmningen i centrum. Glaciärerna och den snötäckta toppen krymper oroväckande snabbt. Det konstaterande har gjort att Josh Wharton, efter turen till Anderna, valt att klättra i berg närmare där den nu 46-årige amerikanen bor.
Miljömedveten. Chris Rubens kör ekologisk odling och väljer miljömedvetet när han åker skidor. Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL
Även i ”Farming turns” (2024) hamnar miljötänket i fokus under 25 minuter. För äventyraren och skidåkaren Chris Rubens blev en resa till Grönland för cirka tio år sedan ett uppvaknande. Med på resan, som primärt skulle ge utmanande skidåkning, fanns en forskare som mätte snön och hur den påverkas av den globala uppvärmingen. Det fick honom att omvärdera hur han själv lever och snart blev han en självlärd bonde med inriktning på ekologisk odling. Skidåkningen har han inte slutat med, men väljer sina resor med omsorg i närområdet och nära familjen.
Förenande. Mamma Elisha McArthur får med sin tonårsdotter och mamma på en vindlande flodfärd. Foto: SARAH HAMILTON
Ensamstående mamman Elisha McArthur med dottern Charlotte, en utmanande gothdrottning i tonåren, lever som flottguide utför djärvt vindlande floder. I ”River mamma” (2024) kämpar hon för att få med sin mamma och bångstyriga dotter på en förenande flodfärd. Charlotte har inte åkt flotte med sin mamma på många, många år och är inte överdrivet förtjust i att följa med. Men resan blir av. Det är en roande film, som kanske hade mått bra av att fått vara fem minuter längre än sina drygt tio.
Utför. Cyklisten Fabio Wibmer är tillbaka för utmaningen med loppet the Streif. Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL
”The streife” är ungefär lika kort (3.21) som ett cykellopp nedför alpernas branta backar är. Full fart. Vi får följa 30-årige österrikaren cyklisten och youtubern Fabio Wibmer som är tillbaka i sadeln och på snön utför i det mest legendariska av cykellopp Streif i österrikiska Kitzbühel. Här där normalt sett skidåkare kastar sig utför för maximal teknik och fart tar sig alltså cyklister sig an samma utmaning – på snö! Svindlande. Men, jo… allt kostar och jag förstår sponsring. Det här är mest en reklamfilm för ett känt österrikiskt energidrycksföretag.
Jag är ingen äventyrare. Bortsätt från min fortsatta passion att spela hockey och stå i mål i olika konstellation. Visst, jag har haft min beskärda del av äventyr, men inga så djärva så att det hade platsat i Banff Mountain Film Festival. Gick Caminito del Ray och besteg Gibraltar (läs om det här) i våras, vilket resulterade i en skadad menisk, som nu är opererad. Nu dröjer det ett tag innan jag är på is för nya utmaningar.
Men Banff Mountain Film Festival är värd att kika på. Oavsett om man vill anta liknande utmaningar eller bara, som jag, nöja sig med att sitta i biosalongen och skaka åt huvudet åt tokigheterna. Missade förra årets festival, men såg den 2023. Om den kan du läsa om här.
Plågsam. Backa Teaters uppsättning av ”Fear” spelas skrämmande kort efter skolskjutningen i Örebro i februari i år, men vågar ta upp ämnet med autentisk skärpa. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Skolskjutningen i Örebro den 4 februari i år sliter fortfarande med att läka sår, skapa förståelse för vad som hände och hitta orsaken till det brutala dådet. Det som begicks av en 35-årig svensk man med dunkla motiv, som förutom att ta sitt eget liv först mörade tio människor med olika bakgrund. De som kommit för ett bättre liv från krigsdrabbade Afghanistan, Syrien, Kurdistan, Eritrea, Somalia, Bosnien-Hercegovina… De som var på Campus Risbergska för utbildning eller för att arbeta. Skytten skadade ytterligare sex allvarligt och traumatiserade oändligt många fler.
Bara månader efter denna brutala händelse sätter Backa Teater upp ”Fear”, Mohammad Al Attars pjäs. Som en spegel av det fruktansvärda dådet och andra som skett i Sverige och övriga världen. Det är djärvt, på gränsen till dåraktigt. Men gjort med stort allvar och djup med en driven uppriktighet att försöka förstå, förklara och se utan att blunda.
Det är en smärtsam uppsättning av en ensemble som inte tummar på dramatiken, som naglar fast sin publik – från 15 år och uppåt – från start. Då, då Aram (Adel Darwish) kommer in med en blodindränkt t-shirt där Emil (Bakri Wazzan) smetar ”blod” i ansiktet på honom. Allt har redan hänt. Vi kommer följa före, under och efter i en sinnrikt, känslostark dramatisering.
Här möts rasism, inte bara från svenskt håll utan också mellan invandrargrupper. Här blommar ungdomlig kärlek, Romeo och Julia-likt, mellan Aram, kristen, och Laila (Sharzad Rahmani ), muslim. Här frodas psykisk ohälsa där Emil sluter sig framför ögonen på en förtvivlad mamma Sandra (Anna Harling). Här möts vardag hand i hand med trauma. Här blottläggs den ensamme utredaren Fredrik (Rasmus Lindgren) och hans pusselläggning för att förstå gärningsmannens motiv.
Med Ludde Falks videoprojeceringar bjuds en närmast dokumentär känsla, som med Emils möte med vapen, uppmuntrad av den jaktintresserade pappan (som senare visar sig ha gått bort när Emil var 16 år). Eller med polismannen Fredriks sökande efter orsaken till skjutningen.
Denna växelverkan mellan nu och då sker rappt och intensivt i en stark dramaturgi. Dånande metal av Hypocrizy skiftar till radiomusik som Daniel Lemmas ”If I used to love you”. Om det inte är Kristina Issas soundtrack med toner från Syrien. Bissande Al Charifs scenografi är genial med den gigantiska skolskåpsväggen som, bland annat, sinnrikt förvandlas till ett kök med en entrédörr att komma ut och in genom.
