Alltid minnas – aldrig glömma

Vi kunde inte, av olika skäl, fira min äldste son födelsedag på själva dagen. Så det blev dagen efter, som ju också är min fars födelsedag. Jag skriver är, för han fortfarande, tack och lov, är så starkt kvar i minnet. Hans livs resa, den som jag kom att bli en del av i nära 57 år. Han som är upphovet till mina söner och det barnbarn som jag nu har välsignats med. 16 augusti 1924 är en förfärligt lång tid sedan. Ska man rabbla upp historiska skeenden så blir listan lång. Addera dessutom det som skett på det strikt privata planet blir utrymmet knappt och kanske bara ett flimmer av skeende, ett töcken som jag ska skona alla ifrån.

Men det finns ju minnesbilder som lyfter, som skapar sin egen historia. Pappa var en kreatör, en man med känslan i fingrarna, men som också var en inkännande person, en tänkare som njöt av konst, litteratur och natur. Det sistnämnda kanske skapat av den tid mellan 3 och 9 år som han var utackorderad på en bondgård (ja, det var väl två stycken, men en där han stannade längst tid) nära där nu Arlanda flygplats nu ligger. Farmor var ensamstående, tvingades till jobb som inte medgav omsorgen till ett litet barn; en svår tid, kan man misstänka, för henne, men som jag inte upplever plågade pappa. På bondgården fick han en närhet och respekt till och för djur och natur, lärde sig livet på landet, om blommor och blad, livets cykler. Han blev, som vi brukade skoja om det, alla tanters, barns och hundars käraste vän. Sträckan till vänlighet var kort.

När farmor sedan träffade farfar, mannen jag alltså ser som min farfar, blev det så småningom aktuellt att pappa skulle flytta tillbaka till henne och hennes man. Det var förstås en stor omställning för alla parter. Han som kom från det fria, men säkert också slitsamma, livet på landet för att bo mitt inne i storstaden med trafik, buller, höga hus och trånga gränder med mörka gårdar. Men sin fingerfärdighet delade han med farfar, snart blev modellflygandet en väsentlig del av fritiden och han blev snart vass i det. Ja, Sveriges bästa, till och med, med en medaljskörd och pokalsamling som var anstående. Fortfarande kan man på nätet hitta hans modeller, men om de byggs vet jag inte. Däremot var det inte utan stolthet som modellflygsintresserade kamrater upptäckte honom via hobbytidningar; ”Löwens modelltips”. Hans intresse blev också hans jobb, då han en period innan han flyttade från Stockholm till Göteborg 1948 var redaktör för tidningen Modellflygtidningen.

40-tal. Min far, hans syster och min farmor en bit in på 40-talet. Foto: PRIVAT

Sporten var större än vad man kanske tror, vid den tiden. Det var dessutom en konditionskrävande idrott där planet inte styrdes av någon motor utan vindens krafter. Det gällde att följa sitt plan genom terrängen för att finna det när det fann mark.

Men det var konsten som tog honom till Göteborg. Konsten och arbetet. Han hade vid 1948 års inledning fått arbete på Göteborgs Sjöfarts & Handelstidnings korrekturavdelning. Ett arbete som skulle följa honom genom hela yrkesverksamma livet. Ja, förbi tidningens konkurs 1973 och vidare anställning på GT:s korrektur och ja, det var tack vare honom som jag började min journalistiska karriär där.

Pappa var en hjälte. Duktig på så mycket. Han skapade på Onsala, vårt landställe vid Kungsbackafjorden, en trädgård som blev omtalad för sin prakt. Min syster bor kvar, men i ett nybyggt hus på tomten och vårdar arvet från en man med gröna fingrar och sinne för skönhet. Vi barn, och tror jag också släktingar och vänner, älskar han oljemålningar, den han själv ratade. Men också hans teckningar och etsningar från ett Göteborg som inte längre finns.

