Annorlunda. Poste Restantevurmar för Emily Brontës ”Svindlande höjder” och lajvar den med publiken som medskapare. Foto: MARTINA HOOGLAND-IVANOW
Performancegruppen Poste Restante har en faibless för att göra djupdykningar in i skapande på ett annorlunda vis. Tidigare har man gjort det med sina föreställningar ”The Dinner Club” (2009), ”Closing Time” (2012), ”Apokalypsen” (2015),”Kamratföreningen Leviathan” (2018), ”Heaven & Hell” (2019), ”Skuld” (2022) och ”The Sunset Suite” (2023).
När man nu, i ett samarbete med bland andra Göteborgs stadsteater, penetrerar sin favoritroman ”Svindlande höjder”, Emily Brontës klassiker från 1847 (då utgiven under den manliga pseudonymen Ellis Bell), hamnar publiken i centrum.
Inledningsvis möts man av män och kvinnor sminkade och klädda som vore det ett norskt dödsmetallband. Man får hänga av sig, lämna mobiltelefonen i en korg, runt halsen finns nu en lapp med ens förnamn hängandes i ett snöre. Så kommer gruppens – vi är cirka tio som möts vid denna vår uppgjorda tid (det är fler grupper som kommer närvara under kvällen) – ciceron för kvällen. Han som inte bara inviger oss i kvällens program och möjlighet, utan också guidar oss genom de stationer som ska ge oss en fördjupad inblick i Emily Brontës roman.
Miljön är alltså Göteborgs slakthus, kala väggar där det tidigare har slaktats och styckats. Man möts av en konstgjord häst i fullstor storlek, en romantiskt lidande staty i en hopkrupen pose. En skir dimma ligger i rummet, några möbler – stolar, soffor, bord – är utplacerade.
Gruppen rör sig efter sin ledsagare, som skickligt bjuder in oss i den värld som ”Svindlande höjder” bjuder. Vi är snabbt in i den brittiska landsbygden i slutet av 1700-talet och blir en del av romanen, om än med försiktiga steg.
Vi blir Catherine Earnshaw, rör oss mellan Wuthering Hights och godset Thrushcross Grange, kyrkogården (många dör i boken) och heden. Vi blir Heathcliff. Romanens främsta karaktärer.
I en grupp om tio – några känner varandra sedan tidigare – är varje moment en tvekan. Men allt stärks efter hand. Vi agerar efter riktlinjer. Bär en kista mot en begravning. Klär oss – chimärt – i sorgkläder. Vi agerar tjänstehjon, drängar och pigor som sliter med ilska, hunger och värkande kroppar. Vi blir sjuka. Det går så där. Åtminstone för egen del.
Snart ska vi få möjlighet att klä oss som Catherine eller Heathcliff, eller någon av de andra karaktärerna som vi möter från boken. Allt för att iscensätta en scen på heden där de båda som döda ligger. Iklädd kråsskjorta och bonjour ligger jag under dansande dimmor när en slowmotionversion, en tolkning med manlig sångare, av Kate Bushs ”Wuthering hights” ljuder. Det är så doom utan att vara doom metal och jag tänker, som död, att ”Ever get the feeling you’ve been cheated?” *
Lite drastiskt, kanske. Men när man lajvar ”Svindlande höjder” och bjuder in publiken som deltagare vill jag ha mer. Visst, det erbjuds försäljning av boken, t-shirtar, cider tillsammans med högläsning och fördjupning. Som längst kan man närvara från 18.00 till stängningsdag 22.30. Det lockade inte mig. Några bröt tidigare. Andra var mer all in. Någon tyckte att det här vore konceptet för en bokrelease.
Jag…? Möjligen konservativ. Men jag vill vara en betraktare mer än en deltagare. Om jag inte själv är den som agerar. Så är ”Wuthering, Wuthering Hights” heller inte någon teater i egentlig mening, utan något helt annat. Förvisso en utmaning, men knappast mer än så. Fast visst har den här produktionen väckt mitt intresse för nyläsning av boken och för att återkomma till Kate Bushs debutalbum ”The kick inside” där ju ”Wuthering Hights” var första singeln, som också gav hennes genombrott 1978.
Intressant är det också, att det här genomförs, i en reflektion av kulturminister Parisa Liljestrands famösa invigningstal till Göteborgs filmfestival, med stöd från Svenska Postkodlotteriets Stiftelse och Statens Kulturråd. Delar av produktionen genomförs dessutom inom ramen för forskningsprojektet ”i svaghet” vid Stockholms konstnärliga högskola. Och just svaghet – eller styrka – är den del som vi som deltagare (mer än publik) omfamnas av. På gott och ont.
*Citatet är från Johnny Rotten (John Lydon) när Sex Pistols gör sin sista spelning 14 januari 1978 och han släpper mikrofonen i golvet och lämnar scenen.
”Wuthering, Wuthering Hights”, Slakthuset, Göteborg. Premiär 23 januari 2025. Spelas till och med 20 februari. Denna föreställning recenserad 29 januari.
Av: Poste Restante i samarbete med Göteborgs stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.
En revy som roar. Mölndalsrevyns ”Efterfesten” bjuder på vasst manus och roande nummer. Foto: KAI MARTIN
Möllan, Mölndal.
Bäst: ”Stress” – Möllans fria musikaliska teaters version av ”Chess”.
Sämst: Mer engagemang från orkestern, tack!
Fråga: Hur ska revyn hitta till en yngre publik…?
Åh, dessa fantastiska revyartister som vet hur att skriva revyer. Från ax till serverad och skivad limpa ryms inte bara många funderande timmar och skrivande, utan också repetitioner, övande av danssteg, instudering av sånger med låttexter, tajming, förberedelser av kostymer och peruker, smink och det stora pusslet. Pusslet som omfattar det mesta, men också hur revyns dramaturgi ska landa i salongen.
Jo, ja, Mölndalsrevyn är en institution som förra året firade 50. Nu spinner man vidare på det med sin ”Efterfesten – en revy som går utanför ramarna”. För gänget på – och utanför – scen ser inte gärna att firandet är över.
Rutin finns – och en rejäl dos entusiasm. Mest trogna har Lena Gustafsson (30 år med Mölndalsrevyn) och Karin Mickelbo (som gör sitt 25 år). Sara Sanzén kommer därefter (gör sitta åttonde revyår) tillsammans med Anton Nordin (som varit med sedan 2018). De övriga – Ludvig Hansén, Adam Evertsson och Cristian Ehrman –stoltserar med med sina respektive andra år på Mölndalsrevyn på scen.
Kul på scen. Mölndalsrevyn bjuder generöst från scenen. Foto: KAI MARTIN
Till årets revy har manusgänget verkligen vässat sina pennor. Det är smarta nummer fyllt av humor blandat med lättare inslag av regionalt, nationellt och internationellt slag. Musiken är hämtad från allt från Benjamin Ingrosso, Lena Philipsson, Orup och Povel Ramel. Den sistnämndes ”Var är tvålen?” blir ”Var är guldet?” i ett lite för kort nummer om guldfyndet i humorgruppen JLC:s nyinköpta fastighet. Där fanns väl ändå mer att vaska…?
Cristian Ehrman, med erfarenhet från Lerumsrevyn, tjänar som något slags konferencier genom revyn, då han inte har fullt upp med att medverka i några av alla nummer. Anton Nordin är återkommande genom föreställningen i en mycket rolig karaktär som mannen som letar efter sin hustru.