Det här är en föreställning som behövs, för diskussionen om skolskjutningen i Örebro bör eka länge än i ett land som med den nya politiken öppnat för en främlingsfientlighet och skuldbeläggande som är kuslig. Med det en ökande rasism, fattigdom och segregation.
Ja, ”Fear” är en djärv uppsättning, men absolut inte dåraktig. ”Fear” behövs, skrämmande nog.
”Fear”, Backa Teater, urpremiär 17 oktober 2025. Denna recension baserad på föreställningen den 21 oktober. Spelas till och med 12 december.
Av: Mohammad Al Attar.
Översättning: Jasim Mohamed.
Regi: Omar Abusaada.
Scenografi och kostymdesign: Bissande Al Charif.
Ljusdesign: William Sjöberg.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Komposition: Kristina Issa.
Ljuddesign: Simoeon Pappinen Hillert.
Videodesign: Ludde Falk.
På scen: Adel Darwish (Aram), Eleftheria Gerofoka (Karin, Arams mamma), Bakri Wazzan (Emil), Anna Harling (Sandra, Emils mamma), Sharzad Rahmani (Laila), Rasmus Lindgren (Fredrik, poliskommissarie) och Kristina Issa (musiker samt diverse roller).
Vilsen. Daniel Adolfsson gör musikern Jack som förlorar allt inom ett dygn i pjäsen ”Bad boy”. Foto: PER LARSSON
Det börjar med en audition, som slutar i en katastrof och utvecklas till en pjäs som skulle kunna bli en utmärkt film. I Daniel Adolfssons monolog ”Bad boy”, där han spelar musikern Jack, får man följa en ung man med ett stort självförtroende och en lika stor bristande självinsikt. Hans band splittras, han satsar på en solokarriär, men tvingas spela på barer för inkomstens skull. Där föraktar han sin publik, konstaterar bittert att flickvännen lämnat honom. Kvar finns hunden, som är världens fulaste. Han som inte ens gillar hundar får ett tröstande sällskap. Han förlorar sitt jobb, dumpas av sin älskarinna, som inledningsvis var hans terapeut (som han inte hade råd med), vilken blir tillsammans med hans förtrogna på baren där han jobbar. Forna flickvännen är på väg att gifta sig med det gamla bandets gitarrist. Han som var Jacks bästa vän, men sedan splittring inte hörts av. Så dör hunden. Sa jag att Jack dricker för mycket…? och naturligtvis dyker upp på forna flickvännens bröllop.
Jo, det är en underhållande, bluesig timme som Daniel Adolfsson bjuder på under en förtätad timme. Denna hans monolog, väl författad på engelska, är rapp utan att vara stressad. Daniel Adolfsson ikläder sig, förutom rollen som Jack (med amerikansk brytning), andra karaktärer under resans gång. Han förställer rösten, ändrar kroppshållning, gör en gest för att förstärka, ett förfluget ord som raskt målar en karaktär, håller en dialog vid en dejt… allt skickligt iscensatt. För det blir i slutändan ett rikt persongalleri som bjuds. Emellanåt förstärkt av låtarna som Jack gjort och spelar på sin svarta, akustiska gitarr. Allt presenterat från en avskalad scen med bara en matta, en barstol, gitarrstället och gitarren i ett strålkastarljus som skiftar beroende stämningen.
Jack är en hopplös figur. En loser där katastroferna kommer att kanta hans väg och väl alltid har gjort det. Någonstans är det en vandring på livets stig på väg mot något slags insikt likt den som Holden Caulfield gör i JD Salingers fantastiska roman från 1951. En pjäs för millennials. Här ekar ensamheten i takt med misslyckandena, men den där inledande audition blir vägen mot något nytt.
”Bad boy” är fortfarande ett work in progress. Djärvt har Daniel Adolfsson tagit sikte mot teaterfestivalen Edinburgh Festival Fringe i augusti nästa år. Jag tror att den kommer att bli uppskattad där. Men jag skulle också gärna se ”Bad boy” som film.
”Bad boy”, Teater Trixter, premiär 6 oktober 2025. Denna recension baserad på föreställningen 20 oktober. Spelas på Teater Trixter under Kulturnatta 24 oktober och fortsatt med sikte på Edinburgh Festival Fringe i augusti 2026.
Av och med Daniel Adolfsson, som också regisserat.
Hyllning. Med ”Bjarne hyllar Totta” sträcker Bjarne Lundqvist ut en hand till Totta Näslunds låtskatt och fascineras. Foto: KAI MARTIN
Fjärås bygdegård.
Publik: Snudd på fullt (knappt 300)
Bäst: Inledande ”Sex fot under” är fullkomligt lysande.
Sämst: Jag förstår varför, men extranumret tar fokus från temat.
Fråga: Är det egentligen inte oförskämt att sjunga så bra när man fyllt 80 år…?
När Alf Robertsons (1941–2008) ”En flisa av granit” kom 2009 var det på sätt och vis orsakat av mig. Denna hans sista album kom att produceras av Björn Olsson (ja, låtskrivaren som tillsammans med Håkan Hellström skapat en gäng svenska musikaklassiker). För när jag något år innan Alf Robertsons bortgång intervjuade honom (det kan ha varit den sista) nämnde han att Björn Olsson skulle spela in med honom. Det visade sig att det hade den forne Union Carbide Productions-/Soundtrack Of Our Lives-gitarristen ingen aning om förrän han läste min intervju i GT. Det gjorde att han ringde till Alf Robertson, som nöjt sa ”Jag visste att du skulle ringa, för visst vill du?”. Det blev ett fint album och när Håkan Hellström spelade på Scandinavium för snart 15 år sedan gick han och bandet på till ”Jag lämna mitt hjärta i Göteborg”, stod och vinkade till publiken innan allt drog igång. En oerhört fin entré.
