Huset ligger uppklättrat på berget med milsvid utsikt över Göteborg. Vintersolen ligger lågt och sticker in som en skoningslös strålkastare, men ingenting som inte ett par rejäla gardiner kan skärma av.

Här har startat något som bäst kan uttryckas med arbete pågår.

I vardagsrummet musik. Trummor i ett hörne, keyboard och kontrollbord i ett annat vid ett skrivbord som för tankarna till Lettermans, framför teven gitarr, pedalbord och förstärkare, utspillda i soffan en bas eller två plus jag i den motsatta.

Vad är då detta…?

Porträtt av en artist i skapande. Foto: KAI MARTIN

1999 var jag inviterad till att sitta i en av jurygrupperna till Smask (Svenska Musikakademikers sångkåntest) och fick förutom förmånen att höra på djärva grepp på nyskriven, svensk schlager också möjlighet att träffa nya människor.

En av dem var Mattias Bylund, då musiklärare på Sam-skolan, en man med en utstrålning som befästes någon månad senare när jag var på Musikhögskolan för att bevittna och åhöra Pernilla Emmes elever göra avslutningskonsert.

Mattias Bylund satt som kapellmästare för orkestern och det svängde något kopiöst.

Jag hade vid denna tid börjat skriva musik som egentligen var mig fjärran, men som ändå lockade och utmanade. Ja, postpunkpoeten och tillika -sångaren gjorde låtar som plöjde i jazzpopfåran, den där med soultouch som Peter LeMarc, Mauro Scocco, Bo Kaspers Orkester, Orup… ja, Svante Thuresson och, skulle det visa sig, Lisa Nilsson.

Men ensam på min kammare med ett piano som medel var ju visionerna väsentligt större än så. Låtarna hade börjat samlas på hög och jag hörde i min skalle något mycket mer än mitt trilska hamrande på instrumentet.

Med Mattias Bylund framför mig formulerade jag tanken, som i ”Tjuren Ferdinand”, att ”Honom ska jag ha”.

Men hur trevlig han nu var hade jag en så stor respekt att jag inte vågade fråga. Inte heller de gånger jag av en slump sprang på honom i samband med konserter före sommaren 1999. Men jag dristade mig trots allt till att säga, att jag ville träffa honom, men först efter sommaren, först efter att jag samlat mod.

Så rann sommaren iväg, en och annan ny låt skrevs och hösten kom. I oktober fattade jag mod, bjöd Mattias Bylund på en Kinakrog på Arkivgatan och öppnade mitt hjärta. I min portfölj hade jag tidigare demor, ett gäng texter samt i handen ett fång ackord till låtar som jag ville visa honom.

Vi åt, samtalade och han sa att han var intresserad, men ville lyssna först. Rimligt.

Vi tog oss upp till en sal i Musikhögskolan där vi kunde spela kassetterna och några av låtarna på piano. Han sa ja, men också att han inte hann. Men han skulle höra av sig.

Det skulle visa sig att han satt som kapellmästare för Mölndalsrevyn. Det skulle ta sin ansenliga tid fram till mars 2000. Tiden gick och jag lätt den bero. Så i början på mars får jag ett meddelande om att han bokat studio, musiker och tekniker den 30 mars ute på Björkö.

Jag var stum… och förväntansfull.

Så torsdagen, den sista i mars, den som också skulle bli den första 30 mars på 2000-talet. Jag tvekade på min kapacitet, tog 245:an ut till skärgården en kulen, bister vinterdag, parkerade nere i hamnen och ovanför hamnskjulen låg studion med Karl Gunér, som en av ägarna och för dagen/kvällen tekniker. I studion var verksamheten i full gång: Magnus Sjölander på trummor, Michael Engström på bas, gitarristen Lars Granath och, förstås, Bylund själv på keyboard. Det blir fem låtar som spelas in i rask fart, strax innan sju är grunderna lagda, musikerna plockar ihop och tackar för sig; kvar är Bylund, Gunér och jag. Ytterligare pålägg görs, keyboard och, självklart, sång. Halv tre är allt mixat, i min hand har jag en cd som glöder. Vi ringer färjevakten för att komma över och jag kör i eufori hem.

Jag kan knappt sova, är ändå uppe med mina familj som lystet och nyfiket tar del av min musik. De är entusiastiska, lillkillen, då nyss fyllda sex blir förtjust i särskilt en låt, som han vill höra om och om igen. Jag är lycklig.

I september åker vi ut igen, nu för fler låter. Lars Granath har ersatts av Stefan Ekstedt och mitt självförtroende har stärkts. Det låter fantastiskt.

Det blir några spelningar: Jord, Stora Teaterns utomhusscen och jag och Mattias Bylund gästar Slottsskogsscenen i något arrangemang som jag tror att Karin Klingenstierna höll i… Blå timmen, kanske.

2003, plötsligt. Jag har besvärat Bylunds hemmastudio med ett bombardemang av låtar, som han tvingats spela in i sin hemmastudio på Torkelsgatan i Lunden. Men den sommaren återkommer han inte. Jag bidar min tid, med vetskapen att han har otroligt mycket att göra. Så ringer han. Jag sitter på mitt jobb vid Järntorget.

