Säg den musiker i Göteborg som sedan 1973 inte haft Musik Utan Gränser, eller Mug som butiken snart kom att kallas, att tacka. Har det inte varit bra dealar när man köpt instrument eller hyrt sånganläggning har det varit mys i butiken för tjôt eller till och med anställning för att musikerdrömmarna kräver ekonomi.
När Bruce Emms, en av grundarna, gick bort för snart två år sedan uppstod ett slukhål. Han var navet, narrativet i verksamheten, ordningsmannen beträffande ekonomi. De sista åren, präglad av sjukdom, trampade butiken vatten, vilsna utan ledfyren.
I september 2022, en månad efter hans bortgång, hölls en minnesgala till hans ära. Alla var där, både på och vid sidan av scen. Delar av Soundtrack Of Our Lives återförenades i ett embryo som skulle bli deras storstilade comeback på Way Out West sommaren 2023. Triple & Touch förenades förvånande där Ken Wennerholm och Göran Rudbo till Bruces ära gjorde gemensam sak med Lasse Kronér. Något som inte skett i mannaminne.
Ja, det var en sådan kväll, som jag skrev om för GöteborgDirekt (läs här).
Förra året skulle Mug ha firat femtio år. Det blev av olika skäl inte det.
Nu var det dags. Ett försenat jubileum, som ju den här staden älskar att ha, hölls på Pustervik och det gjordes furstligt för ett nära nog utsålt hus.
Teodor Boogh, gitarr och sång, stod som kapellmästare för ett utmärkt band (Mattias Hagström, trummor, från Sarah Klang, Per Ståhlberg, gitarr och sång, och Jonas Ljungqvist, bas och sång, från Division Of Laura Lee, Olle Hagberg, keyboard, från Whyte Seeds), som satte tonen direkt med Tom Pettys ”Into the great wide open”.
Stefan Livh och Peter Apelgren var konferencierer, två tokstollar, underhållare och tjôtrövar. Livh som fick balansera Apelgrens närmast tourettska humor (gud vad jag älskar det). Så in med gästartister. Mattias Hellberg (Nationalteatern och Håkan Hellströms band) med störd av Stegets Matilda Sjöström. Love Antell, stockholmaren som kanske föll lite ur ramen gällande koppling till Mug. Stella Explorer, Stockholmsartisten som är dotter till göteborgarna Lena Rehnberg och Jimmy Lagnefors. Med pappa på scen blev det bland annat en strålande version av Cues hit ”Burnin'”, en låt hon snabbt gjorde till sin och borde spela in och ge ut.
Vilka kan som Mug förena högt och lågt, prestige och prestigelöshet, trams och allvar…? Här fick Arvingarna igång allsången med emfas med ”Eloise”. Ulf Dageby, Nationalteaterns grundare, gästade med Rockorkesterns gitarrist Håkan Svensson. Nyss fylld 80 visar Ulf Dageby inga svagheter. Tvärtom. Han är vass i replikerna och lika slipad i sången. Hans låtar har en relevans och en skärpa, som vore de skrivna idag.
Ja, fler fyller på: Arvo Nero, Steget, Daniel Gilbert, the Plan, Ebbot med Martin McFaul, Styva Linan, Långfinger, Velveteen Queen, Makthaverskan…
Kvällen var också en vimmelintensiv afton. Vänner från förr, före detta flickvänner, musikerbekanta… Som musiken, som ger energi, berikar det, precis som det alltid gör på Mug där man alltid är välkommen och Bruces röst fortfarande hörs i den fina lokalen vid Kaserntorget.
Ja, Mug har haft några svåra år. Jubileumsfesten var också en stödgala för att styra butiken på rät ekonomisk köl. Jag hoppas att det hjälper. Mug behövs. På många sätt och vis. Gärna i 50 år till.
Försmådd. Eskil Lundgren – med musikern Pontus Edmar – gör mannen i Horca Engdahls ”Mannen på bryggan”. Foto: ADMIR RAHMANOVIC
När ”Mannen på bryggan” nu får premiär och väl släpper förtöjningarna från manus till scen sker det i Göteborg. Horace Engdahl, den omstridde ledamoten av Svenska akademien, har varit nära några gånger med denna sin debutpjäs. På uppdrag 2014 av Dramatens teaterchef förre Marie-Louise Ekman skrevs den, inte utan vånda, för att senare stoppas av hennes efterträdare Eirik Stubø. Pjäsen var klar, skulle sättas upp med Johan Rabeus i rollen. Men Metoo hade stormat upp. Pjäsen blev omöjlig på Dramatens scen. Nästa tur till Brunnsgatan 4 i huvudstaden. Då briserade bomben om Kulturprofilen, Jean-Claude Arnoult, vän till Horace Engdahl och i nära samröre med Svenska akademiens inre krets. Arnoult anklagades för våldtäkt och sexuella trakasserier – något han senare dömdes för. Pjäsen blev – om nu en pjäs kan bli det – persona non grata.
Men kontroversiella pjäser om försmådda män – för det är det delvis ”Mannen på bryggan” handlar om – har inte hindrat skådespelaren Eskil Lundgren. Pjäsen fick sin litterära plats i Horace Engdahl roman ”Den sista grisen”. Där hittade den göteborgske skådespelaren den och blev drabbad. Han hade då, förtjänstfullt, gjort August Strindbergs ”En dåres försvarstal” (se där en försmådd man –läs recension här) och letade nytt material.
