Ja, jag vet. Jag borde ha skrivit det här för en vecka sedan. Men… har hamnat i något slags postcoronastress eller kanske snarare coronakoma att energin bara har räckt till jobb.

Vi är ju ett gäng som är rätt svältfödda på sport. Både att själv får spela (fast det får jag ju och gör jag ju) och titta på. SHL. KHL, NHL föll ned i coronavirusets slukhål. Fotbollen hamnade där också med uppskjuten Allsvensk start och likaså nedåt i systemen. Den internationella fotbollen håller andan. Alla annan idrott likaså. EM i fotboll skjuts fram ett år. OS likaså. Damernas EM blir verklighet enligt dominoeffekten först 2022.

Jo, det är ett mindre kaos i något som annars är så väl organiserat – och självklart.

Men bandyn, denna älskade och fascinerande sport vägrade kasta in annat än VM-handduken. Efter att lyckats klara av slutspelet skulle det bli final på Studenternas i Uppsala.

Men upplägget var ju publiklöst. Det vill säga något helt annat än då jag begick min debut i de fina sammanhangen 2012 då Villa mötte Sandviken i en dramatisk final, som gick till gästrikarnas fördel.

Nu var det Villa igen, men mot Edsbyn. Linköpingslaget hade, efter en stark säsongsstart, fått rejält grus i maskineriet. Men lyckades gnissla sig mot final och, som alla vet, i en final kan allting hända.

Men först damernas, som alltid. Västerås mot Skutskär. Sol, någon plusgrad efter en natt på minus. En ihållande, skarp vind som skulle göra det kämpigt för respektive lag i respektive halvlek. Det blev en knackig start, där Skutskär aldrig riktigt lyckades få ordning på sitt försvar. Ett misstag där ger också Västerås möjligen att ta ledningen i nionde minuten. Skutskär vänder sedan på kuttingen och kvitterar den 25 minuten för att i andra, på hörna, först ta ledningen med 2–1 och sedan snitsa in 3–1 bakom utmärkta, och Karebyfostrade, Sara Carlström. Det hade då 83 minuter och det fanns ingenting som flaggade för att Västerås skulle kunna vända. Men, mina damer och herrar, det är bandy det handlar om. Framför tv-apparaten bevittnade jag ett sällan skådat drama där Västerås  lyfter upp allt vad de har och där Skutskär, kanske lite för säkra på att hålla undan, backar hem och slår ifrån sig.

Men Västerås desperation ger utdelning. Först reduceringen på ett lyft i 86 minuten. Sedan kvitteringen på straff i tilläggstidens andra minut. Därefter avgörandet när tiden klockat in på 95.18. 96.04 blåses matchen av. Västerås står som segrare efter en omöjlig vändning som laget gjorde möjlig.

Från tv-soffan. Istället för att kunna vara på plats blev det en tv-sänd bandyfinal.

Foto: Kai Martin

Så paus och tid för återhämtning innan det är dags för herrarna. Edsbyn, seriesegrarna, är ju självklara favoriter. Villa, regerande svenska mästare, är uppstickarna som hoppas på en sådan där dag då allt kan hända.

Men förhoppningarna kom att eka lite tomt som det var på läktarna. Edsbyn var disciplinerat med ett försvar som redan högt på sin planhalva inte tillät Villa till mycket. När Lidköpingslaget för dagen saknade fantasi nog och en verktygslåda med rätt instrument för att dyrka upp Edsbyns kompakta försvarsspel… ja, då blev det snabbt givet vart guldet skulle. Dessutom; fick Villa chanser så stod suveräne målvakten Anders Svensson ivägen. Född som en nyårsraket 1 januari 1975 har han inte bara energi och kraft kvar. Han besitter också ett spelsinne parat med en vinnarskalle, som i slutändan blir avgörande.

Edsbyn defilerar matchen mot slutsignalen. Fördelar målen med tre i första och två i andra, där också Villa tilläts göra ett.

Villa Lidköping spelade slokörat, som om de försökte köra med för lite bensin och snart stod och hackade utan att komma fram. Ingen lyckades lyfta sig ur kollektivet. Kollektivet lyckades inte samla sig för att överraska. Men, ärligt, en andra plats för Villa den här säsongen är nära nog ett guld.