Men varför i hela friden skriver jag om detta när det handlar om Bjarne Lundqvists hyllning av Totta Näslund…?
Jo, jag kom att tänka på ovanstående, för när den forne Flamingokvintetten- och Streaplerstrummisen nu är på en mindre turné med sin konsertserie ”Bjarne hyllar Totta” skyller han på mig. Anledningen är att jag för tre år sedan gjorde en intervju i Göteborgdirekt (läs här) med honom och låtskrivaren Steve Eriksson apropå samarbetet Lundqvist–Eriksson (lyssna på dem här!). Där skriver jag ”I duon delar de båda på sången till Steve Erikssons låtar. Här får Bjarne Lundqvist blomma som sångare, ibland tangerande Totta Näslund, och Steve Eriksson som kompositör.” Detta har har fastnat hos Bjarne Lundqvist, legat och gnagt fram till i våras. 1 april skulle Totta Näslund (1945–2005) fyllt 80 år, en och en halv månad fyllde Bjarne Lundqvist 80 år.
Han som stod oceaner från Totta Näslund, framför allt under det politiserade 70-talet då Totta sjöng i banden Nynningen, Nationalteaterns Rockorkester och deltog i Tältprojektet. Ja, det var skillnad på progg- och dansband.
Bjarne Lundqvist har förklarat att han ”hatat” Totta. Starka ord, som ska ses i förmildrande omständigheter. Det är heller inget som sägs från scen. Men det nämns här för att förklara aversionen han haft för Totta Näslund. Men så började han alltså, på grund av min förflugna referens, att lyssna på Totta Näslunds soloalbum (2005–2006 – det sista postumt). Detta skedde alltså i våras och sedan har det gått undan. För tycke uppstod. Framför allt gillade Bjarne Lundqvist Dan Hylanders kompositioner till Totta, men också Pluras, Ulf Lundells och Mauro Scoccos bidrag till densamma.
Snart väcktes idén om att Bjarne skulle sjunga Totta och där är vi nu. Med turnéstart 4 oktober i år i Mimers hus i Kungälv är han nu ute och spelar med sitt Hyllningsorkestern. Ett gäng slipade dansbandsmusiker, som kan sätta färg på musiken.
Det är en vacker tanke, som inte stannat vid en idé. Bjarne Lundqvist är all in i det här. Bygger upp konserten som en föreställning med mellansnack och en snygg väv av Tottas låtar och musik som Bjarne själv har gjort.
Inledning är hisnande bra. Efter ett kort malande intro kliver han på den fina scenen i Fjärås bygdegård till applåder. När han greppar mikrofonen och låter rösten ljuda i Mauro Scoccos ”Sex fot under” – från ”Totta sex – bortom månen och Mars” (2002) – står det tydligt: Bjarne Lundqvist menar allvar.
Nej, han sjunger inte Tottas låtar som vore han Totta Näslund. Det behöver han inte. Bjarne Lundqvist har sin egen karaktär, väljer att tolka låtarna från sin årskamrat och göra dem till sina. Han sjunger fantastiskt och utan att vara förmäten imponeras jag över att rösten är så stadig, ren och stark. Karl’n ‘är ju trots allt åttio. Men ingenting sådant som ålder bekymrar den gamle dansbandsveteranen.
Det finns en beundransvärd patos i sången och varje låt är väl vald efter Bjarne Lundqvists kynne och liv. På så sätt blir det en personlig resa i Tottaland som trots allt gränsar till Bjarne Lundqvists egna erfarenheter.
Han väver också in musik från sin egen solorepertoar. Fina ”Om du vågar”, som Peter Lundblad (1950–2015) skrivit till Bjarne Lundqvist, är som temat till en film. Den är utsökt orkestrerad, men visst hör jag ett stråkarrangemang i fantasin. Det blir även musik från karriären, som han fortfarande håller vid liv, med the Mule Skinner Band och samarbetet med Steve Eriksson.
Med ”Bjarne sjunger Totta” får inte bara Totta Näslunds musik nytt liv. Det blir också som en försoningsgest där Bjarne Lundqvist visar att musiken det spelat, bakgrunder de delat och med det scener är rätt lika. Det finns en ton av country i låtarna Totta sjunger, den genre som ligger nära dansbandsmusiken. När Bjarne Lundqvist några gånger deklamerar texterna till låtarna han ska sjunga är han djupt imponerad av scenerna som texterna bjuder. Texter som visar – och nu är jag måhända fördomsfull – livet bakom dansbandens glättighet. Händelser då musiken tystnat och bara en gäst är kvar i salen, som i Dan Hylanders ”Aldrig så ensam (Marianne)”. Eller när ”Mil efter mil”, Pluras låt till ”Totta 2: hjärtats slutna rum” (1996), inte bara blir Tottas resa utan också Bjarnes. Eller, för alldel, ”En clown i mina kläder” (Tottas debutalbum ”Totta” 1995).
Bjarne Lundqvist har varit en slitvarg i musikens och publikens tjänst. Spelat på hart när varje dansställe och scen i Sverige från karriärens början på 50-talet till nu. För Totta Näslund var det likadant. Han var aldrig för fin för att spela på en pizzeria längs E45 om så krävdes. Så att Bjarne Lundqvist väljer Fjärås bygdegård är inte bara för att han har en faibless för bygdegårdar i allmänhet, det ger också ”Bjarne hyllar Totta” en autenticitet. En kärlek och respekt till både musiken och till publiken. Det är imponerande med denna spelglädje och vilja att dela med sig, som Bjarne Lundqvist har.
Jag inbillar mig att den buttre Totta Näslund, som aldrig var snar till beröm, nickar gillande i sin grav där på Västra Kyrkogården i Göteborg. Han tänder en cigg, kisar med ögonen och säger: ”Det var som fan! En dansbandskille som sjunger mina låtar!”.
