Intensivt. Spelet mellan Jesper Söderbloms Brick och Caroline Söderströms Maggie i Stadsteaterns ”Katt på hett plåttak” är intensivt. Foto: JENS SETHZMAN
Fram till 1979 framstod , enligt svensk medicinska klassificeringen, som en psykisk störning. Visst, sexuellt samröre mellan vuxna personer var legaliserat redan 1944. Men skammen över samkönad kärlek levde kvar. In på 80-talet fick svenska homosexuella allt större rättigheter, men aids-vågen skapade moralpanik hos allmänheten (för att inte tala om desperationen och rädslan i de queera kretsarna). In bit in på millenniet växte gayrörelsen. Det blev lättare att andas och möjlighet till registrerat partnerskap (1995) bäddade också för rättigheterna till samkönadadoption (2003) och samkönat äktenskap (2009).
Bögknackningarnas tid från 80- och 90-tal var – i stort sett förbi. Men… med pandemin har ultrakonservativa flyttat fram sina positioner. Att leva som homosexuell – eller inom någon av de andra som inkluderar sig under samlingsnamnet HBTQ(I)+ – är plötsligt inte längre en självklarhet i Sverige.
Märkligt nog inte heller för kvinnor, där feminismen tagit kliv tillbaka. I Sverige och internationellt. ”Avvisa feminismen. Underordna dig din man, Taylor. Du bestämmer inte.” Citat från nyss mördade, amerikanske influencern Charlie Kirk, som också hävdat att ”Abort är värre än förintelsen”.
Amerikanske dramatikern Tennessee Williams (1911–1983) hade premiär på sin pjäs ”Katt på hett plåttak” i mars 1955 på Broadway. Ett halvår senare hade den svensk premiär på Göteborgs stadsteater (med författaren i salongen). 70 år senare, nära nog exakt, spelas den åter på Stadsteaterns stora scen. Sunil Munshi regisserar och har skapat en eldfängd, intensiv föreställning som omfamnar just frågeställningen om man får älska den man vill.
Visst, homosexualitet är denna pjäs ett spörsmål som löper som en katt kring en het gröt. Den är outtalad. Här krackelerar respekt och, framför allt, kärleken mellan makar. I äktenskap som vittrar sönder inom familjen Pollitt, den rika familjen som styrs av pappa Pollitt (Dag Malmberg) som patriark av den gamla stammen, är det destruktivitet i utförslöpa.
Han är sjuk, men vägrar tro det. Yngste sonen Brick, favoriten, (Jesper Söderblom) kliver med raska steg in i alkoholism på grund av sin vän (älskare) Skipper, som nyligen tagit sitt liv. Bricks hustru söker desperat kärleken hos sin man, men finner den obesvarad. Mamma Pollitt (Carina M Johansson) vill vara kittet i familjen, men lyckas dåligt. Äldste sonen, advokaten, Cooper (Johannes Lindkvist) och hans fertila hustru (Maria Salomaa) – de har fem barn med ett sjätte på väg – vill vara perfekta, men positionerar sig egentligen för det kommande arvet.
Jo, det är en intrig som vibrerar. Men här bor också farsen nära dramat. Det är hastiga entréer och sortier. Svärtade repliker, som inte kan låtas bli att bjuda på en skämtsam, brutal knorr. Eller en lustig pastor (Martin Berggren) som blir berusad, förvirrad och kräks (rollen finns inte med i originalsättningen), som en komikens spindoctor.
Nu förtar inte detta pjäsens glödande dramatik. Inramat av en snillrikt enkel scenografi (signerad Jens Sethzman) möts man i salongen av en art deco-ram, ett podiet med en schäslong, en drinkvagn, några stolar och hyllor. Sparsmakat och elegant smart där spelet mellan skådespelarna får ta plats.
Det sker med emfas från start. Caroline Söderström är fullkomligt bländande som Maggie, fattigflickan som gift upp sig tack vare sin slående skönhet. Hon är rapp i munnen och med en svada som är flödande. Hennes entréreplik varar i minuter och hon levererar allt med känslosamhet och dynamik. På en gång är hon sårbar och stark, desperat och lugnt analyserande. Hennes make Brick görs av Jesper Söderblom, som legat i på gymet i sommar. Herregud, sällan har väl Stadsteatern skådat en liknande hunk i Mark Spitz-skolan med tvättbräda, svällande muskler och en elegant mustasch. Han är sluten, bitter och, alltså, hårt drickande. Han dricker till han får sitt ”klick” och det dröjer. Han, den förre elitidrottaren och sportkommentatorn, bär på dubbla smärtor; en bruten fot och ett brustet hjärta. Att älska sin hustru är bara en konstruktion, ett resonemang. Hon vill ha barn. Han vill det inte. Paret är smärtsamma mil ifrån varandra. Men ingen vill skiljas. Jesper Söderblom spelar med återhållsam lidelse, som emellanåt brister i gap, skrik och fysisk attack.
Dan Malmbergs patriark spelas med högburet arrogans, som någon som blivit friskförklarad och tar sig fortsatt an livet som härskare, men också inser att han nog trots allt är dödligt sjuk. Han är konstant giftig mot sin hustru. Något hans älskade, yngste son ärvt av sin far. Mamma Pollitt hukar under slagen, men balanserar allt på ett sätt som bara Carina M Johansson kan göra; en mor som gullar och skyddar sin lille pojk, som ömt förmanar honom att inte dricka, men förlåter honom för att han gör det. Hon och hennes make längtar efter yngsta paret Pollitts barn. Men får vänta. Som Maggie.
Cooper hålls i strama tyglar. Johannes Lindkvist gör sin roll prudentligt. Vill desperat vara sina föräldrar till lags, vara den duktiga sonen och förfäras av sin brors brist på karaktär. Maria Salomaas Mae Pollitt är så som Charlie Kirk önskade att kvinnor ska vara. Men tar också position i maktkriget mot Maggie.
Det är rasande bra skådespel av en driven ensemble. En scen i andra akten, där Brick i bakgrunden ömsint sjunger Beach Boys ”God only knows” i ett enkelt ackompanjemang, blir en både smärtsam och desperat paus. Allt stannar upp. Håller flämtande andan och kommer ifrån det högoktaniga, eldfängda och intensiva spelet mellan de andra karaktärerna. Men bara för en stund. I ”Katt på hett plåttak” finns inga vinnare. Känslostormarna fortsätter vina och håller den förtärande branden vid liv.
Stadsteaterns start på säsongen har börjat bra.
”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater, stora scenen. Premiär 19 september 2025. Spelas till och med 29 november.
Manus: Tennessee Williams.
Översättning: Jacob Hirdwall och Björn Mellander.
Regi: Sunil Munshi.
Scenografi och ljusdesign: Jens Sethzman.
Kostymdesign: Ann Bonander Looft.
Maskdesign: Marina Ritvall.
Ljuddesign: Dan Andersson.
På scen: Martin Berggren (Pastorn), Caroline Söderström (Maggie Pollitt), Jesper Söderblom (Brick Pollitt), Carina M Johansson (mamma Pollitt), Dag Malmberg (pappa Pollitt), Johannes Lindkvist (Cooper Pollitt) och Maria Salomaa (Mae Pollitt).
Mörkt och glatt. ”Djupet” på Backa teater bjuder in till en livfull föreställning från tio år och uppåt. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Som Bibelns skapelseberättelse börjar allt ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: ‘Varde ljus’; och det vart ljus.” Men i Backa teaters uppsättning av nyskrivna pjäsen ”Djupet” (från åldrarna tio år och uppåt) dröjer man sig kvar i djupet. Där ibland det okända, det outforskade, med ett djur- och fiskliv som människor vet lite om, men som vi ändå påverkar med utsläpp och nedskräpning.
Inledningen står i en bjärt kontrast till barn som rusar runt fyllda av lek. Men deras fokus är beundransvärt när ljuset släcks och tystnaden och mörkret får tala. För djupt, djupt nere i våra oceaner härskar tystnaden – och mörkret.
Så släpps vi in till undervattensvärlden med olika slags havsdjur fantasifull kreerade med Katrin Linds masker och Lisa Berkert Wallards kostymer. Som vore skådespelarna hämtade från Jens S Jensens klassiska bilder från Hammarkullens 70-tal, men år senare. Jeans, hårdrock-tischor som smiter över mage och bröst, långt hår…
Inte en knyst hörs när ensemblen gör sin koreograferade rörelser. Det varar utmanande länge, men Backa teater vet hur man fångar sin unga publik och den blir snart belönad.