Kontakt togs med Horace Engdahl och – et voilà – nu har pjäsen tredje gången gillt fått sin verkliga scendebut.
Är det då en kontroversiell pjäs…? Nja. Är det då Horace Engdahl som är det? Nja. Men kanske möjligen. Kanske är det så att avståndet från Stockholms infekterade kulturliv till Göteborg, plus att tiden slipat av kontroverserna, gjort den spelbar.
”Äntligen natt” är inledningen – och också den förlösande starten för Horace Engdahls skrivande av pjäsen, enligt programbladet – som klär av mannen. Han som har haft fest, men som längtat efter att gästerna skulle gå. Men i denna solitära nakenhet är han satt i kontrast till tesen ingen människa är en ö. Han är ensam. Han odlar denna sin ensamhet. Här frodas hans fördomar mot – framför allt – kvinnor. På försmådda mäns vis tuppar han sig i chauvinism. Åtminstone inledningsvis. För han backar. Funderar. Reflekterar.
Till sin hjälp har mannen både de gamla grekiska och romerska filosoferna och författarna. Han spelar genom tiden an på senare intellektuella och snyggt hittar pianisten Pontus Edmar tonen för detta. Ibland Beethoven (som ju också referas till i Horace Engdahls text), ibland stämningsmusik där temat till ”My funny Valentine” sipprar ut för att slutligen framföras i en bräcklig version. Så blir Anita Lindblomschlagern ”Sånt är livet” (Stikkan Andersons text) ”Sånt är svinet”. Uppsluppen självförakt. Ja, ”Mannen på bryggan” saknar inte distans. Den saknar heller inte humor.
Jo, Eskil Lundgren kan sina försmådda män. Han spelar dem rätt upp och ned med dramatisk enfas. Låter texten tala, låter dramaturgins toppar och dalar ge tempot. Här är det i en intensiv halvannan timma. Scenen är lika avskalad som monologen är fulladdad; Nils Hufhults målningar på en gigantiska presenning i fonden; enkel rekvisita: några trädgårdsstolar, en barstol, en pall – och senare en campingstol –, en hink, en rosa respektive ljusblå sjal, ett kors. Och detta kors draperas. Blir till kvinnan som inte längre finns. Blir till ömsint dans för att växla till vulgärt könsumgänge.
Eskil Lundgren når fram och in i den försmådde mannen. Man förstår att man inte förstår honom. Men mannen på bryggan sitter betraktande med ett avstånd till andra och framför allt kvinnor, som inte överbryggas. Som om det inte går. Mer kontroversiellt än så var det inte.
Mannen på bryggan, Pustervik, Göteborg. Premiär 12 maj 2024. Denna recension baserad på föreställningen 19 maj.
Manus: Horace Engdahl.
Bearbetning: Eskil Lundgren.
Regiöga: Björn Melander.
Dekor: Nils Hufhult.
På scen: Eskil Lundgren (skådespelare) och Pontus Edmar (piano och sång).
Det är inte lätt att sälja artiklar. Kanske är min ambition fel. Eller bandets/artistens. Men att tacka nej till Ådalsbandet, som GP, Mölndalsposten och Lira har gjort är inte bara beklagligt. Det är snudd på tjänstefel. Att som Tidningen Ångermanland inte ens drista sig till att svara gör mig både uppgiven och förbannad.
Nu blir det här blogginlägget ingen regelrätt artikel, som det hade kunnat bli för ovan nämnda tidningar. Men Ådalsbandets gärningar är värda att uppmärksammas och jag ska försöka förklara.
Musikdramatisk historia. Ådalsbandet berättar om skotten i Ådalen i sin föreställning ”Eldupphör”, som kommer spelas på plats just i Ådalen 14 maj. Foto: KAI MARTIN
Skotten i Ådalen 14 maj 1931 var fatalt nog starten på något viktigt i den svenska arbetarrörelsen kontra politiker och företagsledare. Fyra män och en kvinna dödades av de av militär avlossade skotten riktade mot en demonstration med mellan 3000 och 4000 medverkande för de strejkande i den pågående konflikt mellan sågverksarbetare och bolagsägare. Händelsen avbröts efter att en musiker blåst just eld upphör.
Under pandemin kom idén från barndomsvännerna Lars Bodén och Tony Naima Öberg att fundera på om händelserna i barndomsbygden inte borde skrivas om. Fortfarande 90 år senare var det något infekterat i hemtrakterna, men de som kunde berätta fanns inte längre med. Arvet av händelserna byggde på återberättelser som med tiden skulle komma att glesa ut.
De är sportkillar (Lars Bodén fotboll, Tony Naima Öberg en lovande karriär som ishockeymålvakt som fördärvades av skador som 17-åring), som också förenades i musiken. Lars Bodén kom att hamna i Göteborg där han nu tillsammans med hustrun Annica Svensson driver eventbolaget Appearence, som bland annat bokar artister till Villa Belparcs sommarscen (därav mitt försök att sälja artikeln till GP, och eftersom Lars bor i Mölndal, till Mölndalsposten). Tony Naima är den aldrig sinande kreativitetskällan som komponerar och medverkar med flera andra artister.
Av händelserna 14 maj 1931 blev det inte bara den musikdramatiska föreställningen ”Eldupphör” utan också ett band. Ådalsbandet är med medlemmar från trakten med sångerskan, den karismatiska och starkt inlevelsesjungande Mathilda Lindgren. Alla bidrar med sina musikaliska karaktärer till låtarna som spänner över rock, folkrock, visa med flera genrer till en helhet som är just Ådalsbandet.