”Bjarne sjunger Totta” med Bjarne Lundqvist och Hyllningsorkestern. Fjärås bygdegård 19 oktober 2025. Showen spelas även i Skepplanda bygdegård 31 oktober.
Bandet: Jörgen Flach (keyboard, dragspel och sång), Thord Lundqvist ( ja, Bjarnes son, trummor och cajon), Håkan Jonasson (gitarrer), Bertil Broddéus (basgitarrer) och Martti Jäsklid (gitarrer och sång) samt, förstås, Bjarne Lundqvist (sång och congas).
Låtlista:
Sex fot under
Lögner och porslin
Maria (är detta allt vi har…?)
Femton minuter
Om du vågar (Peter Lundblad-låt till Bjarne Lundqvist)
Den röda klänningen
Jag har väntat natt och dag (the Mule Skinner Band-låt)
Mil efter mil
En dåre som jag
Kom ge mig lust (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Där ännu nyårsdagen sover
Paus
Sommarens sista servitris
Men bara som min älskade väntar
Mycket vill ha mer
Aldrig så ensam (Marianne)
Lev väl (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Stort att vara liten
Inte för kärleken (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Vi möts igen (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Allt jag gör dej
En clown i mina kläder
Vad har du under blusen, Rut? (extranummer)
Fotnot: Samtliga låtar är från Totta Näslunds soloalbum om inget annat anges.
Allkonst. Christian Gabel, vid pianot, bjuder med sin ”1900” på en hisnande musikalisk resa som är ett allkonstverk . Foto: KAI MARTIN
Stora Teatern, Göteborg.
Bäst: Det hisnande musikaliska äventyret.
Sämst: Fanns ingenting att klaga på.
Fråga: Hur mycket kreativitet kan det finnas hos en musiker/konstnär…?
Det har gått en och en halv månad sedan Christian Gabel, som trummis, tog farväl från publiken tillsammans med Bob Hund. Han som 2009 blev stadigvarande trummis i detta excentriska, underhållande band och samtidigt har figurerat i den rollen i olika sammanhang, som med Thåström, Ossler och Annika Norlin.
Parallellt med detta har han skapat sitt egna musikaliska universum där ”1900” är hans senaste. Det som beskrivs som ”en audiovisuell konsert: kontragarde”. Pretentiöst? Oh, ja. Underhållande? Verkligen.
Scenen är som en fastlåst filmruta från någon svartvit stumfilm för hundra år sedan. Inte ens då bandet äntrar scenen bakom den flortunna ridån, som inte dras upp utan istället tjänar som filmduk, förändras färgskalan något nämnvärt.
Det här är ett allkonstverk med musiken i centrum med i ett flöde av filmklipp, som som ett collage strömmar framför betraktarnas ögon. Det är allt från journalfilmer till scener från filmer, mer eller mindre kände, konstnärer – som Picasso – som flimrar förbi, svepande storstadspanoraman som ändras till krigets pulvriserande av metropoler. Ja, vi rör oss genom ett 1900-tal med allt vad det innebär av konstnärlig kreativitet, mänsklig vardag och grymhet. Här finns referenser till Devos de-evolution och Charlie Chaplins ”Moderna tider”. Det moderna samhället som triggar människan, men också äter den. Allt till Christian Gabels intensiva, minimalistiska, repetitiva musik som växlar i styrka, där han spelar allt annat än trummor.
Musikerna på scen är lyhörda och samspelta. Allvaret är fullständigt påkopplat. Det här är inget stycke att slarva bort.
Det är en knapp en och en halv timmes upplevelse som är värd varje minut… ja, sekund. Här krävs, precis som för musikerna på scen, största möjliga uppmärksamhet. För här vill man inte missa en enda sekvens, takt eller ton.
Det är en hisnande resa genom Christian Gabels ”1900”.
”1900 – en audiovisuell konsert: kontragarde”, med och av Christian Gabel med orkester. Stora Teatern, Göteborg, 16 oktober 2025. Spelas 17 och 18 oktober.
Kompositör: Christian Gabel.
Ljuddesign: Niklas Nordström.
Visuellt koncept: Ögat tillsammans med Christian Gabel.
Videodesign: Johannes Ferm Winkler, Linus Johansson och Mats Sahlström.
Scenograf: Mats Sahlström.
Ljusdesign: Raimo Nyman.
Videooperatör: Johannes Ferm Winkler.
På scen: Christian Gabel, piano, diverse klaviatur, xylofon och röster, Andreas Söderström, gitarrer, bas, röster och synt, Frida Johansson fiol, slagverk, synt och röster, Ellen Pettersson, horn, synt och röster, Lars Skoglund, slagverk, synt och röster, samt Pelle Ossler, gitarr.
Väcker dikt till liv. Jiddischdikter från kvinnor som skrev dem för över hundra år sedan får liv med Shtoltse Lider – Livet Nord och Ida Gillner – och den musikaliska dramatiseringen ”Ordens drottningar”. Foto: KAI MARTIN
Det är alltid svindlande att låta sig svepas med hundra år tillbaka för att märka att man står och stampar i ett nu. Ida Gillner har levet med sitt Shtoltse Lider i cirka tio år. Ett band om två medlemmar som har tagit judiska kvinnors diktande i Östueropa för cirka hundra år sedan och gjort ett musikdramatiskt program om det. Från början var det danskan Louise Vase med. Men nu är det Livet Nord (New Time Orquesta, Kaja med flera) som tajt musikalisk partner.
Det är texter från de kvinnliga diktarna Anna Margolin (egentligen Rosa Harning Lebensboym), Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn, som sannerligen fick strida för sitt författande och sin särart. I den blomstrande jiddischkulturen för drygt hundra år sedan var kvinnors bidrag sedda över axeln. Minst sagt.
