Dag två på festivalen Gården i Trädgårdsföreningen. Bästa förutsättningar gällande vädret denna Sveriges nationaldag. Kanske inte lika bra förutsättningar beträffande artistuppbådet på en festival som verkligen fått kämpa för att få dit en publik.
Nu skulle väl i alla fall göteborgarna hitta hit med Sarah Klang och Bad Cash Quartets återförening som lockrop.
Nå, dagen skulle bli lång.
Deerhunter lät lovande på papperet och kanske en orkester som gillade att spela rysk roulette med livet musiken som insats. Men Atlantabandet slogs av värmen och sångaren Bradford Cox flämtade alltmer gnällande om att han saknade fläktar (fans) och förstod nog aldrig det dubbla budskapet där inför den förvånande, om än glesa, fanskaran framför scen. Utseendemässigt kunde han i sin blåa overall och spektakulära glasögon varit en wannabe till Devo, men musikaliskt närmade sig bandet mer Strokes. Trots gnället var det en okej spelning, som kanske trots allt trivts bäst på en klubb.
Tagen. Bradford Cox i Deerhunter klarade inte värmen. Foto: KAI MARTIN
Det är ju något med britter och hetta. Det spelar liksom ingen roll vilket väder det är. De uppträder likadant oavsett. Så för punkslynglarna Shame från London var det fullt ös från starten och sångaren Charlie Steen är inte sen att bjuda in publiken. Det är energistinnt, musik som mal frenetiskt med spår från the Fall och Gang of Four, men alltmer Iggy Pops Stooges. En härligt energidrink när det behövdes som bäst med en basist som for omkring som ett irrbloss på scenen och med Charlie Steen utmanande publiken med både stagedive och promenad på publikens händer.
Full sula. Shame skämdes inte för sig. Foto: KAI MARTIN
Sarah Klangs 2018 var ju mer eller mindre en eriksgata från releasespelningen på Pustervik i årets början via succén under Way out West och ett utsålt Konserthus senare på hösten. Klart att det kändes som hon var ett givet dragplåster till Gården.
Överraskande blir det en publikflopp och om det var därför eller för att hon inte hittat någon ny energi efter framgångarna är svårt att sia om. Men den här spelningen famlade efter riktning och fart. Låtarna gled omkring med Sarah Klangs i och för sig fantastiska röst, men som här kändes fullkomligt vilsen.
Dags för nya utmaningar, kanske, för att få riktning på den framtida karriären. För den här spelningen var loj som en semesterdag i solgasset i mitten av juli.
Lojt och vilset. Sarah Klangs konsert var utan fokus. Foto: KAI MARTIN
Lorely Rodriguez försökte med sitt Empress of göra intryck, men lockade dels festivalens minsta publik och dels inte mig. Fel plats, fel sammanhang. Kanske i annan miljö där samplingar, keyboard, sång och rytmer bättre samsas.
The Sounds firar 20 år och har i Maja Ivarsson en av Sveriges starkaste scenpersonligheter. Det finns få utmaningar som hon går bet på och är ljuvt kaxig i sitt scenspråk. Dessvärre har hon sedan starten också varit en sångare utan kvaliteter på scen. Rösten kämpar ständigt efter melodins rätta tonläge, en kamp hon alltför ofta går som en förlorare mot. När musiken, eller arrangemangen, sällan hjälper henne att bottna i låtarna blir det än värre. Synd, men heller ingenting nytt. Dessutom en bokning som knappast publiken sprang benen efter sig för.
Sean Bowie har ett namn som förpliktigar. Men när han kliver in på scenen är det förvisso som en androgyn, men under namnet Yves Tumor. Musiken är svår att nagla fast med en funkig bas, en gitarrist som hämtad från Darkness och låtar som pendlar mellan det mesta. Återigen är denna konstellationen inte en dröm för en utomhusfestival. Ge mig det spektakulära en mindre klubb, så den galna glamouren och det extravaganta får rätt utrymme.
Så är det då dags för Gårdens final – och kanske också sorti, då det här knappast har varit ett evenemang som fått ekonomerna hos arrangörerna att jubla: Bad Cash Quartets återförening. Första spelningen på 14 år.
Bandet har repat, bandet har haft förhoppningar. Med medlemmarna som sedan länge lämnat tonårens sturm und drang och istället klivit in i något slags vilsen medelålder kan vad som helst hända.
Inledningen är magnifik. En total kraftansamling som detonerar. De tre startlåtarna – ”To bored to die”, ”Outcast” och ”Dirty days” – lovar en svindlande fortsättning.
Men det är precis som kraften rinner ur bandet. Tempot kroknar och låtarnas brännpunkt dunstar. Synd. Det blir därför en uppförsbacke mot finalen i det 40 minuter långa grundsetet.
Jo, visst, Martin Elisson är en skön entertainer som kan sina poser och är lidelsefull i sitt uttryck. Men är det inte så att Bad Cash Quartetlåtarna egentligen ligger en halvton för högt för honom så här 14 år senare…? Det är emellanåt en svår strid att pricka de högsta tonerna lite väl ofta.
Ändå. Jag gillar det här. Inte bara för nostalgin. Bad Cash Quartet hittade sin nisch någonstans mellan Broder Daniel och britpopen. Det finns starka melodier och varför stanna här…?
Bad Cash Quartet, låtordning, Gården 6 juni 2019
- To bored to die
- Outcast
- Dirty days
- Monday morning
- This night or next
- Dragqueen
- Heart attack
- Valentine
- Midnight prayer
- I care about you all
- Searching is killing me
- Amuse you (extranummer)
- Big day coming (extranummer)
kaimartinblog 
Tack-nästan så man var där
GillaGillad av 1 person