När jag intervjuade Maja Francis för cirka två år sedan möttes jag av en charmerande kvinna, som rest sig ur kriser och hittat sin förlorade röst. Den hon trodde för evig var borta. Det var en öppenhjärtig intervju, som berörde mig och jag vet inte om jag riktigt gjorde henne rättvisa med min text. Hon var så mycket mer. Maja Francis är unik i sin art. En kvinna som förenar Kate Bush med Dolly Parton är det. Det är ju en omöjlig ekvation. Men det sker. På skiva. Så ock på scenen. Om andra kvinnor på Way out West har blottat skinnet är det egentligen bara Maja Francis som står helt naken. Hon blottar helt sitt innersta. Bjuder ut sina känslor. Bjuder in till värme och förståelse. Med sina musiker, ett gäng countrygrabbar från Stockholm med känsla för att hennes musik ska bli levande, blir det skirt och starkt, rörande och uttrycksfullt utan stora gester. Hon är ingen showgirl. Ej heller någon cowgirl (hennes boots tilltrots). Även om musiken klär i country är det en negligé, flortunn. Hennes låtar går utanför countryns allfarvägar och blir genuint något eget. Lite som Chris Whitley. Det trasiga i henne har blivit ett strongt uttryck svårt att ducka ifrån. Hennes röst svävar fritt, högt och lekfullt. Allt ska ut och det är så vackert och så innerligt. Sött och svart. Som hon längtat efter att få stå på Way out Wests scen, i Linnétältet (hon gästade kompisarna i First Aid Kit förra året). Som hon är värd det.

Sött, starkt, svart. Maja Francis är unik med sin blandning av Kate Bush och Dolly Parton. Foto: KAI MARTIN

Dag två på Way out West bjöd initialt på lite kallare väder, men uppehåll. Modeparaden fortsatte. Det är en fröjd att se och Conversen gör motstånd mot den hårt ansatta gräsmattan, som på sina ställen gett upp för leran. Men tygskorna har konkurrens av stövlar, kängor och boots. Jag älskar verkligen Way out West för att festivalen uppmuntrar folk till att utmana sig själv klädesmässigt. Jag? Hm. Kanske mer stringent. Denna dag i de blå Junk de Lux-byxorna från Kirppu i Hillerød i somras. De hålls uppe av en Mulburry-livrem (gåva i 50-årspresent av min gudmor), Day Birger Mikkelsen-skjorta i linne (från Holte loppmarked för ett gäng år sedan), en These Glory Days-slips från Myrornas i våras, yllevästen från Röda korset i Reykjavik – en Adventure Bound Originals Since 1899, kanadensiskt märke – som kom väl till pass. Så Boss-kavajen i sammet (Holte loppemarked för länge sedan, 50 dkr). Kronan på verket en Nudiemössa från Ragtime herr, 280 kr inhandlad i veckan. På fötterna mina röda låga Tretornstövlar. Jag blir senare stoppad av två engelskspråkiga unga gentlemen som backstage vill ta bild för något som jag inte begriper. Men jag posar på.

Men först hastar jag iväg för att kika på Johan Bergmarks utställning ”Let there be rock” på Art Photo Collection vid hörnet av Alfhemsgatan/Olivedalsgatan. Johan Bergmark kan som få andra mejsla fram svartvita porträtt på – främst – musiker (Håkan Hellström, Lars Winnerbäck…). Bilder som ger skarpa, blottläggande uttryck tagna nära, nära, nära. Men han han levandegör också artister från scen, som Nick Cave från fantastiska konserten på Way out West förra året.

Jag hastar tillbaka för att i god tid hinna se Yo La Tengo i Linnétältet. Komna från Hoboken, New Jersey är trion ett slags antites i förhållande till Frank Sinatra. Hans elegans mals ner till stoff i ett maniskt monotona rytmer, tjutande rundgångsgitarrer och loopartat basspel. Ibland hör jag New Order, ibland är det bara kaos. Ira Kaplan, främst gitarr och sång, Georgia Hubley, trummor och sång, samt James McNew jobbar i sitt eget universum. Trion har inte varit i Göteborg (Sverige?) på tio år. Men väl tillbaka gör gänget ett larmande intryck.

30-åriga Billy Strings vårdar sina bluesgrassrötter. Med sitt band med musiker på mandolin, kontrabas, banjo och fiol skapar han med sin gitarr och sång musik, som hämtat från ”O Brother, Where Art Thou?”. Visst, han har utvecklat genren. Gjort den smakfullt modern. Det är rasande skickligt men flinka fingrar på samtliga musiker och yeeha-sång, som sitter som en smäck för den countryfrälste. Men jag tillhör inte den skaran. Det kryper i kroppen och mannen framför som dansar knyckigt förtjust i otakt till musiken får mig att backa ut.

Jag har via socialmedier upptäckt att favoriterna Webstrarna har representanter på festivalen. Vi chattar lite och jag söker mig mot den plats där de eventuell kan komma att finnas. I barområdet bakom Azaleascenen, där brittiska Arlo Parks sjunger känsligt, souligt, kanske det i Uppsala grundade bandet finns. Jag lånar emellertid Londontjejen mitt öra. Det är finstämt, nedtonat och skönt. Jag lovar att lyssna mer vid tillfälle.

