Finalkvällen, eller om ni så vill -natten, i JVM bjöd på storartad underhållning. Jag inleder med bataljen mellan favorittippade och – tyngda Kanada mot USA. Där hemmanationen varit dominanter i Edmonton och spelat ett så övertygande spel att det var svårt att se något annat än en given utgång för kanadickerna.
Men, som alla vet, det krävs två till tango och det krävs sannerligen två lag till match. Jag erkänner, jag hade svårt att se att USA:s lag, med korta, lätta spelare mot Kanadas kraftfulla eleganter skulle kunna gå på ett annat vis.
Så var det också hemmanationen som dominerade mot ett vilt försvarande och emellanåt lätt kaotiskt amerikanskt lag. Men Spencer Knight i USA:s kasse spelade lugnt och övertygande och tillsammans med ett alltmer organiserat försvar började amerikanarna att ta för sig och utmana.
Ha i åtanke hur Kanadas resa mot final varit ”lätt”. Laget har övertygande tagit sig vidare från gruppspel och slutspel utan att egentligen ha satts på prov. I gruppspelet hade Kanada 33–4 i målskillnad. Bara fyra insläppta, alltså. Mål bakåt som inte blev fler i slutspelets matcher mot Tjeckien och Ryssland.
USA, däremot, har tuktats av motgångar och svårare motstånd. Ingen match har varit given, men laget har växt från en match till en annan och kunde via ett hårnålsmål besegra Finland i sin väg mot finalen.
Det gör ju förstås att amerikanarna har vuxit som lag, hittat en tillit till att de alltid kan och orkar komma tillbaka.
Så också i finalen, där de störde hemmalaget och utmanade allt mer. Så kom också 1–0 13.35 in i den första perioden då Alex Turcotte styrde in Drew Hellesons skott. Därmed USA först i turneringen att göra mål mot Kanada i spel fem mot fem.
Man kunde där och då i USA:s outtröttliga gnuggande, som aldrig gav Kanadas spelare lugn och ro någonstans på banan, en skälvning av oro hos hemmalaget. Något som fick mig att undra om laget haft någon mental spelplan över eventuellt underläge och spelmässiga överlägsenhet från motståndarna; det verkade inte så.
Kanada förmådde aldrig ta tag i taktpinnen. De ettriga amerikanerna fanns hela tiden tätt på och med väl pucken spelade sig laget ut ur alla eventuella trångmål. Till det Spencer Knight, som spelade mer stabilt än under hela turneringen. I andra kassen utmanades Devon Levi, JVM:s succémålvakt med nära 97 i räddningsprocent, och när bålgetingarna från USA flög ut i samlad tropp i andra perioden dröjde det på sedvanligt manér inte mer än 32 sekunder (!) innan poängkung Trevor Zegras utnyttjade en studs på målkamerans baksida och tämligen enkelt kunde lura en bortfintad Devon Levi.
Normalt sätt skulle det ha blivit en tändvätska för Kanada, men här spred sig oron från nedre däck upp till lagledarbänken. Teamet försökte vaska om i grytan och det kom förvisso chanser, men aldrig mer än så.
USA höll skickligt undan och vann finalen, överraskande och välförtjänt, med 2–0 till hockeynationen Kanadas stora besvikelse.
Finland mot Ryssland i bronsmatchen var ingen given sak. Men precis som USA har vårt kära grannland steppat upp rejält och funnit ett vinnande spel med försvarsspel över hela banan parat med effektiva kontringar och stabilt anfallsspel, väl i den offensiva zonen. Och precis som USA har laget fått mål emot sig, men envetet gnuggat vidare. Så när Ryssland gör första målet på en målvaktsretur på ett rätt harmlöst backhandskott är det efter total rysk dominans. Men finsk sisu är hårdare än stål. Laget kommer tillbaka, Kvitterar och gör 2–1. När ryssarna mot slutet av matchen trycker på med sex man utnyttjar Finland situation till sin fördel inte mindre än två gånger. Brons till laget Finland, som verkligen spelade för varandra på ett sätt som man önskat att juniorkronorna hade gjort.
Så nu kan man vända dygnet rätt igen. Åtminstone några dagar innan NHL-säsongen drar igång 13 januari.
kaimartinblog 