Spänning för lata dagar är något av en tradition.

Den här gången har jag lyckats läsa böcker innan ”ledigheten”.

Så här kommer några tips – högt och lågt – sommaren 2026.

Och, om någon undrar, rubriken är en travesti på Håkan Hellströms album från 2005.

Hasse Gänger: Allt är inte pengar som glimmar (Alternativ Media)

Andra romanen i serien om kommissarie Harry Munter. Ja, namnet är taget från Kjell Gredes film ”Harry Munter” från 1969. Men i övrigt anar jag inga likheter mellan romanerna och filmen. Hasse Gänger vurmar för sitt Stockholm i allmänhet och för Kungsholmen i synnerhet. Harry Munter är verksam med sitt effektiva team på Norrmalmspolisen. Bor nära Polishuset i kvarteret bakom Stockholms tingsrätt på Scheelegatan. Även de kriminella handlingarna sker i denna Harry Munters närmiljö, även om han och teamet gör sina avstickare från Kungsholmen. Detta är också Hasse Gängers heman sedan 1988. Han kan sina kvarter. Värnar om den.

Debuten ”Snart har du ingen luft kvar” (2025) var en okej debut av författaren och journalisten Hasse Gänger. Spännande till viss del, men väldigt dialogdriven. Dessutom med repliker som inte riktigt känns som talspråk, utan lite högtravande och – för – elegant. Lägg till störande felskrivningar och bristande korrekturläsning, så fick det mig inte att riktigt få upp aptiten.

Så också i ”Allt är inte pengar som glimmar”,där åter en seriemördare verkar. Samtidigt är Harry Munter mentalt stukad efter förra bokens händelser – där hans otrohet parades samman med brottsbekämpande och vardagsliv. Nu är han en smula på deken, dricker och tänker en aning för mycket för sitt eget bästa. Ältar en hel del, men kommer mer och mer in i arbetet med den mystiska mördaren av kvinnor. Kvinnor som har det gemensamt att de verkar inom Vendetta. En samling av kvinnor som agerar utanför lagen för att ta hämnd på män som våldför sig på det motsatta könet.

Hasse Gänger bjuder på en intressant intrig, skruvar skickligt sin historia och på sina karaktärer. I sina bästa stunder förenar han något slags Stockholmsromantik à la Per Anders Fogelström och krimförfattande i Sjöwall Wahlöös anda. Han smyger också in Harry Munters musikintresse likt Jo Nesbøs Harry Hole-serie.

”Allt är inte pengar som glimmar” är ett steg framåt. Men den vibrerande spänningsnerven darrar inte riktig.

Mohlin Nyström: Det lovliga bytet (Norstedts)

Barndomsvännen Peter Mohlin och Peter Nyström fortsätter drivet och skickligt på sin historia om FBI-agenten John Adderly. Han som på flykt från den nigerianska maffians amerikanske förgreningar har bosatt sig i barndomens Karlstad. Under namnet Fredrik Adamsson jobbar han som utredare inom Karlstadpolisen och han har ständigt att göra. Dels med sitt jobb, där han hamnar i den ena dramatiska händelsen efter den andra. Dels med privatlivet där han är styvpappa inkognito åt sin brorsdotter. Ingen, förutom en polischef, vet om hans bakgrund. Balansgången är hårfin. När han nu dessutom har blivit kär och inlett ett förhållande… ja, då kan fasaden spricka fullkomligt.

I denna författarduons femte fristående, men ändå sammanhängande, roman skickas läsarna omedelbart in i händelsernas centrum. Fredrik Adamsson/John Adderly hittar av en slump ett lik i bakluckan på en bil vars förare flyr till skogs. Samtidigt ska han lösa ett kidnappningsdrama. Och, ja, den döde är den kidnappade kvinnans älskare.

Trots givna förutsättningar och med en känsla för att i förstone ana vem mördaren är, lyckas Mohlin Nyström snabbt skapa en effektiv spänning. Listigt bjuder de in till en omtumlande jakt där det givna svaret inte alltid är så självklart.

Det finns drag av en teve-serie och varför inte. Sedan är, om någonsin, gjordes det en krimserie med Karlstad som bas.

”Det lovliga bytet” håller sedvanliga klass från Mohlin Nyström. Men när ska den nigerianska maffian kliva in i handlingen…?

Jensen & Gabay: Carnevale (Nona)

Om det anas en tv-serie i Mohlin Nyströms bokserie så är det vidöppet gällande Jensen & Gabay. Göteborgsförfattaran Morgan Jensen och Theo Gaby har från starten i sin serie Simon Kemper och Milla Becker skapat spänningslitteratur som lätt låter sig överföras till något kittlande i ”Mission Impossible”-klass.