Ett meddelande om ”vi ser dig” gör mig brydd. Jag har gått i lovar runt området utan att upptäcka en enda webster. ”Till höger”, blir nästa meddelande. ”Parkbänken”, nästa igen. Ah, där sitter trummisen Ola Jameson. Snart ansluter gitarristen Sten Tjäder och sångaren Petter Eklund. Det blir uppdatering där på parkbänken. Om återföreningsprojektet där bandet under ett år gav ut en låt den 16 varje månad (lyssna här). Ett projekt som fortsatt med sommarsingeln ”Snabba små dagar”. Keyboardisten och producenten Janne Lundkvist saknas. Jag tar hans plats på bänken för ett foto innan Amyl & the Sniffers kallar. Men primärt är bandmedlemmarna här för Blur, andra dagens finalakt.

Amy Taylor är knappast en kvinna man vill släppa in i möblerade rum. Misstänker att inte en sak skulle vara helt vid ett besök, men att man samtidigt skulle förlåta henne för allt. På scen med Amyl & the Sniffers är hon emellertid en frontperson av rang. En Iggy Pop reinarknerad som kvinna. En solstråle med bus i blick och en tunga som hänger ut genom munnen oftare än Gene Simmons lyckats med under hela sina karriär. Det är hon och ingen annan som är värd pengarna det kostar att se bandet. Hennes medmusiker saknar större karisma, värre är att musiken de spelar är tradig punk som så många lallare både före och efter de här bandets tillblivelse (2018) har gjort bättre. Underhållande, hur som.

Samtidigt på Flamingoscenen håller Christine & the Queens hov. En toplesspelning, som mer är ett slags performance än en konsert. Det är en manifestation. Ett stycke musikalisk teater fjärran från det vi såg och hörda på Way out West 2019. Héloïse Adélaïde Letissier är en stark scenpersonlighet, oavsett som han, hon, den, det eller hen. Men en halvtimme hade kanske varit klädsamt av detta avklädda nummer.

Med Way out West följer också möten med vänner. Så under Masegos gig valde jag just det, samt en stund för vila av ben och matintag. Ish and chips, det vegansk alternativet av fish and chips, åts med mer hungerns desperation än av njutning. Men det var helt ok med en blek Norrlandspilsner.

Nu väntade Soundtrack Of Our Lives. Bandet som vid invalet till Swedish Hall of Fame våren 2022 diskret flaggade för en återförening, som med musikaffären MUG:s ägare Bruce Emms död i augusti för ett år sedan blev definitiv (han ville att Soundtrack skulle spela igen), har samlat sina styrkor. De gjorde hart när det vid hyllningskonserten till Bruce i september, men då saknades keyboardisten Martin Hederos och gitarristen Mattias Bärjed. När de så gick ut om nyheten i februari i år att bandet skulle gästa Way out West var det logiskt.

Väl på scen är bandet slagkraftigt. Som om ingenting har hänt, ingen tid har förflutit sedan uppbrottet i december 2012. Samtiliga bandmedlemmar vet sina roller. Från Sveriges fränaste gitarrduo, kombatanterna och musketörerna Ian Person och Mattias Bärjed, frenetiska Martin Hederos och Keith Moon-mullrande Fredrik Sandsten till trygge, tufft gående motorn, basisten Kalle Gustafsson Jerneholm. Så då Ebbot, som nu mer rör sig som en Chesterfieldlfåtölj, men som sjunger med kraft, intensitet och briljans. Det är en smittande, glädjefull comeback bandet gör. Gruppen visar upp en låtkatalog som är svindlande elegant och briljant. Nu återstår fortsatta spelningar och musik… förhoppningsvis. Tillsammans är Soundtrack Of Our Lives starka. Bruce Emms hade varit stolt.

Norskan Aurora är ett väsen. En Enya för en rockgenertion. Skir och stark. Melodier som andas mystik, som i sin tur bottnar i nordisk folkmusik såväl som i den keltiska. Hon är charmerande i sitt tilltal, innerligt kraftfull i sitt uttryck från sång till musik. Oerhört effektiv och närmast förtrollande. Snyggt. Stavangertösen, 26 år gammal, kan sin sak.

Så Blur. Andra dagens finalband. en av britpopens stora namn, då ”kriget” mellan Oasis och dem var som mest intensivt för 30 år sedan. Det var då jag såg gruppen på Kåren i Göteborg, charmigt intensiva med hitlåtar ”Girls & boys” och ”Parklife” i släptåg. Senare splittrades gruppen för att återuppstå och 2012 gästade killarna Way out West. Nu dags igen, alltså.

Det var knappast fel på humöret. Det var heller knappast fel på responsen från publiken. Spelningen var som om Blur hade bjudit hem alla för lite hålligång och samtidigt få möjlighet att vädra nya låtarna från albumet ”The ballad of Darren” (2023) blandat med den imponerande låtkatalog som gruppen hunnit med. Det blev stökigt mer än välspelat. Charmigt mer än bra. Det andades, som vanligt, Kinks och Madness, men i en förvånansvärt punkig inramning.