Knappt hade den intensiva, försenade Stanley Cup-drabbningen mellan Tampa och Dallas klingat ut, för Floridalaget till ljuva toner, gällande Texasteamet till dov sordin, förrän det var dags för nästa turbulens.

Jag har sett många tomma blickar hos sportsmän genom åren. Som hos dem i just Dallas när spelarnas uppoffringar, täckande av skott, mål, räddningar, tacklingar, helt enkelt inte räcker till. När förmågan inte står i paritet till förhoppningarna och drömmarna.

Dessa drabbningar när det bara finns vinnare och förlorare. När allt är ställt på sin spets, i en final, med prestige och närheten till framgång frammanar drömmar till verklighet, som efter några tuffa matcher klingar ut till spruckna, kraschade, solkiga loserblickar. På samma gång som jag skulle önskat vara i Tampas segerrusiga omklädningsrum efter att de slagit Dallas skulle jag efteråt velat sitta bredvid Anton Chudobin, Dallamålvakten som fick chansen då Ben Bishop blev skadad, tog den och stod på huvudet under så många gånger på vägen till den fatala finalen. Ja, den som inleddes med att han gjorde en sådan där galen match med osannolika räddningar och gav sitt lag 1–0 i den inledande matchserien. Ett sådant spel som ger sitt lag energi att just orka vinna. Men problemet var att Tampa var starkare genom hela finalserien, inte bara i mötet mot Dallas utan i de dess förinnan. De nötte ned motståndet och släckte Dallasspelarnas blick en efter en där det gick mot sitt sorgliga öde.

Men… ingen blick har varit tommare än den hos Henrik Lundqvist efter nyår, i de matcher där han gång på gång blev placerade på bänken – oavsett om Igor Sjestiorkin och Alexander Georgiev spelade. En på gränsen till mobbningssituation för att tråka ut den målvakt som betytt så mycket för laget under 15 år.

Han har ju velat fortsätta. Är en extremt solidarisk lagkamrat och högt presterande keeper, som ställer höga krav på sig själv, medspelarna och laget och som ständigt är villig att utmana sina motståndare. Han som spelat med få klubbar, på elitnivå endast Frölunda och just Rangers, var på väg ut på det kanske inte snyggaste viset.

Klart att hans ögon slocknade då. Men så kom pandemin. NHL sköts upp för att slutligen landa i ett annorlunda slutspel med spel i Edmonton och Toronto. New York Rangers fick chansen att kvala in, men blev utslaget. Henke spelade när Igor Sjestiorkin var skadad. Gjorde okej ifrån sig, men New York-laget var totalt sett långt ifrån att göra det omöjliga. Men han fick göra sina, skulle det visa sig, sista matcher med laget i sitt hjärta.

Nu kom beskedet i natt: Henrik Lundqvist går till Washington. Som 38-årig veterankeeper ska han backa upp löftet, ryssen Ilja Samsonov. Lagets tidigare målvaktsstjärna Braden Holtby, som ju vann Stanley cup 2018, går till Vancouver där i sin tur svenske Jacob Markström får Calgary som ny klubb.

Blicken och förhoppningarna har kommit tillbaka för Henrik Lundqvist. Han som var i Dallas situation 2014, då Rangers pulvriserades av Los Angeles Kings i Stanley Cup-finalen där motståndarna gick – för – hårt åt just Lundqvist, kan återigen få chansen att nå sina drömmars mål. Att efter SM-. VM- och OS-guld också bärga hem den åtråvärda Stanley Cupbucklan.

Från min horisont har jag aldrig sett min egen slocknade blick, men känt den. Jag, snart 64 år, tappar inte tron på bra spel från min egen sida. Ställer krav på mig själv att spela väl och drömmer om räddningar jag kanske inte är kapabel till. Så har sommaren dansat fram med spel en gång i veckan, ett hockeycamp i juli och sedan då säsongen rullade igång ett stabilt spel. Oavsett om jag spelat morgonhockey med Uppbackarna, med nystartade Kings and Queens för seriespel i en recreation hockeyliga i Göteborg, eller med Frölundas eller Kungälvs veteraner. Det har känts oförskämt bra.

Men… för några veckor sedan. Ja, mitt upp i spel där jag den inledande timmen spelade som i trans upp i Kungälv mot Svartas så skickliga spelare och tog snudd på allt plötsligt får se både mitt lags (Röda) och mitt spel falla som ett korthus och jag släpper in fler mål än vad jag förtjänar samtidigt som ett gäng lirare tar semester i mittzon utan att vilja jobba hem.

Det går troll i mitt spel och de lag jag spelar med. Den där tomheten i blicken biter sig fast, känslan av hopplöshet samtidigt som jag ställs, allt för ofta, ensam i min uppgift att rädda puckar; det jag älskar.

Så har det nu fortsatt. För många mål har trillat in bakom en som hatar att förlora, men än mer hatar att förlora på grund av dåligt spel.

Men så igår, den där revan som uppstår i mörkret och släpper in ljus. Den som Henrik Lundqvist nu fått och som ingjutit mod i hans fortsatta målvaktsspel. En sketen fredag morgon i Marconihallen, tvåmål, de eviga matcherna, en envig som Stanley Cup i Infernot, som man aldrig slutar att spela. Jag inleder lite skralt och opiggt för att komma igång, fokusera och rädda för att rädda igen och igen och igen.

Jag tror att jag till och med log efteråt, för jag är för gammal för att ge upp. Men framför allt, jag vill fortfarande vara bra och vill gärna vara omgiven av spelare som hjälper mig med det så att vi tillsammans hjälper varandra att vinna. Nu är det bara att fortsätta spelet i Infernoligan, för spel med förhoppningar, drömmar och, emellanåt besvikelser.