”Eldupphör” fick sin premiär 2021 och kom att turnera runt i Sverige (det gör den fortfarande). Den var inte helt okontroversiell. Åtminstone inte i hemtrakterna där bandet drabbades av hot. Som Lars Bodén berättade i en intervju jag gjorde för GöteborgDirekt i samband med att bandet skulle spela på Villa Belparc (läs recension här) i augusti 2022.
Skott som ekar än. Ådalsbandet på Villa Belparcs sommarscen i augusti 2022. Foto: KAI MARTIN
– Vi tycker att den historian är angelägen att berätta om. Kanske mest för att vi är uppvuxna i bygden. Men hemma i Ådalen fick vi aldrig lära oss om händelsen, kanske lite grand på mellanstadiet. Men vi har förstått att den är obekväm fortfarande, säger Lars Bodén.
– Vid premiären förra sommaren fick vi, om inte hot, så varningar om att ta upp detta. Folk tycker inte att det är något man ska prata om.
Ådalsbandet värnar om sin föreställning. Att nu få spela just i Ådalen är inte bara speciellt utan också något av en seger. Det är ju bygdens historia, oavsett på vilken sida av konflikten ens familj en gång stod.
Gruppen är verksamma och idoga. De släpper inte greppet om Ådalen och gräver där de står. I jul kommer en julshow i Härnösand.
– Det blir inga skott eller dramer. Men här uppe var det bland de första i Sverige som man hade julgranar i Sverige, säger Lars Bodén.
Det kan också bli något om häxprocesserna för Ådalsbandet. Det är åtminstone något som Tony Naima funderar på.
– Jag bor ju häruppe och det är nära där häxprocesserna skedde. Jag har släktingar som blev drabbade. Men jag vill göra något som inte bara är mörkt och med en ljus framtidsvision.
Han berättar också om hur de jobbar med dragspelsmusik, som en hyllning till genren och trakten, men också till dragspelsgurun Jörgen Sundeqvist, pappa till Ådalsbandets trummis Christian Sundeqvist.
– Vi vill ta den musiken till vår värld och texter, säger Lars Bodén.
Ambitionen har det inte varit fel på. Som försöket att få med Benny Andersson.
– Vi fick svar från hans assistent, förklarar Tony Naima.
– Tyvärr fanns det ingen tid.
Föreställningen ”Eldupphör” finns inte bara som musik på strömningstjänsterna. Det är också en ljudbok, som bland andra journalisten och författaren Grzegorz Flakierski är inblandad i.
– Jag tror att vi är först med att släppa musik som ljudbok, säger Tony Naima.
”Eldupphör” stannar inte vid konserten den 14 maj i Lunde, utomhus vid Folkets hus i Ådalen. Dagen efter spelar bandet i Sollefteå, Järvsö (17/5) och Borlänge (18/5).
I början på mars hade gruppen premiär i Narvik på sin nyskrivna musikdramatiska föreställning ”Byen som forsvant” (läs recension här) om Narviks tillblivelse. Kanske inte ett gräv där de står, men ett uppdrag som lockade efter att Vinterfestuka i Narvik hade fått upp ögonen för Ådalsbandet då Lars Bodén, Tony Naima och Mathilda Lindgren gjorde en komprimerad version av ”Eldupphör” på Utbudsdagarna i Luleå i september 2022.
– De gillade att det var poplåtar som ingick i berättandet, förklarar Tony Naima.
Nordnorsk historia. Ådalsbandet fick uppdraget av Vinterfestuka – festivalen i Narvik – att skriva om Narviks tillblivelse. I mars hade ”Byen som forsvant” premiär. Foto: KAI MARTIN
Inte bara kontakt togs utan senare även kontrakt skrevs. En ny musikdramatisk föreställning skrevs, som då ”Byen som forsvant” hade premiär mottogs med öppna famnen av både publik och press. Förhoppningen är att få spela den fler gånger. Lättare sagt än gjort, då de medverkande norskamusikalstjärnorna Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää har sina späckade scheman att förhålla sig till.
Men helt klart är att föreställningen är värd en större publik och varför inte på svenska scener…? Narvik är ju ett slags navelsträng till Kiruna där järnvägen städerna emellan har varit och är viktig. Den nordnorska hamnstadens betydelse för svensk export av svensk järnmalm går inte att nog att belysa.
– Våra föreställningar går att packa ned och packa upp. Vi vet att Musik i Nordland i Norge jobbar på en turnévända, säger Lars Bodén.
Men först ska skotten i Ådalen eka igen i ”Eldupphör”.
Ådalsbandet. Stefan Wingefors, Tony Naima, Patrik Grundström, Mathilda Lindgren, Josef Eriksson, Christian Sundeqvist och Lars Bodén. Foto: KAI MARTIN
Ådalsbandet:
Christian Sundeqvist, slagverk, Lars Bodén, gitarr och sång, Stefan Wingefors, klaviatur, dragspel och sång, Patrik Grundström, bas och sång, Josef Eriksson, gitarr och sång, och Tony Niama, gitarr och sång.
Beckett möter Slas. I ”Ett spel från sofforna” bjuder Carl Harlén och Lasse Carlsson på ett avslappnat och engagerat spel i denna nyskrivna pjäs signerad Carl-Markus Wickström. Foto: OLIVER KRAFT
Skådespelaren Carl-Markus Wickströms manusdebut är ambitiös, finurlig och roande samt inte minst rotad i det existentiella. Ja, det kanske låter pretentiöst, men någonstans förenar han Samuel Beckett och något slags ”I väntan på Godot” med Slas ursvenska folkhemskärva gestalter.