Tradition står Mölndalsrevyn nära. Så återkommer de kära kärringarna från Kvarnbyvallens hembygdsförening med Karin Mickelbo i centrum. Denna gång i ett snyggt koreograferat nummer om inkontinens. Primadonnorna Lena Gustafsson och Karin Mickelbo har axlat det lågtstående, mycket roliga, inslaget med ord, denna gången som valar om ”Supervalåret”. Tillbaka är också ambitiösa Möllans fria musikaliska teater med en ny uppsättning till Mölndals kommuns fromma. I år har regissör Kim Bondesson Lagerman (Lena Gustafsson med den ständigt krånglande lösmustaschen) valt att göra musikalen ”Chess” genom ett AI-perspektiv. Det blir ”Stress” och ”One night in Bangkok” blir ”Stresshantering i Balltorp”. Smart, tokigt och mycket roande signerat Sara Sanzén.
Korkproblematiken är nog alla lokalrevyers favorit i år. Så också här där Orups ”Pojkarna på rad” blir om just korkarna i ett färgstarkt nummer. Även TV4:s avslöjande om SD:s ”Trollfabrik”, som inte heller skonas av gänget i Mölndalsrevyn. Eller jakten på mördarsniglar, som i Mölndalsrevyns regi blir ett utmärkt, humoristiskt koreograferat nummer.
Fyndiga nummer är också den unge patienten (Ludvig Hansén) som vill kolla upp varför hans prickar (å, ä och ö) har försvunnit i talet. Ordvrickande skickligt. Kul över det roliga snittet är också mötet med Kung Bore (Adam Evertsson), Våren (Sara Sanzén), Sommaren (Anton Nordin), Hösten (Cristian Ehrman) och den okynniga Fröken April (Karin Mickelbo). Precis som trion Ludvig Hansén, Lena Gustafsson och Sara Sanzén som tävlar om att vara svårast i kulturgenrerna.
Ludvig Hansén växer från år till år och tar 2025 än mer plats än de två föregående åren. Han har rösten för låtarna, tajmingen för skämten och karaktärerna för de olika nummer han medverkar i. Han kan leverera en såväl enkel som komplicerad text. Anton Nordin har musikalklass på rösten och en känsla för sin nerviga gestalter, som jag uppskattar. Och Cristian Ehrman är ett effektivt kitt genom föreställningen.
Tidigare år har man varit duktig på att hylla storheter som gått bort under året som gått. Men så inte den här gången, förutom att Georg Riedels musik tjänar som musikkuliss emellanåt. Och jag inser att jag saknar Manda Strid Bomander, som varit med de senaste åren, för hennes karisma, sång, dans och ungdoms skull. Men man kan ana att unga scenmästaren Liv Bunketorp Olander kommer ta ytterligare kliv på scenen till nästa år. Det lilla som gavs gav mersmak. För bland all aktad rutin och erfarenhet krävs också spirande vitalitet, som ett komplement. Som med Ludvig Hansén.
Visst, emellanåt sjunger gänget hellre än bra. Men det är ändå ett sprudlande kalas späckat med humor som ”Efterfesten” bjuder. Det här är en revy man inte ska missa.
”Efterfesten – en revy som går utanför ramarna”, Möllan, Mölndal. Premiär 5 januari 2025. Denna recension baserad på föreställningen 26 januari. Spelas till och med 15 februari.
Regi: Kjell Samuelsson.
Koreograf: Elin Ljungberg.
Repetitör: Börje Nilsson Mäki.
Ljusdesign: Henrik Johansson och Sebastian Lökkeberg.
Ljuddesign: Henrik Marzelius.
Smink: Ulla Karin Olsson och Pia Olsson.
Kostym: Doris Kjær och Mia Redemo.
Orkester: Bengt Holme, Börje Nilsson Mäki, Janschie Börjesson, Thomas Hagby och Caroline Bille.
På scen: Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Sara Sanzén, Anton Nordin, Adam Evertsson, Cristian Ehrman och Ludvid Hansén samt även scenmästaren Liv Bunketorp Olander.
Textförfattare: Karin Svenner, Robert Cronholt, Manda Strid Bomander, David Johansson Axberg, Peter Mannerfelt, Stefan Sjö, Sebastian Lökkeberg, Marcus Olsson, Lena Gustafsson, Anna Moræus, Sara Sanzén, Ludvid Hansén, Adam Evertsson, Anton Nordin, Kjell Samuelsson och Cristian Ehrman.
Omskakande. Norske regissören Eirik Svenssons ”Före mörkret” är stark, mörk och omskakande. Foto: FANTEFILM
I februari 2020 gjorde jag ett reportage för GöteborgDirekt när norske regissören Eirik Svensson var i Haga för att filma en scen för den kommande filmen ”Den största förbrytelsen”. Av olika skäl kom jag inte att se filmen för en helt nyligen. Den om den judiska familjen som i Norge drabbades av förintelsen under det grymma andra världskriget. Den är baserad på verkliga händelser, beskrivna i den drabbande boken ”Det största brottet – offer och gärningsmän i den norska förintelsen” (Marie Michelet, Albert Bonniers förlag).
När nu Eirik Svensson kommer med nästa film – ”Före mörkret” – som inleder och inviger Göteborgs 48 filmfestival är det åter krigets grymhet och meningslöshet i centrum. Åter igen är det en bok baserad på verkligheten, självbiografin ”Det finnes ingen de andre – det er bare oss” av Lindis Hurum, generalsekreterare för norska Läkare utan gränser.
Det är en febrig verklighet vi kastas in i. I Centralafrikanska republiken har ett inbördeskrig blossat upp mellan muslimer och kristna. På plats finns ett norskt team, liknande Läkare utan gränser, för att hjälpa offren i kriget med en läkarstation mitt i det gigantiska flyktinglägret av kristna.
Milisen vaktar berusade och narkotikapåverkade in- och utresor till sjukhuset. Men tack vare att norrmännen står på god fot med den lynnige ledaren Victor (Nixon Ringa) går det bra. Men det är en balansgång på en knivsegg. Ett vibrerande finger på avtryckaren till en gevär kan lätt slinta. Så dyker det upp en muslimsk flykting på läkarstationen. Ryktet går och situationen eskalerar hotfullt. Det norska teamets chef Linn, nervigt skickligt spelad av Kristine Kujath Thorp, försöker rädda den muslimske mannen och samtidigt rädda sin verksamhet i en ständig kamp mellan liv och död.
Det blir ett drama som är drabbande. Filmen är så närvarande med skickligt foto av Karl Erik Brøndbo att det känns som man är på plats i denna så infekterade krigshärd. Det är en thriller utan att vara en thriller. Spänningen är laddad från start till mål utan möjlighet till andhämtning. Det här är en film, som inte går att skaka av sig. Kanske för att vetskapen är att allt är mycket värre i verkligheten i en värld där politiker blivit krigshetsare och värnar strid istället för fred, försoning och diplomati. På bekostnad av mänskligt lidande.
”Före mörkret”
Regi: Eirik Svensson.
Foto: Karl Erik Brøndbo.
Klippning: Elise Solberg.
Musik: Lisa Nordström.
I rollerna bland andra: Kristine Kujath Thorp, Alexander Karim, Bibi Tanga, Mattis Hermann Nyquist, Tracy Gotoas och Alma Pöysti.
Göteborgs filmfestival har ju knappast varit någon dans på Cannes gator. I januaris bistra slut är förutsättningarna liksom annorlunda. Men filmfesten i Göteborg har gjort sitt för att skänka glädje i motgångar, uppförslut eller när det mesta sett mörkt ut även utanför biosalongen. Ja, man lyckades kämpa sig igenom pandemin och upprätthålla Festivalen via sin strömningstjänst. Idéer hur var många. Till exempel kunde man ta in på hotell, få mat på rummet och film på teven. Ett spännande sätt som jag/vi testade 2021.
