Ridå och sorti, Sverige!

Initialt syntes det. Det var ett Sverige som var på tårna, spelare som ville och en Lucas Raymonds ögon som glödde. Det skulle ge resultat. Resolut spel genom samtliga lagdelar gav utdelning, så det var inte överraskande när just Lucas Raymond, den Frölundafostrade juniorstjärnan, gör en tittfint, knycker med kroppen och trycker in 1–0 bakom den finske målvakten. När näste Frölundaspelare, väldige, tekniske Elmer Söderblom gör 2–0, en repris på sitt mål mot Tjeckien, så dansar Sverige vidare mot en drömd semifinal.

Men… pojkar, det är två perioder kvar.

När laget kommer ut i andra är det som om svenskarna inte insett att finnarna har ett motdrag. Att motståndarna möter högt, ligger tätt och stör. Så börjar det som en skälvning bakom mål, när svenske målvakten Hugo Alnefelt inte har kompetens, som allt för många svenska målvakter, att distinkt spela pucken. Där fastnar backarnas snabba uppspel i bristande kommunikation allt för många gånger. Finnarna får vittring, svenskarna hastar iväg pucken och förlorar mer och mer av sitt spel.

När 2–1 kommer är det logiskt. 2–2 smärtar intensivt, för det är en formidabel upprullning av de unga finska lejonen, där samtliga svenska spelare på isen är sena in i situationen. Men juniorkronorna räddas av gonggongen, när målet utmanas för offside. Den i all hast inhyrda videocoachen, Edmontons Jason Pietrzykowski (uttalas pyet shyh kovski), som upptäckt den offside som faktiskt föregick kvitteringsmålet.

Andrum, alltså.

Visst kammar sig de svenska pojkarna till tredje perioden. Spelet balanseras en smula och svenskarna har några chanser. Men det är finnarna som dominerar med sin fart, sin vilja och sin skicklighet. Hur de svenska spelarna plötsligt står med mössan i hand och ber om att få vara med och leka efter den dominanta första perioden är en gåta.

Det dröjer till mitten av den sista perioden innan Finland via storstjärnan Lundell slutligen kvitterar. Mot slutet faller juniorkronornas spel, speciellt i försvaret, ihop som ett korthus. Finnarna vill vinna och gör det med ett mål med blott 24 sekunder kvar. Det svenska försvaret tappar fullständigt sina positioner, Alnefelt strider tappert, men förlorar också han sitt sätt att spela. Hans position vid 3–2-målet är under allt kritik; en split där han har ambition att täcka från stolpe till stolpe, men placerar vänsterbenet så det bildas en glipa som han försöker täppa till med plockhandsken. Det utnyttjar naturligtvis Hirvonen och adjö Sverige.

Samtidigt ska det sägas: som svenskarna agerade mot USA och i de två sista perioderna mot Finland förtjänade laget inte sin semifinalplats. Ja, det kan konstateras att laget inte haft optimala förberedelser med en ledarstab som föll i från som käglor i coronarelaterad problematik, där också viktiga spelare som centrarna Karl Henriksson (Frölunda) och William Eklund (Djurgården) tvingades stanna hemma på grund av covid-19. Men tyskarna hade väl i så fall än sämre förberedelse, där de tvingades spela med bara 14 man de första två matcherna. Ändå spelade de finfin hockey mot Ryssland i 1-2-förlusten i kvartsfinalen.

Ja, jo, jag vet att det är unga spelare som ännu inte är färdigutbildade. Men det är något som skaver när spelet inte håller, när mentaliteten inte stämmer, när rädslan att förlora är större än glädjen att försöka vinna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s