Magdalena Väpnargård: Landskap utan karta (Book on demand)

I Stadsmissionens reklam inför julen finns rubriken ”Fattigdom syns inte alltid. Men den känns.”. För människor uppväxta i det svenska folkhemmet kan det tyckas vara så med fattigdom att det hör statartiden till, någonstans i ett diffust 30-tal och en bit in i 40-talet, att livet därefter blev både bättre och rikare, själsligt och materiellt med det moderna Sveriges framväxt.

Att det inte riktigt är så finns det många vittnesmål om. Som Nike Markelius (punkare, kreatör, trummis, författare) skriver om i sin drabbande självbiografi ”Trumslag hjärtslag”, som kom för några år sedan. Eller Patrik Lundberg, i sin hyllade ”Fjärilsvägen” med sin mor i fokus, som strävade i armod och med knappa medel för sina barns skull slet sönder sin kropp.

Journalisten, programledaren och författaren Magdalena Väpnargård är nästa vittne om fattigdomen i ett växande välfärds-Sverige. Hennes ”Landskap utan karta” (utmärkt titel) är en bok som måhända har värkts fram efter barndomens trauman och med bilder som med ålderns blivit okuvligt klara. Men om detta skulle det helt enkelt berättas och boken är den första i en tänkt trilogi.

Hon växer upp i mörkaste Dalsland, hos en vårdande, efter sin bästa vilja och kunnande, farmor och en farfar som begår övergrepp på det lilla flickebarnet och som lever som en ond skugga under barndomen.

Kvar finns en längtan efter den mor som inte vill ha henne och en far som valt bort henne. Så, fattigdom behöver inte bara vara materiell utan kan också vara det känslomässig.

Det är en smärtsam resa tillbaka till sin barndom som Magdalena Väpnargård bjuder. Men hon lyckas ändå balanser mörker med ljus, elakheter med godheter, möjligheter med strama tyglar.

Hon är en knubbig och lortig lite unge, men nyfiken och gladare än vad hon kanske borde vara. Hon tar plats, vill verka och vara. Men definieras allt mer av rundheten och smutsen. Den som stigmatiserar för framtiden.

Det är alltså ett starkt vittnesmål, med ett flöde av minnen som målas upp där man som läsare omsluts av berättelsen, känner doften av huset i skogen, ser miljöerna som målas upp.

”Karta utan kompass” kunde ha blivit lite vassare med en redaktörs milda och hjälpande hand. Exempelvis löper texten oavbrutet, men med en, för mig, märklig komposition. En mening, blankrad. Nästa mening. Blankrad. Och så vidare.

Det bromsar mitt öga.

Jag saknar stycken och kapitel, för en mer driven läsning. Men totalt sätt är det en randanmärkning mer än en röd bock i kanten.

Johanna Schreiber: Tolv veckor med dig (Norstedts)

Göteborgskan, journalisten och nu författaren, Johanna Schreiber är en fena på berättelser och skriver rappt, intelligent, humoristiskt och allvarsamt. ”Tolv veckor med dig” är inget undantag, där de 350 sidorna dansar iväg i högt, underhållande tempo.

Vill man kan man smyga in denna hennes sjunde bok i kategorin chic lit. Men det är samtidigt lite orättvis. ”Tolv veckor med dig” vill lite mer, tar djup för något samtidigt som den vill vara underhållande.

Så blir det inledande one night standet en resa mot existentiell kamp, ett diskussonsämne om abort eller inte (knappast ett helt vanligt ämne, åtminstone inte i underhållningslitteratur) och kärlek. Alltså både trivialt, inkännande och allvarsamt. Johanna Schreiber klarar den balansen väl och bjuder på en roman som mycket väl skulle kunna tjäna som en förlaga till en tv-serie eller film.

Isabelle Törnqvist: Kirin (Hoi förlag)

Med sin andra fantasyroman i trilogin om huvudkaraktären ”Svala” bygger inte göteborgskan Isabelle Törnqvist bara upp en fantasifull historia utan också ett rikt, kontrastrikt persongalleri och ett fortsatt skapande av en helt ny värld.

Det är imponerande. Hennes språk är koncist, rikt och hon har ett driv i sitt författarskap. Emellanåt är det smått obegripligt hur hon håller igång denna sin värld med alla dessa personer i ett myller av händelser.

Ja, det är förstås en kamp med det goda mot det onda. Strider och hot. Lömska monster som hotar och lika lömska motståndare. Allt är som det ska vara i fantasyvärlden, alltså. Dessvärre, det måste sägas, är den inte riktigt min. Jag sugs inte in i berättelsen, tycker att inledningen tuggar lite för mycket, att när väl Svala från första boken ”Fågeln” kliver in i handlingen trampar handlingen en smula vatten. Först i bokens tredjedel tar spänningen fart för att trissas upp mot det dramatiska slutet, som alltså bara är en cliff hanger i väntan på nästa bok i denna hennes ”Enigma”-serie.

Andreas Roman: Större än störst (LB förlag)

Göteborgsfödde Andreas Roman jobbar till vardags med speldesign och apputveckling. Han har också tidigare publicerat romaner inom så vitt skilda genrer som skräck och fantasy. ”Större än störst” är emellertid hans första skönlitterära verk och förstås tar han då avstamp från den verklighet han känner, nämligen spelbranschen.

Det är en bok om vänskap i ett västkustskt samhälle vid havet, två udda grabbar som finner en växande vänskap som strax involverar några till.

”Större än störst” växlar mellan då- och nutid, mellan det juvenila, det rena och den stora upptäckarlustan och framgång, mättnad och depression.

Andreas Roman målar upp konflikter, hot, hopp och strategier. Men jag dras aldrig riktigt med i dramatiken, känner inte med huvudkaraktärerna och rycker lite på axlarna åt det som skulle bädda för spänning. Det som ju, med tanke på Andreas Romans författarbakgrund, borde ha varit hans paradgren.