Att årets tema är olydnad får sin tydligheten med en gång. Ute stormar det, men göteborgarna – och hitresta besökare – trotsar vädret för att komma till dels galapremiären av norrmannen Eirik Svenssons ”Före mörkret”, höra kulturminister Parisa Liljestrand invigningstala, uppleva far och son Peter och Hector Apelgren leda galan och ta del av festivalcheferna Mirja Wester (vd) och Pia Lundberg när de förklarar Göteborg filmfestivals ståndpunkt och riktlinjer.
Humor. Peter och Hector Apelgren ledde Göteborgs filmfestivals premiär med humor och skratt. Foto: KAI MARTIN
Festivalen börjar, som sig bör i Göteborg, med humor – och trots. På filmduken dyker Kristian Luuk upp, i TV-huset på andra sidan Älven letandes efter far och son Apelgren. De ska ju vara med i ”På spåret” med sändningsstart 20.00 i SVT. Han spelar på att programmet är direktsänt, trots att både han och tv-publiken vet att det inte är så. När han får reda på att duon Apelgren ska leda invigningen av Göteborgs filmfestival – som han påstår sig inte har hört tala om – vill han genast hamna på gästlistan, gärna plus fem.
Så… Hector Apelgren kommer in på scenen med en stol med en person i dold under ett skynke. De som följer Peter Apelgren på sociala medier vet att han blivit kraftigt förkyld, något som skulle äventyra hans medverkan på invigningen. Är det ens han som är gömd i stolen?
Det blir alltså Hector Apelgren som får tala för att sedan avtäcka personen under skynket, som visar sig vara hans far. För första gången en tigande Peter Apelgren. Han kan så småningom inte hålla sig. Förhållningsreglerna om att inte stå, inte prata – och dem från hustrun Anna Mannheimer – och inte dra någon Göteborgsvits eller sexskämt bryts förstås.
Ja, det är skratt i salongen, som ökar när Hector Apelgren visar en ”trailer” på film om den sjuke pappan, som har gjorts. En travesti på Filip och Fredriks ”Den sista resan”, som nu blir Peter Apelgrens nästa sista resa till Ucklum. Orten där han växte upp.
Det blir pingpong mellan skratt och allvar. För när Parisa Liljestrand håller sitt invigningstal möts hon av burop. Sällan har Filmfestivalens invigning varit så politiskt laddad och det av förklarliga skäl.
Inte populär. Kulturminister Parisa Liljestrand buades ut under sitt tal när hon invigde 48:e Göteborgs filmfestival. Foto: KAI MARTIN
Regeringens nedmontering av kultur i riket är både förödande och monumental. Hon har ju själv valt bort att närvara på Filmfestivalen när nordiska filmbranschen håller ett toppmöte tidigare på fredagen. Istället håller hon en presskonferens i Stockholm för att förklara regeringens strid mot illegal ip-tv. Strömningsmöjligheten som regeringen menar gynnar kriminaliteten. Därefter åker hon på ett studiebesök till Netflix innan turen går till Göteborg.
Regeringens kamp mot ip-tv och dess illegala effekter tycker jag inte är fel. Men när hon nu på plats berättar om detta möts hon av burop. Det blir laddat i salongen och kulturministern minspel blir allt bistrare. Hon säger: ” Jag vet att många kulturministrar före mig försökt framställa sig som de olika branschernas bästa kompisar och företrädare i regeringen. De kanske får jättemycket uppskattning för det på galor och festivaler.”
Olydiga. Festivalens konstnärliga ledare Pia Lundberg och dess vd Mirja Wester stod i bjärt kontrast till kulturministerns utspel. Foto: KAI MARTIN
När så Pia Lundberg och Mirja Wester håller sitt invigningstal blir det i bjärt kontrast till kulturministern, som raljant menar att både Filmfestivalen och Guldbaggegalan håller sig till ett givet manus år efter år. Det förstärks – ja, glöm inte temat ”olydnad” – när konstnären Britta Marakatt-Labba dyker upp på filmduken från hemmet i Övre Sopporo, nästa så högt upp man kan komma i Sverige. Hon, som i sitt konstnärskap arbetat med civil olydnad i hela sitt liv, arbetar för att rädda skogen i sina trakter från skövling av skogsbolagen. Originalet till motivet som är på årets festivalprogram finns uppsatt, tydligt markerat, i ett träd. För att tydliggöra hennes ståndpunkt. För att tydliggöra Filmfestivalens ståndpunkt och tema.
Kulturministerns utspel och regeringens kulturförakt blev än tydligare – och kusligare – när Festivalens introduktionsfilm visas. En diktator som i lömsk förtrolighet talar till folket när han vill kväva den konstnärliga friheten – och senare censurera Filmfestivalens program. Se den här.
Hyllades. Eirik Svensson med team hyllades före visningen av hans ”Före mörkret” och även efter. Foto: KAI MARTIN
När sedan brutalt starka ”Före mörkret” inleder Festivalen dödar den all feststämning – åtminstone för mig. Att efter den omtumlande, mörka filmen var det svårt att mingla runt, leende och förväntansfull. Jag åkte hem och gjorde som Peter Apelgren, drog något över huvudet och tittade på ”På spåret”.
Vågat. Nicole Kidman utmanar med Harris Dickinson i ”Babygirl”. Foto: PRESSBILD
”Eyes wide shut”, ”Big little lies” och nu ”Babygirl”. Filmer/tv-serier där Nicole Kidman utmanar sexuellt, men också vågat bjuder på hudlösa kvinnoporträtt. I Halina Reijns film – regi och manus – spelar hon den starka kvinna, som söker underkastelse och dessutom jagar orgasm. Något hon trots ett 17-årigt äktenskap aldrig säger sig har fått. En spoiler kanske, för den inledande sexscenen med maken (Antonio Banderas) visar ju att hon fejkar och efter akten skyndar sig iväg för att avsluta för egen hand till en kinky porrfilm på datorn.
Det är rika människors värld. Hon, Romy (Nicole Kidman) vd för ett växande logistikföretag. Han framgångsrik regissör på någon aktad New York-teater. Det är en flashig miljö med exklusiv lägenhet på Manhattan och kåk på Long Island.
Men något saknas i hennes liv. En sexuell utmaning, som inkluderar underkastelse. Så kommer den arrogante, väsentligt yngre, praktikanten Samuel (Harris Dickinson) in på kontoret. Spelet kan börja.
Ja, Halina Reijn och Nicole Kidman tummar inte på någonting. Det är naket, vågat, utmanande. Det finns en thrillerton och en spänning som spinner genom hela filmen. Nicole Kidman är förstås lysande, men mer Nicole Kidman igen än sin roll.
Regi Halina Reijn.
Foto: Jasper Wolf.
I rollerna: Nicole Kidman, Harris Dickinson, Sophie Wilde, Antonio Banderas med flera
MARIA
!!!!
Stark. Angelina Jolie gör ett starkt porträtt av Maria Callas. Foto: NETFLIX
Allt börjar där det slutar. 16 september 1977 i en spatiös Parislägenhet. Maria Callas är död. En operadivas karriär och liv är ändat. ”Maria” – med Angelina Jolie i en fullständigt briljant gestaltning av Maria Callas – visar hennes sista tid. En period av längtan tillbaka till rampljuset. Tillbaka till publiken. Tillbaka till den rösten, som gjorde henne hyllad.
