En strålande stjärna på Nef

Musik:

PERNILLA ANDERSSON

!!!!

IMG_3214

Varmt och nära. Pernilla Andersson är personlig, underhållande och bjuder på en fin stund på Nefertiti. Foto: KAI MARTIN

Nefertiti, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Hennes varma humor övervinner allt.

Sämst: Nej, inte ikväll.

Fråga: Tar Pernilla Andersson verkligen rast vila nu efter julturnén?

Vi som följer Pernilla Andersson på Instagram och Facebook får ta del av hennes livsresa. Den med 5-årige sonen Sixten i ena handen och pappan, den av alzheimer drabbade, i den andra. Det är en på samma gång vacker och smärtsam promenad.

Hon använder sig av den då hon skriver sin musik och har på de senare åren blivit personlig på ett sätt som gör att det inte går att ducka för hennes låtar.

På Nefertiti, dit hon äntligen kommer efter att i långt, långt tidigare bara varit gäst, gör hon sin sista spelning på julturnén. En spelning som inte omfamnas av någon trötthet, utan mer av värme, innerlighet och lust att tala, sjunga och spela. Det är vackert.

Hon gör konserten till lika delar stämningsfull och till något slags KBT-samtal, där hon vädrar sina trauman. Men trots öppenhjärtigheten finns där hela tiden en stor dos humor, där dramat tenderar att tippa över slutar det alltid med ett skratt.

Hon är bra på det. En balansakt inte många klarar. Att vara så privat, men ändå hamna på den allmängiltiga sidan och få alla att förstå att det handlar om dig och om mig.

Musiken är nedskalad: keyboard, gitarr, bas och trummor plus sång, förstås. Det är naket, finstämt arrangerat och både lidelsefullt och svängigt. Hon kan det där, uppfostrad i musikermiljö och dessutom i faderns studio som odlat hennes producentskap. Hon öppnar kalenderluckorna till sina referenser, som Cornelis Vreeswijk, vars ”Jultomten är faktiskt död” hon spelar. Och, kanske, otippat Yngve Stoors ”Sjömans jul på Hawaii”.

Men framför allt är det hennes musik, mycket baserat på finstämda ”Vintersånger från Garbo”, som speglar hennes vardag, där citat är hämtade från samtal med både sonen och fadern. Med Pernilla Anderssons berättande mellansnack blir låtarna berikade, får kraft och lyfter än mer. Helt enkelt för att de har något att berätta. För berätta, det gör Pernilla Andersson med ett hjärta som bultar varmt och ömt.

Det har hon inte alltid gjort. Hon berättar under konserten om vårt första möte, när vi träffades på Panorama hotell för en intervju för GT (inte Kvällposten, som hon säger) 1999 i samband med hennes första album. Det som jag senare gav fyra getingar i betyg, något som fick henne så förtjust att hon beställde blommor som kom till mig. Vilket jag å min sida blev förtjust för. Men de åren och en bra stund framåt var hennes integritet stor; hon pratade gärna musik, men inte känslor eller privatliv.

Nu gör hon det. På sitt vis. Det blir så mycket bättre än någonsin en intervju med pockande frågor.

Därför blir också spelning på intima Nefertiti en rörande, berörande och varm konsert, med skratt och en och annan tår.

En kommentar

  1. kjell selander · december 13

    Du gör en verkligen nyfiken.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s