Två män, vänner förenade i en fader–son-relation, är fast. Inte bara i rummet. Inte bara i en fåtölj (Lasse Carlsson) och en soffa (Carl Harlén). Utan i livet. Det är som vi har fastnat mitt i, som Carl Harléns sävliga, filosofiska och pillemariska gubbe uttrycket det.
Det är ett kalt rum. Naket på allt förutom de filosofiska spörsmålen om livet som de båda försöker fånga. Det triviala, tidigare nötta floskler är förbjudna.De smarta uttrycken de hittar ska noteras i den äldre mannens nötta anteckningsbok. Som vore det en lek med regler. En stilla iscensatt duell eller dans av ord.
De utmanar varandra, men förenas mer i livet som ett nött par. Livlinan ut, en telefonlur gömd i en skåp, sker med knastrig linje när luren släpps fri; ett susande där den/de i andra änden aldrig svarar.
Ja, det är en absurd fångenskap som de båda sitter i. Men de är där i samförståndet de båda når ett slags uppgivenhet och samtidigt acceptans över det som livet har gett. Sömnen, som de båda lämnar i pjäsens inledning, är en paus, en befrielse från det egentliga livet. Det är också den de återvänder till. Så går dagen i väntan på samtalet de aldrig får.
”Ett spel för sofforna” har en stillsamt böljande dramaturgi där den letargiske äldre mannen (Carl Harlén) kämpar mot ålderdomen, krämpor och ork, men har intellektet i slipat behåll, och den yngre (Lasse Carlsson) är otåligt redo, på språng om kontakten kommer. Han i svarta byxor i skinnimitation, skjorta, slips och kavaj, som åker på – och av. Carl Harléns karaktär med slitna raggsockor med hål på hälen, mjukisbyxor och en solkig skjorta som det är synd att byta.
Det här är en filosofisk pjäs om liv i remi. En fascinerande och begåvad debut presenterad av två skådespelare som vet att vårda både manus, repliker och sina karaktärer. Så fint kan det bli att stor dramatik görs på en av Göteborgs allra minsta scener.
”Ett spel för sofforna”, Esperantonscenen, Göteborg. Premiär 27 april 2024. Spelas till och med 16 maj. Denna recension baserad på föreställningen 4 maj.
Manus och regi: Carl-Markus Wickström.
Rum/Ljusdesign/Attributmakare: Råger Johansson, Fredrik Glans och Frida Wernersson.
Musik: Alf Robertsons ”Där rosor aldrig dör”, intro och outro 1900 ”Träkors” samt Tommy Carlsson ”Under ekars djupa grönska”.
Sinnlig och roande. Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblads ”Njutning och kontroll” är en intensiv och roande föreställning där publiken bjuds in. Foto: KAI MARTIN
Vi lever i en narcissistisk tid förstärkta av sociala medier. Vi ska framstå som perfekta, söka det perfekta och lockas av njutning. Njutning då vi gör något. Njutning av vad vi intar i form av mat och dryck. Gärna ska det se snyggt ut. Utom på en afterwork, då allt spiller över. Ett glas för mycket. Några bitar mat som blir frossa istället för ett lagom. Vi som inte bara vill ha gränslös njutning utan också sträng kontroll faller ned i ångest och självförakt.
Detta famnar duon Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad i sin lustfyllda, insiktsfulla och roande föreställning ”Njutning och kontroll” på intima Cinnober på Masthuggsterrassen.
Här har paret dukat upp furstligt. Glasen med bubbel i entrén (ja, det finns alkoholfria alternativ) uppmanas man att ta med in i salongen. För det vankas mer.
Det blir en fest för ögat, örat, hjärnan och själen. Men också frestelser i form av snittar, mer vin och godis. Vi lever i inte bara i ett narcissistiskt tidevarv utan också i ett hedonistiskt. Det är i njutningen föreställningen tar sitt avstamp, sneglar tillbaka till grekerna och romarna om orden orgie och hedenomi ursprungliga betydelse. Ett raskt hopp till brittiske filosofen Jeremy Bentham, som i mitten av 1800-talet skapade riktningen utilitarism. En teori inom normativ etik som föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan, det vill säga maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande. Eller, som Bentham sa ”all njutning är god”.
Men filosoferandet hos Klingvall–Grimfjord Cederblad löper raskt vidare till det egna erfarenheterna. Det gör också att föreställningen eventuella pretentioner och von oben-perspektiv snabbt landar på golvet. Det är ett friskt sammelsurium av koreografi och musik hämtat från allsköns håll. Kläd- och scenbyten i ett högt tempo, utan att dramaturgin går förlorad i något hafsigt.
Det blir tillbaka till filmer som duon minns – och iscensätter. Demi Moore i Sara Klingvalls gestaltning i den klassiska drejscenen i ”Ghost” där Patrick Swayze (komiskt gjord i ”muskulös” t-shirt av Charlotta Grimfjord Cederblad) glider över till ”Dirty dancing”. En film Demi Moore inte fick göra mot Patrick Swayze. Så fortsätter det: ”En officer och gentleman”, ”Titanic”… för allt Demi Moore (Sara Klingvall) är ju att flyga, hennes stora längtan efter njutning.
Ja, vi hamnar till med i Jane Austins kyska värld, som via de strålande skickliga projektionerna/animeringarna signerad Carmen Fetz, som utmanar det pryda och könsreglerade för något mer lustfyllt.
