Teater:

GLÄNGTAN

Glängtan ut ur skogen. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater, Göteborg.

Från 7 år.

Av: Stefan Åkesson, inspirerad av Peter Wohllebens ”Trädens hemliga liv”.

Regi: Lars-Eric Brossner.

Koreografi: Cecilia Milocco.

Scenografi/kostym: Heidi Saikkonen.

Maskör: Helena Ekenger.

Ljus, ljud och hologram: Niclas Erikcsson.

Med: Gunilla Johansson Gyllenspetz, Stefan Abelssson, Barbro Carelius Hallgren, Josefin Neldén, Mats Nahlin och Ulf Rönnerstrand.

Backa Teater tar avstamp ur Peter Wohllebens populärvetenskapliga bok ”Trädens hemliga liv” om träds förmåga att kommunicera. Det blir en märklig inre resa om en vilsen jakt ut – ur vad.

Scenen är som en kameralins, som fokuserar ut och in. Som ställer skärpan, som berättar med humor och allvar, med lite läskigt och en dos ren och skär kunskap. Med dockteater parat med pantomiminspirerad koreografi blir det en fantasispetsad berättelse.

Ensemblen – sex på scen – håller sig tätt ihop, hör ljud, intrigerar, men har bara varandra i längtan ut ur skogen som de irrar i. Men vilket håll är det rätta och är det rätta faktaunderbyggt tillräckligt…? Jo, det är något av en ”I väntan på Godot” möter ”Vilse i pannkakan”, existentialism som surrealism som ska nå barn från sju år och uppåt.

Premiärpubliken, den unga och förvisso även den äldre, låter sig svepas med i den rymd som målas upp så skickligt på scen. Skådespelarna spelar mot varandra, men vänder sig också mot publiken i direkta anförande. Som om inte det räcker gör hologramscenerna att några av dem också spelar mot sig själva. Det är scenisk magi, som är effektfull.

”Glängtan” – en underbar lek med ord av längta och glänta – är inbäddad i mystik. Kanske emellanåt lite för mycket, för åtminstone jag får fler frågor än svar. Men som ögongodis är det en sevärd föreställning; med en mer förklarande inramning kanske ännu bättre.