Film:

JOKER

!!!!!

Brutalt bra. Joaquin Phoenix gör sin Joker skör och brutal i en dystopiskt tid.

Foto: PRESSBILD

Regissör: Todd Philips.

Musik: Hildur Guðnadóttir.

Foto: Lawrence Sher.

Klippning: Jeff Groth.

I rollerna: Joaquin Phoenix (Joker/Arthur Fleck), Zazie Beetz (Sophie Dumond), Frances Conroy (Penny Fleck), Robert De Niro (Murray Franklin), Brett Cullen (Thomas Wayne) med flera.

När Joker trädde in i den tecknade serien ”Läderlappen” blev han snart en så populär skurk att hans betydelse för hjälten inte kunde vara honom förutan. Joker var smart, elak, illvillig… men varför…?

När Todd Philips, som både producerat och skrivit manus, gör berättelsen om varför är det en dyster tid vi möts av. Tiden är inte kring Andra världskriget i ett sargat Gotham City där korruption, nedskärningar och klasskillnader skapar en kris som Läderlappen är satt att skapa ordning i då inte polisväsendet mäktar med. Där, där serien en gång startade.

Istället har Todd Philips flyttat handlingen till slutet av 60-talet, kanske i skarven av 70-talets början. Men utan Kodachrome, utan filter vare sig till linsen eller i skeendet framför Lawrence Shers utmärkta foto. Allt är brutalt nära. Gotham City är en spegel av New York då, en stad i regression och på väg mot en ekonomisk kollaps. De rika blir rikare, de fattiga allt mer fattiga, de utslagna än mer utslagna. Socialtjänsten går tillsammans med polisen på knäna, vardagsbrotten är i legio, klotter är förhärskande och smågangstrar och ungdomsligor skapar terror. Män attackerar kvinnor. Hus närmar sig rasrisk, hissar stannar för att, illa skötta, stånka igång igen. Råttor blir till superråttor.

I denna stad verkar Arthur Fleck med drömmar om att bli ståuppkomiker, men som livnär sig  som något slags vardagsclown. Det går så där. Det går så där med det mest i denna dovt dystra film med fokus på Arthur Flecks väg mot sin Joker.

Han är hårt ansatt av mental ohälsa, vårdas in spröda mor som drömmer om att bli räddad av sin forne arbetsgivare Thomas Wayne, som har sonen Bruce; hon skriver brev på brev utan att få svar. En fåfänga som går igen hos Arthur Flecks hopp om att slå igenom som komiker. Hur han dagdrömmer sig in i tv-värden Murray Franklins (lysande spelad av Robert De Niro) show för att där bli upptäckt.

Det går, även där, så där.

”Joker” är en film om en man på väg utför, men som i sitt fall är mer och mer beslutsam om att dra med sig de som skapar oförrätterna med i fallet i en våldsam spiral nedåt. Det blir en apokalyptisk resa, som visar hur Arthur Fleck – ofrivilligt – blir en talesman och profet för det sargade och orättvist behandlade folket.

Det är en film där det svårt att hämta andan, där det i ett kompakt mörker inte finns en strimma hopp eller ljus i en dystopisk värld på randen till fullkomlig kollaps. Även om Todd Philips bedrägligt leker med Arthur Flecks dagdrömmande för att ge sken av ljus och kärlek.

”Joker” är en hopplös film, en dyster, brutal och skoningslös film, som är lika intensiv – och märkligt vacker – som ett klassiskt grekiskt drama. I detta gör Joaquin Phoenix en stark, närmaste koreograferad insats i sin balans mellan att behålla förnuftet, jaga sanningen och sina drömmar eller att helt ge sig hän åt sin galenskap.

Mästerligt! Allt in i minsta och största detalj, Från skådespeleri till scener till storyn om Joker. Och nu vet vi varför…