Hockey har ju funnits i mitt liv sedan den där tv-sända landskampen mellan Tre Kronor och Norge (!) 1963. Om det var julen 1966, tror det, som jag fick en blå ABC-hjälm och mina drömmar tog fart, så var det också där min resa tog fart. För jultidningspengar köpte jag utrustning efter att ha lånat en klasskamrats gröna bandybenskydd i mitt första framträdande på Stora dammens frusna vatten en solskensdag i Slottsskogen i 1967 års inledning.

Svarta benskydd, vinröd plock och stöt i galon – allt från Jofa, precis som mask och senare hjälm. Cooper och CCM var för proffsen. Jag hade en bit att ta mig från där jag var.

Drömmar på is. Tidig bild på ÄIK. Jag i liggande. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi bildade i barndomskvarteren ett hockeylag kallat ÄIK – Änggårdens Ishockeyklubb – och skaffa Frölundas tröjor där våra mammor sydde Änggården över Frölunda och förvandlade det gröna inslagen till blått. Jag började konsumera ishockey, drömma ishockey, prenumererade på tidningen Hockey och världen blev större än VM med ryssar, tjecker, finnar i mötet med det svenska landslaget.

Jag var inte bra. Men drömde mig det. Vi var några få som dröjde oss kvar på isen när alla gått hem för att leka NHL. Hjälmen togs av hos utespelaren, så också jag, men masken behöll jag. Så fortsatte det.

ÄIK blev historia. Flera gick till Bäcken och några blev TV-puckspelare och målvakten som var med från start i ÄIK blev också kallad till landslagsläger för att sedan aspirera på A-lagsspaden i Bäcken. Jag var inte i närheten. Började spela med Hovås och fick spela någon match, gick till Mölndal och var en katastrof, men då – i första ring i gymnasiet – träffade jag en skolkamrat som lockade mig till MPHC, Mölnlycke Pixbo Hockey Club, som precis startat och plötsligt hade jag en karriär som tog mig och laget, förstås, till spel i gamla division II för möte mot bland andra elitstjärnor som Ulf Sterner (spelande tränare i Vänersborg) och förra Frölundaspelarna Tosse Hedlund i KBA 67, Kjell-Ronnie Pettersson och Svante Granholm som spelade i Kungälv. Stort, förstås, att snudd på få huvudet avskjutet av en bindgalen och samtidigt genialisk Uffe Sterner.

Rubrikernas man. Division II-spel mot Lerum.  Faksimil från Lerums Nytt.

MPHC förenade med Rävlanda, men gjorde ingen succé och säsongen 1979/80 lades laget ned delvis på grund av att det inte fanns någon plats att spela på. Mölndalsrinken hade tagits bort och Landvetter ishall var ännu inte byggd. Min forne tränare tog med mig som överårig målvakt till Tynnered juniorlag, där jag senare blev A-lagsmålvakt innan det laget la ner lagom till säsongsstart 1983. Det blev istället Chalmers Blue McRangers, som jag spelade med i division III–V fram till 1992. Ibland framgångsrik, ibland inte. Upp och ned som livet självt.

Iskall. I Tynnereds tröja när tidningen Schlager var på besök 1983 och i Chalmerströjan några år senare. Foto: LARS TORNDAHL och faksimil från GP-artikel

Jag blev pappa. Höll upp några år. Men efter en tidningskrönika i GT 1997, där jag skrev om att om jag vann på Triss skulle jag köpa en ny målvaktsutrusting och drömma om alla räddningar jag aldrig skulle komma att göra blev jag uppringd av Frölunda, för spel med något som kallades sponsorhockey. Det vill säga hockey vid lunch för de sponsorer som bidrog till Frölunda. Jag lånade utrustning, men hade kvar handskar (Koho), suspensoar och hjälm/mask samt skridskor), för att senare köpa loss OS-medaljör Håkan Algotssons gamla avlagda benskydd, väst och byxor.

Comeback på is. Frölunda sponsorhockey 1997. Foto: LENNART REHNMAN/GT

1999 kröp det i kroppen efter att spela mer än lunchhockey. Jag ville tävla. Jag ringde runt till ett gäng division 4-gäng och fick positivt svar på sista försöket. Jag blev IK Raid trogen får säsongen 1999/2000 till 2016/17 med ett matchinhopp säsongen efter och något träningspass ytterligare senare.

Division 4. Derby mot Ramberget, ärkerivalerna.

Under gång har jag fått möta stjärnor på is, som Daniel Alfredsson (nollade honom) 2001 då även Calle Johansson och Peppen Axelsson spelade – ett ljuvt tvåmålsspel. Morgonhockey, förstås, men aldrig utan prestige.

2001 började jag med uppbackarna, som kört fredagsmornar sedan 1969, som snart kom att utvecklas även till måndagar och varannan torsdag.

Jag gjorde intervjuer med profiler med tio straffar i potten. För varje insläppt straff drog en fråga av. Jerry Williams, Göteborg & co:s Leif Nilsson med flera.

Posör. Allt för fotografen, då Leif Nilsson, lägger mål. Foto: GT-FOTOGRAF.

Plötsligt blev det mer hockey än någonsin. Skydden jag köpte 2003, Koho – benskydd och handskar –, trodde jag att jag skulle ha för resten av min hockeykarriär. Men efter några säsonger blev det nytt enär det gamla var slitet.

Utomhus. Ny outfit på Ullevis rink inför rekordmatchen Frölunda–Färjestad.

Vi skriver 2020 nu och jag håller fortfarande på. Två dagar på morgon, två på kvällen. Med Kungälv Oldtimers blir det fartfyllt. Med Frölunda Oldtimers detsamma. Tekniken finns där och med bra tryck i passen blir det tempo. De gamla rävarna – som Patrik Carnbäck, Jonas Johnson, Jerry Persson, Terho Koskela och färske veteranden Anton Axelsson – kan det där. Det är lätt att stå sig slätt, men underbart att stå emot.

 

Coverboy.

Jag blev till och med omslagspojke till Kombispels tidning i samband med en intervju för två år sedan.

Står emot. 2020 motas fortfarande puckar. 53 år efter att allt började. nu med CCM-skydd.

Foto: ANDREAS THENG

Så varför då allt detta…?

Jo, för drömmarna om NHL från barndomen väcks till liv med rapporterna om 42-årige David Ayres inhopp i Carolina Hurricanes. Med två målvakter i matchen som skadades klev ismaskinsföraren in när halva matchen spelats. Åtta räddningar senare och ett Toronto som inte klarade av att utnyttja tillfället klev David Ayres av som en vinnare då hans lag vann med 6–3. Han som inte spelat A-lagshockey sedan 2015 blev hjälte. Vackert och som en saga.

42-årig debutant. David Ayres fick snabbt hoppa in mellan stolparna för Carolina Hurricanes i matchen mot Toronto. 

Om jag hade klarat det…? Nej, inte en chans. Men det hade varit fantastiskt.

NHL kan verkligen vara sagolikt men sådana här stories. För bara något år sedan klev revisorn Scott Foster, med meriter i ölligorna kring Chicago, in som reserv för Chicago Blackhawks. Även då vinst.

David Ayres är med sitt inhopp den äldste debutanten i NHL under pågående serie, ett rekord som har hållit sig sedan 1926.

Roligare än Henrik Lundqvists situation i New York Rangers, som jag skrev om här!

Tror jag fortsätter några år till!

Oldschool. Minnen från 70-talet. Foto: SIMON RÖNNBERG