Nikke Ström, musiker utöver det vanliga, avled i junis början.

En månad senare hölls en begravningsakt i Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Blott några hundra meter från hans hem på Linnégatan 9.

Alla var där. För ingen ville missa att säga farväl till en person som omfamnat så många – på och utanför scen.

Det var något med hjärtat. Inte så konstigt, kanske. För Nikke Ströms hjärta slog ju varmare än hos de flesta. Han, vars dörr till hemmet på Linnégatan stod öppet för så många, ville väl, värnade om så många. Det är klart att ett så bultande, starkt, rött och varmt hjärta slits en smula mer än hos andra. Det har ju på sätt och vis jobbat så hårt under så lång tid.

Rättvisan var viktig hos Nikke Ström. Han andades det, det var den som syresatte blodet och fick hjärtat att slå. Tillsammans med musiken blev det rytmen i hans kropp, i hans liv.

När han opererades i april var det för att bli frisk. Spelningarna i sommar skulle genomföras, även om några fått ställas in.

Men det blev inte så. Kroppen orkade inte. 8 juni slutade hjärtat att slå. På hans 75-årsdag. Den 2 juni var det dags att ta farväl.

Ingen ville missa detta avsked. Inte jag. Ingen annan. Oscar Fredriks kyrka, detta gotiska tempel från slutet av 1800-talet fylldes av familjen, de tre döttrarna Sanna, Siri och Lisa, barnbarn, hans mamma Elvi, musikerkollegor, skådespelare, författare…

Kyrkan fylldes snabbt på. ”Kom som du är”, var uppmaningen från Nikke Ströms begravning. För så var det ju. Trots den ståndsmässiga adressen Linnégatan 9 och paradlägenheten han hade var det en bohemisk känsla när man kom hem till Nikke. Man kom som man var.

Så… alltså, ingen svart klädsel, ingen sorgekostym. Men den bara ju alla ändå, oavsett vad man hade på sig.

Cecilia Nyholm, pastor, förrättade begravningsakten med känslig hand. Efter ett litet inbjudande tal och försiktiga förmaningar inför akten ringde Oscar Fredriks kyrkas klockor för Nikke.

Vännerna och musikerkollegorna Tomas Forssell, gitarr, Thomas Jäderlund, saxofon, och Bernt Andersson, dragspel – alla i olika perioder medlemmar i Nynningen, som ju Nikke Ström ingick i – Nynningens ”Se så tyst det är i världen”. En instrumental version av dikten som Vladimir Majakovskij skrev som sin sista innan han valde att lämna in.

Den följdes av ”Blott en dag”, psalm 249 som Freddie Wadling gjorde så vidunderlig på Frälsningsarméns ”En salig samling” – en cd med kårens främsta låtar. Nu var det Amanda Werne som var ledsångare och Kurt Olssons Damorkesters Elisabeth Englund, på orgel, som från orgelläktaren hjälpte oss förtappade nere på parkett.

Så sprött, försiktigt, vackert och starkt.

Cecilia Nyholm höll sedan ömsint sitt griftetal. Hon är duktig på att balansera det personliga med det kyrkan kräver. Hon lyckade snygg citera just Majokovskijs ”Se så tyst i världen” under gång.

Jag har ingen aning om Nikke Ström var en kyrkans man, men han hade nog mumlat uppskattande och bjudit på ett leende om han suttit med oss.

Det gjorde han nu inte. Ändå var hans så allstädes närvarande. Inte bara för kistan eller porträttet på honom vid sidan av. Utanför favoritfåtöljen, palestinasjalen, jeansjackan och de vita rosorna, lampan med kepsen med märkena på, pallen med hatten och den intensiva målningen på Nikke Ström, som lyser av hans energi. Samt, inte minst, hans Fenderbas.

Johan Airijoki sjöng sedan ”Sinne för frid” innan förbönen, följt av ”Den blomstertid nu kommer” med de första verserna med Stefan Sundström och Nicolai Dunger på flygel.

Mer musik, förstås. Nu med Anastasia Grivogiannis, sång och gitarr, och Pablo Copa, gitarr, som framförde ”Gamla väg”. Ja, John Denvers ”Take me home, country roads”. Ja, den svenska versionen signerad Alf Robertson. Ja, Anastasia Grivogiannis, som iscensatt sitt musikaliska projekt med Alf Robertsons låtar. Ja, det som Nikke Ström var så ivrigt engagerad i.

Så var det dags för avsked. En sorglig stund där familjen förstås, inledde, följt av en efter en i den fullsatta kyrkan. Det var en procession som aldrig ville ta slut, men som värdigt och ödmjuk visade all den respekt som stunden krävde.

Det tog sin tid, men fick så också göra det, under den tiden som Bernt Andersson spelade olika stycken ack så känsligt om ömsint för sin vän.

Efter detta varma farväl spelade Bengan Blomgren, gitarr, Bernt Andersson, dragspel, och Micke Westman, sångaren från Gumbo som också spelade på Totta Näslunds begravning 2005, nästan på dagen för 21 år sedan. ”He was a friend of mine” – Willie Nelsons låt – avslutade ceremonin på det allra känsligaste vis.

Men… det blev något mer ändå. För Stefan Sundströms idé på Facebook om en New Orleansorkester som skulle spela sig ned till Pustervik från kyrkan hade slagit rot. Sorgesamt för att bytas mot glädjerikt. Alla sörjande skulle följa med på promenaden ned mot Linnégatan och förbi nummer 9 mot Järntorget.

Det var ju en fantastisk idé och blev nära nog verklighet. Ösregnet utanför ställde till det. Marschorkestern fick paradera inne i altargången istället. Vackert så.

Eftersläckningen på Pustervik – hans andra hem – blev med Nikke Ströms favoritbröd med tilltugg. Skogaholmslimpa med smör, ost eller leverpastej med gurka. I all enkelhet.

Det blev tal, bildspel, musik och, banne mig, stod inte Nikke Ström där i ett hörn och nickade uppskattande till orden, musiken och bilderna som passerade revy.

Det är möjligt att han lämnat jordelivet, men hans varma hjärta har slagit rot i oss som är kvar. Han lämnar oss aldrig.

Tack för allt. Rock’n’roll.