Snart börjar fiskarna prata. Förvrängda röster som om de endast in helium. Sedan brister det. För ”Djupet” bjuder också på mängder av musik. Sångnummer som framförs så att var och en får sin stund i det dunkla strålkastarljuset. Allt från Ringo Starrs bidrag ”Octopus’s Garden” från Beatles album ”Abbey Road” till Dios ”Holy diver” och Céline Dions paradnummer ”My heart will go on” från storfilmen ”Titanic”. Ja, också Gyllen Tiders ”Gå och fiska” i en houseversion och Billie Eilishs ”Ocean eyes”, med flera.
Det dröjer inte länge förrän publiken är på tårna. Allsången drar igång med taktfast handklapp och dans. Det blir en teaterfest med extra allt för unga och gamla.
Men ”Djupet” är ju så mycket mer än en pjäs kryddat med musik och sång, som vore det kalas. Under ytan ser man plastpåsar singla ner, ett oljefat ligger på botten, människorna kommer emellanåt ned med sina undervattensfarkoster med starka strålkastare som bländar skoningslös i mörkret.
Vad ska djuren med detta…?
Sista repliken lyder ”Kan vi inte bara få bli lämnade ifred” är tydlig. Men vi vet ju att så inte är fallet.
”Djupet” är paradoxalt nog en medryckande föreställning med en engagerad ensemble, som leker fram allvaret. Men jag kan också känna att allvaret i budskapet är för lättviktigt. Havet som för alla är en sådan självklarhet för bad, segling, transporter och fiske är hårt drabbat av människors nedskräpning och rovfiske. Tyvärr ligger djupet i vad som behöver sägas bara på ytan i föreställningen.
Kanske är det uppdraget för barnens pedagoger och lärare att ta ämnet vidare. Men jag skulle, å andra sidan, vilja ha fått bättre napp på plats. Det är ”Djupet” och havet värt.
”Djupet”, Backa teater, premiär 19 september 2025. Spelas till och med 10 december.
Regi: Najda Hjorton.
Manus: En kollektivs skapad föreställning efter en idé av Nadja Hjorton och Lisa Berkert Wallard.
Scenografi och kostymdesign: Lisa Berkert Wallard.
Maskdesign: Katrin Lind.
Ljusdesign: Bella Oldenqvist.
Ljuddesign: Jesper Lindell.
Musikarrangemang: Backa teaters musiker.
På scen: Marta Andersson-Larson, Tuva Börgö, Daniel Ekborg (också musiker: gitarr och piano), Ylva Gallon, Alexander Gustavsson, Jonas Redig (också musiker: bas), Julia Scahhauer (också musiker: trummor och fiol) och Kjell Wilhelmsen.
Låtlista:
The blue planet (Hans Zimmer, Jacob Shea, David Fleming)
Fullt ös. När Majornas 3dje Rote tog farväl som band var det både känslosamt och fullt ös hela vägen in i mål. Foto: KAI MARTIN
Musikens Hus, Göteborg.
Publik: Helt utsålt (för andra kväll å rad).
Bäst: Spelglädjen.
Sämst: Att det nu är över.
Fråga: Den definitiva finalen blir på söndag på Café Hängmatta med gästartister – är det verkligen över då…?
Allt har sitt slut. Är man lyckligt lottad får man själv bestämma över det. Som med Majornas 3dje Rote, som efter 35 år som underhållande orkester, fattat beslutet att själva välja sin final. Efter över 1000 spelningar med i snitt hundra personer per konsert är det alltså över. Men inte hur som helst.
Ska man lägga av ska man göra det till musik, man ska göra det till den fest. Bryta sorgen för fest. Det förstår dessa spelmän med emfas.
Till den sagda slutkonserten 17 september rök biljetterna fortare än kvickt. Lika snabbt försvann biljetterna till extrakonserten 16 september. Jo, det är många som vill ta farväl och sörjer bandets beslut, men som också vill passa på att hylla de fem i orkestern som under så många år spritt glädje med sin musik.
På klockslaget (19.30) gör bandet entré i mörker till Richard Strauss pompösa ”Also Sprach Zarathustra”. De kommer nedför den vådliga spiraltrappan från logen ned till scen endast med mobiltelefonernas ledljus som hjälp. Det är försiktiga steg som var och en av de drygt 70-åriga musikerna tar för att komma på plats. Men sen…
Det blir en rykande start där man snabbt visar var skåpet ska stå med ”Välkommen hem”. Glider snabbt över i en av publikfavoriterna – ”Majornatjej” och det är ett speglat gäng på scen, som kan varandra, sin musik och sitt tilltal.
Ja, Majornas 3dje Rote rör sig, som namnet skvallrar om, gärna i sitt hemman. Men Göteborg – med Majorna – är ju en sjöfartsstad med örat ut mot världen och strömningar därifrån. Så bland de svenska folkmusikinfluenserna med polskor med mera finns ogenerat också musik från de Storbritannien och Irland med reel och jig. In smyger sig också influenser från både american och country. Alison Krauss mollstämda musik blir inspiration till något eget. Kompositioner av Lucinda Williams och Billy Bragg ges svenska texter med lokal förankring och plötsligt är det Majornas 3dje Rotes signatur över det hela. Likaså med David Urwitz låt ”Din skull”, som åkte nedför Fjällgatan i Masthugget, där han bor, ner till Majorna där grabbarna i Majornas 3dje Rote kramar om den till sin.
Rötterna till bandet kan man söka tillbaka till redan 1977. Namnet kom 1981. Men nuvarande sättning är från 1996, så det där med 35 år kan man ju ta med en nypa salt. Gruppen är väsentligt äldre än så. En sak står dock klart och det är med Göran Premberg, sång och fiol, fick inte bara en spelman av rang utan också en estradör. Det är han som drar roande skrönor på scen, som är något av bandets frontman. Samtidigt är var och en en viktig kugge i det musikaliska maskineriet. Fiolduellerna mellan Göran Premberg och Lasse Gustafsson glöder. Den senare italienska durspel – så vackra instrument – skapar lidelse. Göran Bergs gitarrspel och -melodier ger ackuratess och elegans. Thomas Sjöstrands trumspel ger, tillsammans med Stefan Kirchhoffs basspel, groovet som skapar dynamik och tempo. Tillsammans är de dessutom utmärkta sångare både var och en för sig och tillsammans.
Denna musikaliska kraft har gett musikunderhållning genom åren på allt från mindre sammankomster till stora scener. Tomas von Brömssen har många gånger varit en kär gäst – bland annat på julgalorna ”En grön jul” på Stora Teatern. När denne Blåvittsupporter tillsammans med Majornas 3dje Rote gästade Gais-galan (ännu ett insamlingsknep för att rädda klubben) på Konserthuset för nära nog exakt tolv år sedan lyfte taket. Man spelade ”Valborg” och in kom Håkan Hellström som en överraskning. Att Konserthuset stod kvar efter det kan man undra.
Överraskning. När Majornas 3dje Rote med Tomas von Brömssen gästade Gais-galan 16 september 2013 överraskade Håkan Hellström. Foto: KAI MARTIN
Den emotionella kraften nås inte på Musikens hus, men så är vi ju i publiken lite äldre och mer luttrade. Men visst var det rörande när Stefan Kirchhoff, efter sitt framträdande med ”Spårvagn” (där han sjunger om att han vill ha sitt namn på en) får en överraskning av bandet. Via Göran Bergs omsorg har man lyckats få en emaljerad plåt från en rangerad 3:ans spårvagn med hans namn på. En fin gest.
Jo, Majornas 3dje Rote har gjort sina år med den ära. Nu är det över. Efter de 23 låtarna med grand finalen med ”Älvsborgsbron” (med adderade textrader om Hisingsbron) och ”Flickorna i Göteborg” är inte ett öga torrt. Varken på scen eller i salongen.
Tack för allt.
Fotnot:Ska man vara krass spelar Majornas 3dje Rote även 19 och 20 september, då på Skaftö Folkets hus, och med en verklig final på Café Hängmatta söndag den 21 september med ett öppet hus. Då kommer gästartister hoppa in i det som mest kan definieras som ett jam, enligt orkestern, med korta set (30 minuter): 15.30, 16.30, 17,30 och 18.30. Det är då fri entré.
Majornas 3dje Rote, Musikens hus, 17 september 2025. Den andra av två finalkonserter (den första den 16/9).
Bandet: Lasse Gustafsson, durspel, fiol och sång, Göran Berg, gitarrer, mandolin och sång, Göran Premberg, sång, fiol och gitarr, Stefan Kirchhoff, bas och sång, och Thomas Sjöstrand, trummor och sång samt inhoppande medlemmen Jörgen Berg, dobro, gitarr och banjo.