Så börjar ”Ordens drottningar” med ett citat från poeten Froym Leyb Volfson raljerande dikt över sina kvinnliga kollegor. Snyggt gjort av Shtoltse Lider som ett avstamp in i föreställningen. Dessa fyra kvinnor bar på sin egen särart, sitt eget språk och sin egen poesi. Men kritiker av tiden vill inte kännas vid deras poetiska kvaliteter. Istället förminskades deras alster och diktarna kallades nedlåtande för poetissor.
Vi får en resa under en timme som heter duga. Ida Gillner har musiksatt några av kvinnornas dikter och har gjort det med snygg känsla för judisk tradition. Det är klezmer, äldre judisk folkmusiktradition, 20-talets jazz och cabaret i en fin smältdegel. Hon spelar företrädes vis piano – och sjunger – där Livet Nords fiolspel glödgande sätter eld på melodierna.
Musiken och den talande texten skapar en utmärkt dramaturgi i all sin enkelhet. Lite radioinslag från då Rokhl Korn, som läser upp en av sina dikter, skapar autenticitet. Den dramatiska berättelsen om Rosa Harning Lebensboym, som vill så mycket mer än att leva enligt konventionerna, griper tag. Hur hon lämnar man och nyfött barn för skrivandet är det väsentliga och New York hägrar. Under pseudonymen Anna Margolin blir hon publicerad och de litterära kretsarna är övertygad om att det är en man som har skrivit dem. Men sanningen ligger naket självklar. Med detta blir recensionerna njugga och Anna Margolin stänger in sig. Skaparglöden har släckts.
Vi får också, under denna intensivt knappa timme, möta kritikern Melekh Ravitch som i en debattartikel avfärdar de jiddischdiktande kvinnorna för att mötas av ett dräpande, syrligt svar från Kadya Molodovsky.
Jo, kvinnor då fick strida för sin sak och sin karriär. Det som borde ha varit en självklarhet.
Hundra år senare står mycket och stampar på samma fläck. Samma politiska strömningar som då sveper genom samhället. Desto viktigare att Shtoltse Lider gör sin jiddischröst hörd och låter dessa kvinnors poesi eka i vår tid.
”Ordens drottningar” med Shtoltse Lide på Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. 16 oktober 2025. Spelas återkommande över landet och även utomlands (se nuvarande spelschema här).
Manus och konstnärlig idé samt kompositör: Ida Gillner.
Regi: David Sperling Bolander.
Kostym: Nonno Nordqvist.
Musikaliska arrangemang: Shtoltse Lider.
Texter: Anna Margolin, Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn.
Svenska översättningar: Bella Engelhardt Titelman.
På scen: Ida Gillner, sång, sopransaxofon och piano samt agerande, och Livet Nord, sång och fiol samt agerande.
Musik och dikter i föreställningen:
Dos Shtoltse lid (Den stolta dikten)
Fun yener zayi lid (På andra sidan dikten)
Mit a nar (Med en dåre)
Mayn hem (Mitt hem)
Doina + Mutter Erd (Moder jord)
Ikh hob dikh nokh nit gezen (Jag har ännu inte sett dig)
Ikh vil dir, dem beyzn, un dem tsaren (Jag vill för dig, du onde och känslige)
Funderingar. Hur kommer det sig att jag har blivit så oerhört bortskämd av hustrun…? I 18 och ett halvt år har det skett. Som nu, då jag fyllde 69 år. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Jag vet. Jag är bortskämd. Från morgon till kväll. Lever sedan 18 och ett halvt år i kärlek. Jag får reda på det varje dag. Jag bekräftar.
Så en grå höstdag i det mittersta av oktober färgar hon varje minut till höstlig kulör. Bara för att hon kan. Bara för att hon vill fira min födelsedag. En anspråkslös 69-årsdag.
Nej, vi är inte alltid överens. Jag får klagomål emellanåt. Som då hon med skärpa frågar: ”Varför väcker du mig inte då du vaknar. Jag vill bli väckt tidigt!”
Rösten är uppfordrande. Bestämd. Men… det har sina skäl varför jag inte gör det. Som nu då samtalet kom upp inför läggdags 14 oktober.
Jag firade ut mitt 68 levnadsår med att sjunga som solist i den varma, kärleksfulla kören Maj12:an ledd av Martin Hamrén, som jag lärde känna för lite mer än 30 år sedan då han var basist i fantastiska Beatlesbandet Lenny Pane. Han kontaktade mig förra året för några vårkonserter. Jag klarade tydligen audition, så jag fick göra det igen. Från två låtar till tre. Det blev två konserter i maj. I augusti blev det en till under Kulturkalaset och dess regim. Så plötsligt blev det gig även nu, då en bostadsrättsförening hade bjudit in kören.
Så ”Livin’ thing” (Electric Light Orchestra), ”Viva la Vida” (Coldplay) och ”Goodbye Yellow Brick Road” blev mina nummer till Martin Hamréns fantastiska arrangemang och med den mäktiga kören bakom.
Jag kommer hem lycklig. För det är härligt att sjunga. Rösten är förvånansvärt stark och intakt, även om jag inte är någon mästare i det höga registret längre.
Så kommer då, när Z och jag ska lägga oss, spörsmålet om väckning. Jag förklarar att jag kommer vakna tidigt och tänker inte beröva henne på hennes sömn. Det slutar med att hon bestämmer sig för att sätta klockan.
Jo, hon vill uppvakta mig på min födelsedag (som vi också haft diskussioner kring) med sång , kärlek och presenter. Fint. Jag uppskattar det. Men jag har, som sagt, alltid vaknat tidigt. Det kommer inte bli annorlunda bara för att jag fyller år.