Beroendet av den lugnande, narkotiska medlet Mandrax ger henne hallucinationer. Något som regissör närmast poetiskt spelar på när Maria Callas glider in och ut ur verkligheten omgiven av sina förtrogna – betjänten Ferruccio (Pierfrancesco Favino) och husan Bruna (Alba Rohrwacher). Det är ”dokumentära” tillbakablickar. Scener med den stora kärleken Onassis (Haluk Bilginer), operor på de stora operahusen. Filmat emellanåt som vore det super 8-film, ibland från någon föreställning. Så då de fantasifulla scenerna där hon Mandraxpåverkad – där en journalist listigt fått namnet Mandrax – hamnar i rusets generösa och gränslösa möjligheter.
”Maria” är Angelina Jolies mästarprov. Hon är utsökt. Sparsmakad och explosiv. Desperat och karismatisk. Divan ställd mot tvivlen. Till det Edward Lachmans vackra foto och de spektakulära scenerna. Imponerande.
Regi: Pablo Larrain.
Foto: Edward Lachman.
I rollerna: Angelina Jolie, Pierfrancesco Favino, Alba Rohrwacher, Haluk Bilginer med flera.
Intensiv. ”The father”– Florian Zellers hyllade pjäs och film – är på teater Trixter en enmansshow av Philip Lithner.Foto: EMIL GUSTAFSSON
Florian Zeller lät inte nöja sig med sin ”The father”, som pjäs utan låg också bakom den som film med Anthony Hopkins i huvudrollen. En omtumlande, ömsint, perspektivförskjutande film om en man i accelererande senildemens. Jag såg filmen under Filmfestivalen 2021 och blev både drabbad och förtjust (recension här).
När Teater Trixter bjuder på ”The father” – trots den engelska titeln är det en översättning till svenska – är det en enmansshow. Skådespelaren Philip Lithner spelar samtliga roller, den Alzheimerssjuke Anthony, hans dotter, vårdare etc. Det utmärkta manuset, här översatt av Lisa Lindberg, får sig en prövning. Sannerligen Philip Lithner också.
Inledningsvis i det sparsmakade scenrummet med olika etager tar det en stund innan allt sätter sig. Philip Lithner hittar inte riktigt de olika karaktärerna och replikerna kommer kanske en aning för forcerat. Som om ingenting ska glömmas bort. Som om varje ord är viktig. Men tiden för knapp. Det är synd.
Men det dröjer inte heller länge förrän tempot och persongalleriets hastiga skiftningar landar i betraktarens knä. Nyanserna blir tydligare. Det blir efter hand mer bekvämt och hanterbart. Ljud, ljus, musik är det enda som Philip Lithner har att spela emot.
Det är naturligtvis skickligt att anta den utmaning som ”The father” utgör. Men också vågat.
”The father” är drabbande. Oavsett om man har haft eller har erfarenhet från någon i familjen eller annan närstående som har drabbats av Alzheimer/senildemens eller bara betraktar det som ett drama i sig. Så på film. Så ock på Teater Trixters scen.
”The father”, Teater Trixter, Göteborg. Premiär 17 januari 2025. Denna recension baserad på föreställningen 23 januari. Spelas till och med 15 februari.
Regi/koncept: Daniel Adolfsson/Charlotte Davidson.
Göteborgs stadsteaters höstsatsningen har inte ens gått i mål förrän man presenterar vårens komande repertoar. I en fullsatt salong får vi i publiken en rapsodisk genomgång och presentation av vad som komma skall. Lite genomläsning av manus, några scener utklippta från – exempelvis – ”En folkefiende” (premiär 15 februari) – eller ett filmklipp från ”Kung Ubu” (premiär 12 februari).
Klassiker i ny dräkt. Ibsens ”En folkefiende” – med Jesper Söderblom i huvudrollen – spelas på Göteborgs stadsteater i vår. Foto: KAI MARTIN
Jo, intresset för teater är stort i Göteborg. Stadsteatern kan skryta med välbesökta föreställningar under hösten och visst har man haft lockande föreställningar. Allt har, förstås, inte fallit mig i smaken. Jag hade förhoppningar om ”Gatsby” (recension här), men fann den för larmande. ”Pinnochio” (recension här) lockade, men höll inte hela vägen ut. Å andra sidan var upplevelsen med ”Skål för livet” hisnande (läs här) och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” lustfylld fars (recension här). Som det ska vara, med andra ord. Högt och lågt. Vitt och brett. Somt som faller mig på läppen, annat som inte gör det eller som gör mig liknöjd.
Lustigt nog är det just ”Skål för livet”, som inom kort åker till prestigefyllda ”Faraway festival” i franska Reimes, och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” – som fortsätter spelas senare i vår (nypremiär på Studions scen). En pjäs vilken omfamnats av publiken och som då den senare går ner har spelats på samtliga av Stadsteaterns scener.
Nu väntar alltså nya utmaningar i form av teaterns egna uppsättningar, gästspel och Lunchteaterns rika galleri. Lunchteatern som också sträcker ut lite grand med after work och som i sommar (juni och augusti) bjuder på en ännu inte namngiven aftonsatsning.
Mot en ny vår. Göteborgs stadsteater bjuder på egna uppsättning och gästspel samt mycket annat. Foto: KAI MARTIN
Först ut är ”Wuthering, wuthering tights” på scen Slakthuset i Gamlestan. Premiär i dag (23 januari) och den kommer sedan spelas för ett mindre sällskap under en tid framåt. Pjäsen är en deltagarbaserad föreställning och ett samarbete mellan Poste Restante i samproduktion med Göteborgs Stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.
Sedan följer Alfred Jarrys absurda drama ”Kung Ubu”, som hade skandalpremiär i Paris 1986, med en publik som lämnade salongen. På Stadsteatern har pjäsen, i Malin Stenbergs regi premiär på Lilla scenen 12 februari. Här har skådespelarna att göra. Fyra skådespelare ska göra upp om en mängd roller, som man ska kliva in och ut ur.
Henrik Ibsens ”En folkefiende” tolkas av Viktor Tjerneld, som står för såväl regi som bearbetning av texten. Klassikern sätt upp på Stora scen med premiär 15 februari.
Syrianske dramatikern Wajdi Mouwads ”Bränder” har premiär 28 februari på Studion. En pjäs som rubriceras som en ”poetisk thriller om kärlek och blodsband”. Natalie Ringler står för regi.
Federico Garcia Lorcas klassiker ”Bernardas hus” spelas med premiär 28 mars på Stora scen. En pjäs med bara kvinnor och med gästspel av Dramatens Marie Richardson i huvudrollen som den matriarkaliska modern.
PotatoPotato gästspelar med fyra timmar långa scenäventyret ”Bråk”, som ska vara all in med det mesta, som matlagning och musik förutom själva skådespelandet. Gästspelet är 10, 11, 12 och 13 samt 24, 25 och 26 april.
Det blir mer Ibsen när elva skådespelare från belgiska Théâtre de Liège gästspelar med ”Hedda” 12 och 13 april på Stora scen. Frankofilerna kan skatta sig lycklig då den spelas på franska med engelska undertexter.
på Lilla scen har musikalen ”Spring awakening” premiär 9 maj. Det är en musikal baserad på Frank Wedekinds kontroversiella pjäs ”Våren vaknar” från 1891. Ett samarbete mellan Högskolan för scen och musik i Göteborg och Stadsteatern.