Allvaret möter lekfullheten. Easy-sångaren Johan Holmlund är ute på en turné i egenskap av diktare med sinsenaste diktsamling ”En spegel i rymden”. För soundtracket stod Jacobsteel. Foto: KAI MARTIN
Poesin har ju sin egen inneboende kraft. Ord som isolerade bär på tyngd, som försiktigt hanterade kan bli sprängkraft. Som kan beskriva en regndroppes inre universum på samma sätt som rymden.
Johan Holmlund är diktaren med den styrkan. Kanske främst känd som sångare i Easy, Jönköpingsbandet som med Göteborg som bas blev Sveriges första internationella indieband och som fortfarande är aktivt. Han är i ord och handling inte stilla för en sekund, om än nyss fyllda 60, nu boendes i Schwerin i Hamburgtrakten. Kreativiteten är som en feber, en rastlös klåda. Möter man honom ger han ett stilla, eftertänksamt intryck. Men allt är bedrägligt. Inom honom tickar det en bomb. Skrivs inte orden för dikter är det för någon sång. Är det inte för Easy är det för hans kommande soloprojektet Silent Sunshine. Flyger inte orden för skapandet gör de det i hans roll som lärare. Orden och meningarna stannar aldrig; de flyger mot himlen, hittar nya sträck, nya sammanhang.
Johan Holmlund har nyss kommit ut med ännu en diktsamling. Den femte i ordning (hans sångtexter finns också i en utgiven i sammanställningen ”A Secret Challenge – Selected Lyrics 1990–2020”). Med en ”En spegel i rymden” i bagaget har han återvänt till Sverige för en uppläsningsturné. Ett sätt att sälja, förstås, men också för att möta sin publik. För i samtalet uppstår ju något nytt i orden.
Göteborg och Utopia är sist ut. För den här gången. Med sig på scen har han Jacobsteel, alias Jacob Stålhammar – musiker, ljudkonstnär, animatör och till vardags psykolog/läkare – som har en bakgrund som ljudtekniker för band/artister som Souls och Håkan Hellström. Här är hans roll som skapare av de ljudlandskap med repetitiva melodier som agerar en försiktigt fond för Johan Holmlund att läsa till.
Det blir ett alldeles utmärkt möte.
Johan Holmlund läser sin poesi i förstone ur denna hans senaste diktsamling. Han läser med tydlighet, artikulerar på ett sätt som minner om Ola Salo eller Björn Ranelid, men utan deras prålighet och den sistnämndes uppfordrande förnumstighet. Han är diskret, men inte överdrivet försiktig, spetsar med en smula humor, lockas av musiken som pockar på hans uppmärksamhet. Nej, det blir aldrig i symbios rytmiskt, för det är det inte tänkt att bli. Men det driver på rastlösheten och – kanske också – tempot.
Dikterna är många gånger korta, blixtrande, tydliga, men aldrig kärva. De öppnar slutna ögon för inre syner, som ibland blir filmiska och storslagna. Som den sista av de 33 dikterna: ”och barnen som inte drunknar//kommer försöka igen”. Två rader. Det är allt. Och det är svindlande stort.
Det som var tänkt att bli ett 500-sidigt magnum opus, som föll redan tidigt i skaparprocessen, blev något annat. Av mycket blev det mindre, men inte mindre kraftfullt för det.
Han flikar in med en sång från sitt soloprojekt Silent Sunshine. ”All the answers” är tänkt att komma på albumet med planerad release fram mot jul. Ett stillsamt, fint, kontemplativt exempel med mersmak. Så läser han lite dikter ur sina tidigare samlingar och håller sin publik i andäktig närvaro innan han släpper greppet. Föreställningen är slut. Ett citat ekar kvar: ”Universum är en återvändsgränd” (från dikt nr 18 i samlingen). En spegel i rymden.
Johan Holmlund och Jacobsteel, Utopia, 16 september 2025.Finalen på en uppläsningsturné med anledning av sin senaste diktsamling ”En spegel i rymden”.
För hösten i biosalongen eller i tv-soffan med strömningstjänsterna redo.
Tre franska filmer med olika kynne, mystik och attraktion, men alla sevärda:
” Misericordia”, ”Min kära tjuv” och ”En sommar utöver det vanliga”.
Två filmer med premiär i fredag 12 september. Den sistnämnda gick upp tidigare i år, men får sitt omnämnande ändå.
Franskt. ”Misericordia”, ”Min kära tjuv” och ”En sommar utöver det vanligt – franska filmer med olika temperament. Foto: PRESSBILDER
MISERICORDIA
!!!
Det är höstruggigt när den arbetslöse bagaren Jérémie Pastor (Félix Kysyl) återvänder till sin barndomsby för att nära vara vid sin förre arbetsgivares begravning. Sonen Vincent Rigal (Jean Baptist Duran) är Jérémies barndomsvän och blir omedelbart inbjuden att stanna över efter begravningen hos dennes mor, änkan Martine Rigal (Catherine Frot). Snart utspinner sig ett kammardrama där ouppklarade affärer mellan barndomsvänner snart leder till våld och död med Vincent som förloraren. Jérémie begraver sin vän i skogen där slagsmålet med det fatala slutet skett. Det är svampsäsong, regnigt, fuktigt och ögon ser. Hela tiden. Bland annat byns pastor (Jacques Develay). I ett långsamt utspelat drama med homoerotiska drag kläs sanningen in på skinnet. Polisen kommer dådet på spåret, men omständigheter gör att man aldrig kan avslöja mördaren. I den lilla byn hålls sanningen innanför stadens murar.
”Misericordia” är en mollstämd, känslomässigt rå och kall film, som kryper innanför ben och märg som höstens fukt. Ensemblen håller hemlighetsfullt i sina rollkaraktärer, rör sig försiktigt för att när det väl känslomässigt briserar nå full effekt. Félix Kysyl spelar med återhållsam nervositet, som vore han avskalad på de känslor han egentligen känner innästlad i sina lögner. Catherine Forts änka Martine hålls i strama tyglar utan att förlora en sekund av skärpa, så som en skicklig skådespelare plägar göra. L’abbé Philipe Griseul, pastorn, görs med sparsmakad finurlighet satt att lösa deckargåtan som en annan Hercule Poirot, men hans avsikter är förstås helt andra.
Jag får en känsla av Claude Chabrol i denna Alain Guiraudies film (regi och manus). Men istället för borgarklassens diskreta charm är det landsbygdsbyns förkrympta. Sak samma men med olika klangfärg.
”Misericordia”, Sverigepremiär 12 september 2025.
Regissör och manus: Alain Guiraudie
Foto: Claire Mathon.
Klippning: Jean-Christophe Hym.
Musik: Marc Verdaguer.
I rollerna: Félix Kysyl (Jérémie Pastor), Catherine Frot (Martine Rigal), Jean-Baptist Duran (Vincent Rigal), Jacques Develay (L’abbé Philipe Griseul), David Ayala (Walter Bonchamp), Tatiana Spivakova (Annie) med flera.
MIN KÄRA TJUV
!!!
Maria (ömsint spelad av Ariane Ascaride) drygar ut den knappa hushållskassan som en empatisk och populär hemvårdare. Hennes make Bruno är ofrivilligt pensionär och spelmissbrukare med grasserande skulder. Tillsammans har de dottern Jennifer (förtjusande porträtterad av Marilou Aussilloux), vars barn är en talangfull pianoelev. Mormor står för kostnaderna både gällande lektioner och hyra av pianot, som unge Nicolas (Thorvald Sondergaard ) älskar att sitta vid. Men… de checker som Maria får i förtroende för att handla för sina brukare får en annan summa eller skickas till pianouthyren. Allt för att uppmuntra dottersonen. Störst ”donator” är rullstolsburne, hyfsat förmögna Bruno (Gérad Meylan i en stramt hållen roll), vars relation med sin son är usel. Sonen Laurent (Grégoire Leprince-Ringuet, som får möjlighet att blomma ju längre filmens handling lider) besöker, men bara i avsikt att få fadern att flytta.
Snart uppdagas Marias stölder. Laurent spårar checkbedrägerierna till pianouthyrarna, som uppger Jennifers adress. Hon i sin tur är förstås helt ovetande, men anar att hennes mamma åter igen har ställt till det. Så gråtandes kommer Jennifer till Laurents mäklarfirma och plötsligt uppstår en het passion dem emellan.
”Min kära tjuv” är, som alltid i Robert Guédiguians filmer, baserad i de kvarter han kan bäst: Marseilles. Det är flödande sol i en lika flödande, lättsamt berättad intrig. Ja, tjuven är god för hennes avsikter är det. Så förutsägbart blir det en film som bjuder på slutet gott, allting gott. Men den är välspelad, varmt humoristisk och humanistisk i sitt tilltal.
”Min kära tjuv”, svensk biopremiär 12 september 2025.