Pappa och mamma. Kungsbackafjorden, det självklara navet för barndomens somrar, i snipan som gjord för utflykter. Foto: PRIVAT

Han renoverade husen vi bodde i, var kreativ, mästerlig, noggrann och tog, till mamma förtvivlan, tid på sig för sitt extra värv. Men slutresultatet blev alltid oklanderlig. Oavsett om det handlade om renovering av parkettgolv, tak, väggar, spisar eller fasad. Lägg till att han under en avsevärd period dessutom skött fyra trädgårdar; vår i stan och på landet, mormors i stan och på landet (hon hade huset på tomten ovanför vårt); skötte ett antal träbåtar, som skulle lackas och målas (snipan, GKSS-ekan, träjollen, tvåmanskanoten och OK-jollen). Samtidigt var han social, gillade middagar och umgänge, tog med familjen på resor, cykelturer eller skidåkning nere i Alperna. På somrarna stuvade han ner min kamrater och mig i snipan och körde ut oss på favoritön, Yttre Lönn, i Kungsbackafjordens södra mynning, med klippbad, utmaningar med hopp från tio meter höga Länsmansröva, långa, ljuvliga dagar med lek och rekreation. Vid ett tillfälle, när familjen hade varit ute på tur med snipan, lade motorn av. Vi drev fritt i en rätt så styv vind bakifrån. Pappa fann snabbt på råd, av åror och en röd/vit bredrandig pressening och tampar skapade han en rigg och ett segel. Som ett vikingaskepp länsade vi mot hemmahamnen och kom tryggt i land.

När han såg en ung man, sin son, alltmer glida in i drömmar under tonåren, uppmuntrade han försiktigt läsandet; några klassiker som ”Greven av Monte-Cristo”, som på något vis öppnade för det bibliotek som redan fanns i hemmet, mitt framför näsan.

Pappa löste allt. Hjälpte alla. Kände av och mycket.

Förebild. Badbild från en tid då han är något år äldre än jag i dag och från hans 70-årsdag. Foto: PRIVAT

När beskedet hösten 2005 kom från min dåvarande hustru att hon ville skiljas ringde han som av en slump någon timme senare. Han frågar hur jag mår och jag försöker fåfängt ducka för frågorna, säger att allt är bra. Hans svar ”Men det hör jag ju att det inte är…”. Jag fick berätta till både min och hans sorg, men också tröst. Lyckligtvis är mina barn mer öppna mot mig och sin mamma, än vad jag någonsin lyckades vara; kanske ett arv från en tid då man bara skulle tiga och lida, inte älta.

När mina föräldrar började bli dåliga var det en självklarhet att försöka finnas där för dem. Ett slags tid av återbetalning för allt som de gjort för mig, en skuld jag nog vill säga jag fortfarande häftar men som förmodligen ändå ströks vid deras respektive bortgång.

Pappa fick problem med hjärtat, relaterat med det också bekymmer med blodcirkulationen i benen. Något som blev kämpigt när han skulle gå, eller än mer när han spelade sin älskade golf. I mars 2001 kom infarkten som en blixt från klar himmel. Akuttransport till Sahlgrenska på en fredag och beslut under helgen om en bypassoperation på måndagen. När vi träffar honom inför ingreppet är han på gott humör, kavat som vanligt. När jag frågar om han är orolig, svarar han att ”Nej, varför det? Vaknar jag inte efter operation är det ju inte mitt problem.”.

Operationen gick bra, men då hans patientkollegor tillfrisknade snabbt var hans mer långsamt. Han låg i en trebäddssal i nedsänkt i morfindimmorna. Men jag pratade med honom, ingjöt mod och hopp, bad honom hänga kvar, att jag älskade honom. Ord som han senare, berättade, att han mindes genom de drömmar som hemsökte honom.

Vi fick fler år med honom. Han och mamma bestämde sig för att flytta från huset; landet var sedan tidigare avyttrat från mig och bäddat för mitt boende. En lägenhet vid Gamla Ullevi underlättade livet för mina föräldrar, som reste och spelade golf, ibland både och, under en tid när de fortfarande var krya. Det var en lägenhet som de skapade något vackert av, konst, böcker och möbler som skvallrade om harmoni. När pappa avled 29 juni 2013 efter en tids sjukdom, hjärtsvikten fick denna vackra muskel att ticka allt långsammare för att slutligen stanna helt och återförena honom med mamma, hans älskade hustru som han saknat så i nära två och ett halvt år.

Det är i år tio år sedan hon lämnade oss. Åtta år sedan pappa tackade för sig. Allt i ett styng av ständig saknad, men också med en varm och ödmjuk glädje över att ha haft dem som mina föräldrar.

Sista sommaren. Jul i juli 2012 i familjens gemenskap den sista sommaren. Foto: KAI MARTIN

Ja, jag vet, lite sen med uppmärksamheten på din födelsedag, pappa, men grattis, tack och jag tänker på dig. Varje dag. Kram…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s