Clowngruppen, improvisatörerna, 123 Schtunk gästar med sin uppsluppna och roande version av Strindbergs ”Dödsdansen”. Uppsättningen spelas på Stora scen 15, 16, 22, 27 och 28 maj.
Backa Teater bjuder på ”Mot slutet” (premiär 28 februari) och ”Flickan och vildpäronen” (premiär 21 mars). Pjäser för barn i olika åldrar, men självklart också för så kallade vuxna.
Dessutom bjuder Stadsteatern under konstnärlige ledaren Linda Zachrisons regim på föreläsningar och samtalskvällar samt mycket mer.
Det är ju det där med sociala medier, som fängslar. Ja, det kan ju bli ett beroende. Men också en väg till kommunikation med vänner man inte träffat på väldigt länge. Som med Johan, som jag en gång spelade fotboll med i Pushers BK på 80- och 90-talen. En löpstark targetplayer, synnerligen trevlig, men som med tidens gång försvann utom sikte.
Så dyker han upp på Facebook/Instgram som inte bara en skicklig surdegsbagare utan också en frejdig ishockeyspelare. Han har sitt värv i Fritsla och där finns det sedan några år en uterink som nyligen 20-årsfirande Fritsla Hockeyklubb nyttjar för rekreation, glädje och sportsligt allvar.
Genom klubben, och egentligen Johan, fick jag för något år sedan också upp ögonen för Fritsla Outdoor Hockey Games. En turnering över några timmar, som spelas mellan allsköns lag. Inledningsvis är det tre mot tre plus målvakter över en match på tio minuter i en zon. För att vid finalspel vara över helplan.
Utomhus? Ja, det lockar. Precis som utomhusmatcherna i NHL tjusar undertecknad.
Friska tag. Fritsla Outdoor Hockey Games lockade nära 200 spelare i 30 olika lag. Foto: KAI MARTIN
Tidigare har jag inte kunnat vara med på grund av andra åtaganden. Men i år tog jag chansen och anmälde mig som målvakt, vilket kan göras utan lag. Jag blir då placerad i ett gäng, men finns också tillgänglig för andra under dagen.
Inledningsvis har jag problem med logistiken. Hustrun behöver bilen och Fritsla ligger en dryg timme österut. Via Johan får jag kontakt med en kompis till honom, som eventuellt kan ta mig med. Men det visar sig att han ska ha med sina söner och jag inser att då kommer inte jag och trunken med benskydd få plats.
Jag lyckas övertyga min tålmodiga älskade att skjutsa mig och sedan låta henne ta bilen tillbaka. Det blir många mil för min kära, för efter hockeyäventyret behöver jag inte bara bli hämtad utan vi ska dessutom åka till Varberg för att se ”Paraden 2025”, som har premiär. (Recension här!)
Men hon står ut och i ottan åker vi i duggregn och mörker efter en grötfrukost. Det har ljusnat en smula i det glåmiga vädret när hon dumpar mig med utrustning – och kostym för kvällen – nära rinken. Turneringen har knappt börjat när jag är på plats, men jag ska vara på is 08.45. Det finns bara två omklädningsrum, men jag och målvaktskollegan Kim (som jag känner sedan tidigare) tingar två platser, som vi rovgirigt bevakar under dagen.
Några plusgrader, dis med hög fuktighet, är kanske inte optimalt för isen. Drömmen hade varit solsken och minus, men nu är det som det är. Jag frågar, när jag väl är på is, var det för mig okända laget som jag ska spela med håller hus. Blir placerad i en kasse, men laget som kommer in har inte blå tröjor som det var sagt. Istället är det röda, klassiska CCCP, där samtliga spelare har 24 och Makarov på ryggen. Det är ok hockey, men ”mitt lag” torskar med uddamålet. Å andra sidan hade motståndarna ett skynke som målvakt. Svårare än man kan tro att göra mål på en sån. Det blir några matcher till innan jag träffar Johan. Jag har lovat deras lag The TV-pucks att stå. Det visar sig två saker. Dels är hockeykunnandet inte så stort. Dels visar det sig att Johans kompis med söner är personer jag känner. Pappan spelade jag också fotboll med, en ytterst skicklig mittfältare från Fagersta, och sönerna Anton och Calle skrev jag om då de spelade i Falkenbergs FF, som avancerade till Allsvenskan.
Meriterade. Calle (grön hjälm) och Anton Wede har allsvenska meriter i bland annat Falkenbergs FF, som jag skrev om för tolv år sedan, blev lagkamrater i The TV-Pucks. Foto: CHRISTER WEDE
Namnet…? Det ryktade innan om att det fanns någon eller några med TV-puckmeriter.
I första matchen blev det storstryk mot tuffingar från Rönnäng, ett lag som frekvent spelar ihop. Jag var helt slut efteråt. Mjölksyran slog ned stumma pålar i benen. Men jag fortsatte spela i andra matcher, utan att göra några hjältedåd.
Ny match med The TV-pucks och nu har tvillingarna Wede steppat upp. De har förvisso inte spelat hockey i någon nämnvärd omfattning, men bandy. Nu fick de fart på både skridskor och puck. Men mål lyckas vi inte göra. Den här gång fick jag bättre ordning på skydden och håller motståndarna – Materialers från Göteborg – innan deras målfabrikation kommer igång.
Gängen på is är från alla håll och kanter. Även internationellt. Fränast i klassen är killarna i The Salmons of Vancouver. Det är bara tre plus målvakt, som har den coolaste tröjan i form av en bloddrypande ”The shining”, iklädda lumberjackets, avklippta jeans, svarta hjälmar och fin frenesi så länge de orkade.
Det blir paus och spolning av den sträva, mjuka isen. Jag passar på att ta en hamburgare och något att dricka innan det blir fortsatt spel.
Alla ska med. Till Fritsla Outdoor Hockey Games är alla välkomna. Foto: KAI MARTIN
Jag spelar med ett ”junior”-lag, var de i åldersklassen 11 år?, och det yngsta i vuxengruppen där dessa, kanske som äldst 14, ställdes mot minst dubbelt så gamla spelare. Det höll ju inte. Värre var att motståndarna jublade för varje mål, som om det var en VM-final. Moget…? Nej.
Så blir det sista matchen med The TV-Puckers. Kvaliteten i laget har ökat ytterligare och nu gör en av tvillingarna mål. En ledning som i och för sig inte håller så länge, men att spräcka nollan var viktigt. Jag får också göra några svettiga räddningar, bland annat en plock långt nere vid höger stolpe. Något som kommer repriseras på ”NHL on the fly” i veckor.
Efter fem timmar på isen och flera intensiva matcher, dygnsur och trött, väljer jag att kliva av. Jag packar ihop, duschar, fräschar till mig och tar på mig min tredelade kostym, slips och sneakers (i väntan på finskorna som ligger i bilen). Över hänger jag min gröna Oscar Jacobson-trench. Johan har lovat mig en portion chili från Håll Käft & Ät, som dragit dit för storkok. Det smakade ljuvligt, inte bara för att jag var utsvulten och trött.
Jag har kontaktat Zeba, som är på väg. Hon kommer efter en timme och jag tar farväl av hockeyvänner, som jag mött tidigare (en lovad en öl om han fick göra mål i matchen mot Materialers, men han gick bet).
Med andra ord missar jag finalspelet och VIP-gästen, som visar sig vara hockeylegendaren, OS-medaljören, Swedish hockey hall of fame-medlemen Kim Martin, som ska dela ut priser. Materialers hade med sig en hel hästtransport, där delar av laget hade sovit över (och festat i) och hade som omklädningsrum (utan dusch).
