Fars:

PILSNER & PENSELDRAG

!!!

Roande trio. Jojje Jönsson, Anna Carlsson och Claes Månsson vet att underhålla. Foto: BO HÅKANSSON

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Publik: Fullsatt.

Bäst: Mikael Riesebeck är fenomenal.

Sämst: Första akten släpar sig fram.

Fråga: Kan en solig juliafton vara mer optimal som för utomhusteater…?

Med: Jojje Jönsson, Ing-Marie Carlsson, Mikael Riesebeck, Lars Väringer, Claes Månsson, Per Holmberg, Anna Carlsson, Siw Carlsson, Ola Hedén och Karin Bergquist.

Regi: Ulf Dohlsten.

Manus: Gideon Wahlberg, bearbetat av Lars Classon och Jojje Jönsson.

Sångtexter: Anna Carlsson, Ing-Marie Carlsson och Jojje Jönsson.

Scenografi: Marianne och Peter Dillberg.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Det kan ju inte bli bättre. När Vallarnas friluftsteater tradionsenligt håller premiär är det definitivt sommar. I år lite extra så, faktiskt, med ett väder som bjuder på sitt mest strålande leende. Bästa möjliga förhållande för underhållning, alltså.

Förra årets uppsättning med Nils Poppes Fabian Bom i centrum har den här säsongen återvänt till mer traditionell sommarfars. Denna gång baserat på Gideon Wahlbergs ”Grabbarna på 57:an” från 1935, uppföljaren på succén ”Söderkåkar” tre år tidigare.

Med andra ord Vallarnas epicentrum av nostalgi och tidlös folkhems- och brännviksromantik.

På 57:an bor en sorglös samling människor med målarmästare Oscar Dahlberg (Lars Väringer) som både uppdragsgivare och något slags portvakt i idyllen. Gamängerna och de sammanboende ungkarlarna Fabbe Carlsson (Claes Månsson) och Vicke Vallin (Jojje Jönsson) tjänar som målare utan större iver i sitt nit. Både förtjusta i sångfågeln och husan Vivan Bengtsson (Anna Carlsson), gårdens solstråle väl medveten om sin förmåga att tjusa. Men också med en längtan att få bli en professionell sångare.

Så hyresvärden, den hotande kapitalisten Jocke Lundberg (Mikael Riesebeck), inledningsvis nykterist men med en rasande fallenhet för en grasserande förtjusning i rusdrycker. Till detta olycksfågeln Gösta Dahlberg (Ola Hedén), som förlorat tjänst och anseende i den stora depression och nu bor med sin mamma Sofie (Ing-Marie Carlsson) som försiktigt förtjust uppvaktas av målarmästarens dryckesbroder Ludde Blomquist (Per Holmberg). Den nya hyresgästen, den som fågelskådare förklädda journalisten Greta Söderlund (Karin Bergquist) anländer, precis som den rika släktingen till målarmästaren Malvina Sörenstam (Siw Carlsson).

Ur detta kan man alltså ana förvecklingar i kärlek, svartsjuka, utanförskap och taffligheter. Något som alltså Lars Classon och Jojje Jönsson fint skruvar till av Gideon Wahlbergs förlaga med extra mycket musik med främst Anna Carlsson i fokus, men också parhästarna Jojje Jönsson och Claes Månsson.

Underhållande galenskap. Mikael Riesebeck, liggande, är lysande – här i sällskap av Karin Bergquist och Ola Hedén. Foto: BO HÅKANSSON

Men det är dessvärre ingen större fart i första akten. Som om krattandet av manegen för att försöka förklara historien ligger i vägen. När så andra akten drar igång är det ett sammelsurium av händelser där Mikael Riesebeck plockar poäng efter poäng. Här skapas kittet inte bara i historien utan också för ensemblen, som spelar mer tillsammans och elastiskt skapar humor av minsta mimik.

Här kommer alltså de förlösande skratten och Mikael Riesebeck, tillsammans med sina spelkollegor ”studsar alldeles rätt och är ju hela världens solkatt. De klättrar uppför trädstammarna, ut på grenarna, bankar liv i ekorrarna, förvandlar dem till såpbubblor och skickar dem i glädjebubblor hela vägen runt kosmos…” – för att citera och travestera Radiosportens Christian Olsson från Sverige–Mexikomatchen nyligen.