Stina Flodén: Släpp mig fri (Bokfabriken)

Med debuten ””Nu dör vi” (2022) skred Göteborgsbaserade Stina Flodén omedelbart till verket med en intensiv start och inte en desto mindre fortsättning (skrev om den här). Nu har fortsättningen kommit. Camilla lyckades i första boken rädda sina barn Anton och Hedda, där framför allt dottern råkat i händerna på en pedofilliga. Utan den mördade maken, som inte var den hon trodde (vilket sinnrikt inte Camilla heller var gentemot sin make) har resterna av familjen flytt Mariestad för Falun. Ett nytt liv, ny skola, nya utmaningar. Men de är jagade. ”Släpp mig fri” startar med samma intensitet och griper tag på samma vis som ”Nu dör vi”. Vi får mer av Camillas story och hennes desperata försök att hålla samman sin familj för att leva ett normalt liv. Stina Flodén nöjer sig inte med det vuxna perspektivet, utan är också skicklig på att se det ur barnens synvinkel; hur de söker trygghet i vardagen, vill ha vänner, känna pur tonårskärlek, har lekkamrater… Handlingen är rafflande och gastkramande med återigen en snygg cliffhanger som lovar en fortsättning på dramat.

Jessika Devert: En av fyra (Printz)

Det är väl i förstone som feelgoodförfattare som Jessika Devert gjort sig ett namn. Göteborgsjournalisten är skicklig på att skriva sina berättelser och väva ihop en trivsam intrig, oavsett om hon gör det på egen hand eller tillsammans med sin syster Annika Devert eller någon annan samarbetspartner. Hon är också en fena på biografier, så hantverket skrivande kan hon med emfas utan och innan. Med ”En av fyra” närmar hon sig thrillergenren, en stil hon för min del gärna får utveckla. För det här är en snillrik roman, som balanserar skickligt på spänningens gräns utan att förrän i slutet avslöja det som intrigen spinner kring.

I en svensk stad återvänder en kvinna för chefsjobbet på biblioteket. Där jobbar två kvinnor, som kan varandra utan och innan utan att vara vänner. Dessutom finns på plats den utrikesfödda kvinnan, som med nit och flit strävar på som städerska. Var och en av kvinnorna presenteras på och utanför jobbet, deras respektive relationer och också snyggt invävt deras umgänge på jobbet. Allt är snyggt och prydligt med olika slags varliga fernissa, som ju brukligt är när man inte känner varandra på djupet. Men smart skjuter Jessika Devert in korta inslag om en av kvinnornas relationer som inte är bra; mannen är kontrollerande och emellanåt också direkt våldsam. Vem av dem handlar det? Ja, det dröjer alltså författaren skickligt med samtidigt som var och en av kvinnorna får utveckla sina historier ju längre boken lider. Spännande, lågmält och samtidigt – i feelgoodådran – ett allvarstema som är minst sagt angeläget.

Eva Gussarsson: Resa sig ur askan (Lava)

Återigen en journalist som valt romanförfattandet för sitt uttryck. Med debuten ”Bränn allt som var” (2020) (skrev om den här) hittade Eva Gussarsson en ton som var lågmäld men inte desto mindre driven och spännande. Nu återvänder hon till huvudpersonerna den äldre Marilyn och Felicity, den yngre. Dessutom har Marilyns unga vuxne son Oscar blivit en del av det omaka sällskapet, som bor i en nedgången herrgård en bit utanför en stad i Småland. Hon kan sin landsort och miljöerna omkring. Det fläktar en smula av Åke Edwardsons romaner utanför Winter-serien. Ett Småland som vibrerar i hettan i ett bedrägligt lugn. Eva Gussarsson driver på sin berättelse i maklig takt, men skruvar sakta åt intensiteten mot ett allt mer drivet slut där Felicity mer och mer utvecklar drag av Stieg Larssons Lisbeth Salander. Även Eva Gussarsson öppnar för en fortsättning med denna hennes serie. En fortsättning som jag med tillförsikt ser an.

Jeanette Bergenstav: Nattrov (Norstedts)

Återigen en Göteborgsbaserad författare och journalist som valt thrillergenren för att skapa spänning i både sin egen och läsarnas vardag. ”Syndoffer” (2022) var omedelbar i sin spänning och förlorade aldrig taget genom den svindlande historien där ständigt nya lösningar på gärningsman presenterades. Med ”Nattrov” fortsätter Jeanette Bergenstav i samma anda och återigen med frilansreportern Jennifer Sundin i centrum, som hamnar mitt i spänningens centrum och utveckling. Här görs snygga återkopplingar till den förra romanen för nytillkomna läsare, som en bas för dramatiken skapas här och nu och även inför framtiden (det är en serie hon skriver på). Återigen är Torslanda skådeplatsen i synnerhet och Göteborg i allmänhet. Denna gång är det både mord och kidnappning av ungdomar som driver den skickligt vävda intrigen. Jeanette Bergenstav kan sin sak. Av flera tänkbara lösningar öppnas hela tiden en ny dörr, som slås igen för en annan. Tempot är högt och det är en bok som är svår att lägga ifrån sig förrän man nått till dess slut.

Tony Fishier: Den sjunde kretsen (Lind & co)

Förre GP-journalisten Tony Fischier är en driven författare. Detta hans tredje roman i serien om Niklas Ragnvik i en utgivningstakt som imponerar (de tidigare ”Mannen som försvann” , 2021, och ”I mästarnas skugga”, 2022 – recenserade här och här). Han är dessutom redan i startblocken med en ny serie. ”Svart vecka”, första delen i en ny serie om privatdeckaren Anders Johansson kommer om en knapp månad. Samtidigt släpper han inte taget om Niklas Ragnvik och hans kollegor, inte heller om Ragnviks flickvän, privatdetektiven Maxine Adlerkrantz – ännu en kvinna som spunnen ur Lisbeth Salanders karaktär, om än inte lika traumatiserad. ”Den sjunde kretsen” rör sig i göteborgsk överklassmiljö, män som håller varandra om ryggen och kvinnor som värnar om sin ekonomiska status. Men en räcka mord gör att kristallen sakta spricker. Tony Fischier har ett gott öga för detaljer och miljöer, skapar karaktärer som klippt och skurna för en tv-serie. Han rör sig ledigt i överklassmiljöerna, men hamnar också ute på Västgötaslätten och i Göteborgs undre jord, i katakomber med hemligheter som får läsare med klaustrofobi att tveka inför nästa bladvändning. Dessutom målar han upp en scen i Domkyrkan, som är så dramatiskt laddad att det kommer vara svårt att komma dit för ett stillsamt besök för andakt och frid. Skickligt.