Två rånare utför sitt dåd i en juvelerarbutik. Men flyktbilen är parkerad på en handikapparkering när ett hem för ungdomar med olika grader av funktionsstörningar. Dessa ska ut på sitt årliga sommarlov i de franska alperna, bussen väntar och den nitiska pedagogen Céline (Céline Groussard) ser till att den felparkerade bilen bärgas. Rånet är utfört, tjuvarna har snabbt skiftat kläder, men flyktbilen saknas. De två rånarna – Paulo (Artus) och hans pappa Lucien (Clovis Cornillac) kliver helt sonika på bussen, som står och väntar. Det går som smort, för en ungdom (Sylvain, som spelas av Benjamin Vanderwalle) saknas. Paulo blir Sylvain, pappan hans vårdare. Den riktiga Sylvain hamnar på ett annat transportmedel, en partybuss till Spanien och får – som ett sidospår till filmen huvudhandling – en resa han sent ska glömma.
Men att komma ifrån gruppen med sina stulna juveler visar sig vara lättare sagt än gjort för rånarna. ”Sylvain”/Paulo blir snart avslöjad för sitt spel av ungdomarna. Men å andra sidan växer en kärlek till ungdomarnas sorglöshet, hyss och liv. Pedagogen Alice (Alice Belaïdi) har huvudansvaret, involverar samtliga i olika aktiviteter, men uppmuntrar också Lucien att ta ansvar. Han som helst vill fly med stöldgodset så snabbt som möjligt.
Ja, det är en måbrafilm. En film som på samma som sätt Glada Hudik-teatern låter ungdomar med funktionsnedsättning ha ett stort ansvar i rollerna som sig själva och i egenskap av rollkaraktärer. Det blir charmigt, roligt och med en fin touch av humanism, som värmer nu när höstmörkret närmar sig.
”En sommar utöver det vanliga”, svensk premiär i januari 2025.
Regi: Artus.
Manus: Artus, Clément Marchand och Milan Mauger.
Foto: Jean-Marie Dreujou.
Klippning: Jean-Francois Elie.
I rollerna: Artus (Paulo/Sylvain), Alice Belaïdi (Alice), Céline Groussard (Céline), Théophile Leory (Baptiste), Clovis Cornillac (Lucien) Marc Riso (Marc) med flera.
Diskat och bortplockat. Minnen från den långt utsträckta trerättersmiddagen i går. Foto: KAI MARTIN
När festen är över. När glas och porslin diskats för hand, för det har dukats fint. När flaskor är bortplockat, linneservetterna placerad i tvättkorgen och det regnar ute. Det är dagen efter, men jag är inte uppstigen ur ett bakrus utan bara fylld av något slags glädje.
Ja, det blev sent. En lång dag där huset fejades från topp till tå. Där Z förberedde efterrätterna till fyra för oss okända personer och, förstås, oss själva. Ute strålade solen, som en septemberlördag kan göra när den tror att det fortfarande är sommar.
Vi hade startat dagen med kaffe och dopp vid Hovåsbadet, där vilda, sugande vågor tvingades oss till ett försiktigare bad i lä än där vi brukar hoppa i. Vi var redo för en dag, som vi inte visste var den skulle sluta.
Z hade, för vår räkning, tackat ja till en promenadmiddag i kvarteren där vi bor. X antal par/personer skulle mötas på en av våra närliggande lekplatser. Ja, där jag som barn lekte. Den som vi kallade den för Gungorna – det var ju där tre gungor fanns, som utmanade från tidig ålder till häng och slängperioden i de tidiga tonåren – heter nu Boulebanan.
Det skulle vankas trerätters och via arrangörerna omsorgsfulla logistik skulle man få en rätt att ansvara för för sex personer; alltså värdparet plus fyra. Vilka, visste man inte. Den maträtt man fick ansvaret för fick man besked om för drygt en vecka sedan. Vi fick i uppgift att bjuda på efterrätt. Någon annan förrätt och ytterligare några huvudrätten. Vad var upp till var och en.
Samling för fest. Foto: KAI MARTIN
Så vi samlades vid Boulebanan för en fördrink klockan 16. Par efter par kom och det blev en stor skara grannar. Några man kände, men förfärande många som vi inte kände till ens till ansiktet. Vi gick runt och hälsade. Namn utväxlades. Några namn lades på minnet. Andra föll bort i röran bland alla. Inte för att vara otrevlig eller arrogant, men för att det blir så.
De tre kvinnorna som stod som arrangörer kom med ett kuvert till var och en av paren. I detta fanns riktlinjer och klockslag; efter mingel skulle man samla för förrätt på en given adress, umgås där och äta för att bryta upp för middag hos någon annan och så vidare.
I kuvertet låg också de två adresser som vi blivit inbjudna till. Spännande.
Det skålades, hölls lite välkomsttal och vi försökte räkna hur många det var som var på plats. Mer än 50. Färre än 60. Men en fin rörelse av samverkan mellan grannar.
Mina närmaste grannar, de bredvid och mitt emot, har jag koll på. Några lite mer perifert. Men skrämmande lite i alla de andra husen. Men det är väl som det är.
Jag är ju uppvuxen i området. Bor bara hundra meter från mitt barndomshem, så, ja, jag bor på mammas gata, har inte kommit långt i livet och av mina snart 70 år på jorden har jag bara bott nio år utanför kvarteren där jag nu bor. Trygghet, förstås, men också med en vetskap om att här var det bra för barn att växa upp. När till stan, men också en lite bit vid sidan av.
Märkligt nog blir vår första adress på samma gata som där vi bor, men på ett högre nummer, udda istället för jämnt.
Jag har varit i huset tidigare, men inte hos nuvarande ägare. Värdinnan visar sig också vara uppvuxen i området, men är väsentligt yngre än jag. Det andra paret bor även de på samma gata, men i andra änden. Det blir husesyn och berättelser om bostaden. Man jämför med sitt eget och samtalen dansar. Vi får utsökt mat – surdegsbröd, räkor, avokado, crème fraîche, kalixrom, hackad rödlök – och bubbel därtill. Det blir en lättsam och oerhört trevlig stund, utbyte av livshistorier och grannproblematik, så tiden rusar iväg. Snart är vi på väg till nästa adress.
Där överraskar vi paret. Vi trodde vi var sena, men de är i full fart med förberedelserna av middagen och trodde att vi skulle komma en stund senare. Snart kommer nästa par och vi blir en mix av äldre och unga. Värden visar sig även han vara uppvuxen i området, är något år äldre än jag och vi växlar lite hastigt bekanta mellan oss. Återigen blir det en fin stund med ett böljande samtal och utbyte av levnadshistorier och erfarenhet. Torskrygg med lite baconbitar, kokt potatis, riven pepparrot och morötter plus skirat smör är ju ljuvligt att inmundiga – oavsett om det var till vitt eller rött vin.
Så rusar även tiden här och vi, som har ansvaret för efterrätten, måste skynda oss hem. Z är ju ett under av förberedelser och hade ordnat med inte bara en björnbärstiramisu utan också den danska paradefterrätten æblekage. Hon är fantastisk på att kreera maträtter, som blir som konstverk. Aptitliga att se på likväl som att äta. Ja, björnbären är från trädgården. Moset från frukterna från vårt Ingrid Marie. Vi bjuder kaffe till, lemoncello till plus Majornacava. Alla låter sig väl smaka. Samtalen löper från en den ena. Kopplingar görs mellan gemensamma vänner, som krymper världen som den emellanåt kan göra. Timmarna fladdrar iväg, de framdukade snacksen äts upp, glasen töms och plötsligt är det midnatt. Vi bryter upp. Tack för oss. Gästerna går ut i regnet, som kom mot kvällskvisten, och vi plockar undan för mig att städa undan dagen efter. Vi lägger oss. Z:s huvud faller mot kudden och hon somnar innan hon hinner blinka. Jag följer efter och drömmer stora delar av natten om promenadmiddagar och 1–2–3, som hela tiden räknas för att skynda till nästa ställe.
Men… det var inget jäkt. Det här var trevligt, ett sätt att umgås, att möta människor man aldrig har träffat förut. En möjlighet att utbyta erfarenheter, prata allvar och skratta bort en stund med. Lite som ”Halv åtta hos mig” parat med ”Vem bor här?” – tv-programmen ni vet.
Vi for mot Stockholm för ett farväl. Vi – Z och jag –har på olika håll och tillsammans följt Bob Hunds karriär. När gruppen nu efter över 30 tillsammans valt att lägga konserterna på hyllan ville vi vara på plats. Jag hängde på låset i höstas när biljetterna skulle ut. Det blev haveri, men slutligen ståtade jag med två biljetter till Zinkensdamm där Bob Hunds 777 och sista spelning skulle gå av stapeln.