Vi somnar. Jag vaknar. Tjugo över fyra. Nej, det finns inte att jag skulle vakna min sött, snusande hustru. Jag går på toa, inser att jag är för vaken för att somna om. Kliver upp och slår på matchen mellan New York Rangers och Washington. En tajt i historia, som jag strömmar i efterhand. Fantastisk målvaktspel (åh, så jag saknar hockeyn – knäskadan har gjort att jag inte har kunnat spela sedan 27 maj i år), chansrik och förvånansvärt intensivt tempo för att vara in inledning av säsongen. Med matchslutet kommer tröttheten. Jag kryper till kojs. Z sover fortfarande.
Jag märker inte då hennes klocka ringer. Så jag misstänker att hon instinktivt vaknat före signalen och sedan smugit upp. Så får hon, min älskade, omtänksamma hustru väcka mig med sång, blommor och en present.
Vi, eller jag, hade haft önskemål om att åka till Hovåsbadet för ett morgondopp, trots den kyliga, råa oktobermorgonen. Men när jag vaknar är klockan snart halv åtta. Z har planer och det innebär att vi får skrinlägga badet. Jo, vi har haft våra diskussioner om vad som ska ske idag. Jag har gett lite hintar om restauranger som jag vill besöka. Jag tycker inte det är aktuellt att dra iväg barn och barnbarn, vi ska ses på hummerfest på fredagen. Det räcker. Jag ska också gå till barberaren för min månatliga ans och därefter besöka kafébion på Bio Roy.
Jag ligger och scrollar igenom mobilen, tackar med ett hjärta för alla gratulationer som kommit och i en strid ström fortsätter att komma. Så kommer ordern. Vi ska iväg. Jag klär mig. Hämtar yllekostymen, en grårutig Boss, som jag köpte när jag ensam for till Göteborg efter att ha tagit farväl av Z:s far som avlidit på Herlev Hospital. Jag kom till Kungsbacka, kände mig mollstämd, åkte in på Hede outlet. Kom ut med ett par tjusiga, röda Clarksskor och denna Bosskostym. Ville köpa mig till tröst, det funkade väl så där, men stillade något. Till detta en Burburryskjorta (secondhandfynd), en vinröd slipover (italiensk lammull, secondhand), en randig Etonslips (secondhand), en Stetsonhatt (från Sop AB) samt på fötterna mina – av jack på Mölndal skomakeri och nyckel – nysulade, exklusiva, italienska värstingskor, Moreschi (secondhand, men helt i nyskick, förutom lätt slitage på sulor och klack). Jag var redo för dagen.
Min uppskattande hustru ville fånga mig vid bullerplanket som stryker längs Dag Hammarskjöldsleden där höstlöven från klätterväxten lyser i höstens alla rika, vackra färger. Hon ger sig inte. ”Stå så! Varför ler du inte? Måste du se så svår ut?”
Men, herregud, jag är fortfarande en allvarlig, om än inte ung, man.
Så går vi till spårvagnshållplatsen där en ung kvinna sitter på bänken och väntar på sin vagn. Hon tittar upp och (!) det är Ida Gillner, som precis bjudit in mig till hennes projekt ”Shtoltse lider” på Stadsteaterns lunchteater 16 oktober. Vilken slump. Henne vagn kommer. Vår så småningom.
Jag vet inte vart vi ska. Men har mina aningar. När Ettan kommer och vi kliver på känns det mer givet. När vi lämnar vagnen vid stökiga Järntorget, där tusen och ett byggprojekt rör om i trafikgrytan för alla resenärer, bilister, cyklister, gående… ja, då är det givet; vi ska till hotel Draken.
Jag hade haft på min önskelista en besök på Brasseriet, högst upp i huset (skrev om det här). Men där finns inte frukost. Det har man emellertid i absoluta bottenplan, i lokalen där anrika Vågen en gång låg. Så blir det. Z betalar, vi tar plats och får en fin stund tillsammans med en hotellfrukost som inte går av för hackor och som har det mesta. Jag som saknar Danmark får mitt lystmäte. Var och varannan i salongen, förutom någon överviktig amerikan i sweatshirt och mjukiskortbyxor, är från grannlandet. Det pratas danska från unga som gamla, män som kvinnor, flickor, som pojkar. Det är höstlov.
Jag ser att tiden rinner ifrån mig, så jag kysser min älskade hustru farväl. Tar en promenad över Olof Palmes Plats via Järnvågsgatan, förbi Esperantoplatsen och till Kungsgatan. Viker efter puckeln av ned mot Vallgatan och tar mig in på Victoriagården, kikar in en snabbis på Abiti, kollar där, går vidare till Oscar Jacobsons sustainbutik för en kik innan det är dags att ta plats hos Sharper Barbershop vid Victoriapassagen och A, som de senaste åren har sett till att hålla mig i trim. Tiden flyger fram, precis som samtalen. Plötslig är jag ansad och klar för den fortsatta dagen.
Jag får skynda lite, för kafébion väntar och den finska filmen ”Missilen” (2024), som jag inte vet så mycket om. Jag tar spårvagnen från Kungsportsplatsen, kliver av vid Valand och springer genast in i en av yngste sonens bästa vänner. S är charmerande, berömmer min klädsel från topp till tå och gratulerar mig dessutom. Hon har koll. En snabb avstämning om läget innan vi skiljs åt. Så uppför Avenyn, en kvick tittin hos Park Avenue för att lätta på trycket, så tvärs över gatan till Bio Roy, där kön har släppt. Jag smiter in, hamnar i mitten på rad fem, där jag brukar sitta och tackar nej till fikat. Jag är mätt sedan frukost.
Filmen är fantastisk. Humor och allvar, dåtid som speglar nutid och skickligt skådespeleri från huvudrollsinnehavaren Oona Airola, som är magisk (hon vann priset Dragon Award Best Acting vid Göteborgs filmfestival 2024 för sin insats). Men jag hoppas återkomma till den filmen i en annan text.
