Charmen med JVM i ishockey är inte alltid spelet i sig utan snarare att skeendena i matcherna kan växla. Välspel kan skifta till katastrof på noll sekunder, det som skenbart ser ut som rutin och mognad kan med ett felbeslut vara resultatet av omognad och brist på omdöme.

Nattsudd. Finland vann välförtjänst JVM i natt.

Självklart. Det är ungdomar det handlar om. Killar födda -00 eller senare. Ändå ställs kraven på dessa unga elitspelare högt, ja, lika högt som förväntningarna. Egentligen märkligt, med tanke på att ett lag sällan ser likadant ut från ett år till ett annat och att de bästa talangerna oftast försvinner till högre spel (läs NHL), som Rasmus Dahlin (nu i Buffalo).

För junior-kronornas del var förra årets skuffelse med förlusten mot Kanada en morot i sig. I grundspelet fanns det mycket kvalitet i spelet, men sällan sett över 60 minuter. Det var också det som skulle komma att straffa sig. Förvisso 47 rakar gruppspelsmatcher utan förlust, men med tendenser i de två sist spelade i gruppen mot USA respektive Kazakstan som väckte farhågor inför kvartsfinalen mot Schweiz.

Där gick också laget på pumpen, fick aldrig igång sitt eget spel, fastnade i schweizarnas disciplinerade offensiv och försvarsspel, och klarade aldrig att diktera villkoren i matchen. Möjligen låg magsjukan och lurade, den som gick hos delas av laget, i antingen tarmar eller hjärna. Men prestationen var klen och fantasilös på ett sätt som juniorkronorna inte visat tidigare.

Men framförallt i JVM är resultaten mellan två jämna lag ett lotteri. Som när Finland sensationellt slår ut Kanada inför hemmapubliken. Stor underhållning, men också ett sanslöst flyt för finnarna. Inte bara för kvitteringen med knappa minuten kvar på en situation som gav maximal utdelning på minimalt utrymme. Utan också för dramatiken med det avgörande målet i sudden då Kanada har chansen med öppet mål, som går till spillo på grund av en klubba som går itu och Finland i den påföljande kontringen avgör tillställningen.

Så också i finalen, som böljade fram och tillbaka i högt, närmast galet tempo. Skönspel? Inte ett dugg. Men detta galenskap till spel är charmigt och med två storspelande målvakter. De som får agera i vid förvirrade, chansartade situationer som jag inte avundas dem.

Det blir Finland som drar det längsta stråt. Laget som vuxit sig starkare ju längre turneringen pågått, men som också har haft det välförtjänta flytet som gjort att det kunnat besegra två stora hockeynationer.