Finalen för bandet kom ju att dra ut och fler spelningar adderades. Så det där med 777 totalt kanske man kan ta med en nypa salt. Men en sak är säker: jag tror inte bandet ändrar sig beträffande detta faktum att det nu är över. Bob Hunds medlemmar har ett beundransvärt konsekventtänk som jag beundrar.
Nå… vi litade inte på SJ, vi undviker flyg. Det blev Hilda, som tog oss nordost upp till huvudstaden. Men först efter ett morgonbad och ett gympass ute i Hovås. Jag har en operation som väntar, ett knä som spökar. Jag behöver vara så stark det går till dess det är dags.
När Z stökar omkring hittar hon plötsligt en loppis i lokalerna. Hon har hittat en spagettiskål, precis liknande en som vi har, men mindre. Jag kikar på den. 20 kronor är ingenting. Swishar summan till numret som står vi bordet. Loppisfynd efter morgonrehab…? Jo, jag tackar.
Så… vi lunchtid är vi redo och far österut, förbi Borås och ett stopp i Ulricehamn för lunch och tankning. Färden går vidare under ett grått molntäcke som spänner över hela färden. Utanför Mjölby faller vi fullständigt till föga och köper smågodis i massor som reskost. Korkat. Men…
Jag tröttnar efter att ha snaskat lite gotter. Tar sikte mot den fortsatta färden. Ser flygplanen som välkomnar en in till Linköping, korsar den väldiga bron som välver över Göta kanal, Norrköping, stigningen upp mot Kålmården, i ilfart förbi Stigtomta, Nyköping, Södertälje och köerna som stillar färden fram mot Aspunden. Där har vi fått låna en lägenhet av en vän. Ett stilla område. Hon har lämnat nyckeln hos en granne och vi ställer in vårt bagage för att omedelbart skaka liv i de stillasittande kropparna efter bilresan. Det blir en promenad ned mot tunnelbanan, där vi konstaterar att Icabutiken har öppet till elva och att restaurangen Vår Pizza, som vi har blivit rekommenderade, ligger där den ligger mitt emot tunnelbanestationen.
Men vi stannar inte där. Först väljer vi att gå nedför Hägerstensvägen för att snedda ned mot vattnet. Vi snirklar oss ned och passerar skådespelargatorna som ligger på tvärsan: Allan Edwalls Gata, Jarl Kulles Gata, Margaretha Krooks Gata.
Det duggar och våra glasögon behöver vindrutetorkare i gråvädret.
Så ner mot Örnsbergs båtklubb och ut på strandpromenaden förbi Klipporna i Vinterviken, där vi konstaterar att man kan bada (och om man är medlem kan bada bastu). Fortsätter längs Vinterviken, kommer fram till Winterviken – festvåning, café och konferens – och in i koloniträdgården med sina höstprunkande trädgårdslotter.
Vildmarken gör sig på mind. En hare korsar vårt spår, grodor likaså. På en höjd spejar en rådjursbock.
Vi gör hela varvet. Kommer upp vid Aspuddens skola, går nedför Erik Segersälls Väg ned mot där vi startade och går in på Vår Pizza, bestämmer mat och vin efter att vi fått bord i den hyfsat välbesökta lokalen. Jag beställer chianti att dricka, ett glas var, och vatten. En barbacoa blir mitt val och jag övertygar hustrun om en västkusten, för det är ju ändå därifrån vi kommer.
Det är alldeles utmärka pizzor med vinstlott för Z, där hennes är rik på bland annat räkor. Men hon har ju aldrig varit den som är den, så vi delar som äkta makar gör.
Bredvid oss, med två hundar, sitter ett par som en gång var ett par. Hon har bestyr med sina väninnerelationer och pratar lite småberusat om detta. Han lyssnar, försöker lägga sordin på hennes känslor. Så småningom kryper deras uppbrott upp. Hon har varit otrogen, ett olyckligt misstag, men han ville inte mer. Hon vill be om ursäkt. Han ansåg nu att saken redan var utredd och ville inte prata med om det hela.
Z:s öron och mina far som radar, uppfattar vartenda ord. Samtidigt försöker vi ha vårt samkväm i fred.
Nå, dagen har varit lång. Vi går upp till vår lägenhet efter att först ha handlat på Ica, lite frukostmat. Passerar en parkbänk i branten där en man satt och pratade i telefon när vi gick ner. Han sitter kvar, nu i gatlampans bleka sken, fortsatt pratande i sin mobil.
Z söker en skylt för information hur vi får parkera. (Jo, vår värdinna har berättat, men man kan inte vara nog så försiktig.) Jag drabbas av nöden i väntan på henne och tänker att buskarna in på gården kan bli min räddning. Jag smyger in på parkeringen, men hinner inte en meter innan ett starkt ljus slås på per automatik. Lyckligtvis ger chocken att nödigheten tvärt avstannar och inte tvärt om. Z kommer så småningom så att allt ordnar upp sig i lägenhet, som snart omfamnar oss i mörket för vår första natt i Stockholm.
Vi vaknar. Tar handduk och badkläder för en lite annorlunda väg ned till Klipporna i Vinterviken och Örnbergets bryggbad för ett morgondopp. Strandpromenaden är flitigt använd av promenerande och jobbare. Det är fler än vi som badar, men vi gör oss plats. Mälarens vatten är friskt, kallare än på västkusten. Men vi njuter ändå. Z alltid lite extra, som flyter avslappnat i vattnet länge för full avkoppling.
Så tillbaka samma väg som vi kom.
Hemma gör jag frukost. Läser, lägligt nog, Svenska Dagbladets intervju med Bob Hund, till morgonmaten. Stockholm är fortfarande grått, men sikten norröver är god. Jag försöker pricka in byggnaderna i horisonten. Men går bet. Tror att jag kan skönja Kungsholmen, men vet inte.
Z läser bok. Jag låter henne vara. Hon är en kvinna i karriären. Jag blir gubbtrött, går och lägger mig och somnar. När jag vaknar har tiden gått. Planen är att vi ska hinna med Anton Corbijnutställningen på Fotografiska innan Bob Hund-paraden från Medborgarplatsen går av stapeln 16.00. Klockan klämtar för utställningen som stänger ned 12 oktober. Det känns som nu eller aldrig.
Men tiden har runnit iväg såpass att klockan är över ett. Vi gör oss skyndsamt i ordning och kastar oss på tunnelbanan mot Slussen. Med den vises auktoritet tar jag ut riktningen, men Slussen är en arbetsplats värre än Västlänken. Där jag tror att vi ska nå Stadsgårdsleden och vidare mot Fotografiska hamnar vi istället på Katarinavägen. Nå, där finns det väl en trappa som leder oss rätt. Men den beskäftige har fel. Det blir en lång omväg som vi inte har tid med. Det blir Katarinavägen hela vägen upp mot Folkungagatan ned till Viking terminalen och tillbaka. Bra med steg, men inte optimalt för oss som vill hinna med allt.
Utställningen är vi inte ensamma om att vilja se. Vi rusar igenom de fantastiska artistporträtten, som man ofta har sett förut. Vi har fått ned pulsen och kan ändå hyfsat tillgodogöra oss utställningen innan vi smiter ut i denna lördagseftermiddag som försiktigt försöker göra anspråk på att vara höst utan att lyckas. Det här är Anton Corbijn som bäst. Hans utställning på Göteborgsoperan när han hade följt Danskompaniet var inte lika vass, som om han inte riktigt klarade av poetry in motion.
Vi lämnar Nick Cave, Sinéad O’Connor, U2, PJ Harvey, David Bowie, Annie Lennox, Kate Bush och alla de andra musikcelebriteterna som den holländske mästerfotografen har fångat. Så tack och hej, nästa grej.
Nu går vi närmaste vägen till Slussen, en stökig väg med fotgängare, bussar, cyklar och fartblinda förare på elsparkcyklar. Slussen känns, förstås, inte igen. Men vi ägnar inte nybygget någon större uppmärksamhet utan söker oss mot den folkrika Götgatan den en Postnordbuss försöker manövrera med en förvirrade norrman i bilen bakom.
Vi går med bestämda steg över Götgatspuckeln och når Medborgarplatsen som är the Bob Hund Square i detta ögonblick. Inne i biblioteket är det en utställning, på utsidan en stor, uppblåsbar Bob Hund-logo, den formgivare Martin Kann så skickligt skapade ur ingenting.
Vi tränger oss in till utställningen. Tränger oss ut igen. För mycket folk för att få ordning på någonting.
Några flickor har på sig en snygg röd Bob Hund-tröja. Det visar sig att de ska sjunga i Popkollakören och att t-shirten är exklusivt för då och inte finns till försäljning. Några har gjort hattar som trafikkoner, en del virkade. En annan har skapat ett Bob Hund-huvud. Kreativieten är stor. Vill ni följa med? Ja!.
