Det svindlar. Livet. När jag idag firar min förstfödde sons 31 års dag. När jag ser tillbaka på livet från idag, 2021 till 1990 då han föddes. Han, ett efterlängtat barn. Jag en man, som passerat de 30 med råge, men som några år innan drabbats av en barnlängtan som jag inte visste att män kunde. Lyckligtvis träffade jag en kvinna, som jag förenades med av kärlek och den 15 augusti, någon vecka för tidigt, kom han 17.27 på KKI på Sahlgrenska, sjukhuset där jag själv föddes. Det var ett välskapt barn, där hans mamma sattes på tuffa fysiska prov, men med kraft, beslutsamhet och en kombination av oro och längtan gav en förlossning, som startade ett drygt halvt dygn tidigare.
Hennes första ord, med gossebarnet i famnen, var ”Det var det djävligaste jag har gjort, men jag kan tänka mig att göra om det”. Så fick också vår son en bror några år senare.
Litenheten. Det är ju den som förvånar. När man står med den nyfödde i ett ömsint, försiktigt grepp, balanserande huvudet på den sköra kroppen. Ett litet liv berett på att ta sig an livet. Det är skört och starkt i samma andetag.
Med barnmorskans ord om att ”Ni är de bästa föräldrar”, dröjde det några dagar innan mor och barn kom hem. Väl hemma blev det en ny tid med en varelse som var orolig, som inte slöt tätt vid amning, som fick ont i magen och därför sov dåligt i korta stunder. Det var svårt att räcka till som förälder, men tiden gick. Vår son växte och den gränslösa kärleken till detta barn blev allt större. Han som med så tydlighet från första stund var sig själv, sin egen karaktär med sina egna behov, sin egen vilja.
Att få se ett barn växa upp är stort, ett slags livets välsignelse, samtidigt löper förhoppningarna gatlopp med oron genom livet för att allt ska gå bra, för att inget ska gå fel. Man bär som en skyddande hand över uppväxten, håller om, släpper taget, beskyddar och värnar för att i nästa ögonblick låta gå. Ett steg i taget. Ett steg i taget.
Nu, 31 år, ser jag en man som är mitt lilla barn. En man som inom sig är samma späda son, som då. Med samma karaktärsdrag och vilja, men som har vuxit, vågat och tagit steg för steg i livet mot där han är nu. Han har nu mött kvinnan i sitt liv, skaffat sig familj, blivit gift, har välsignat sina föräldrar, styv- och svärföräldrar med barnbarn, sin mormor med ett barnbarnsbarn, låtit sin bror blir en ömsint farbror och odlar stillsamt en karriär samtidigt som han är en stöttande, inkännande man/far/son. Han omfamnar så mycket, min son: allvar, lek, kärlek, sorg, men också ett så vackert ansvar som kärleksfull far. Jag ser mitt barn som en fantastisk far till sina barn, så närvarande, så inkännande, deltagande, ömsint och seende; var jag någonsin det? Är jag det i min rastlöshet…?
Så går jag bredvid honom ständigt, för som far släpper man aldrig taget, steg för steg; håller om, släpper taget, beskyddar och värnar för att i nästa ögonblick låta gå. Ett steg i taget. Ett steg i taget.
Grattis, unge man. Du är fantastisk. Jag älskar dig. Tack för dig.
kaimartinblog 