Det låg förväntningar i luften och förväntningarna fanns banne mig med hela vägen in på plan. IFK Göteborg, som inledde precis så illa – resultatmässigt – som olyckskorparna kraxat, lyckades vända moll till dur. Har sedan premiär bara förlorat en match –  Djurgården borta – och har spelat fantastisk fotboll. Till och med då spelet inte är helt övertygande, som mot IFK Norrköping borta nu senast, tråcklar sig laget till sig en vinst.

Knappast något som någon riktigt trodde, vän eller ovän, om laget.

Men MFF, ledare av tabellen, är förstås en svår nöt att knäcka. Inte sedan 2009 har IFK Göteborg slagit Malmö FF på hemmaplan. Dags att bryta traditionen. Klart då att förväntningarna var höga.

Tänker på vägen ner på en kollega som jag hade under min tid som sportreporter. Av misstag hamnade jag för en öl förra fredagen på John Scott’s på Kyrkogatan. Hela stället var nedlusat av gaisare, däribland just han som jag tidigare har jobbat med. Nu hade han alltså kommit ut som Gais-supporter, eller snarare… under sin sejour som sportreporter fick han hålla inne med sina sympatier, vara neutral i yrket, men med ett stormande men kväst intresse inombords. Han var glad att slippa polityren. Nu var det förväntningar i luften, förhoppningar och sedan åkte laget på stryk mot Frej.

Jo, så kan det gå med förhoppningar. De kan grusas. Men inför mötet mellan IFK–MFF tänker jag ändå att det kommer gå vägen.

Gamla Ullevi är närmast fyllt till bredden. Jag hamnar hedersamt bredvid Bebben Johansson och hans fru Solveig, som sitter utan solskydd i den stekande solen. Men missa en match…? Aldrig. Han må vara blind, Bebben, men radion ger honom referaten och han insuper stämningen med sin närvaro.

Stängt. Patrik Karlsson Lanemyr kom aldrig till något läge mot MFF:s strikta försvar.

Foto: BOBBO LAUHAGE

Matchen…? Jo, i första halvlek hade motståndarna stor respekt för hemmalaget, som låg på fint, skapade löpvägar och spelade tätt på MFF-spelarna. Men det var i försvaret tillknäppt både gällande IFK och Malmö.

Inte förrän på tilläggstid hettade det till ordentligt med tre hörnor (två för MFF) och en rejäl målchans i den darrande slutminuten för Blåvitt.

I andra halvlek var MFF mer spelsuget. Hittade ytor ut på kanterna där utvisslade Sören Rieks utmanade på sin vänstersträcka. Samtidigt visar IFK Göteborg på en iver, bollskicklighet och ett jävlaranamma som jag inte sett på många år. Här slarvades väldigt få bollar bort och omställningarna var i legio. Problemet var då bara att MFF-försvaret var en solid mur, som inte gav utrymme för attacker i djupet. Lasse Vibes försök fångades upp. Likadant med Patrik Karlsson Lagemyr, Giorgi Kharaishvili och Benjamin Nygren. Det stångade sig blodiga, näst intill, i sina attacker som aldrig blev något av.

Räddande ängel. Ioannis Anestis stabil målvakt i IFK. Foto: BOBBO LAUHAGE

Men det var också det omvända. Förutom Sören Rieks jättechans en bit in i andra halvlek när han utnyttjar just sin vänsterkant och i yttre straffområdet skjuter ett distinkt skott i bortre hörnet som Ioannis Anestis vigt parera bort med hela sin längd. Egentligen enda gången som försvaret – Sebastian Ohlsson, Carl Starfelt, André Calisir och Victor Wernersson inte hittade balansen.

Ibland tenderar matchen att bli rena hawaiifotbollen med spel svepande från offensivt mittfält till omställningar och tillbaka igen.

Sebastian Ohlsson gör några löpräder i andra halvlek med flacka inlägg med fart. Hade IFK Göteborg haft en Henrik Larsson i toppform hade det varit perfekt. Två språngskallemål hade gett den hett efterlängtade segern.

Men inga mål blir det. Starkt av IFK Göteborg. Men samtidigt trist med en negativ tradition som håller i sig.

Så… Förväntningarna infriades inte. Å andra sidan blev det heller inte tvärt om.