När vi skildes åt, Z och jag, frågade hon hur många loppisar jag skulle hinna med. Jag hade egentligen inte tagit någon alls, men tackar som frågar. Jag tar bussen från Valand till Kungsportsplatsen, går nedför Östra Hamngatan, säger hej till NK:s faciliteter, fortsätter till Arkaden och Stadsmissionens butik där, som har blivit något av en favoritaffär. Hittar ett par Bossjeans, som jag chansar på med vidden 35″. 229 kronor. Grattis Kai.
Upp till Ragtime på Magasinsgatan 15, som jag besökt sedan butiken öppnade i början på 80-talet. Säger hej och fortsätter sedan till vagnen vid Grönsakstorget för att åka hem.
Z jobbar hemifrån och jag väntar ut henne och hon mig för att hon ska ta mig på badäventyr. Jag betar av födelsedagshälsningar som är i massor på Facebook. Ger ett hjärta till var och en, svarar på någon enstaka. Jag svarar på samtal och sms. Svara på Messenger och Instagram. Tar ett break, då Z frågar om jag är redo? Jag som trodde att jag väntade på henne.
På med badbyxor och badrock, kläder att ha på efteråt. Ut i rusningstrafiken, som efter Järnbrottsmotet släpper en del. Kommer fram till ett grått Hovås där regnet faller skirt. När vi parkerat bilen håller regnet andan. Några tjejer går före oss. Unga. Ska de bada? Nej, då vi kommer fram säger vi ett hastigt hej, men de står bara och spanar ut över vattnet. Jag avvaktar till de har begett sig, tar av mig badbyxorna och går i vattnet, dyker ut en bit, simmar kort och tar mig åter till trappan och går upp. Det är, som det heter, friskt. Men jag gillar sältan, kylan är rimlig. Jag fick bada på min födelsedag.
Så hem. Klockan tickar mot sex då Z har bokat bord någonstans för middag. Har hon trots allt lurat dit barnen med familjer? Det vore ju trots allt trevligt. Jag byter om. Tar en rutig Oscar Jacobsonkostym, byxor, väst och kavaj från Hede outlet, en Paul Smithskjorta från en secondhand i Reyjavik, en italiensk sidenslips (kommer inte ihåg märket, men secondhand), snusnäsduk i bröstfickan, Ballyskorna från en secondhand i Ølstykke på fötterna. Jag är redo för stan.
Men… vi ska inte gå någonstans? Z är överraskningarnas mästarinna. Hon har fixat med mat hemma. Handlat hos Delitalia på Övre Husargatan, som kan det där med italienska läckerheter. Det som Z vet att jag älskar. Hon har också smugit in på Systemet och handlat två flaskor italienskt vin.Det blir tryffelknyten, knyten med ost, valnötter och päron, Karl Johanspesto med tomatsås, som var som en gryta. Ljuvligt gott. Lite ostar efter det – gorgonzola, capridor (getost), Fondatore Pecorino, taleggio – och lite italienska chark – coppa, fänkålssalami, prosciutto Parma– med focaccia caprese till och tiramisu som efterrätt med kaffe och cognac. Det sistnämnda som ackompanjemang till två avsnitt av underbara ”Slow horses” på teven.
Vilken dag! Jag somnade inte bums. Fick tackat eftersläntrande grattissägare från alla håll och kanter. men klippte rätt snabbt med ögonen efter en alldeles särskild dag för en synnerligen bortskämd man.
45 år. I cirka 45 år har Thomas Di Leva rest i musikens tjänst och den med honom. Nu är han aktuell med det nya albumet ”När änglar dör”. Foto: KAI MARTIN
Han har mellan 70 och 90 resdagar för konserter eller evenemang. Han kan sina hotellrum. Vet hur man dödar tid utan att förlora kreativitet.
Nu är Thomas Di Leva aktuell med sitt senaste album ”När änglar dör”. Där allt startade under en resa.Både till Mallorca och tillbaka i tiden.
Tolv låtar. Det är ingen slump att det har blivit så när Thomas Di Leva kommer med sitt nya album ”När änglar dör”.
– ”Miraklet” (utgiven 1999, min anm) är på 4.30. Men musiken som ges ut nu är på 2.30-någonting. Så jag bestämde mig för att återvända till Di Leva-popen och sökte mig tillbaka till Beatles. Ja, perioden innan den psykedeliska. Då då det låg tolv låtar på ett album med en speltid på en halvtimme. Ändå innehöll låtarna vers, brygga, refränger och solon. Så jag lyssnade mycket på Beatles till och med ”Revolver” (1966, 14 låtar på cirka 35 minuter, min anm). Syftet var att komma tillbaka till den ursprungliga popformen.
Han bestämde sig också för att vara både sin egen producent och sin egen musiker. Få andra är inblandade.
– Ja, jag fick vara min egen George Martin, skrockar han.
– Jag förklarade för min kapellmästare Anders Lundström, som ofta är med då jag spelar, att jag ville inte göra ett album som var för producerat. Snarare att det skulle vara underproducerat. Det ska vara en platta för fantasin.
Inget bollplank?
– Nej, det vill jag inte ha och det behöver jag inte. Jag var klar med hur jag ville göra plattan och ville inte utveckla det åt något håll.
Han förklarar att han inte har något problem med inspiration, att det redan finns tre album till i huvudet.
– Den här plattan startade när vi – familjen – var på Mallorca på semester 2023. När jag hade någon timme över satt jag på balkongen och lärde mig Garageband på mobilen. Där började jag skriva låtarna som hamnat på den här skivan. Jag hade också köpt en ny gitarr, en Epiphone Casino. En halvakustisk, en sådan som John Lennon hade. Jag hade sett Peter Jacksons ”Get back”, blev inspirerad och köpte gitarren. Den fick mig att börja spela mycket elgitarr, jag som annars spelar akustisk gitarr.
Hur är det, inför ett album och skapandet av det, känner du att du får göra vad du vill?
– Både och. Jag inte bara göra vad som helst. Jag vill hålla mig väl med publiken och de ska inte bli förrådda.