Vi ställer oss på platsen där blåsorkestern ska leda paraden till Medborgarplatsen. Klockan fyra var det sagt. Men den tiden gällde samlingen. Någon hör någon Bob Hundmusik och rusar dit andra följer efter. Falskt alarm. Så dyker orkestermedlemmarna upp lite spritt med sina instrument. Det hälsas och kramar. Men ingen vet när allt ska starta. Rastlöst väntar vi i en trekvart till innan processionen startar. Vi som har stått närmast orkestern trängs plötsligt bakåt och vi är 25 mer ifrån och hör knappt någonting. Vi är många som går med och någon säger att det är fler i marschen än det var senast på första maj.
Så lyckas Z och jag ta tillbaka våra positioner när vi når Fatbursparken. Nu strider vi för våra platser och det är tätt, tätt på bakom. Någonstans vid Rosenlundsgatan eller kanske Maria Bangata trappar någon på mina exklusiva Ballyskor (jag vet, inte världens bästa promenadskor) – en gång inköpta vid Blå kors i Ølstykke för 225 danska kronor sommaren 2023 – så illa att klacken släpper. Jag hasar mig fram till Zinkensdamm, som vore jag Ringaren i Notre Dame.
Vi får gå i en vid U-sväng på Ringvägen för att komma in, men ingen större fara. Vi är nära på där då portarna öppnas. Vi kan med andra ord ställa oss ganska så bra när resten kommer. Jag försöker få kontakt med någon som kan hjälpa mig med Gaffatejp, så att jag kan bristfälligt fixa klacken. Men det funkar så där. Z smiter iväg för att köpa mat och jag stannar vid en rektangel där en kamerakille står för sitt uppdrag. Skyddad av staketet kan vi slippa stök bakom oss och se bra. Z dröjer. Men först kommer Henrik Wallgren, allkonstnären från Brännö som precis fått Lasse Dahlquiststipendiet, sedan Kalle Malmstedt, som är på plats med sin fru. Göteborgare, förstås. de första jag känner som jag stöter på. Den förstnämnde är inte bara allkonstnär utan också en fixare av rang. Han har – tillsammans med Gustav Martner (kreativ chef på Greenpeace) – fixat den stora Bob Hunden med pipa i mun så att pipan ryker när bandet kliver på scen och hunden sedan stiger upp mot scenhimlen. Klart han kan ordna Gaffatejp till mig. Han lovar återkomma.
Z dröjer och jag försöker vara tålmodig. Köerna är gigantiska. Alla ska ha mat och dryck innan konserten drar igång. Vi är totalt 18000 på plats. Efter långt tid kommer hon med famnen full av mat och dryck. Vi bestämmer oss för att tråckla oss upp på läktaren, där vi kan ha chans att få sitta. Precis då vi lämnar vår plats kommer Henrik tillbaka med en remsa tejp. Han fixar skorna i ett nafs. Jag kan gå. Jag kan se. Jag kan höra.
Vi hittar en plats på den lilla läktaren vid arenan som vintertid tjänar som Hammarby bandys hemmais. Jag känner vingslagen, men nu handlar det om att ta farväl av en älskad jycke.
Troget och tålmodigt väntar vi. Z smiter iväg för lite mer att dricka – varför inte en Bob Hund-öl…?. Köerna är långa. Martin Kann håller sitt föredrag med powerpoint om sitt trogna samarbete med Bob Hund. Intressant, trots en del tekniskt haveri.
Jag ser och hälsar lite på personer jag känner, ser några passera nedanför läktaren utan att vi får kontakt. Smiter iväg under pausen till toan och lyckas komma undan de värsta köerna.
Tillbaka och ser finalen och sedan promenera vid ut uppfyllda, bortskämda, utrymda och sorgsna. T-banan hem. Vägen uppför. Ingen man på bänken som pratar i den sena, ja, den sista, augustinatten. Vi dricker var sitt glas vin och pratar om konserten, tar något lite att äta. Men dagen har varit långt och intensiv. Imorgon väntar en ny dag.
Vi packar ihop, diskar efter frukost, gör oss i ordning och lämnar vårt boende. Allt nedpackat. Ingenting glömt. Först hemma inser jag att min nya CCM-keps hänger på kroken i hallen. Den får jag då jag får den.
Vi ska ta omvägen om Artipelag – konstmuseet när Gustavsberg – för att se den tynande Lars Wallin-utställningen. (Den släcktes ned 7 september.) Z är guiden som dirigerar mitt körande och det tar sin modiga tid innan vi når Noiceland, när nog. Kringelikrokvägar leder oss till en parkering där vi parkerar under regntunga skyar.
Vi går till den väldiga byggnaden på Hålludden vid Baggensfjärd. Går in, snokar runt lite, betalar entré – där vi får reda på att på promenaden i skulpturparken ingår – och kliver sedan in i Lars Wallins värld. Den som skildrar han skapande från starten, genombrottet till nu. Det är fantastiska kreationer och fantasifull sömnad av hög klass. Oerhört fascinerande, men också en smula beklämmande. Alla modellerna tillhör människor med smala midjor. Få, om ens någon, är för kvinnor med former i den större skalan. Och herrkläder…? Nja, någon smoking. Trist och det, tycker jag/vi, tar ner upplevelsen.
Vi startar strandpromenaden för att möte skulpturerna i det fria. Lite som en smula mer organiserat än Pilarne på Tjörn. Regnet vilar ovanför molnen, det grå täcket är kompakt. Men det är skönt. Under promenaden, där vi försöker pricka in samtliga skulpturer, letar vi också badställen utan framgång. Förvånande nog hittar vi öronmaneter. Trodde inte de trivdes i bräckt vatten. Men visst är det en generös miljö skaparna av Babybjörn-företaget har skapat…
Vi tar sikte mot Saltsjöbaden, där vi hoppas på att få napp gällande badandet och kanske dessutom äta något innan vi åker hemåt.
Det är en guidad tur i okänd terräng, även om vi varit och nosat på resmålet tidigare (vi hade hoppats på Grand hotel och en lunch för några år sedan – under pandemiåren – med det var stängt). Nu åker vi med förhoppningar, men vi tar sikte mot Restaurangholmen och Saltsjöbaden friluftsbad. En anrik anrättning. Parkerar nära. Kikar in, men upptäcker att det är på väg att stänga och skulle i alla fall bara vara tillgängligt för män. Snopna söker vi oss ut mot klipporna. Men de är för hala och känns för vanskliga för ett dopp.
Så vi går slokörade tillbaka och tänker, att bryggan kan vi åtminstone gå ut på och hoppa i ifrån. Det sitter ett sällskap med öl och mat, trevligt. Lite danskt, så där. Vi frågar om de vet om det finns någon trappa på bryggan och om det går att bada därifrån. Svaret kommer på danska, så Z får vädra sitt hemspråk. En man med barn kommer in från bryggan och han ger oss tipset om att det finns räddningsstegar, så upp kommer vi alltid. Det blir bad. Tack och lov. Skönt att få svalka ned oss innan hemfärd. Torra går vi till Holmen Kök och Bar för en pyttipanna. Lite segt kött, men god och krämig ändå. Lite vatten att dricka (hade varit godare med öl) och kaffe med en tiramisu, som vi delade Nu var vi redo för hemresa.
Uppenbarligen var andra det också. För om vi tog färden söderut i god hastighet var det köer norröver från Södertälje och en strid ström bilar fortsatt norrut från Nyköping. En märklig reflektion.
Vi hade glömt av att leta ”Fantomen i Göteborg” i Stockholm och när vi ändå skulle tanka i Linköping tog vi chansen. Men bensinstationerna säljer knappt tidningar längre. Vi fick fara vidare med full tank, men utan Fantomen. Under resan googlar Z efter tidningen som stigit i pris. Jag nämner också ”Kalle Anka i Göteborg”, en tidning som kom för några år sedan och som jag också missade att köpa. Inom loppet av ingenting har hon lagt ett bud på ett x på Tradera. I Jönköping svänger vi av vid gamla artilleriet och Coop. Z smiter in snabbt och kommer ut strålande. ”Fantomen” var i hamn. Färden hem gick snabbt och sängen hemma var skön.
Ett kap. Fina fyndet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN
Någon dag senare mötte jag upp en man på Linneplatsen, en hållplats från mig, för att få Kalle Anka-tidningen, som Z ordnat åt mig. Ett helt nytt, oläst exemplar till samlingen.
Några veckor senare kom ett paket till Z. Bob Hund-tröjor för minnen och framtida bruk. Bob Hund lämnar oss aldrig.
