Jag vet, ambitionen var ju att skriva om de här böckerna inför semestern. Som tips om böcker av till Göteborg knutna författare. Nu fastnade jag i hängmattan, texten har blivit liggande i väntan på att bli skriven och kommer nu, så istället för rekommendationer inför sommaren blir det böcker inför hösten. Går ju lika bra det.

Marie Hermanson: ”Pestön” (Albert Bonniers förlag)

Göteborgskan Marie Hermanson har genom hart när hela sitt författarskap närt en känsla för spänning och tangerat thrillerskapandet. Parat med en god portion mystik blir hennes romaner något extra allt. Med hennes ”Himmelsdalen” (2011) tog hon definitivt klivet över; en roman som drevs framåt med en story fylld av det en god thriller ska ha. Så med ”Den stora utställningen” (2018) fortsätter hon effektivt på inslaget spår och reser dessutom tillbaka i tiden och landar i Göteborg 1923. I ”Pestön”, utkommen sent i våras, adderar hon två år, men är Göteborg i en annan tid trogen. Trogen är hon också spänningen med överkonstapel Nils Gunnarsson nit i fokus. Marie Hermanson kan sitt forna Göteborg, skarvar förstås i miljö för att skapa nerv och känsla. Men målar upp en utmärkt bild av Göteborg som då precis nyss lite sent firat sina 300 år. Hon har språket, hon har drivet i berättandet, kompositionen likaså. Thrillernerven är utmärkt och bjuder in läsaren från första kapitlet. Marie Hermansons stil är också så målande att det är rent sceniskt, vilket också skapar bilder som för en snyggt producerad tv-serie à la ”Babylon Berlin”.

Anna Fock: ”Kustobservationer” (Natur & Kultur)

Hon skulle kunna ha hemstaden Göteborg som utsikt för sina ”Kustobservationer”, men genom Anna Focks författarskap löper en förtjusning som tar henne österut. Ja, till våra östra grannländer som Ryssland och nu Estland. För det är i Tallinn som ”Kustobservationer” utspelar sig med Liis, en ung, begåvad kvinna som förlorat sina ambitioner och sin kärlek. Vilsen styr hon utan roder i ett grått, trist och kargt liv som piggas upp av rus och tillfälliga affärer. Anna Fock slår ann en mollton som är vacker och trovärdig. Med ett levande språk ser man inte bara in i Liis liv utan får också se den värld hon lever med hennes ögon; det är skickligt och ger ökad nyfikenhet kring Anna Focks prisade författarskap från debuten ”Absolut noll” (2013) och framåt. Något jag helt har missat.

Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside press)

Vänner av prenumeration till GP har, på tidningens sidor ”Världens gång”, kunnat följa Johan Nilssons skrivande. Hur han sorgearbetat och skrivit om förlusten av tonårssonen, som för några år sedan förlorade kampen mot cancern. Det har i det lilla varit stor och gripande litteratur, som tagit andan ur mig vid frukostbordet. Men som skribent har han ju, förstås, också skrivit annat. Med ”Jubelår” förenar han intressen kring fotboll , supporterskap och de bakomliggande orsakerna till matchfixning. Med detta som ingredienser är det som upplagt för en spänningsroman. Johan Nilssons använder sig av thrillerknep för att skapa sin berättelse, men balanserar också mellan vardagsbetraktelser och tankar, oavsett om det är en spelare, en supporter eller en kriminalare, med det rafflande drivet som ska öka pulsen i boken. Det håller nästan i mål. Det är en effektivt och skickligt författad roman om en händelse i ett fiktivt land gränsande till Nederländerna/Belgien, med fiktiva lag och därtill fiktiva personer. Allt med en stor kontakt med något slags verklighet. Men i sin ambition att jonglera med flera bollar i sitt persongalleri tappar han några. Så blir supporterns historia ett allt större sidospår, som tillslut leder in i en återvändsgränd. Det gör också att man som läsare delvis förlorar greppet om spänningen.

Bosse Norrhem: ”Den enögde akvarellmålaren” (Whip media)

Som boende i Göteborg hela sitt vuxna liv har Ludvikasonen Bosse Norrhem inte valt staden som utgångspunkt för sin andra roman. ”Den enögde akvarellmålaren” utspelar sig istället på den dalsländska landsbygden. Här utspelar sig en historia som har spänningsromanens ingredienser, men där Bosse Norrhem skickligt skriver någonstans i skarven mellan Henning Mankells författarskap utanför Wallanderserien eller Åke Edwardson vid sidan av sina romaner om kommissarie Winter. Lägg till stråk av Stig ”Slas” Claessons böcker med dennes blick för ett Sverige på landet med vemodet lika nära som skogarnas stora skugga. Här vibrerar den svenska högsommarens hetta. Här glittrar insjön med sin mystik och svalka. Här ruvar en granne på en hemlighet lika gäckande som en getings surr. Här målar en enögd akvarellmålare sin duk med motiv som skapas ur själens innersta rum och låter honom samtidigt berätta historien om varför han är där han är, här och nu. Det är en bok med ett makligt, behagligt tempo, väl författad och med en fin story som snabbt lockar till läsning.