Men kan det bli ett påtvingat krav?
– Nja, jag vet att då jag slutade med kaftan blev det protester, erkänner han.
– Men jag är ju ingen staty.
I kostym. Under Diggilooturnén sjöng Thomas Di Leva David Bowies ”Life on Mars?”iklädd kostym. Det gav i sin tur en framgångsrik turné med Bowies musik sjungna av Di Leva. Foto: KAIMARTIN
Under Diggilooturnén 2016 varvade han framträdande i kaftan med den i kostym, då han sjöng David Bowies ”Life on Mars?”. Hans stora inspiration och förebild väckte också något nytt hos honom. Succén med låten gav idén till ett helt program – och turné – med Bowies musik framför av Thomas Di Leva.
– Jag nollställde bilden av Di Leva som figur. jag fick visa att jag också är en rock’n’roll animal. det var befriande. Lite som Kiss utan smink skulle spela i jeans och t-shirtar i en pub.
Thomas Di Leva skrockar sitt klassiska skratt över bilden. Men han är medveten om hur stark bilden av honom som Di Leva i kaftan är.
– Tänk på Charlie Chaplin, som ju var en så tydlig figur. Det är svårt att frigöra sig från den.
Han har oftare kostym på scen. Är då vi träffas iklädd svart utanpåskjorta, t-shirt, svarta byxor och sneakers. Rätt nedklätt, med andra ord.
– Jag har kvar alla kaftaner och använder dem vid kyrkokonserter och högtidliga tillfällen. Jag får en märkliga kraft av dem och kan känna mig naken utan dem. Men jag behöver dem inte för att existera. Har man varit med så länge, som jag, är man ingen. Det var viktigare när man var yngre att vara någon.
Thomas Di Leva har sedan 70-talet och uppväxten i Gävle levt med och för musiken. Punken och nya vågen i Sverige gav honom livsrum och kreativitet. Från band som Pillisnorks in i 80-talet med Modern Art och resan som soloartist. I cirka 45 år har han varit resande i musik. Både på vägarna och in i sig själv. Många gånger i sällskap med band och musikerkollegor, men oftast ensam utelämnad till sina egna tankar.
Har tappat sugen. Thomas Di Leva har tappat sugen många gången. Men kärleken till musiken och att stå på scen övervinner allt. Foto: KAI MARTIN
Har du någonsin tappat sugen?
– Många gånger. Men det gör väl alla. Att vara på turnén är inte så glamoröst som det ser ut. Det är att många på grejer, soundcheck, försöka hinna äta något, spela, packa ihop och komma till ett ensamt hotellrum.
Kan tomheten bli en fiende?
– Jo, men jag har alltid mediterat. Sedan har jag sällskap av mobilen, läser på den, är inne på sociala medier, ringer familjen. Förr gick man ju ut efter spelningarna och hade nattliv till två ,tre. Men efter tusen utenätter vet jag ju hur det är.
Under en period på 80- och 90-talet, efter genombrottet med ”Vem ska jag tro på?” (1987) var inte bara Thomas Di Leva flitig ute på vägarna i framför allt Sverige utan också ett villebråd för hatarna. De som inte kunde acceptera en annorlunda musikprofil, som dessutom förespråkade kärlek och fred från scen. (Ja, det finns kopplingar till Greta Thunberg.) Det tog sig inte bara i uttryck som verbala kränkningar. Ofta, framför allt i folkparkerna, möttes han av stenkastning utan att några vakter ingrep.
– Jag brukar säga att det var då jag lärde mig dansa. Det gällde att lära sig parera, att se det i tid. När man var ute i folkparkerna var det ju så att vakterna visste det var som kastade och bar sig illa åt. Det var ”Kalle”, men ”han är ju bara som pojkar är”. Så såg man mellan fingrarna med det.
Hur orkade du?
– Jag hade inget val. Jag kan bara det här och har ingen utbildning.
Men de senaste 30 åren har han både fått vara och verka i fred. Han är tacksam för det.
– Ja, det är ju därför som jag håller på. Visst, det kan vara deprimerande att resa. Men stunderna på scen gör att det är värt det. Jag kan påta i jorden hemma och glömma att jag är artist. Men den energin som jag får i mötet med publiken får jag ingen annanstans.
”När änglar dör”, titeln på albumet, är ju en rätt deppig titel för att komma från en kärleksprofet…?
– Det var en så stark låt att den också fick bli albumtiteln. Jag frågade runt lite om det var ok, förklarar han och fortsätter:
– Men… allting dör ju. När änglar dör öppnar det ju för något nytt fantastiskt. Allt är ju egentligen evigt. Min publik är visserligen i alla åldrar, men de flesta är från 35 år och uppåt. Jag lever i en tid där folk går bort. När David Bowie (som avled 10 januari 2016, min anm) räckte inte mina ord till. När jag skrev texten sa min hustru Sofie att den var för poetisk. Så jag skrev om den.
Så du har ett bollplank i alla fall?
– Haha, jo.
Känner du dig som en handelsresande i musik?
– Jag vet inte. Jag har inte tänkt på det. Men… det kan man väl säga. Jag ska ju sälja vinyl och cd på mina konserter. Nu när jag var på Bengans här i Göteborg satt jag och signerade skivor i en timme. Innan releasen av albumet hade vi en förhandslyssning i teatersalong Mall of Scandinavia för att lyssna på skivan och sälja den. Männen köpte vinyl. Kvinnor cd. Det låter som en fördom och jag blir kanske ”canclad” nu, skrattar han.
– Men det är fantastiskt att de finns ett sådant intresse för cd och vinyl. Albumen känns ju som ett konstverk. Det gör de inte på Spotify.
Handelsresande i musik sedan 45 år. Thomas Di Leva reser för att sälja sin musik – från scen och i skivbutiker. En förutsättning och självklarhet som artist. Foto: KAI MARTIN
kaimartinblog 