”Jag kommer förbi. Jag har demon klar. Kan du komma ner? Jag har bråttom.”

När maestro talar lyder man. Jag springer ned för trapporna, in glider hans svarta V70 med tonade rutor och som i en knarkaffär hastigt avklarad åker rutan ned, handen sträcks ut, jag tar emot den brända skivan (ja, det var så man gjorde efter kassetterna och innan de sända filernas tid) och säger tack när bilen drar iväg i hast.

Jag rusar upp på redaktionen, sätter på CD:n och lyssnar med hörlurar på hur han har producerat musiken, lagt på kör med hustrun Anna Bylund, bas, gitarr… Det låter enastående. Som på riktigt. Jag ringer och säger ”Vi gör en skiva!” och han svarar ”Jag visste det.”, där jag kan ana ett leende.

2004 i december ”tävlar” vi om vad som ska komma först. Annas och Mattias förstfödde, min vän Garths död eller albumet ”Sol på svenska”. Barnet kom först, skivan sedan och först några månader senare avled min vän efter en lång tids sjukdom.

Det var en period av glädje och smärta, stolthet och sorg. Skivan kom strax innan jul och jag gick runt till grannar och vänner och sålde den. Jag skickade så småningom ut den till  P4-kanaler runt om i Sverige, men recensionsex…? Nej, jag ville stå fri som den nöjesskribent på GT jag var. Inget kotteri. Vill någon skriva om den, fine, men köp den; det ville ingen av mina kollegor. De hade väl inte så bra lön eller också var nyfikenheten inte så stor.

Titeln ”Sol på svenska” har sin förklaring. Jag hade under 90-talet en diskussion på en nattklubb med en radioprofil om soul, den svenska med Lisa Nilsson och Eric Gadd var i fokus, och han hävdade att ingen från Sverige kunde sjunga soul. Jag käftade emot. Men då min musik ändå, delvis, hamnade kölvattnet av denna genrer ville jag inte förhäva mig. Travestin på Jan Johanssons ”jazz på svenska” fick bli ”Sol på svenska”, inte soul, men när och inte utan själ.

Vi hade releasekalas dagen efter att Garth hade gått bort. Jag tvekade länge om jag skulle genomföra spelningen på Jazzhuset, men valde att köra, placerade ett bord snett nedanför scenen, lät en öl stå där som skulle ha varit Garths plats; han fick sin hyllning, jag fick mitt releasekalas, som jag är övertygad om att han skulle vilja ha varit med på och att jag hade. Några veckor senare sjunger jag en egenkomponerad låt på hans begravning, ”Leavin'”, om att lämna för någonting annat.

Livet tog sina törnar och någon skilsmässa och en massa år senare ser allt annorlunda ut. Mattias Bylund prisades som arrangör 2016 och fick en Grammy  vid galan i Los Angeles för sitt arbete med Taylor Swift. Han har mängder med uppdrag från Max Martingänget, där en av hans elever från Sam-skolan ingår. Kai Martin & Stick! gör under året albumcomeback med [utan titel], stolt och stark musik som kritikerkåren, så när som på Gaffa, GP och Nöjesguiden undviker (tacksam att vi står över det).

2013 hjälpte han mig, efter att vi inte jobbat ihop sedan 2006, med ”Roberts requiem”, som spelades på min pappas begravning. Ett stycke musik jag inte trodde jag kunde göra. Klassiskt, på gränsen till barock.

Men ur mina nya, fantastiska relation med Z kommer ingen musik. Hon är ledsen för det, jag har försökt och tänkte, att om jag startar ett nytt soloalbumsprojekt så kanske låtskrivartarmen retas. Det har inte gått så bra.

Däremot har Bylund återigen tagit emot mig med öppna armar och ordnade i sitt vardagsrum, ovan- och inledningsvis nämnda, för en session med Michael Engström, bas, Magnus Sjöqvist, gitarr, och Miko Rezler, trummor, plus Bylund som maestro, tekniker och keyboardist.

Session i vardagsrummet. Foto: KAI MARTIN/MICHAEL ENGSTRÖM

Jag har frågat hur många låtar kan vi kan göra och han säger bara ”ös på”. Jo, tack. Jag skickade väl 20 filer till honom. Det mäktade vi inte med. Men under inspelningseftermiddagen bränner vi av ett dussin, eftersom det uppstår feeling. Som maestro Bylund säger ”Nu har vi till ett album!” och musikerna är dedikerade, jag smickrad, och när de i sina referenser bäddar in bland andra Joni Mitchell och utbrister förtjust ”ah, 80-tal” eller ”oh, 70-tal”, så slår jag blygt ned blicken. Det blir spännande, det här.

Nu återstår mycket jobb, arrangemang som ska göras, gitarrpålägg, keyboard, stråkar, blås och sång med kör. Men stenen är i rullning. ”Sol på svenska” ska få ett syskon. Oklart hur lång tid själva grossessen tar.