Vardagen i vinterlandskapet

Jag har tagit en lång morgon. Ätit min frukost, som vore det helg – te, två ostmackor av stenåldersbröd från en av höstens resor till Danmark (de bakar bättre bröd där), yoghurt med frukt och müsli och två ägg. Läste tidningen. Plockat undan, diskat och insett att komposten bör tömmas. Går ner i källaren, får skotta mig uppför trappan ut till trädgården, tar med mig de verktyg jag behöver. För hushållskomposten inne blir till jord ut i den slitna, men fungerande Jurakomposten, ett slags tombola som förbränner utom när kylan slår till. Som nu. Det är stilla ute. Alldeles tyst. Trots att trafikleden smiter utanför kvarteret och staden omsluter från alla håll. Snön ligger kall, vacker, vit och skaren är skör när mina stövlar bryter den.

img_3628

Brustit. En gammal stol tjänar inte bra som klivpall. Foto: KAI MARTIN

Jurakomposten är frusen, luckan kärvar; jag vet det, det är så det är. Så därför lite verktyg för att separera den isade fukten, som fungerar som ett starkt limm när det är minusgrader. Jag håller på med tålamod, får använda en hink för att balansera komposten, som i sin frusenhet inte är balanserad – tombolan vill snurra runt i fel läge – och sätter den som stopp för att kunna få upp luckan. Det går till slut. Sakta bryter jag upp den och konstaterar att ena sidans kompost är till is, permafrost; den andra är tom och ska nu börja fyllas till sommaren är det mull till gagn för växtligheten.

Julens hyacinter slänger jag på trädgårdskomposten, bleka i färg och med torra lökar vilar de nu ovanför vintertäcket i väntan på att förmultna och bli en del av livets cirkel.

Går in, ger upp försöket med att få ordning på fågelmatsautomaten, ger det någon dag till och stänger kylan ute. Diskar komposthinken, läser mer tidning.

På golvet mellan matsal och vardagsrum står dammsugaren med ett grin. Hånfullt betraktar den mina misslyckade ambitioner. Den har gjort så sedan Tjugondagknut, då den senast fick tjäna sitt syfte. Men mer behövde städas än att slänga ut julen. Det har inte blivit så.

img_3627

Med ett grin. Dammsugaren pockar på uppmärksamhet med ett hånflin. Foto: KAI MARTIN

Vi har inte städat sedan innan jul. Desto mer har vi dragit fram och något plockat undan. Men det är så, med mitt utmattningssyndrom må det vara fem år sedan som den slog till med full kraft. Men i december, det minns hjärnan, det var då jag blev sjukskriven i månadens inledning 2013, kommer den tillbaka och jag får kämpa mig igenom den och sedan försöka surfa över jul och nyår för att landa i det nya året med allt vad pockande uppmärksamhet innebär.

Det är ingen katastrof. Jag får undan det vardagliga. Jobbar, kanske lite för mycket, tvättar, lagar mat, betalar räkningar, men sorterar inte in dem i pärmen som brukligt, och ser ändå hur allt läggs på hög. Jag andas, spelar min ishockey, älskas av Z och älskar henne. Jag lever livet, men ibland på lite lägre fart än tidigare. Å andra sidan, vilken fart ska man ha som 62-åring…? Jag vet inte.

I söndags gjorde jag ett reportage om en annorlunda filmvisning, i en sarkofag. Med locket över mig i denna kista föll ett lugn över mig, klaustrofobin var långt borta, men insikten om att mina dagar är räknade. Inget märkvärdigt, men livet kapas liksom allt mer tydligt.

Så sent på måndagskvällen ringer det. Min gudbror, ja, mina gudföräldrars yngsta barn, berättar med darrande röst att hans mamma har gått bort. Hastigt. Denna livfulla kvinna, energisk och vacker som få. Sprakande intensiv och aktiv in i mål gjorde hastigt sorti.

img_3629

En sista hälsning. Foto: KAI MARTIN

Julkortet jag fick i julas var den sista hälsningen från henne. Jag försökte nå henne på hennes födelsedag veckorna efter nyår, utan resultat. Det blev inget senare försök och nu är det försent. Hon är härmed förenad med sin man, min gudfar, och kanske, som min gudbror sa, sitter de tillsammans med mina föräldrar och dricker champagne och har det bra. Det är en fin tanke.

Hon fick inget traditionellt julbrev från mig. Ingen fick det. Orken fanns inte i decembermörkret; den räckte inte till annat än just till det som den räckte till. Ambitionen var att skriva ett nyårsbrev, sedan ett brev en bit in på året… en ambition som fortfarande finns, men är oförlöst.

Så av väntan och dröjsmålet blev intet. Nu är det försent och så kan det vara.

Men livet har har jag delat, minnen, resor, skratt och umgänge. Tack för alla pissmyror som du plockade av min rygg efter att jag som liten gömt mig i en myrstack under en kurragömmalek, ja, tack för allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s