2013 blev ett konstigt år. I vår familj drabbades vi av ett år som gav sorg – och glädje. Fyra begravningar och ett bröllop säger väl det mest. Z fick i brådrasket och med en begynnande, svår ögonsjukdom som krävde snabb vård, åka till sjukhuset i Hillerød där hennes mamma var döende. Det var torsdagen 27 juni och jag fick på avstånd tröst henne för både hennes krånglande öga och för det faktum att hennes mamma var på väg ifrån oss. Ungefär samtidigt så höll pappa på att kasta förtöjningarna för sin sista seglats. Han som under våren haft ett hjärta som inte orkade slå som det skulle, det hjärta som genom hans liv alltid slagit vackert och ömmande.

Det är märkligt; jag kikar på en bild från februari 2013, då han är med på Svenska mässan där gymnasieelever ställer ut innovativa prylar, som de skapat under sitt sista år. Min yngste son är representerad. Pappa vill inte missa sitt barnbarns bravader. Med ålders rätt sitter pappa, kikar nyfiket på folkvimlet. Så som han gillade att göra uppe på Avenyn de sista åren.

Någon vecka senare har han promenerat från sitt hem nere vid Gamla Ullevi upp över Heden till sin husläkare på just Avenyn. Han tycker inte att hjärtat känns riktigt okej och det tar sin stund, med pauser, innan han kommer på plats. Väl där ringer kliniken mig och säger att de kommer skicka honom till Sahlgrenska och akuten. Vi skyndar oss, i omgångar, dit för att hålla honom sällskap och han skrivs så småningom in på kardiologen för vidare undersökning och analys om vad problemet är. de behåller honom ett par dagar och pappa viftar på svansen, lycklig över att träffa folk och vackra sköterskor. Jo, han hade varit ensam sedan mamma gått bort i januari 2011, en ensamhet som inte gick att helt skölja bort med flitigt besök av barn och barnbarn – för han var en älskad far/farfar/morfar.

En läkare stoppar mig för samtal, som vi i brist på något kontor gör i en skrubb. Beskedet är hårt och krasst; pappa har inte lång tid kvar; hjärtat sviktar, det vill inte slå friskt och starkt; en operation är inte möjlig.

Så valsas han runt till en annan avdelning innan han hamnar på Högsbo för eftervård och plötsligt, utan besked till mig, vidare till Krokslätts vårdhem innan han får plats på Örgrytehemmet. Samma avdelning som där mamma vårdades sin sista tid och med en personal som både kände honom och gillar honom.

I den här turbulenta tiden tar min yngste son studenten. Vi åker förstås till hans farfar för en möjlighet för honom att gratta sitt barnbarn. Jag tar bilder.

Så detta märkliga. Jag står med en bild från en frisk åldring i februari och en med en sjuk dito i maj. På några månader har en så kraftig förändring skett att jag har svårt att begripa att jag ingenting såg då. Men så var det; jag förstod att pappa var dålig, att han inte ville äta som han skulle, näringsdryckerna var inget för honom. Han bidade sin tid och de nakna väggarna på Krokslättshemmet blev till fantasier; han som alltid älskat konst började se syner. Sorgligt.

På Örgrytehemmet installerade vi honom i junis början. Möbler, konst på väggarna, teve så han kunde se sin älskade golf. Han fick omvårdnad och besök varje dag. Men jordgubbarna som vi frestad med på midsommar kunde han inte behålla.

Torsdagen då Z:s mamma avlider är jag på besök hos pappa, som vanligt. Men när jag kommer in på rummet ligger dagens tidning i konfetti kring honom samtidigt som teven står på. Jag börjar städa upp, men han avbryter mig. ”Kai, du skymmer sikte. Mamma och hennes väninna och jag har så trevligt.”

Jag får honom ur fantasin, där han fått umgås med sin älskade hustru, tillbaka till en verklighet han inte vill vara i. Jag berättar om Z:s mamma, han nickar och inser kanske att hans tid inte är långt ifrån att gå ut. Något dygn senare avlider han.

Det händer att jag tänker på den spröde mannen som var min pappa. Bilderna från februari respektive maj är så slående. Men när jag tänker på min pappa är det nog oftare bilder från hans kraft dagar, då jag var var väsentligt yngre, men också när han omslöts av barn och barnbarn efter att mamma gått bort.

Pappa var kreativ. Svensk mästare i modellflyg under 40-talet, en man med konstnärsambitioner med flera utställningar, journalist med en livslång karriär som korrekturläsare på GHT och senare GT. Han skötte flera hus, vårt hemma i stan, mormors – efter morfars bortgång – några hus bortanför oss, sommarhuset och mormors sommarhus ovanför oss. Det innebar skötsel av trädgårdar och dessutom ett gäng träbåtar: snipan, GKSS-ekan, segeljollen, tvåmannakanoten och dingen. Jo, han hade att göra, men hittade tid till umgänge med både sin hustru, oss barn och vänkretsen. Han fanns. Han var närvarande. Han var sympatisk, empatisk. Han gillade litteratur, musik och, förstås, konst. Att resa med mamma var en favorit. Oavsett om det var skid- eller golfresor. Från sena 70-talet blev just golfen ett stort intresse. På 80-talet kom barnbarn på min systers sida. På 90-talet mina söner.

Jag vet inte hur han fick tiden att räcka till. Pensionen i maj 1989 öppnade ju upp för möjligheter, men schemat var ständigt späckat.

29 juni 2013 var det slut på ett intensivt liv. Hans levnadsbana var ändad. Det finns inte en dag då jag inte tänker på honom.

I mars, när jag genom läkaren förstått att det var på väg att ta slut, kom en låt som jag skissat på under perioden som mamma var sjuk. Ett requiem, en sorgelåt i en genre jag tidigare aldrig gjort. Jag kontaktade Mattias Bylund, en vän och musiker av rang som aldrig har tid över, och frågade om han kunde hjälpa mig. Till min förvåning sa han ja. Jag åkte till honom, han lyssnade och sa ”Hm, det här är ju barockmusik. Inte riktigt det jag kan”. Men han gjorde en skiss, en demo som jag senare kunde spela för pappa. Däremot var det svårt att säga att jag hade för avsikt att spela den på hans begravning.

Dagarna efter pappas bortgång gick jag hem från jobbet. Med någon kilometer kvar kom en andra del, som jag omedvetet sökt, till mig. Jag ringer mæstro Bylund, som förvånar mig med att ha tid kommande dag. Dessutom tackar han ja till spela på pappas begravning. ”Roberts requiem” ställs färdig och spelas sedan några veckor senare avskedsceremonin i Östra kyrkogårdens kapell.

https://soundcloud.com/you/tracks