En vinnares ansikte

Så är det över. Jag försöker sätta mig in i hur det är att förutom förberedelser för en säsong som elitidrottsman dessutom ska addera en säsong med spel i det lag man tillhör, eventuella matcher i Europa League eller Champions League (som i sin tur blir fler ju bättre det går) och dessutom ska spela ett VM. När man sedan med sitt landslag går vidare från gruppspel och därefter vinner match efter match för att slutligen stå vid en final… den anspänningen, den längtan efter att få spela, men också känslan efter att allt är slut; vinnare, förlorare; tomheten; euforin?

IMG_0818

Vinnarens ansikte. Antoine Griezmann tappar det efter vinsten.

Vi fick se ett Frankrike som vårdade sin disciplin med ett stringent försvarsspel och med en för laget lyhörd Pogba, som slet på ett sätt som jag aldrig tidigare har sett. Griezmann vände och vred med sin kreativitet när laget väl vände. Mbappé, 19-åringen, hotade med sin speed och fantasi. Llori gjorde under VM avgörande räddningar (men i finalen ställdes han aldrig inför några svåra prov och lyckades ju drälla in Kroatiens reducering), Och så vidare. Det var musketörer – alla för en, en för alla – i en försvarsstrategi som få lyckades rucka på. Inte en förlust i VM. Bara Argentinas desperat forcering på slutet i åttondelsfinalen skapade oro, men bastiljen höll. Så färden mot VM-finalen blev kontinuerlig.

Det blev en fortsatt fotbollstaktisk triumf. Kreativa kroater mot väl formerade fransoser.

När väl slutsignalen ljuder har Frankrike fått mål på en tveksam frispark, som gav ett självmål, och en straff som likaväl kunde ha kvittat. Totalt 4–2, ett fantastisk slutresultat i ett världsmästerskap som överraskat och underhållit, men där det mest försvarsinriktade laget knep triumfen att lyfta pokalen. Samtidigt gör laget 14 mål på sina sju VM-matcher.

Kroatien…? Det har varit laget som slagit ur underläge gång efter annan, som vänt och vunnit, så åkt på stryk hängandes mot repen, men punchiga lyckats kliva ur matcherna som segrare. Det har varit härligt att se och laget har haft en enorm mental styrka, som slutligen ebbade ut. Dessutom har i stort sett samma lag spelat i alla matcher, vilket, med min inledning i perspektiv, har slitit hårt.

Ändå… att vinna ett silver är förnämligt. Någon gång landar den känslan.

För Antoine Griezman var det tydligt; hans anspänning i finalen, hans långa säsong var till ända. Allting släppte och bara tomheten finns kvar, som så småningom ska fyllas med stolthet.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s