Vacker och grym(t aktuell) saga

Teater:

FLICKAN MED SVAVELSTICKORNA

Ola Kjelbye

Grym. Emelie Strömbergs roll är plågsamt stark. Foto: OLA KJELBYE

Backa teater, från sex år.

Av: HC Andersen.

Regi: Rikard Lekander.

Scenografi/Kostymör: Kajsa Hilton-Brown.

Koreograf: Cecilia Milocco.

Kompositör: Christian Gabel.

Ljud: Simeon Hillert.

Ljus: Joakim Brink.

Maskör: Josefin Ekerås.

Videoprojektioner: Leo Raa.

I rollerna: Emelie Strömberg, Ove Wolf, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Ulf Rönnerstrand och Nemanja Stojanović.

Musiker: Stefan Abelsson, Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

”Flickan med svavelstickorna” är kanske sagomästaren HC Andersens allra sorgsnaste berättelse. Om den lilla flickan, fattig som få, i den sträng midvinterkylan försöker sälja svavelstickor för att få en ringa penning till sin försörjning. Det går så där. Det går riktigt illa. HC Andersen låter, utan omsvep, flickan dö.

När regissör Rikard Lekander nu gör en modern uppsättning på Backa teater är det inte utan att den får sin uppdaterade kontext. Han låter dessutom pjäsen blir som en stumfilm, där Bob Hunds trummis Christian Gabel stå för dramatiken med sinnrik musik framförd av de skickliga och mångfacetterad musikerna på Backa teater. Lägg till detta en scenografi och kostymering som i sin svartvita ton är sprakande och suggestivt effektiv. Det är en bestående intryck, med en ljussättning som är dov och fladdrig, som om det är livs levande stumfilm. Ett löpande (eller snarare gående) band ökar effekten ytterligare. Så ja, ”Flickan med svavelstickorna” är en se- och hörvärd föreställningen.

Ola Kjelbye

Stark scenografi. Foto: OLA KJELBYE

Men innehållet då…?

Jo, Rikard Lekander sviker inte originalet. Har placerat flickan i något slags uppdaterad dåtid som från ”Chaplins pojke” (just Chaplin dyker upp i en inte riktigt begriplig scen), där fattigdomen är skriande hos få och ändå går flertalet människor förbi med sänkta blickar efter senaste uppdateringarna på sina smarta telefoner.

Flickan, huttrande och sorge- och smärtsamt spelad av Emilie Strömberg, är med i hart när varje minut av den en timme långa föreställningen. Hon är utlämnad, ensam, frusen, drömmande, längtande, liten och ömklig och detta utan att yttra ett enda ord. Skickligt och känslosamt.

Förbi passerar människor komplett ointresserade av henne. Hon trampas på, blir slagen och bestulen på någon av sina få ägodelar, ser in i drömhem där längtan efter värme, mat, julklappar, omtanke är fåfänga syner som mer är deliriska än något annat. Så slutet är som slutet är. Grymt. HC Andersens saga skonar ingen. Inte Rikard Lekander heller.

I Göteborg 2019 sitter tiggare. Förbi går människor med sina blickar mot senaste uppdateringarna i sina smarta telefoner. HC Andersen skrev sin berättelse 1845. Fattigdomen är sorgligt nog lika aktuell nära 175 år senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s