Gråvädret håller i sig och jag sätter mig som co-driver då vi åker ut från Fritsla sydväst mot Varberg.
Strax efter Skene passerar vi en bilhall. Jag hinner se en stilig Folkabuss, berättar det för Zeba som göra en hastig u-sväng. Bilhallen är stängd, men kan öppnas efter överenskommelse. Lite längre bort knuffar några en Merca in i ett garage. Inget hindrar Zeba och se, sesam öppnar sig efter ett tag. Vi får en fin visning i von Braun Sports Cars, som är som ett museum men med bilar till salu. Det visar sig dessutom att det finns två Folkabussar, Brasilienbyggda och till ett pris som långt sträcker sig över vår ekonomiska horisont.
Så vidare mot Varberg. Mat på Nami, som bussigt ordnar något åt oss trots att tiden är knapp. Maten är fantastisk och vi lovar varandra ett återbesök under mindre stressade former.
Premiärlejon. Redo för ”Paraden 2025” i Arena Varberg. Foto: KAI MARTIN
Ja, Arena Varberg väntade och ”Paraden 2025”, innan vi (jag) styrde Hilda norröver och hem. En lång dag som avslutades med ”På spåret”, ”Antikrundan”, ost, kex och vin.
Starkt. Fotbollslegendaren Lotta Schelin – här med Jessica Högefjord Rudberg – gör en stark scendebut i den nya musikalen ”Så länge bollen rullar”. Foto: RICHARD BLOOM
Lorensbergsteatern, Göteborg.
Bäst: ”Suck suck” har högoktanig musikalklass.
Sämst: Ljudet var bitvis slarvigt.
Fråga: Har man satt bollen i rullning för fler föreställningar, som en skolturné…?
Kulan har varit i luften ett tag nu. Kanske inte på gräset så här i inledningen av fotbollssäsongen 2025. Men på scen. För ett år sedan hade bröderna John och Victor Dohlsten en alldeles utmärkt, egenskriven, musikdramatisk föreställning om fotbollens historia i Göteborg (läs om den här) premiär. På Stadsteatern spelades förra säsongen ”Änglarna finns dom?” (recension här). På Borås stadsteater spelades, med premiär i mars 2024, succépjäsen ”Den varmaste sommaren” – om svenska fotbollslandslagets succé i USA 1994. En pjäs som jag dessvärre missade.
Men de två förstnämnda har, förutom fotbollen, två saker gemensamt: svensk damfotboll nämns inte.
Därför är det en så viktig uppsättning som David Oest och Martin Johansson, manus och musik, samt Elisabeth Anderton (som med Martin Johansson) är initiativtagare står bakom med ”Så länge bollen rullar”.
Här blottläggs idrottslig orättvisa på ett belysande och dramatiskt sätt. Herrarnas fotbolls ställs mot damernas – och ungdomslagen – med ekonomiska medel till herrarnas A-lags fördel. Så har det varit och det har cementerats med en listige, patriarkaliske ordförande Bengt (Erik Mjönes) i fiktiva Vide BK. Han som utåt står för mänskliga värderingar och ställer barnen i fokus. Men som med ogenerad dubbelmoral gärna åker med på herrarnas träningsläger i Malaga. Att åka på damernas A-lagsläger, traditionellt i Mellerud, är inte lika attraktivt.
Så har en ny tränare engagerats till damlaget. Anna (Jessica Högefjord Rudberg) är både välutbildad och kompetent. Hon vill ha rättvisa, en självklarhet, och har ambitioner. Men dessa förhoppningar kommer snart att grusas.
Vide BK är gubbtungt. Bengts makt är lika stor, som de konservativa värderingarna är ingrodda.
Se där en intrig som heter duga och som snabbt får fäste på scen och ut i publiken.
Det är förstås djärv att ha Lotta Schelin, som fixstjärna till den här nyskrivna musikal. Och, ja, det är modigt av henne, denna svenska fotbollslegendar, att utmana sig själv med en huvudroll. Men hon överraskade på publiken och – kanske – sig själv i ”Masked singer” 2021. Hon kan inte bara spela boll, hon är också en alldeles utmärkt sångare. Men att gå från scenframträdande bakom en mask till att stå i fotbollskläder på en scen… håller det? Absolut. Hon går en fin balansgång mellan sina repliker och de solosånger hon har på ett utmärkt vis.
Men mest är Jessica Högefjord Rudberg i centrum som Anna. Hon som vill stå upp för mycket måste kämpa för varje stund med sitt lag. En roll som är både stark och svag, något Jessica Högefjord Rudberg skickligt förvaltar.
Även Erik Mjönes Bengt tar, förstås, plats. Erik Mjönes är rutinerad (bland annat körsångare/musiker i ”Lotta på Liseberg”-bandet och förträfflig som sångröst åt om den ryske artisten Alexander Lemkov i underbara filmen ”Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga”), en oerhört stark sångare som skickligt ger Bengts karaktär den pondus som krävs.
Ensemblen är rik med elever från Performing Arts School, som tar chansen varje plats på scen.
”Så länge bollen rullar” är angelägen. Ja, en nyskriven musikal kan ha sina brister och helt orkar den inte musikaliskt och textmässigt. Men den ger mersmak.
Och det finns nummer som är rätt och slätt geniala. Som i styrelserummet med bara män, förutom en kvinna. När hon rättmätigt kommer med invändningar kommer det ”Suck suck”, som nedvärderar henne fullständigt. Låten är lysande och borde göra Fredrik Kempe (”Änglagård” med flera) djupt avundsjuk. Här sitter också koreografin som en smäck. Även ”Jag tackar gud” är ett rysarstarkt nummer med Erik Mjönes röst i kraftfullt esse.
Maktkamp. ”I så länge bollen rullar” ställs nedärvda, patriarkiska system mot jämställdhet och rättvisa. Foto: RICHARD BLOOM
Jag hoppas att ”Så länge bollen rullar” är en föreställning som satts i rullning. Den förtjänar ytterligare speltid. Varför inte på skolor i en kanske scenmässigt nedstrippad version? Orättvisorna inom inte bara fotbollen finns fortfarande. Ämnet är viktigt, som man åskådliggör mot slutet med bildspel på allt från Öxabäcks fotbollsframgångar som pionjärer inom damfotbollen på 70-talet till Rosa Parks kamp för sina medborgerliga rättigheter i USA på 50-talet.
”Så länge bollen rullar”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Premiär 18 januari 2025. Denna recension baserad på föreställningen från 19 januari. Föreställningen spelas till och med januari.
Manus och musik: David Oest och Martin Johansson.
Regi: David Oest.
Koreografi: Hanna Göthensten Boquist.
Scenografi: Anders Tolegård.
Ljud: Tomas Alexandersson/Gustaf Utbult.
Ljus: Annika Tärnström.
I rollerna: Jessica Högefjord Rudberg (Anna), Erik Mjönes (Bengt), Lotta Schelin (Nina), Peter Lorentzon (Janne), Wahid Setihesh (Josef), Linda Skoglund (Marita), Agnes Murby (Nea), Stefan Ridell (Vaktis), Elisabeth Anderton (Monica) plus elever från Performing Arts School.
Orkester: David Bäck (kapellmästare/piano), Max Flövik (bas), Shirin Siavashi (gitarr), och Ian-Paolo Lira (trummor)
Förra årets tur till Mariehamn, Åland och Senior Winter Games gav mersmak och en längtan efter revansch. Vi var värda en bättre plats en den fjärde som vi tog, SOHA (Swedish Oldtimers Hockey Association), som jag ju spelar med internationellt (och nationellt).
