Musik:

LALEH

!!!

Laleh säger hej till publiken. Foto: KAI MARTIN

Trädgårdsföreningen, Göteborg

Publik: 9300.

Bäst: Lalehs fullständiga frihet

Sämst: De som betalat biljett och pratar sönder en konsert.

Fråga: Hur kommer en Lalehkonsert låta om ett år?

De finns de som försöker göra anspråk på Laleh. Jag träffade nyligen en vän boende i Tidaholm som förklarade ”att i Tidaholm räknar vi henne som tidaholmare”. Det var ju dit hon kom först, som tioåring, till Sverige. Göteborg har definierat henne som göteborgare. Efter ”Bjuröklubb” försöker människor i Skellefteå gör henne till sin.

Men alla vet ju det, att Laleh är en fri själ, en irrande ande som slår ner sina bopålar där hon helst vill, där hon just för stunden mår bäst och får mest ut av det. Som just nu Los Angeles.

När jag träffade Laleh för första gången för drygt 15 år sedan var hon reserverad, men fullständigt fokuserad. Det handlade då om en turné tillsammans med Sorayas och Nabila hösten 2002. Inför intervjuer i samband debutalbumet två år senare var hennes integritet lika stor och nej, hon lät sig inte bjudas på något vid den där fikan på konditoriet på Axel Dahlströms torg. Reserverad, stark integritet, alltså. Och en sjusärdeles fokusering på vad hon vill göra och skapa. Det är fascinerande.

I hennes skapelse finns på samma gång något beräknande och en stor rastlöshet. Alltid på väg.

Det var ett tag som jag senast hörde och såg henne, faktiskt då jag var konferencier på Göteborgs kulturkalas och Laleh tillsammans med Göteborgs symfoniker skapade en magisk stund på jorden. För det är helt enkelt så, att viss musik gifter sig bättre med symfonikerna än andra och så är det med Lalehs musik.

Men det är mycket som skett sedan den 15 augusti 2014. Laleh har till exempel slagit sig ned i Los Angeles för att jobba med andra musiker.

Det, vill jag påstå, är den stora, väsentliga skillnaden på Laleh 2014 och nu, sommaren 2017.

Spelningen i Trädgårdsföreningen bjuder på en beatigare och mer elektronisk Laleh, utan att hon för en sekund tappar sig själv i musiken. Det är smarta arrangemang, lekfullt, emellanåt rent naivt, men samtidigt smart, improviserat, men mest stenhårt hållet – som Laleh själv. Hon ser sin publik, är förtjust i sin publik och bjuder den på kärlek med ett varmt, pulserande hjärta. Men samtidigt så håller hon så hårt i sig själv, att generositeten aldrig spiller över. Hon har ett kontrollbehov som både ger allt det fantastiska och hämmar det. För jag undrar vad som händer då hon släpper allt och bara låter sig bäras iväg av musikens kraft, möjligheter och publikens energi.