Så landar vi i ”När Harry mötte Sally” och ”orgasm”-scenen på en lunchrestaurang med Charlotta Grimefjord Cederblad som Meg Ryan. Där Charlotta Grimfjord Cederblad utmanar och tycker inte att Meg Ryan tappar kontrollen tillräckligt för att vara övertygande i sin roll. Efter några fatala försök talar hon sig varm om ett Youtubeklipp med operasångerskan Montserrat Caballé, där operadivan med slutna ögon mottar publikens flera minuter långa ovationer. Det drömmer Charlotta Grimfjord Cederblad om och förvandlar scenen till dödsmetal där hon growlande tar över – förstås till publikens ovationer.
Ja, infallen är många och publiken bjuds hela tiden in i föreställningen inte bara som åskådare. Man njuter helt enkelt mer och bättre av denna tokiga föreställning ju större deltagande man tillåter sig.
Det är lätt. För det är generöst, levande, lustfyllt, roande och njutningsfullt – där sensmoralen nog mest av allt handlar om att våga tappa kontrollen för att njuta. Det gör ”Njutning och kontroll” på ett begåvat och underhållande vis utan att tappa koncepten.
”Njutning och kontroll”, Cinnober, Masthuggsterrassen, premiär 26 april 2024. Spelas också 27 och 28 april.
Koncept, text, regi, kostym, scenbild och framförande: Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad.
WHITECHAPEL – JACK THE RIPPER’S LONDON med WEST OF EDEN
!!!!
Bjuder mörker. West of Edensmusikdramatiska föreställning ”Whitechapel” visar Jack the Rippers offer i ett nytt förklarande ljus. Foto: KAI MARTIN
Göteborgs stadsteater, Lunchteatern.
Bäst: Hur man belyser de mördade kvinnorna, som människor med livshistorier.
Sämst: Kunde faktiskt ha varit något lite längre. Men nu är ju Lunchteaterformatet som det är.
Fråga: Ska nu West of Eden göra en djupdykning i Göteborgs historia med hjälp av Crime Walks…?
Musikdramatiska föreställningar, det vill säga där man väver ihop fakta, historiska händelser med specialkomponerad musik, har blivit något av Stefan Anderssons signum och framgång. Men också något som Ådalsbandet gjort en färsk karriär på och likadant bröderna John och Victor Dohlsten.
Det är inte ett dumt sätt att lära på och få vidgade vyer. Det vet West of Eden. Det trägna bandet från Göteborg som i nära nog 30 år har haft sin musikaliska bas i den irländska folkmusiktraditionen. De har också under sin skivutgivning nosat på just det musikdramatiska. Men först med senaste albumet, det utmärkta och mustiga, ”Whitechapel” landat i en berörande helhet.
För med låtarna från albumet har den musikdramatiska föreställningen ”Whitechapel – Jack the Ripper’s London” tagit form. Ett nytt kliv har tagits i bandets karriär. I sanning imponerande av bandet i allmänhet, men i synnerhet av det kreativa äkta paret Jenny och Martin Schaub.
Här är det massmördaren Jack Uppskäraren, mytomspunnen som få och aldrig fångad eller fälld för sina bestialiska brott, som är i centrum. Men än mer hans offer. Med fakta och historier från författaren och forskaren Hallie Rubenholds bok ”Fem kvinnor: den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer” har låtarna fått sin näring. Det är musik som fångar, berättelser som berör.
West of Eden är i sitt esse med starkt spel från Henning Sernhedes Mark Knopfler-inspirerande gitarrspel till Lars Bromans fiolduellerande med Jenny Schaubs dragspel till det solida kompet från Ola Karlevos trummor och Martin Deubler Holmlunds kontrabas. Till det Jenny och Martin Schaubs livfulla sång.
I ”Whitechapel … Jack the Ripper’s London” får de mördade kvinnorna sina liv satta i ett nytt ljus. De som varit barn till föräldrar, varit mor till barn, som varit en äkta maka, varit en syster… men som av livets obarmhärtiga öde hamnat i samhällets utkant.
Under perioden augusti till november 1888 dödade den okände och häcklande mördaren fem kvinnor varav fyra var hemlösa. Mumma för dåtiden Londonpress. Alla de bestialiska dåden begicks i Whitechapel, fattiga kvarter i ett påvert London där ”fallna” kvinnor stod långt ned på den samhälleliga stegen. I Whitechapel var alla lika lite värda.
Kanske inte så konstigt att gin blev trösten. Det som fick människor att glömma, att inte känna, att drömma och släcka en törst då vattnet var otjänligt och hungern ständigt gjorde sig påmind.
Dessa fem kvinnors drabbande levnadsöden presenteras ömsint och förklarande av West of Eden. Dels genom musiken och sångerna. Dels genom musikernas berättande, där de fyra männen i bandet är något av staffagefigurer mot Jenny Schaubs berättarröst och vackert klingande och källklara röst.
Det är hon som binder samman låtarna med sina historier. Hon som har en humoristisk knorr i det mörka, för om mordoffer är det sällan lätt att hitta ljus. Här får Mary Ann Nichols, Annie Chapman, Hisingsfödda Elizabeth Stride, Catherine Eddowes och Mary Jane Kelly upprättelse och sina liv förklarade i ett förlåtande och förklarande sammanhang.
”Whitechapel – Jack the Ripper’s London” är helt enkelt bländande i allt sitt mörker.