Jag skrev om 2024 års resa här och, trots att det var en dryg resa dit och än värre hem i snöstorm, upplevelsen var totalt sett att den skulle göras om. Vi – Christer och Pär – färdas tidig förmiddag för Norrtälje som mål och pensionat Granparken för ett enkelt boende innan färjan på förmiddagen mot Åland.
Christer bjuder på sin bil och den är fullastad. Jag kläms in i baksätet. Förare och codriver där fram. Stopp i Mantorp för ström till bilen och mat till resenärerna. Det går lugnt och tryggt, förbi Stockholm och fram till ett Norrtälje som precis klätt om till aftondräkten när vi kommer till ett lätt insnöat pensionat. Vi får våra rum och går ned på stan för kvällsmat. Samma sträcka som förra året, men då var vi senare. Nu blev det en hamburgare på Ed’s Burgers på Tillfällegatan. Jag som hoppats att få springa på Lukas Söderholm, charmören från ”Idol” 2024, gick bet på det. Synd. Hade velat prata med honom om vad som hände med hans röst, som blev tunnare och mer opersonlig ju längre han var med i programmet.
Vi har smått tagna av resan, som åldermän vi är, och går till sängs tidigt. Christer och jag delar rum, kollar in ”Sveriges mästerkock” utan att bli imponerande. Jag läser Jensen & Gabay-thrillerna ”Carpe noctem” – uppföljaren till debuten ”Justitia” som jag recenserade innan jul.
Torsdag
Pensionatet bjuder på en enkel men mättande frukost och vi packar in oss i bilen för den halvtimmes långa resan vi har till Kapellskär (har vi bestämt oss för hur orten uttalas?) och blir ombordslussade på färjan bums. Vädret är strålande, båten spatiös och reslig (samma som tog oss hem förra året) med rikligt med komfort. Vi förenas med våra lagkamrater och den del motståndare. Flera stormar iväg till lunchbuffén, men vi väntar, fortfarande mätta efter frukosten några timmar tidigare.
Nu ska det dödas tid, för vi har några timmar innan vi landar i Långnäs, öster om Mariehamn. Så blir vi sugna, efter en stunds väntande, men då har buffén släkt ned och vi har misstagit oss på tiden. På färjan är det finsk tid som räknas och då ligger man en timme före den svenska klockan. Nå, en stund senare öppnar restaurangen. Det blev bra det med. Fish’n’chips och en öl. Extra kostpåslag i shopen med en chokladkaka plus extraerbjudanden på den deodorant, som jag använder, inhandlas. I butiken noterar jag att Snoop Dogg, som frontar ett – förmodar jag välrökt – rödvin. Väl i kassan får jag emellertid betala fullt belopp för väldoften enär jag inte var medlem i fartyget exklusiva klubb. Jo, jag vet, man ska läsa det finstilta.
I restaurangen – ja, kanske på båten i övrigt – visas den svartvita, finska filmen ”Månen är farlig” från 1961, med dåtidens sexsymbol Liana Kaarina i en vågad roll, som ekivok och emellanåt naken ung kvinna. Filmen ser jag brottstycken av, men det komiska är att en av de manliga huvudrollsinnehavarna är oerhört lik Per-Olov, som spelar med oss. Jag är noga att påpeka detta och vi skrattar, även han, åt detta faktum innan färjan ankommer till hamn.
Förra året bodde vi på hotell Arkepilag, modernt och spatiöst, där även banketten hölls. Där ska den hållas även i år, men vi bor på ett annat hotell (Park Alandia på Esplanaden), centralt som det mesta i Mariehamn, en stad på knappt 12000 invånare. Vi hinner ta en sväng om Islandia, ishallen där turneringen ska avgöras. Vi har fått ett rymligt omklädningsrum och jag nyper en ytterplats mittemot min målvaktskollega Peter. Vi delar rum med Sundsvalls veteraner, som spelar i +45-gruppen. Vi i +60. På isen spelar två av de lag som vi ska möta. Vi scoutar dem med avmätt intresse. Så mot hotellet. Christer parkerar bilen på bakgården där laddstolpe saknas. Ladda får vi göra sen. Vi checkar in och får möjlighet till en stunds siesta innan match. Jag hinner komma iväg på isgatorna till trottoarer till Emmaus, som jag ju frekventerade förra året. Det blir inget shoppat.
Matchen är åtta på kvällen och vi är där i god tid efter en knappt kvarts stärkande promenad. Jag är mycket glad för mina Canada Snow-kängor med piggar, som jag fick av Z julen 2023. Peter får börja och vi möter finska Mansen Ketus White (ja, de har ett Blue också). Vi pepprar den finske målvakten med skott, snurrar friskt i anfallszon. Men det är finnarna som gör mål. 3–0 i förlust, det sista målet i öppen kasse. Peter har spelat väl, men vi har bjudit på målen med stirrigt försvarspel. Onödigt, men nya tag i morgon. Samtidigt, motståndarna spelar ihop. Vi är ett gäng ihopsamlat från hela landet.
Vi slickar såren på hotellet där vi äter en bit mat. Jag nöjer mig med en charkbricka, får serveringsnumret 69 (Zebas födelseår), tar en bild och skickar till hustrun, och ett glas rödvin innan jag smiter upp för att vara på tu man hand med min bok.
Fredag
Uppe med tuppen och lite dödtid innan matchen klockan tolv mot Kringelstaden. Det blir en tajt historia med mig i mål, men med oss som ligger på utan att göra mål. Istället är det motståndarna från Södertälje som smiter upp i farliga kontringar. Jag håller stången, men efter åtta minuter slarvar vi i ett uppspel och ett skott från strax innanför höger tekningscirkel smiter in till vänster om mig då jag inte hinner över. Vi kvitterar innan perioden är slut. Men borde ha gjort fler mål. I andra perioden får jag lite mer att göra och gör det väl. Men efter lite drygt tre minuter är det återigen motståndarna som tar ledningen. Tack och lov både kvitterar vi och lägger det avgörande målet med fem minuter kvar. Vi håller Kringelstaden stången och jag får, lite överraskande, priset som bäste spelare i vårt lag. Men jag är lika fåfängs stolt för det. Om några timmar väntar nästa match. Då är det Peters tur.
Vinnare. Första segern firas. Foto: MATS T DANIELSSON
Jag går ensam ned mot stan. Försöker bekanta mig med den, som jag för första gången besökte förra året och som påpassligt dök upp i förra årets ”Antikrundan”, men då i sommardräkt. Det är en stad med anor, äldre byggnader som samsas med nyare, träkåkar mot funkis, snygga neonskyltar och butiker som hämtade från förr som samsas med affärer och restauranger/kaféer av modernare snitt.
Jag smiter förbi Loppis & Sånt, som jag besökte förra året och kom ut ur med båda kappa och en Muminkanna. Nu håller jag mina vilda hästar, men räknar med att återkomma. Mot Arkipelag och lunch, förbi Emmaus – där jag köper två par byxor (ett par mörkblå Oscar Jacobson, 10 euro, och ett par rutiga Gant-brallor, 5 euro) och sedan tillbaka till hotellet för en kort vila, så promenad för den sena eftermiddagsmatchen. Nu mot Mansen Ketut Blue. Vi har fått fart på målskyttet. Men det har sannerligen finnarna också, som inleder med första målet. Vi kvitterar och det oavgjorda resultatet står sig perioden ut. Om finnarna la ett tidigt mål i matchen är de lika tidiga med 2–1-målet. Åter kvitterar vi, men för att se motståndarna göra både 3– och 4–2. Vi lyckas klämma in 3–4, men mäktar inte med mer. Ny förlust. Trist. Vi möter internationellt motstånd som är både en smula yngre än vi (man får ha fem ”minderåriga” i laget, alltså under 60 år; vi gränsar å andra sidan upp mot 70 och över) och styggare.
