Farten i slowmotion på isen

När man spelar ishockey på den nivån som jag gör (rekreationshockey, nu mer med något gästspel på träningarna med gamla division 4-klubben IK Raid) så går det inte fort. Kanske inte i slowmotion, men ändå är ju tempot av självklara skäl väsentligt lägre än på elitnivå. Inget konstigt med det.

IMG_8413

70-tal. Masken, plocken och stöten är från 70-talet. Jag är från 50-talet.

Bilden är tagen 2016. Foto: SIMON RÖNNBERG

Jag älskar ishockey, Tittar mycket på sporten och beundrar den skicklighet som spelare, men framför allt målvakter besitter. Kontrollen, fokuset, förmåga till att läsa spelet, hitta pucken och, kanske, framför allt, de reptilsnabba insatserna med plockhandsken.

Nej, jag har aldrig varit där, men har naturligtvis lärt mig under årens lopp efter mer än 50 år på isen. Jag har spelat från division 5 upp till division 2 (den gamla tvåa, som då måste ha varit den tredje serien i Sverige). Mött tonvis med spelare och puckar, varit usel och har varit fantastisk.

Genom Facebook har jag lyckats knyta kontakt med min tränare från 70-talet, han som såg något i mig, som backade mig och gav de första väsentliga råden då jag gick från vilsen gymnasiekille med drömmar om bravader på isen till att faktiskt genomföra dem; åtminstone då och då. Han kan fortfarande fråga om det är så att jag är snabb i närkampsspelet och usel på långskott och ja, så är det. Men jag har ändå blivit väsentligt bättre på just den senare detaljen.

IMG_8599

Tröttsamt med kul. Bilden är taget i samband med ett reportage i tidning Magasinet Kombi som kom i december förra året. Foto: PATRIK OLSSON

Ishockey går snabbt egentligen på vilken nivå som helst, men i SHL, KHL, NHL eller några av de toppligor som finns i Schweiz, Tjeckien och Tyskland går det undan på ett sätt som är svårt att begripa.

Där ska ju nu inte jag husera, även om jag i något slags inbilskhet undrar hur jag skulle ha klarat mig med ett stabilt försvar och spelar som jobbar över hela banan. Det är ju inte riktigt så nu och det är ok. Hockey är kul, även om jag surar över en förlust, men kanske mest över min dåliga insats då de inträffar med jämna mellanrum. Men mest är jag innerligt tacksam att jag som 62-åring fortfarande kan spela och att jag gör det ofta. För det kan handla om tre till fyra gånger på is i veckan.

Som sagt, farten är inte alltid så hög. Men ibland får jag smaka på den. Som när jag får ynnesten att bli inbjuden i Kungälv Oldtimers, när välutbildade spelare vet att pucken går snabbare än spelaren, där distinkta pass sitter (oftast) på bladet och där skotten kommer raskt och koncist. Några av spelarna har spelat på en hög nivå och med det kommer överraskningar och oväntade moment. Oerhört roligt, men svårt.

IMG_2739

Ynnest. Spela med Frölunda, även om det är oldtimers, är stort. Foto: KAI MARTIN

Jag har också glädjen att emellanåt få spela med Frölunda Oldtimers, som stoltserar med ex-proffs som Patrik Carnbäck och Jonas Johnson. Jag har hängt in där någon gång då och då de senaste åren, inledningsvis spänd, men allt mer avslappnad. Det är en tuff min lustfylld miljö. Röda mot vita är prestige, vinnarskallen tas på ungefär samtidigt som hjälmen, på isen är det vinna, ingenting annat.

Men det är ju det här med tempot. Visst, det går fortfarande undan när spelarna väl bestämmer sig. Däremot är skotten vassa, välplacerade och dribblingarna underhållande och svårlästa. Med andra ord alltid en tuff uppgift för en målvakt i lag som satsar enligt devisen anfall är bättre än försvar.

När jag igår blev inbjuden var det emellertid en viss skillnad. Anton Axelsson var med. Den 32-årige före detta spelaren var tvungen att lägga karriären på hyllan för två år sedan på grund av skador, men hade halvåret innan varit med och bidra till Frölundas senaste SM-guld. Han åker självklart inte lika fort som då, men farten! Oj, oj, oj. Det går undan. Visst sätter han sina kassar, men desto mer glädjande för mig är att jag räddar mer än vad han gör mål. Som när han kommer som andra man i ett två mot noll-läge, får ett pass i sidled och skjuter. Att jag hinner med från höger till vänster ska jag vara stolt över, men än mer att jag är där med armar och ben. Så när Anton Axelssons skott träffar klubbskaftet och ut är det för att det trots allt finns en viss snabbhet i den gamle gubben. Fåfängt slickar jag i mig hans kommentar efteråt ”Herregud, vilken save!”. Men jag låtsas inte om det utåt, men växer stolt inåt.

IMG_2214

Bakom masken. Foto: KAI MARTIN

Jag lyckas med mycket annat också, men armar och ben kroknar förstås efter hand, för det är att göra i en timme och tjugo minuter med lite tid över för att hinna dricka.

Att vita, som jag spelade med, vänder rödas offensiva inledning och 4–0-ledning till vinst, så småningom, stärker ytterligare. Det plus alla räddningar jag fick göra i en miljö som jag knappast trodde att jag skulle komma att tillhöra.

Men… det ska vara gott att leva och så är det. Fantastiskt jobb, spelningar med bandet, ishockey flera gånger i veckan, ett enastående liv med en enastående fru, en underbar familj. Sa jag att jag är bortskämd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s