Whitechapel, en musikdramatisk föreställning av West of Eden, Göteborgs stadsteaters lunchteater. Spelas till och med fredag 26 april 2024. Denna recension baserad på föreställningen klockan tolv 24 april.
Manus: Jenny Schaub.
Musik: Jenny och Martin Schaub (undantagen markerade i låtlistan). All musik hämtad från albumet ”Whitechapel”.
West of Eden: Martin Deubler Holmlund, kontrabas och sång, Lars Boman, fiol, sång, Henning Sernhede, elgitarr, mandolin och sång, Ola Karlevo, trummor, Martin Schaub, gitarr och sång, och Jenny Schaub, sång, dragspel och tin whistle.
Ljud och ljus: Arctur Hernandéz.
Låtlista:
Whitechapel blues
The ten bells
Harry the Hawker (Jenny Schaub, Martin Schaub, Henning Sernhede)
Dark Annie (Lars Broman, Jenny Schaub, Ola Karlevo)
Mudlarking
The register of shame (Martin Deubler Holmlund, Jenny Schaub, Martin Schaub)
Man kan göra marknadsföring mer eller mindre bra. Så kan man också göra den väldigt speciellt och underhållande.
Som Orup.
Just nu håller han hov på Rival i Stockholm med sin enmansshow ”Orup bara” (läs min recension här). Han har ett tiotal konserter/shower kvar innan det är dags för sommarvila. Men han ska ju också angöra Göteborg och Draken Live med ”Orup bara”. Uppgifter som ni läsare av min blogg kunde ta del av i höstas då detta presenterades nyhetsmässigt (läs här).
Det är en alldeles strålande show som denna både publikfirande och folkkära artist gör. Med låtlistan fylld av favoriter – både egna och publikens – tillsammans med anekdoter blir det en kväll sen att glömma.
I måndags – 22 april – bjöd han på något annorlunda. Nja, kanske var det inte Orups spontana idé, utan mer Krall Entertainment som ligger bakom evenemanget. Och kanske var är det krasst så att annonseringen inte har räckt, inte heller det jag skrivit eller mina journalistkollegor har gjort för att försäljningen ska skjuta fart. Eller kanske är det bara så att lite extra publicitet inte ska skada för att göra de 35 spelningarna i Göteborg till fler.
För 19 september går startskotten för ”Orup bara” och sedan är det showtime fram till jul.
Bjuder upp. Orup gav en försmak av sin show ”Orup bara” med att först spela på en av Spårvägssällskapet Ringliniens veteranvagnar och sedan på hotel Draken. Foto: KAI MARTIN
Nå… nu valde Orup att bjuda upp för sina fans med en speciell tur. En exklusiv, entusiastisk skara hade bjudits in att åka en veteranvagn från Drottningtorget mot Järntorget. Vagnen från Spårvägssällskapet Ringliniens samling tog turen mot Brunnsparken, uppför Avenyn, mot Korsvägen och vidare mot Sankt Sigridsplan. Där klev Orup på för att vara snar till underhållning. Under en kvart av färden mot Järntorget (tillbaka till Valand, Vasagatan upp, genom Annedal till Linnéplats för att vända och sedan mot Järntorget för avstigning för samtliga) bjöds det på ett axplock av dels det som skulle spelas på i biblioteket på hotel Draken, dels det som finns med i showen.
Det är fascinerande att höra hur hans låtar sitter. Allsången må vara blyg på vagnen, men publiken kan hans sånger utan och innan.
Orup bjussar. Med sin peepshow av ”Orup bara” visar Orup att hösten i Göteborg kommer bli kul. Foto: KAI MARTIN
Väl på hotel Draken blir det mer av låtvaran och av den show som komma skall. Han har hunnit med ett klädskifte (han har en outfit för varje show) och på scen står hans två gitarrer och en flygel. Det blir förvisso en afterworkshow med en publik som denna måndagseftermiddag kanske är en smula tillbakalutad, så som specialinbjudna gäster pläga vara. Men Orup försitter inte chansen. Han utmanar, charmar och visar att det här är inget man ska missa.
Det blir en knappt timmes konsert med guldkorn ur ”Orup bara”. En aptitretare för det som komma skall i höst. Det smakar redan bra.
Orup, peepshow av ”Orup bara” (premiär Draken Live 19 september), biblioteket hotel Draken 22 april 2024. Låtlista:
Nära är bäst. Ed Harcourt avslutade en intensiv speldag i Göteborg med ett generöst set på Jacy’z barscen. Foto: KAI MARTIN
Bäst: Generositeten.
Sämst: Ljuset. Rött är inte rätt.
Fråga: Tre framträdande på en dag, är det normalt för Ed Harcourt…?
Alltså, för drygt tjugo år sedan var ju diplomatsonen Ed Harcourt på allas läppar. Han nådde en hög popularitetsstatus med sin debut ”Here be monsters” 2001 och höll greppet om sin publik något album till. Men utan att vara overksam drog han sig ändå tillbaka från strålkastarljuset. Skivutgivningen blev mer sporadisk och han kom väl att falla allt mer i glömska.
Men det göteborgska boknings- och evenemangsbolaget Appearence tillhör dem som inte tappat bort honom. Genom deras försorg har han gästat Villa Belparc en räcka gånger och nu ordnades en bokning på Jacy’s lilla scen, det vill säga barscenen i foajén. Som om det inte räckte med det hade han under dagen också gästat lilla skivbutiken Foggy Days i Mölndal och Peter Jöback på Draken Live. Imponerande.
