Det kan vara nyttigt att emellanåt kika i backspegeln för att se vad man en gång siat i spåkulan. Som Allsvenskan och hur det skulle få för IFK Göteborg respektive BK Häcken, de två lag som representerar Göteborg i den högsta herrligan i landet.

BK Häcken har tippats högt, om än inte högst, i en räcka år. Det som Peter Gerhardsson och hans team tillsammans med BK Häckens ledning byggt upp har gett ett lag med stabilitet. Även om laget aldrig räckt till för toppstriden under efterträdarna Mikael Stahre och Andreas Alm.

IFK Göteborg har å sin sida visat på ett kaos i både lag, ledning och ambitioner. Illa valda riktlinjer, en ledning som sparkas lika ofta som tränare byts ut. Det skapar inte trygghet hos någon förening, allra minst i en av Sveriges största. Allra minst i ett lag som definitivt behöver det.

Men med Max Markusson, klubbdirektör sedan ett drygt år, har visioner skapats. Tillsammans med tränaren Poya Asbaghi, som senare av delen av förra säsongen fick överge sina ambitioner om ett spel som inte passade spelarna, fick förnyat förtroende och tillsammans med assisterande tränaren Ferran Sibila skapat en grund som gett fart, finess, försvar och flygande anfall. Visst, det har blivit att bita i gräset några gånger (läs Hammarby-förlusten med 2–6 på Swedbankarena nyligen). Men i övrigt har laget övertygat på ett sätt som överraskat. För inte kunde jag se det hända efter en medioker säsong 2018 och med den inledande förlusten på Eskilstuna.

Men plötsligt har både Blåvitt och BK Häcken var lag som retats en smula i toppstriden och skapat frågetecken, som nu efter sommaren alltmer rätats ut. Det blir en kamp om SM-guldet mellan Djurgården och Malmö med Hammarby som hot.

Delad poäng. Inga mål, men delad poäng blev det i derbyt. Foto: KAI MARTIN

Så när det då vankas derby i Göteborg är det med två lag som är avhängda toppstriden och som knappast heller kan sno åt sig någon chans till Europaspel.

Det gör nu inte så mycket. För ett derby är ett derby och BK Häcken har inte bara byggt upp ett stabilt allsvenskt topplag utan också börjat få ordningen på sin supporterskapar. Bortklacken tog för sig, fyllde nedre läktaren och var inledningsvis den som blygsamt hördes när IFK Göteborgs supportrar protesterade med både sin frånvaro och därmed också med sin tystnad i de föra tio inledande minuterna.

Spelmässigt brydde sig inte spelarna. IFK Göteborg drog i gång ett flygande anfall redan i den inledande minuten, som gav en hörna och som med bättre disciplin kunde gett något mer än det som rann ut i sanden. Men hemmalaget höll i taktpinnen.

Unge mittfältaren Emil Holm visade på både pondus i anfall och försvar, lyckades neutraliserar BK Häckens anfallshot i Paulinho under mer än 90 minuter. Under den första halvtimmen var det helt och hållet Blåvitts match och, utan att ha kikat på någon procentsats, skulle jag gissa på 70-30 fördel IFK i bollinnehav.

Men det är ju också detta med att komma in i boxen och där skapa något. BK Häcken har ett solitt försvar, som inte bjuder på några glipor. Till detta en målvakt av högsta klass i Peter Abrahamsson, den förre ÖIS-keeper som med råge ersatt veteranen Christoffer Källqvist. I slutet av halvleken får han också visa sin klass. Hosam Aiesh drar till från distans. Skottet stys på Gustav Berggren, som kan se göra en fenomenal tippning i ribban och ut. Detta i 43 minuten. Dessförinnan fick IFK-målvakten visa på klass då han snabbt gled ut och tätt täckte Paulinhos frilägesförsök. Lägg till att Blåvitt – undantaget Hammarbymatchen – trots rejält skifte i försvarslinjen har bra ordning innanför straffområdet och säkrar det mesta.

Så…

Det blev inte så mycket mer än så. Ett ribbskott till från Giorgi Kharaishvili efter en frispark strax höger utanför straffområdet.

Några diskutabla straffsituationer och eventuellt ett rött kort för Blåvitts mittback Kristopher da Graca i 30 minuten för eventuellt en frilägessituation.

Men…

Det blev ett mållöst derby med känslor och bitvis utmärkt fart och kvalitet. Delad poäng och därmed fortsatt placering i toppen av ingenmansland.