Ode över död man

Var människa sin historia. Samtidigt kan varje historia spegla en människa från så vitt skilda håll. Ingen mer sann än den andra, kanske, men av detta ljus från olika infallsvinklar sammanstrålar ändå de flesta till något som kan kallas helhet, det vi håller oss fast vid och som kreerar den människa vi minns eller den vi har framför oss.

Min far föddes 16 augusti 1924. En förlossning vi inte vet mycket om mer än att det var min farmor som gav honom liv. Vad vi också vet är att den man som vi kallat farfar inte var vår farfar; en annan man var alltså den person som låg bakom skapandet av pappa.

IMG_3165

Far, faster och farmor, kanske 1944.

Där finns en livshemlighet som det nystas i. Försiktigt lyfts det på lock, slås i böcker och försökt görs för att skapa en helhet av ett bristfälligt lagt pussel. Därute kan det alltså finnas släktingar som min släkt och jag inte vet någonting om.

Farmor dog med sin berättelse, men hon var ändå en god berättare i så mån att hon ständigt gled undan den till förmån för andra. En livslögn kanske några vill säga, men inte jag. Betänk hur det såg ut 1924, hon var några och tjugo och hade som många andra kvinnor blivit med barn genom ett sexuellt sammanhang som vi så här efteråt inte vet någonting om. Att bli med barn då, utanför äktenskapet, var en skam som inte gick att dölja. Men där männen ofta smet undan ansvar på den tiden gjorde inte min egentlige farfar detta; han tog på sig faderskapet, finns i kyrkböckerna. Relationen med farmor blev då aldrig beständig och om detta finns det alltså något som inte är berättat.

Min pappa växte upp med sin mamma de första åren, bodde med henne under ett år hos hennes släktingar i Berlin på Rathenower Strasse i Moabit, där jag våren 2013 var och kikade där de bodde och kände historiens tunga vingslag svepa över den trånga gården med de höga stenhusen som fortfarande stod kvar och skapade en både hisnande och skuggande klaustrofobisk känsla.

IMG_1623

En gård fylld av minnen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Av orsaker som alltså inte finns på pränt återvände farmor till Stockholm med sin telning, som blev utplacerad på några bondgårdar tills han blev stadigvarande hos en familj på en gård vid Arlandatrakten, alltså några mil från huvudstaden, fram till han var nio år.

Då hade farmor gift sig med den man jag kallar min farfar, och som alltid kommer vara det, och det väntar barn, min faster som kom till jorden i april tio år efter pappas födelse.

Det måste ha varit omtumlande för min pappa, som hade vuxit upp i ett kärleksfullt fosterhem, lärt sig om djur och natur, en kunskap han odlade hela sitt liv. Men han var ett barn och han visste vem som var hans mor, den tillhörigheten var viktig.

Det blev en bra förening, en familj blev till, om än på lite märkliga vägar med den tidens mått. Farfar, som var en fingerfärdig man, teknisk chef på både Operan och Dramaten, lärde pappa mycket och snart var min pappas stora intresse modellplan, som han byggde själv och senare kom att tävla i med sådana framgångar att han blev svensk mästare. Det lär fortfarande finnas en modell som han har gjort som är uppskattad bland entusiaster inom området.

Pappa började jobbas på tidningar, fick jobb på Handelstidningen i Göteborg, flyttade ner och kom som inneboende att hamna granne med mamma; han var då 23 år, som min yngste son är nu, och mamma blott 18. De blev snart ett par och av den relationen blev det så småningom både min syster (född november 1953) och jag (född i oktober 1956).

Vi fick de bästa av föräldrar och förmånen att leva ett liv som genom deras försorg fortfarande är det vackraste. Ja, de finns, som alltid, sorgkanter och fransigheter i helheten, saker som solkar ner, men inget är perfekt utan detta; det är så livet är, medgångar famnar motgångar och vice versa. Det gäller att hålla sig i balans genom detta.

Pa2

Sent 60-tal med de bästa.

Hur pappa gjorde det, vet jag egentligen inte. Den tidens generation valde ofta inte att dela med sig av de omgångar som fick den att vackla. Men visst kände jag av skälvningar, som oron då Handelstidningen gick i konkurs 1973. Men pappa fortsatte inom tidningsbanan och var också den som satte mig i den.

Men den största smällen reste han sig aldrig ifrån. När mamma blev sjuk fanns han för henne varje sekund, trogen och kärleksfull, omhändertagande och emellanåt lite krävande, som om han inte riktigt förstod hennes tillstånd. När hon dog hamnade han i ett slukhål, där han kämpade för livet och där vi, hans anhöriga som älskade honom mer än något annat, försökte dra upp honom. Det kändes nog som om vi ofta lyckades, men kraften i hålet var stort och i mars 2013 fanns det inte mycket motstånd kvar.

Av en man fylld av energi, fantasi, skaparglädje, omtanke, kärlek, vänskap började nu styrkan ebba ut. Precis som han inte förstod med mamma förstod inte jag med pappa, även om läkarsamtalet efter någon vecka på onkologin på Sahlgrenska gav på handen att det inte fanns något annat än att vänta på en tid som åt upp varje stund av hans kvarvarande liv.

Han hamnade så småningom på samma hem som mamma bott sina sista år. Personalen där hade verkligen älskat pappas närvaro och när de hörde om att han var dålig lobbade de för att de skulle få vårda honom. Men väl på plats blev de förskräckta, han en gång så livskraftig var nu blott en tynande skugga.

Jag besökte honom ofta och i en hysterisk tid av mycket jobb, familj och känslomässig tumbulens på arbetet (negativ) och med min Z (kärlek) var det viktigt att finnas för honom. Så gick det snabbt. Z: mamma gick hastigt bort efter en operation, slukhålet som fanns hade plötsligt gripit tag i en annan, men därför inte släppt taget om min far. Två dagar efter följde han och, det är ju det man vill tro, förenades med sin älskade hustru, min mor.

IMG_1503

Självporträtt 50-tal av Robert Löwen-Åberg

Det är fyra år sedan i dag, saknaden är fortfarande stor. Inte en dag utan en tanke på mina pappa eller mamma. Kanske nu inte i sorg, men i kärleksfullt minne och det är jag glad för, även om jag står med så mycket frågor som borde fått svar. Så som för varje människa som står kvar när någon annan går.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s