Teater:

CROSS

”Torka aldrig tårar utan handskar”, musikalen på Göta Lejon i Stockholm. Premiär på ”Brokeback Mountain” på Intiman i Stockholm, scenuppsättningen av filmen. Så nu ”Cross” på Backa teater. Kanske mer än en trend, men visst är det friskt att utan beröringsskräck i en tid med krympande förståelse vilja skildra queera teman på scen.

Jonas Gardells romansvit från 2012 om den aidsdrabbade bögkretsen i Stockholm på 80-talet blev ju en uppmärksammad tv-serie samma år. ”Brokeback Mountain” från 2005 en hyllad och omdiskuterad film på western- och gaytemat. ”Cross” vill inte vara sämre. Men drar allt ytterligare till sin spets med ett sinnrikt manus signerat Björn Elgerd.

Här möter landsbygd det utstuderade stadslivet, könsidentifiering möter kärlekslängtan, kåthet kraschar med tonårig vilsenhet, gränslösa föräldrar krockar med barn om önskan till förståelse och bekräftelse.

Anton (kärvt och truligt spelad av Mille Bostedt) är 17 år. Har i hela sitt medvetna liv vetat att han inte är en flicka utan en grabb. Han kör motocross, klär sig i overall, rutig flanellskjorta, rejäla crossboots och har en kort, pojkaktig frisyr. Han har nätdejtat. Från den förmodade storstaden kommer Öyvind (sublimt, skört och milt fjolligt agerat av Oliver Andersson). Krocken blir total, men också fascinationen. Anton vill ligga, för det har han aldrig gjort, men är både blyg och såväl ömhetstörstande som kärlekskrank. Öyvind är sexstyrd, erfaren och ogenerad i sin lust.

Antons föräldrar är andra generationens grönavågenmänniskor. Fria i sinnet och tanken odlande inte bara sina biologiska grönsaker utan också idén om sig själva som utan fördomar. Mamma Liz (Emelie Strömberg spelar henne med hela känsloregistret) och pappa Dario (Rasmus Lindgren gör honom kanske en smula för devot). När Öyvind kommer med sin uppenbara bögighet och sexuella utåtriktning dras föräldrarna, framför allt Liz, med i jargongen med en uppenbart generad Anton.

Hans mest förtrogna är farmor Jemina (frejdigt spelad av Gunilla Johansson Gyllenspetz). En kvinna upp i åren med hippieideal som tar för sig av livet och dess goda. Hon njuter gärna av en cigarr, som av alkohol och sex. Något hon inte hymlar med inför det förlägna, en förtjusta tonåriga barnbarnet.

Hon har accepterat Anton som en ung man. Det har inte Liz, som inte kan förstå att hon har fött en liten flicka som nu fullt ut vill bli en man. Dario är bara vilset stöttande. Både sitt barn och sin fru. Men blir också som åsnan mellan hötapparna.

Jo, det är intriger som skruvas och förädlas under föreställningens raska en och en halvtimme. Men det är också ett ämne som ältas en smula för mycket.

Framför publiken (från 15 år och uppåt) utspelas inte bara det existentiella dramat utan också vågade sexscener. Och, nej, det är inte bara jag som skruvar på mig. Tonårspubliken suckar, förfäras, fnittrar och gömmer sina huvuden när pjäsen knappt hunnit starta innan det ska gökas. Sexet fortsätter sedan i andra scener och även i drömsekvenser. Lite för mycket…? Ja, jag tycker det. Det är som om författaren inte litar till att publiken förstår.

”Cross” vill gärna vara just mycket och är det. Temat är inte oväsentligt, men spiller över. Att mitt i dramat mellan Anton och hans föräldrar, kärleksrelationen med Öyvind också blanda in en tonårsgraviditet (Anton har ju inte fullt ut gjort sin könskorrigering) är over the top för min del.

I scenograf och kostymdesigner Charlotta Nylunds rustika, lantliga miljö – som en ranch, mer än en svensk gård – med en smart liten vridscen virvlar dramat intensivt på. Lätt andfådd, och generad, fladdrar ”Cross” förbi för att ändå envist dröja sig kvar.

”Cross”, Backa teater, Göteborg, Premiär 2 oktober 2026. Spelas till och med 15 december. Denna recension baserad på föreställningen 6 oktober.

Av: Björn Elgerd.

Regi: Lars Melin.

Scenografi och kostym: Charlotta Nylund.

Ljusdesign: William Sjöberg.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Ljuddesign och kompositör: Rafael Cañete Fernández.

På scen: Mille Bostedt (Anton), Oliver Andersson (Öyvind), Emelie Strömberg (Liz, mamma till Anton), Rasmus Lindgren (Dario, pappa till Anton) och Gunilla Johansson Gyllenspetz (Jemina, farmor till Anton).