Kai Martin & Stick! kom med det epokgörande andra albumet ”Röd plåt” sent i april 1982.

Det kom snart att bli vårat mest bästsäljande album, men där försäljningskurva avbröts på grund av att presseriet inte kunde trycka fler då det hade fullt fokus på ett nytt Björn Afzeliusalbum, som skulle skeppas ut till massorna.

Nå, det var tv-program (läs ”Chrome 22), rikligt med recensioner samt en omfattande turné där vi spelade som minst inför 25 och som mest inför 40000.

Från turnépremiären april 1982 på Kåren i Göteborg. Foto: LAURI DAMMERT

Vi hade bemödat oss på ett sätt som få om ens något svenskt band gjorde på den tiden; introtape, triggad synt som löpte in i första låten ”Rör, rör, rör dig nu” från det nya albumet. Vi hade snyggt ljus, bra ljud och persienner som backdrop som reflekterade ljuset snyggt.

Men trots att vi upplevde en hausse så var det en knaper turné där omkostnaderna inte tänktes av inkomsterna.

Rubrikernas band maj 1982.

Sista spelningen var därför synnerligen viktig, den på Osloscenen Club 7, en klubb som startat drygt tio år tidigare och som huserade i Oslo konserthus källare.

Men… det uppstod ett problem.

Dagen innan avfärd 7 juni hade basisten insjuknat i vattkoppor. Med en feber gränsande till 40 var spelningen i farozonen.

Men han sa ”Vi kör”, proppades full med febernedsättande, stuvades in längst bak i bussen. Där fick han sova till ankomsten till down town Oslo där vi bar in honom till det intilliggande hotellet, blott något kvarter från Club 7.

Vi riggade, soundcheckade utan honom, strök i låtlistan och solen sken vänligt mot ett band som njöt av livet just då.

Hotellet var ett Oslos svar på Chelsea hotell, det anrika rockhotellet i New York som hyst så mången celebritet.

Kai Martin & Stick!-keyboardisten Tony Vibrato hittade en färdigladdad kanyl bredvid Gideonsbibel i lådan till nattduksbordet.

Ett par hade livlig sexuell aktivitet i amfetaminrus i en knarrande säng, där ljudet inte upphörde förrän den ljuva sommarnatten hunnit bli vacker, men både sömn- och drömlös morgon.

Innan dess spelning.

Vi hämtar vår sjuke basist. Ställer in ljudet en sista gång, placerar oss i logen som är mellan scen och publik, allt i väntan på att spelningen ska börja.

Folk kommer, det tätnar på framför scen. Intromusiken börjar och ”Rör, rör, rör dig nu” ska inledas med basens maniska, metalliska funkanslag format av postpunkens maniska, statiska upprepning.

Han är ensam på scen med sin bas, den triggade synten och ljuset.

Han står med ryggen mot publiken när vi andra klyver publikhavet för att kunna gå på scen.

Då vänder han sig om. Ansiktet är fullt av koppor, i pannan pärlar sig svetten, tungan hänger ute, anslaget, annars så rappt och distinkt, är trött och segt.

Vi lyckas genomföra spelningen.

Packar ihop, packar ned basisten i hotellsängen med feberdimmorna som sällskap, angör sedan Oslonatten för en svartklubb där festen inte tog slut förrän i sen timma, eller tidig.

Något försök till sömn innan den knirrande sängen från grannarna mitt emot hade tystnat.

35 år sedan idag.

Nedanför, under Oslo konserthus, låg Club 7, konsertställe där Kai Martin & Stick! senast spelade i Norge. Foto: KAI MARTIN