Och, ja och jo, det fanns energi kvar för den entusiastiska skaran som kommit att samlas kring den lägereld som den lilla cirkelformade scenen utgjorde.
Peter Jöback, kanske någon undrar? Ja, inte är det krångligare än att Ed Harcourt jobbat som både låtskrivare och producent på den svenske artisten fina album ”Atlas”. Britten har dessutom kommit med utmärkta albumet ”El magnifico” för några veckor sedan. I allra högsta grad aktuell, alltså.
Så när Peter Jöback haft tre exklusiva konserter i Stockholm, Malmö och Göteborg… ja, då har Ed Harcourt följt med och gästat. Samtidigt har han passat på att bjuda sin publik på spelningar av det enklare slaget. Enklare i så måtto att han är ensam med sitt piano och sin gitarr.
Som på Jacy’z.
Det blir nära. Det blir intimt. Det blir helt avskalat. Han har sin låtlista, men är också generös med att bjuda in publiken och dess önskemål. Det blir musik från hela hans karriär och några låtar så spontana, efter förfrågan, att han får leta i minnet efter dem. Desto starkare blir det.
Han är en låtskrivare som vackert väver samman text och melodi, där han lekfullt vrider och vänder på ackorden för att krydda musiken extra vackert och göra den fyllig och inlevelsefull. Till det har han en röst som tjusas.
Jag står blott någon meter från honom och tänker, ibland, att det räcker med Ed Harcourt. Han skulle kunna vara min personliga underhållare om jag nu bara fick välja en. För det är så bra, så inlevelsefullt, lekfullt och inkännande.
Gäster och fester. När Ed Harcourt spelar blir det spontant och med gäster, som på Jacy’z då Annica Svensson och Peter Jöback gästade. Foto: KAI MARTIN
Annica Svensson, sångerskan från Göteborg med ett brett repertoarregister och kunnande, hängde förtjänstfullt in på ”At the dead end of the world” (från hans senaste album). Precis som Ådalsbandets Mathilda Lindgren snyggt gjorde i Stockholm. Men Ed Harcourt nöjer sig inte. Peter Jöback kommer upp på scen i ”Modern man”. Låten från ”Atlas” de sjunger duett på och som de har skrivit tillsammans med Kathryn Williams. En fin stund och en snygg ”återbetalning” från Peter Jöback efter att Ed Harcourt gästat på samma på Draken Live.
Spelningen med Ed Harcourt spiller över i lusten att spela. Generöst med låtar alltså. Och generöst med publikkontakt. Mot slutet lämnar han scenen. Vandrar ut för närkontakt, klättrar i baren och visar att han är en högst tillgänglig artist som inte bara trivs med att spela och göra musik, utan också gillar sin publik.
Så blir det till synes enkla och lilla stort och vackert.
Guld i strupen. Peter Jöback visar på en inbjudande bredd på sitt nya album ”Atlas”, där brittiske låtskrivaren Ed Harcourt gästar. Så också när Jöback spelade guldkorn på Draken Live. Foto: KAI MARTIN
Draken Live, Göteborg.
Publik: Nära nog utsålt.
Bäst: Rösten, som är jublande vacker.
Sämst: Jag skulle önskat mer svärta och smärta i arrangemangen.
Fråga: Ska verkligen Peter Jöback fasa ut ”Guldet blev till sand”…?
”Jag är 53 får och jag gör faktiskt som jag själv vill.” Jo, orden är Peter Jöbacks. Visst är det härligt. Visst är det en befriande insikt. Att som plus 50 år inse att man är sin egen härskar över det liv man har. Nej, det är inte alla förunnat. Peter Jöback kan själv skriva under på det. Inte bara har han haft en strid med sig själv och andra, levt med förväntningar och krav, har blivit utsatt för övergrepp och dessutom tvivlat över sin sexuella identitet. Han, med det vackraste av utseende och med den skönaste av röster, som nått framgångar inte bara nationellt utan också internationellt.
Ja, vid sidan av scenen vet vi väldigt lite om vem människan i strålkastarljuset är. En del transformerar mörkret till scenkraft och låtskrivande till något nödvändigt.
Peter Jöback har inte gömt sig bakom sin talang, men inte vågat se mörkret i vitögat. Men på den här sidan millenniet har han tagit steg. Vågat mer och mer. Blottat sig själv i rollerna har gjort på scen och hittat näring till styrka – både som artist och i sig själv i den privata sfären.
Det är en balansgång. Att våga vara öppen, ha ett personligt tilltal, inte bara beröra med sång och musiken utan också med dess innehåll mellan raderna och i känslorna.
För mig är det ställt utom allt rimligt tvivel att hans röst tjusar, om än inte alltid förför. Men med blottläggandet kommer också trovärdigheten.
Nu är han aktuell med sitt nya album ”Atlas”, som kanske inte helt ritar om kartan beträffande Peter Jöbacks musik. Men som tillsammans med låtskrivarpartners som britterna Kathlyn Williams och Ed Harcourt (som också producerat albumet) hittat nya, outforskade rum för mannen med den gyllene strupen. Det är en ny utmaning för honom, som han antar med glans. David Bowies och Elton Johns gränslöshet bredvid Rufus Wainwright likaledes teatrala och storvulna skapande har tjänat som inspiration. Och om Peter Jöback här inte når stjärnorna, så är han ändå uppe i himlen.
Med tre exklusiva konserter under våren visar Peter Jöback delvis upp denna hans nya sida.
