ÖdeGården

När Garden, festivalen, svepte in med sommaren och nationaldagen 2018 var det med the National och, till viss del Future Island, som toppnamn. Om jag inte minns fel landade det på en habil publiksiffra om 5000 och en lika habil dags färd mot natt med underhållning.

Garden har i år blivit Gården, en dag har blivit två och lika många scener. Dragplåster är Bad Cash Quartets återförening, Sarah Klang (inte illa med två lokala akter som toppnamn), the Streets och Tame Impala, fördelat på två dagar.

Men trots kraftig annonsering och marknadsföring verkar det ha varit svårt att sälja in festivalen i Trädgårdsföreningen under dessa student- och Summerbursttider. Rykten om frikostiga gästlistor och lättvunna tävlingar om biljetter florerar. Förvånade vänner som plötsligt befinner sig på området efter att de genom lyckliga omständigheter hamnat på en festival utan extra kostnad understryker ryktena.

Men festival är det likt väl.

Väl på plats står det klart att evenemangets utnyttjande av Trädgår’ns scen, som den mindre av de två scenerna, har blivit ytterligare en utomhusscen. Inomhus vankas istället, senare på kvällen, studentfest medagrande. Kanske är det helt enkelt av ekonomiska skäl som det blivit så, för ett hus fyllt av studentfirande genererar förstås en hel del.

Klart är också att Kali Ushis ställt in med kort varsel. Så lite områddande beträffande scenerna redan från start, alltså.

IMG_5544

Posör. Nick Allbrock, australiska Ponds ledare och sångare, tar plats på scenen i solen. Foto: KAI MARTIN

Jag kommer en bit in på Ponds konsert, ett band från Perth, Australien, som hamnat i den mest generösa av svenska sommardagen. Tar det intensiva dagsljuset och leder publiken, den rätt glesa, in i en värld av Mercury Revdoftande musik av ljuva, svepande melodier till snyggt rockorkestrerade arrangemang. Sångaren Nick Allbrock åmar och kråmar sig, växelvis mot bandet och publiken. En helt okej start för mig på festivalen.

Han kallar sig Mormor, heter Seth Nyqvist och är en sångare Toronto med falsett. Han skriver fina melodier och verkar trivas med det. På scen saknar han emellertid all utstrålning och framträdandet faller platt inför en publik som gör honom gemensam sak i oengangemanget.

IMG_5552

Utan engagemang. Mormor hade heller inte så kul. Foto: KAI MARTIN

Den amerikanske r&b-artisten Cautious Clay har ju ett namn som förpliktigar, eller åtminstone för tankarna till Cassius Clay (legendariske boxaren som sedan valde Mohammad Ali som namn). Uppflyttad på den stora scenen efter Kali Ushis avhopp har han chansen, men hans musik är knappast hårdslående effektiv. Snarare något med mjuka handskar där hans mjuka, ljusa röst möter elegant gitarrspel och växelvis saxofon- och tvärflöjtspel. Inte heller han utstrålar någon pondus och intresset slocknar snabbt – återigen inför en publik som är tätare en picknickeftermiddag i Trädgårdsföreningen vilken sommardag som helst.

Soft och utan kraft. Cautious Clay saknar sting. Foto: KAI MARTIN

Kanske kunde sydkoreanskan Yaeji få fart på fötterna. Men hennes dj-baserade musik höll förvisso takten och hade lockat förtjusta landsmän framför scenen. Men i övrigt var det knappast vågen som gällde efter ett framträdande med förinspelat från bakgrund till sång.

IMG_5556

Lockar inte. Förinspelat går bort. Foto: KAI MARTIN

Jag vet ärligt talat inte om Mike Skinners the Street någonsin varit i Göteborg. Men hans akt är en av programpunkterna jag har sett fram emot. Hans brittiska rap är mer av spoken word och hans ordstinnatexter följs av lika ordstinna mellansnack. Han har knappt kommit på scenen förrän han går av den, klättrar över kravallstaketet och möter publiken face to face. Stark start. Han jobbar med ett band som är följsamt och med den där väl valda balansen mellan brittisk arrogans, självförtroende och suveränt kunnande.

Det svänger, han får, efter envetet trugande, publiken på fötter. Men vinner inte helt min övertygelse om the Streets förträfflighet på scen. Kanske har tiden och orden runnit förbi, kanske är det istället Mumford and Sons som har rätt hipfaktor 2019. Men den duon var ju nyss här.

Jobbar intensivt. Mike Skinner i the Streets är en publikfriare. Foto: KAI MARTIN

Los Angelesbaserad Julia Holter är en artist som går sin egen väg både beträffande hur musiken skapas, framförs och hur hennes sång låter. Sättningen fiol, kontrabas, trummor, trumpet och keyboard lovar ju om inte annat just det. Allt infrias, men jag är inte in the mood för avantgardpop, även i dess snällaste form. Tydligen inte publiken, som ungefär som på Way out West hamnat i ölområdena.

Eget uttryck. Julia Holter tog i, men lockade inte. Foto: KAI MARTIN

Så var det kvällens grand finale, med Tame Impala. Även de från australiska Perth och delvis delande av bandmedlemmar. Soundmässigt en smula lika med psykedelisk rock. Att det var kvällens clue gick inte att ta miste på. Publiken hade nu slutit upp mangrant, men så var det också sju år sedan gruppen gästade Pustervik och Göteborg senast.

Starten är lovande, men snart försvinner gruppen in i en nonchalans parad med allt mer profillösa låtar. Resultatet blir en flock tråkmånsar som försöker gömma sig bakom illustrativa, psykedeliska projiceringar till musiken som vilset flyter omkring.

Tamt Impala. Foto: KAI MARTIN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s