Det blir middag för stukade på kvällen. En pasta med rödvin på Dino’s Bar & Grill med Christer och Pär. Vi blir inte långrandiga. Mat fick smälta en stund, sedan var det hem. Jag smet upp på hotellrummet för att se ”på spåret” i en påver omgång innan jag lät boken bjuda in till sömn någon timme senare.
Lördag
Vi har en match kvar. Sent. Ja, den sista i turneringen. Den som ska placera oss utanför pallplatsen, som femma eller sexa. Vi ska möta Roslagen Vikings, som är stilfullt klädda i dräkter hämtade från Vegas Golden Night, NHL-laget. De har, som vi, haft lite missflyt på sin väg i turnering. Matchen går 19.00. En timme efter att matchen är avblåst börjar banketten.
Det blir en heldag i Mariehamn, som bjuder upp till blåst och snöyra. Jag har tagit sikte mot Emmaus norr om staden i ett förmodat industriområde. Går förbi några tappra säljare, som hukar i snö, kyla och blåst, på en marknad på Torget. Knallar vidare iväg på snöiga, glatta vägar, tar ut kursen via kartan i mobilen. Går lite fel, men kommer fram efter en rejäl promenad på en timme i snöovädret. Emmaus Norrböle visar sig dessvärre vara ett lumpställe. Kanske kan man med tålamod hitta en vinstlott, men jag har inte det och lämnar snabbt för promenaden hemåt. Jag välsignar min Tenson Himalaya i brandgult, som jag mer eller mindre fick innan julen 2023; ett favoritplagg.
Så en annorlunda, lite snabbare väg tillbaka. Nu med vinden i ryggen. Som alltid går det snabbare när man väl känner vägen. Går förbi Loppis & Sånt, köper presenter till Zeba. Tar en bit mat på hotellet, en biff rydberg, och en öl. Sedan välbehövlig vila innan match. Jag somnar, kanske lite för tungt. Går till ishallen för att få igång kroppen. Ryggen, som krånglat sedan jag satt på bänken igår, är bättre. Promenader och stretching har gjort sitt. Nu väntar placeringsmatchen, som jag ska vakta kassen för. Jag är i god tid, kollar lite hockey som spelas innan, byter om, värmer upp. Men jag har en anspänning i kroppen som inte släpper. Det kan bli så ibland. När matchen väl inleds gör vi både 1– och 2–0. Jag får göra några räddningar, men släpper otydligt via en styrning på skridskon hos egen back reduceringen. Tycker ändå att jag borde ha tagit pucken och viftar iväg målskyttens klubba som ligger kvar i mitt målområde. Irriterad.
Men snart efter nedsläpp gör vi 3–1 och jag borde få anspänningen ur kroppen. Så också då vi någon minut senare utökar till 4–1. Men… nej. Innan perioden är över har jag lyckats släppa in två reduceringspuckar där jag borde ha tagit bägge; en som smiter in i midjehöjd mellan byxa och klubbhandske, ett friläge där min plockhand borde ha gjort jobbet.
Jag är sur vid periodpausen. Har fortfarande inte koll på känslorna när period två startar, där Pär snabbt ordnar sin andra utvisning. En manfall vi klarar av och med fullt manskap på isen gör vi 5–3. Lite senare också 6–3, som blir slutresultatet. Jag lyckas alltså hålla nollan i andra, göra lite räddningar och stabilisera mitt spel. Jag är nöjd med vinsten, men min egen insats kunde ha varit bättre. Nå… laget före jaget. Vi är klara med Senior Winter Games för det här året. En femteplats. Trist, så ambitionen var högre. Inga priser väntade på banketten, förutom för Rojne, som (född 1951) fick pris som turneringens ålderman.
Jag försökte fåfängt förra året få turneringen att även uppmärksamma årets äldsta målvakt, men fick inget gehör.
Vi får lämna utrustningarna i omklädningsrummet. Bra, så att de och underställ får torka. Promenad till hotellet i den töande snön, för vintervädret har slagit om till några plusgrader. Vi har tid på oss att klä om, jag väljer en Select Hommes-kostym från Røde kors i Hillerød för några somrar sedan, har en vinröd Etonskjorta till den, öppet i halsen där en blå snusnäsduk modell större med svarta prickar knutits lite käckt. På fötterna – eller snarare i skopåsen, för att ta på väl framme vid Arkepilag – ett par bruna, italienska lågskor (Montnapoleoni) från Røde kors i Bagsværd, fynd från förra våren. Färgladda Happy Socks på fötterna.Hakan, eller åtminstone kinderna och partiet under hakan, är rakad. Den manliga väldoften med deodorant och after shave gör sitt. Banketten, här kommer jag!
Det är i förstone en väldigt manlig tillställningen. Åtminstone vid sittningen. Lag för lag sitter för sig. Serveringen inleds. Jag upptäcker till min förtjusning att den fantastiskt vackra, unga kvinnan från förra året är på plats, som en i serveringspersonalen. Hon är späd, gracil och en sval skönhet, ett år äldre, mer kvinna än flicka. Jag nöjer mig med att titta då och då. Män i min ålder ska inte göra sig besvär och det är inte det intresset heller som jag odlar. Smyger iväg en paparazzi bild då hon serverar bordet intill.
Vinnarna firas. Priser delas ut. Vi sitter molokna kvar. Men nya chanser kommer.
Mat och dryck kommer in och vi andas in maten, hungrigt, girigt. Några glas vin extra beställs in. En flaska. Nu öppnas dörrarna för de nöjessugna i Mariehamn. Lokalen fylls med kvinnor i alla åldrar, sugna på att dansa samtidigt som dansbandet Högtryck stämmer upp.
Nej, musiken är inte min kopp te; jag sitter kvar, dricker vin och samtalar med mina lagkamrater och vänner. Som ni vet: Jag dansar inte.
Kvällen rinner iväg med tiden. Det är sent när vi kommer hem, lampan släcks strax innan två. I morgon ska vi packa, hämta utrustningen och ta färjan från Eckerö till Grisslehamn. Hemfärden väntar, med andra ord.
Söndag
Vi står upp för frukost, gör oss i ordning, packar, checkar ut och far mot ishallen, som då vi kommer inte har öppnat. Vi åker och laddar bilen och kommer tillbaka samtidigt med vaktmästaren. Trunkarna fylls och vi tar farväl att Islandia för den här gången. Mot Eckerö på vintriga vägar. Det är vackert nu, förmodligen än mer vackert sommarhalvåret.
Efter en kort kö till färjan äntrar vi den och den fylls på med personbilar och busslaster. Turen mot Grisslehamn är försvarligt kort och i fint väder, men vi hinner med att handla till taxfree-shopen och stoppa i oss något att äta. Så in i bilen och den kurviga vägen, bland annat för Albert Engströmsmuseet, mot Norrtälje och vidare söderut.
I år slipper vi det förskräckliga snöoväder som sinkade oss söderut. Vi stannar strax norr om Nyköping för lite laddning och vidare mot Mantorp för kvällsfika och tillräckligt med laddning för hemresan.
Christer kör stadigt och säker i moderat tempo. Van vid att hans bil då har lägst förbrukning. Jag är hemma vid elva. Ett nytt äventyr är över.
kaimartinblog 