Firar jämnt. Stella firar 30 år och gör det med pompa och ståt samt, förstås med mängder av musik på Musikens hus. Foto:ALFRED JOHANSSON
Att musik ska byggas utav glädje har Lill Lindfors med emfas slagit fast. Utan toner i dur och moll vore livet bra trist. Det förstår Stella. Musikgruppen som bildades 1995 och fortsätter spela med glädje, energi och musikalitet.
Nu firar bandet 30 år och firar med musik och fest. Var…? På Musikens hus i Göteborg förstås. När då då…? 20 september.
Hur allt började beror på vem man frågar. Men att starten var hösten 1995 är man överens om.
– Det var hos Mia Samuelsson och mig som idén föddes. Hon hade vanan efter att ha spelat med Kurt Olssons Damorkester. Jag kom från Spader Madam. Det skulle vara ett band med bara tjejer, som då inte var så vanligt. Visst, det fanns enskilda musiker, kvinnor som spelade instrument. Men inte ihop i en orkester. Nu är det vanligare, förklarar Karin Klingenstierna.
Så Vanja Holm, Elisabeth Engdahl och Mia Samuelsson kom från Damorkestern och därmed hade bandet en trummis, en saxofonist och en trumpetare. Med Karin Klingenstierna som frontstjärna en sångerska med styrkan att både ta ton och plats. Kontrabasisten Niss Kerstin Hallgren gav en säregen ton till bandet, som nu också får keyboardisten Lisa Eriksson ombord.
– Gitarrist. Äh, vi struntade i det, säger Karin Klingenstierna.
Struntar i gitarrist
Åtminstone inledningsvis. För efter ett tag kom rutinerade Lars ”Lim” Moberg (Den Ofattbara Orkestern med mera) med. han som senare blev något av en hovackompanjetör under lång tid för Karin Klingenstierna och hennes solosatsning.
– Vår smala lycka var att efter att vi bara hållit ihop några månader fick en spelning som inte skulle vara längre än 20 minuter. Perfekt. det var det vi hade då.
Fullt ös. Även på privata tillställningar kan Stella förgylla festen med extra allt. Foto: KAI MARTIN
Stella skulle komma att bygga på sitt CV rejält efter debuten. Kronan på verket får fortfarande husbandsrollen i ”På spåret” 2001/2002 vara. Där fick Karin Klingenstierna också rollen som frågeskrivare för musikfrågorna i det populära programmet.
– Men vi är också väldigt stolta över att i 20 år gjorde matinéspelningarna på Nefertiti på nyårsafton. Då då vi hade gästartister.
Hösten 2000 åkte bandet till världsutställningen i Hannover för spelningar.
– Vi tog tåget och backade in oss i en kupe med våra instrument och fick ligga på golvet. Då hade vi Johan Björklund, en jazztrummis, som hade det tufft med fem starka tjejer, skrattar Karin Klingenstierna, som gärna drar fram ytterligare några fjädrar i hatten i bandets karriär.
– Ja, vi har spelat vid ceremonin för ”Årets göteborgare” några gånger och hade länge en ”Damshow” på Gillestugan vid Järntorget i slutet av 90-talet. Då spelade i musik av kvinnliga artister och kompositörer från 40-talet och framåt.
Musiker har passerat revy
Jo, bandet har sett en och annan musiker passera revy under de 30 år orkestern har funnit. Trummisar har kommit och gått som vore det Spinal Tap (klassisk hårdrockparodiskt band som snart kommer med uppföljare på sin mokumentär ”This is Spinal Tap” 1984).
– Ja, Martina Almgren har varit med. Raymond Karlsson också. Tomas Olsson, som spelar nu, har hängt med länge. Men så säger han att nästan är som en tjej, förklarar Karin Klingenstierna.
Om medlemmar kommit och gått så har detsamma gällt musiken. Ingenting är egentligen främmande för Stella.
– Vi kört jazz, schlager, visa, pop, soul… när vi nu ska fira våra 30 år som har vi gjort en omröstning om vilka låtar vi ska spela. Men självklart styr våra gästartister också repertoaren.
Jo, det blir en och annan gästartist som kommer dyka upp på Musikens hus scen.
– Erik Blix kommer vara konferencier, han är ett geni på många sätt och också duktig på att sjunga. Erik Gullbransson kommer. Han har just nu engagemang i en musikal i Malmö, som han kommer direkt från tåget för att sjunga med oss. Magnus Johansson dyker upp med sin trumpet. Gitarristerna Göran Klinghagen, Perra Strandberg och Peter Wiik kommer hänga in under kvällen. ”Lim” Moberg har dessvärre avböjt att vara med på grund av hälsoskäl, förklarar Karin Klingenstierna.
– Lisa Eriksson kommer också vara med och blåsarna Urban Ward, tenorsaxofon, och Lars-Göran Dimle, trombon. Ja, Raymond Karlsson och Martina Almgren kommer också vara där för att spela trummor.
Späckat program
Ett späckat program, alltså, som börjar tidigt.
– Det blir en förfest för nära och kära på Kafé Hängmattan med start 18.00. Sedan går vi upp till stora scenen i Musikens hus för spelningen som börjar 20.00. Allt avslutas i Kafé Hängmattan med ett jam.
Jo, det blir en lång kväll, som ett band som har många strängar på sin lyra. För förutom musiken finns det en annan stor kvalitet med Stella.
– Ja, fikat. Det blir alltid väldigt bra fika med tjejer i bandet, säger Karin Klingenstierna nöjt.
Alltid en orsak att fortsätta spela i många år till.
Stella, 30 år på Musikens hus.20 september 2025.
Stella är: Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur.
Gäster: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Lisa Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Perra Strandberg, gitarr, Peter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång. Ytterligare gästartister kommer medverka.
Konferencier: Erik Blix.
Kvällen: Förfest i Café Hängmatta 18.00. Konsert i musiksalen 20.00. Kvällen avslutas i Café Hängmatta med jam.
Bäst: Pepperlands tolkning av ”My guitar gently weeps” är fantastisk.
Sämst: Ibland var det lite yrvaket.
Fråga: Hur mycket och länge kan man tolka Beatles utan att förlora skärpan och nyfikenheten…?
I Trädgårdsföreningen finns i rosenträdgården en ros som just nu blommar kallad Paul McCartney Rose. En prisad så kallad teros, vackert blomstrande med en intensiv, söt, kryddig doft. Ja, denna ros har fått sitt namn efter Beatlesmedlemmen och som, om jag kollat rätt, skapades för nära 35 år sedan.
Blomstrande. Paul McCartney har fått ge namn åt en ros som fått flera priser. Foto: KAI MARTIN
Jo, Beatles spiller över till mycket. Inte bara gällande t-shirtar, muggar och annat.
För inte så länge sedan hade Eton shirts, Gånghesterföretaget en Beatleskollektion med skjortor och accessoarer. Etons kreativa chef Sebastian Dollinger, som råkar vara ett livslångt fan av Beatles, låg bakom idén (det var hans magnus opus och grand final för företaget efter 20 år där). Jo, jag var lockad av den med motiv från albumet ”Revolver” (1966). Men 3500 kronor (har jag för mig) var lite väl mycket. (Nu retar det mig att jag inte köpte den.)
Inspirerat. Eton shirts gav för några år sedan ut en exklusiv Beatleskollektion, som gick åt som smör i solsken. Foto: ETON SHIRTS
Vid min namnsdag i november (Martin) för, kanske, tio år sedan fick jag en vas i glas med Beatlesmotiv (”All you need is love”, Nybro Crystal), som min hustru hade hittat på Emmaus Björk på Linnégatan i Göteborg för en spottstyver. Dessvärre sprack den (förvisso var den en andrasortering, men…) vid en disk för några år sedan. Jag saknar den och letar ivrigt fortfarande efter den på loppisar, sajter, auktioner och secondhandbutiker.
Ja, Beatles färgar av sig in i 2020-talet. Inte bara med sin musik, men också för sin stil där modet och frisyrerna genomströmmade skapandet lika mycket som musikproduktionen och komponerandet.
Det är i år 55 år sedan gruppen upphörde. När tio års intensivt musicerande gav eko över hela världen och skapade en ungdomsrevolt var ekon fortfarande klingar.
Göteborgsbandet Pepperland kan Beatles musik bättre än de flesta. De har ett renommé som en av världens främsta uttolkare av Liverpoolbandets mångfacetterade musik.
Man kan göra det lätt för sig – om man nu kan göra det lätt för sig med Beatles musik – och not för not, arrangemang för arrangemang, produktion för produktion skapa kopior av det som Beatles gjorde. Men Pepperland väljer en annan väg. De inser att de inte har beatlarnas röster och instrumentella hantering. Istället är de tolkare av bandets musik, vill komma så nära som det någonsin går, men skäms inte för att sätta sin egen signatur på musiken.
