Att som supporter hålla på Blåvitt har de senaste åren skapat gråa hår på en skalle som saknar kalufs. Änglarna har spelat allt annat är klang och jubel-fotboll. Ångest har snarare präglat spelet. Förhoppningar med nyförvärv har fastnat med dobbarna i gräset. Topplaceringar har istället blivit en strid om fortsatt existens i Allsvenska. Det ska naturligtvis inte vara så. Tränarbyten har skett allt för ofta efter bristande framgång och resultat som fört laget nedåt i tabellen. Så ersatte innan EM-pausen forne Blåvittränare Mikael Stahre, som en gång fick sparken till förmån för Jörgen Lennartsson, Roland Nilsson som i sin tur ersatte Poya Asbaghi förra året. Det har knappast blivit några tränareffekter av det ena eller det andra, även om Roland Nilssons defensiva tänkt gav IFK Göteborg fortsatt allsvensk plats 2021.

När Blåvitt mötte Hammarby var det bitvis en trist match att skåda i förra veckan. Men i andra halvlek radades chanser upp, främst för bortalaget, utan att någon spelare kunde förvalta sina lägen. 0–0 var en välsignelse för Blåvitt som såg ut som om laget skulle behöva ytterligare ett mittfält för att täta mellan det lågt liggande försvaret med mittfält och den ocean av yta som skapades upp till anfallarna.

Det är ett vilset spel av ett vilset lag med vilsna spelare.

Nu var det alltså dags för MFF, som effektivt och inte utan drama manövrerade ut storlaget Glasgow Rangers i en imponerande match i Champions Leaguekvalet på bortaplan tidigare i veckan. Malmö valde, trots att man i en halvlek då spelade med blott tio man, att ställa åtta av sina spelare från kvalet på plan mot Blåvitt. Det gav inledningsvis resultat, där hemmalaget kunde göra 1–0 i den sjätte minuten. Men darriga IFK skulle visa på nerver, det komponerade laget från 4-4-2 hade skiftats till 3-5-2 och Marcus Berg kvitterar var förlösande, om än inte rättvist. När Tobias Sanas inlägg i den 55 minuten blir ett självmål så står gästerna plötsligt med 2–1 i ryggen. Med en kvart kvar gör MFF byten som skapar tryck mot ett Blåvitt som knappt hinner andas. En onödig nick till hörna av Carl Johansson blir till mål av nyss inbytte Malik Abubakari efter bristande markering från nämnde Johansson. Kvitterat, alltså, i 86 minuten. MFF slog förstås inte av på takten. Men med Robin Söder, som ersatte en slutkörd och hårt kämpande Kolbeinn Sigþórsson med en kvart kvar, fick IFK en toppdynamo med Söder-Berg som kunde hålla kvar vilt uppsparkade bollar i enstaka hot. En frispark offensivt gav bortalaget en förströdd chans knappt tio meter utan MFF:s straffområde. Tobias Sana slår mot Marcus Berg, som på väg in i straffområdet från en oförsiktig spark (läs stämpling) i bröstet av Peter Gwargis. Berg faller av farten (eller skickligheten) inne i straffområdet, spelet fortgår, men Berg blir liggande kvar. MFF får i nästa spelsekvens en frispark där Blåvitts Oscar Wendt blir rasande, tar bollen och rusar mot domare Glenn Nyberg. Gult kort, förstås. Men Wendt lyckas uppmärksamma domaren på Bergs situation och vad som var orsaken, rådfrågar linjemannen som hävdar att det är straff. Rött kort för Peter Gwargis, glasklart. Men straff…?

Jag vet inte. Expertis säger att en förseelse utanför straffområdet som fortsätter in i detsamma ger straff. I så fall. Palaver, förstås. Upprörda MFF-spelare, förstås. Men när allt väl lägger sig i denna matchens sista skälvande tilläggsminut står Tobias Sana där med bollen på straffpunkten mot Johan Dahlin, MFF-keepern. Han som går mot sitt vänstra hörne när Tobias Sana lägger den i det andra. 3–2 till Blåvitt och välförtjänt enligt den enkla devisen flest mål vinner.

En liten bit av den ångest som spelarna så generöst delat med sig av till sina fans släpper, alltså. Dramat i toppen fortsätter därmed där Djurgården jagar MFF, som leder. För Blåvitt ger segern, som också är MFF:s första hemmaförlust sedan 2019, sköna poäng efter 15 spelade omgångar och lika många kvar. Skönt, så sett.