”Carnevale” är deras femte roman i serien sedan debuten med ”Justitia” 2024. Det är raskt marscherat och detta görs utan att man tummar på kvaliteten. Göteborgarna har i de två senaste romanerna skickat iväg Göteborgskrimmarna Kemper och Becker till Svalbard respektive Dubai. Högoktanig spänning, hur som, där man svårligen kan lägga ifrån sig boken från ett kapitel till ett annat.

Med ”Carnevale” är paret åter tillbaka i Göteborg. Det blir inte mindre spännande för det. Med samma driv som Stieg Larsson i serien om män som hatar kvinnor spinner Jensen & Gaby på samma tema. En kvinna flyr naken för att nära nog blir räddad på motorvägen mellan Göteborg och Borås. Men olyckligtvis blir hon påkörd och omkommer. Vem är hon? Varifrån kommer hon? Hon lyckas säga ett sista ord: ”Carnevale”. Vad betyder det?

Milla Becker och Simon Kempe är inte bara stukade efter äventyret i Dubai. De är också satta under utredning eftersom de jobbade utanför regelverket. Visst, resultatet blev gott. Men rätt ska vara rätt. De får också en ny högsta chef, som ger ett allt annat än fördelaktigt intryck. När nu den hårt ansatta Göteborgspolisen får detta brott att utreda står det snart klart att paret Becker–Kempe behöver återinträda i tjänst.

Samtidigt slits med känslorna för varandra. En attraktion som gav en kyss i förra boken. Vad ska det bli nu.

Jensen & Gabay lyckas väva in privatsfären med polisarbetet i en väl avvägd balans. Ja, Kempes dotter blir återigen indragen i storyn – och hennes väninna.

”Carnevale” är skoningslöst spännande och ger läsandet ett högt tempo. Återigen läser jag en roman av Jensen & Gabay och vågar knappt andas förrän jag har slagit igen boken efter den dramatiska finalen. Överdrivet? Jajamensan. Men det naglar fast mig oavsett.

Christoffer Carlsson: En liten droppe blod (Albert Bonniers förlag)

Kriminologen Christoffer Carlsson jämförs gärna med Leif GW Persson. Men kanske mer på grund av deras gemensamma yrke än gällande författandet. Kommen från Tofta utanför Halmstad har Christoffer Carlsson mer och mer låtit sina romaners handlingar utspela sig i den halländska myllan. Så också, delvis, med ”En lite droppe blod”, som skickligt spelar mellan dåtid och nutid, mellan författarskap, vänskap och polisarbete.

Författarjaget Christoffer dras in i handlingen genom vännen, och författaren, Johan Oskarssons död. Självmord, hävdar Vidar Jörgensson. Ja, den polisen som följer genom Christoffer Carlssons Hallandssvit – ”Järtecken” (2019), ”Brinn mig en sol” (2021) och ”Levande döda (2023) – som nu ”En liten droppe blod” sällar sig till.

Ja, den är utgiven 2025, så jag är sen med denna recension. Men…

Christoffer Carlsson skriver från Hägersten med siktet mot sina halländska trakter. Han gör det med skärpa och skicklighet, med intellektuell list. ”En liten droppe blod” utvecklar sig till något existentiellt, men också till något av en spionroman med Johan Oskarssons ambition att skriva en biografi om författaren Ingrid Klinga. Men döden kommer emellan. Varför? Och vem är hon? Författarjaget Christoffer tar på sig att ta över uppdraget och intrigen tätnar och handlingen. Den som nu skiftar från den åldrade Klinga på den halländska landsbygden till hennes ungdom i Uppsala. Dit hon har kommit med författarambitioner för att snart dras in i kalla krigets skumraskaffärer.

Christoffer Carlsson har måhända inte John le Carrés snille, men är inte långt efter. ”En lite droppe blod” är modest spännande, lever på sin smarta intrig och de listiga spelet mellan det som är nu och det som är då.

Hans författarskap har egentligen aldrig riktigt fängslat mig, men samtidigt kan jag inte sluta läsa honom. Han skriver omsorgsfullt. Jäktar inte i sin handling. Lite som Arnaldur Indriðason i sitt författande av krim på Island. Christoffer Carlsson har ett djup i författandet som lockar. Så också nu och bokens handling dröjer kvar. Det är inte alla som har den talangen.