Mikael Isacson, Per Umaerus och Benny Karlsson spelade i Pepperlands förlaga Lenny Pane (även det bandet hyllat för sina Beatlestolkningar) och axlade ansvaret när det bandet lades ner. Sedan 2005 har Pepperland funnits och spelat i hart när alla möjliga sammanhang.
De har haft olika sejourer på Göteborgs stadsteater (läs här, här och här!) Spelade på hösten 2023 två konserter i Varbergs konserthus där det röda samlingsalbumet med Beatles (1962–66) spelades en dag för att nästa för att följas upp med det blå (1967–70) låt för låt.
Jo, det finns en hängivenhet, en kärlek… ja, en passion för Beatles musik hos de fem killarna i bandet som är beundransvärd.
”Yesterday” i dag. Göteborgsbandet Pepperland kan sitt Beatles. Foto: KAI MARTIN
Nu har Pepperland precis kommit hem från Beatleweek – ett årligt evenemang som hyllning till Beatles – i Liverpool efter sitt sjuttielfte besök i staden. De hann också med en kryssningtur som tog bandet som underhållningsorkester till England, Skottland, Irland och Nordirland.
När de nu angör hemstaden och Stora Teatern är det ett gäng musiker, som kanske sänker axlarna en smula. De är ju på säker mark. Det gör ett slags spin off på de senaste föreställningarna på Stadsteatern. Men väljer nu att utgå från bandets musik 1965 – det år som ”Rubber soul” och ”Help!” gavs ut.
På sedvanligt vis blir publiken både underhållna och förelästa i Beatleshistorik. Det är elegant, lättsamt och roligt. Bandet bjuder upp till olika quiz för publiken att delta i och Henrik Åberg – Elvisimitatör som firar 20 år sedan genombrottet i ”Sikta mot stjärnorna” – kör några nummer för att illustrera beatlarnas möte med en legendariske kungen av rock i Los Angeles 1965.
Det är trivsamt och svindlande hur väl Pepperland utforskar förlagorna. Men med det sagt – och som jag skrev tidigare om sänkta axlar – är det också emellanåt en smula ofokuserat denna extra insatta konsert på eftermiddagen. Men så har jag också sett bandet ett otal underhållande gånger i dess mest skilda sammanhang, så jag vågar påstå att jag har krav.
Samtidigt är det bara att applådera när bandet gör sin själfyllda version av George Harrisons ”While my guitar gently weeps”, som välförtjänt får eftermiddagens mest intensiva applåder. Och jag glädjer mig åt att Stephen Sahlin, keyboardisten, som är relativt ny i bandet – tillsammans med basisten Mathias ”Gian” Kündig – har tagit en alltmer framträdande roll inte bara som instrumentalist och stämsångare. Hans utmärkta röst avlastar Per Umaerus och Micael Isacson samt Mathias ”Gian” Kündig och gör Pepperlands Beatlesvärld än rikare.
Pepperland, ”Yes! Yes! Yesterday!”, Stora Teatern 6 september, 2025. Första konserten av två samma dag.
Pepperland: Mikael Isacson, sång, gitarr, bas och klaviatur, Per Umaerus, sång, gitarr, bas och slagverk, Benny Karlsson, trummor och sång, Stephen Salin, sång, klaviatur, dragspel, tubon och slagverk, och Mathias ”Gian” Kündig, sång och bas, samt Henrik Åberg, som gästade som Elvis.
Låtlistan:
Drive my car
If I needed someone
Nowhere man
The word
Ticket to ride
Hitter (quiz): Please please me, Strawberry fields for ever, A day in the life
I need you
Michelle
Girl
Norwegian wood
I’m looking through you.
I’ve just seen a face
Unchained melody (Henrik Åberg)
All shook up (Henrik Åberg)
Heartbreak hotel (Henrik Åberg)
I banken efter tre (Hassåtage-cover)
Bas (quiz): Penny Lane, Something, Ob-la-di ob-la-da
In my life
Wait
Help!
Come together
Everybody’s got something to hide except me and my monkey
While my guitar gently weeps
Golden Slumbers, Carry That Weight, The End and Her Majesty
För det fria ordet. Ryskepoeten – och Nobelpristagaren i litteratur – Joseph Brodsky stred för det fria ordet i en den Kafkavärld som Sovjetunionens politrukerdikterade. Foto: DANIEL STRANDROTH
Vad är kultur? Vem får kalla sig kulturarbetare? Frågor relevanta för idag, men som ekar styggt skorrande från en tid 60 år tillbaka i tiden. Den ryske poeten Joseph Brodsky (1940–1996) fick strida för sin sak i hemstaden Leningrad mot sovjetstyret och dess politruker när han 1964 blir anklagad för social parasitism i samhället. Hans brott? Han arbetade som poet och översättare. Hans intellektuella sits sågs inte med uppskattande ögon hos den stränga, diktatoriska regimen.Självklart spelade hans bakgrund som jude in i den kafkaartade rättsprocessen.
Han dömdes och skickades till arbetsläger i Archangelsk, skildes från hustru och barn. Blev senare, efter påtryckningar av kollegor och vänner, friad i förtid, men så småningom landsförvisad. Fortfarande skild från sin familj blev USA hans nya hemvist och hans verk blev senare belönat med Nobelpriset i litteratur (1987).
I en promemoria från KGB i samband med utdelandet av Nobelpriset kunde man senare läsa att priset är en: ”provokation från reaktionära kretsar i väst som ser som sin uppgift att hejda världssamfundets växande sympati för vårt lands fredsälskande utrikespolitik”.
Vara konserthus iscensätter denna hans rättegång – och även senare skeenden – i en stramt, närmast ordagrant, men dramatiskt drabbande pjäs med manus och regi av Gunilla Johansson Gyllenspetz (Backa teater). På en timme i ett avskalat scenrum (ja, i konserthusets black box) möter Sergej Merkusjevs Joseph Brodsky i en förtvivlad situation. Hur ska man möta domarens (Anna “Pluck” Söderling) anklagelser från sin tribun med det skarpa strålkastarljuset från vakten (Tomas Heyman) riktat rätt i ögonen…? Han är inledningsvis förvirrad, förvånad och devot i sitt försvar. Men växer allt mer fåfängt utan att någonsin kunna övertyga vara sig domare, jury eller publik.
Orkestern på åtta musiker tjänar som både publik och jury, stumma, ibland mumlande, strikt klädda med rak hållning, och som instrumentalister. Musiken, nykomponerad av norskan Anna Linh Nguyen Berg, tar plats utan att ta över. Den bjuder på något slags samklang med sin emellanåt percussiva attack, ibland rent barocka klanger. Orkestermedlemmarna kliver också in som djur i ett menageri i en drömsk scen, som dröjer dig kvar till finalen. Skickligt suggestivt.
Det är förstås Joseph Brodsky i Sergej Merkusjev gestaltning som är i ständig fokus under den timmen långa föreställningen. Han har omfamnat sin karaktär från startens förvirring med ett nervöst rökande papyross i handen till hur han sakta rätar på ryggen för ordet, för den fria tanken, för skapandet i takt med skrivmaskinsraderna, som dokumenterar händelserna, projicerade på väggen.
Enkelheten i iscensättningen är skenbar. Med manus och musik, ljuset och det nakna scenrummet är allt avskalat in på benet. Men i texten, i dramatiseringen och samklangen med musiken uppstår dramatiken skoningslös och mångfacetterad – om än i en svartvit ton. En verklig händelse från 1964 drabbar också 2025. Sovjetunionens paranoia här och nu i Sverige idag. Hur kunde det bli så…? För så ansatt är kulturen i vårt samhälle.
Ja, ”Parasiten” är drabbande. Men det finns vissa tveksamheter. Som den långa monolog pratar Sergej Merkusjev ryska. Som icke rysktalande hamnar jag utanför och förlorar sammanhanget. Synd. Och! Ska föreställningen inte spelas mer än denna gång? Ja, hittar inga uppgifter om fortsatt speltid.
”Parasiten”, Vara konserthus, urpremiär 4 september 2025.
Manus och regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz.
Musik: Anna Linh Nguyen Berg.
Scenografi och kostym: Anke Laerenbergh.
Ljusdesign: Tomas Heyman.
Initiativtagare/ursprunglig idé: David Huang & Jacob Kellermann.
På scen: Sergej Merkusjev (Joseph Brodsky), Anna “Pluck” Söderling (domaren Saveljeva), Tomas Heyman (vakten) och Anke Laerenbergh (björnen).
Musiker: David Huang, piano, Jacob Kellermann, gitarr, Ylva Larsdotter, violin, Daniel Thorell, cello, Magnus Holmander, klarinett, och Mika Takehara, slagverk.