När ryggen krånglar och smärtan går från ländryggen ned mot vänster skinka och gärna också gör sig påmind i höften på samma sida… ja, då är det vila från hockeyn som gäller och det smärtar ju det också.

Nu är det kanske inte så konstigt att ryggen fick sig en kyss. Det var kanske förklarligt, men inte försvarligt att spela hockey fredag, lördag, söndag och måndag, då inkluderat två tuffa cupmatcher just lör- och söndag. Som om det inte räckte med det satt jag i bil t/r Gbg–Malmö för att jag helt enkelt inte ville missa Eggstone som så ljuvt förenades med Malmö symfoniker i en av de två konserter på lördagkvällen som jag hade biljetter till.

Nej, det är inte så käckt att sitta ned med en krum kropp, som behövde annan avslappning.

Och, nej, det är inte så käckt att utmana ödet med den där morgonhockeyn måndag morgon bara för att det har gått så bra större delen av säsongen.

Jag är ju inte 59 år längre.

Still going strong. Foto: ANDREAS THENG

Men… det är ju så kul då det är kul och det är kul allt som oftast, även då det går emot.

Kroppen och knoppen hänger hyfsat med och när jag dessutom letar upp arrangörerna för cupen och deras Facebooksida hittar jag beröm, som jag slickar i mig samtidigt som jag placerar det på väl valda delar av kropp och själ för bot, bättring och helande.

Kai Martin – måhända är han tunnhårig, men för sin ålder är han verkligen inte tunn på isen. Imponerande när man ser en kille på 60 jordsnurr täcka målet på ett så föredömligt sätt. Får för mig att han, åtminstone tekniskt, fortfarande blir bättre och spelar förvånansvärt ”modernt”. Imponerande, helt enkelt!
Utan att ljuga satt en ”gammal” 35-årig målvakt i sekket och tänkte ”det där kan jag ta till mig” vid flertalet ggr.

Jag hamnade alltså bland tre nominerade, varav det två andra var tre respektive fem år yngre än jag. Den yngste även han målvakt och en strong sådan. Det var också han som vann priset, inte konstigt då hans lag också var med och vann cupen.

Nu går ryktet om att jag lägger handskarna på hyllan, men det är en sanning med modifikation; jag slutar på isen med IK Raid, laget jag tjänat i 18 säsonger. Men jag kommer fortsätta med morgonhockeyn och annan motionshockey, som kan ge inhopp i restauranghockeyn på tisdag eller med Frölunda oldtimers.

Har IK Raid behov av mina tjänster kan jag tänka mig att hoppa in, men träna sena torsdagar och söndagskvällar… nej, tack, det räcker.

Min utrustning är ny, skaffade nya benskydd i höstas och nytt kombinat samt mask, handskar inhandlades i Kanada. Jag pallar några säsonger till och gillar att rädda, men blir fortfarande förbannad då jag tvingas släppa in mål. Jag tror det är en god egenskap…

Så nu på lördag, då IK Raid fyller 60 år, ja, då ska Kai Martin, 60 år, stå på isen då veteranerna möter nuvarande lag. Svårt att hålla sig undan, helt enkelt. Som på isen.