Ja, på Draken Live (den vackra biografen med utsökt akustik i Folkets hus) bjuder han på låtar med tonvikt på just musiken från ”Atlas”. Det blir en kväll med storytelling, som för att visa att han är en singer/songwriter som har en berättelse att förmedla i var och en av de låtar som bjuds. Som om han i den nya musiken söker ett slags försoning med sin historia, sitt mörker och sina demoner. Ed Harcourt kommer in och gästar (ett av hans tre framträdande i Göteborg/Mölndal under dagen) och visar upp på ett fint broderskap i artisteri.
Över en och en halv timme får man sitt lystmäte som Jöback-fan (om man nu tillåter honom att vara just så generös med sitt nya material som han är). Ed Harcourt är inte den ända som gästar. Dominique, dotter till Lizette Pålsson, kommer också in som snyggt matchande duettpartner i blandat annat ”Wicked game”. Och bandet pulserar skickligt genom konserten olika, pulserande känsloryttringar.
Han är personlig, inbjudande och nära publiken. Håller sig till manus, men spårar livfullt ut, tappar bort sig och glömmer exempelvis bort ”Guldet blir till sand” i ordinarie låtlistan. Men räddar hem det snyggt med att placera den som första extranummer.
Det blir charmigt, varmt och på samma gång skickligt. Men jag skulle önska att den där smärtan och svärtan som finns i det nya materialet också skulle höras lite mer. Så blir, märkligt nog, ”Guldet blir till sand” i sitt (som Jöback själv kallar det) ”In the ghetto”-arrangemang just det.
Märkligt, skriver jag. Jo, för Peter Jöback berättar att denna hans genombrottslåt, som har betytt så mycket för honom, har han börjat växa ifrån. Begripligt, på ett sätt. För här finns publikens förväntan på att få höra denna eviga favorit mot artistens vilja att gå vidare. Att visa nya sidor av sig själv.
Men jag tänker också: han är 53 år och kan göra som han själv vill. Som att sätta denna låt i en äldre mans perspektiv, som en hågkomst över en svunnen, plågsam tid. Det som den i detta spännande arrangemang just blir.
Peter Jöback, Draken Live, 19 april 2024, låtlista:
Är det här platsen?
Begin to end.
Atlas.
Finger on the trigger.
Spellbound.
Jag har dig nu.
Little by little
Frihetsklockan (Bod Dylans Chimes of freedom i svensk tolkning av Tomas Andersson Wij)
The game (med Ed Harcourt som gäst)
Violence of the rose (Ed Harcourt solo)
Modern man (med Ed Harcourt)
Stockholm i natt
Wicked game (Chris Isaacs låt, här med Dominique som duettpartner)
Punch drunk (duett med Dominique)
Gravity
Surrender to this love
Guldet blev till sand (extranummer, men låten skulle har gjort innan Surrender to this love i ordinarie set)
Börja om från noll
Bandet:
Anders Hedlund, trummor, Rickard Nilsson, keyboard och sång, Marcus Olsson, keyboard, akustisk gitarr, sång och saxofon, Ola Gustafsson, gitarr, och Charlotte Centervall, bas, akustisk gitarr och sång.
Releasfest. Hästpojken är aktuella med nya albumet ”River av ett liv” och firade med en rusig releasefest. Foto: KAI MARTIN
Det är nära nog sex år sedan som Hästpojken kom med senaste albumet med den fatala titeln ”Hästpojken är dö”. Ett album som hart när de facto tog slut på gruppen som blivit en duo med sångaren Martin Elisson och Adam Bolméus, gitarr; de som hängt ihop sedan tidig ungdomstid i Bad Cash Quartet.
Lyckligtvis lät de tiden bero och läka eventuella sår och kväva misslyckanden. Ny chans till musik har getts och se, nu strålar Hästpojken med nya albumet med suveräna titeln ”River av ett liv” (producerad förtjänstfullt av Kristoffer Ragnstam).
De är nu i medelåldern, några år 40, men sjunger som om det fortfarande lever i tonårstidens ruelse men med ett mer vuxet perspektiv. Musiken är känslosam, smittsam, allsångsbenägen, lustfylld och melankolisk. Det trasiga får sin plats, det opolerade livet där alla tvivel fortfarande hänger fast som ett plåster över skavsåret på knät.
Hjärtans nära. Hästpojken bjuder till innerlig tonårspop ur ett medelåldersperspektiv. Foto: KAI MARTIN
På Slice, före detta Gamle Port och gud vet vad efter det, hölls releasefest för familj, vänner, celebriteter och hang arounds. Lite plats för vimmel. Lite möjlighet att köpa plattan och mersch. Få sig en öl, kanske en bit mat och snack och snacks.
Men framför allt… Hästpojken bjöd på en försmak av spelningen på Gothenburg Filmstudios 25 maj. Ett koncentrat paket av låtar från ”River av ett liv”, som visar att Hästpojken vill, kan och ger relevans 2024. Musik att bli lyckligt olycklig av.
Det sprakar, tjusar, rusar och skjuter i höjden av känslor. En fin försmak av konserten.
Hästpojken, Slice, 18 april 2024.
Låtarna: ”Jag tror jag är kär”, ”Säg det du sa igen”, ”Piggy”, ”Det finns så mycket att säga, kanske mer…”, ”Min nya parfym” och ”Caligula” som extranummer.
Bandet: Martin Elisson, sång, Adam Bolméus, gitarr och sång, Viktor Turegård, bas, Nils Dahl, keyboard, och Nicolas Janco, trummor.
kaimartinblog 