Mölndalsrevyn river om

Man kan ha sina krav på lokalrevyer och tycka vad man vill, men med detta sagt ska också insikten och respekten läggas till om vilket enormt arbete som dessa amatörer lägger ner för några veckors underhållning inför publik i starten av varje år.

Mölndalsrevyn, nu inne på sin 41 omgång, sliter vidare med dagsaktuella ämnen, nationella, lokala såväl som internationella. Denna upplaga, har inte mindre än 40 män och kvinnor legat bakom produktionen. Det handlar om ett jävla slit, det är inget att smyga med, och jag är fylld av beundran för dessa entusiaster som ihärdigt fortsätter år efter år.

Möln1

Hanna Johansson står på scen med bara några få

dagars repetition. En bragd. Foto: KAI MARTIN

Efter förra årets comeback i Möllan är det alltså dags för nya tag i samma trivsamma lokaler.

Som vanligt dras ensemblen inte bara med den stressiga jakten på friska idéer, utan också med förhoppningar om att få vara hela och rena till själ och kropp när väl premiären gjorts och fram till mars då föreställningarna är slut.

Det har inte alltid varit så.

Har det inte varit benbrott och hjärnskakningar är det något annat som kommit emellan. Förra året var det Conny Källström som fick ställa in och Kent Vickell ta över, han som i år suttit i regissörsstolen.

I år, med bara några dagars varsel, har rutinerade Daniel Pawholm tvingats kasta in handduken. In kommer producenten Hanna Johansson och ja, det är bara att lyfta på hatten. Sicken bravad att klara av det svåra numret att hoppa in i Pawholms kostym med sådan emfas.

Möln2

Hårt prövad ensemble roar. Foto: KAI MARTIN

Jo, det märks att årets uppställning är hårt prövad. Inte tu tal om annat, men det kommer ta sig när alla får andas ut och sedan pumpa friskt syre i de hårt spända lungorna.

Hanna Johansson blygs inte. Tur är väl det. För hon tar genast kommandot redan i foajén för att sedan, som ivrig dansbandsdrottning, kämpa om sin plats på scen.

Men i Mölndal är dansband inte välkomna och i en skön travesti på Facebookfenomenet ”Inte basist”, som i sin tur är en gliring till ”jag är inte rasist men…”, naglar ensemblen fast politik och humor med en lyhörd text, som gärna fått landa fler gånger under kvällen.

Möln3

Otrohet framför teven. Foto: KAI MARTIN

Här finns några rejäla toppar. Numret med otrohet gällande tittande på tv-serier är klockren och välskriven.

Det konservativa Mölndalsgänget som tittar på hus Mölndalscentrum förändras likaså. Galenskaparklass på det, inte bara för att ”Man ska ha husvagn” tjänar som melodi.

Eller allsången på Alberts torg mitt i smällkalla vintern där Tommy Körbergs ”Stad i ljus” blir självklara ”Stad i grus”. Pricksäkert!

Möln7

Måns blir kär i sin streckgubbe. Foto: KAI MARTIN

Hyllningen till Robert Broberg parat med samhällsaktuella ämnet om problemet med bostadsbrist för unga är också utmärkt.

Och Mathias Abrahamsson som Måns Zelmerlöv som blir kär i sin streckgubbe… Ja, lysande, helt enkelt.

Mölndalsrevyn klarar att hålla sig till sina lokala ämnen och gör det bra. Santa Maria får sig en välbehövlig känga, rivningshysterien i det centrum som gud glömt likaså. Det finns att ta av i kommunen och ibland nödgas man gå över gränsen, som till Göteborg och Västlänken exempelvis. Något man löser med emfas.

Möln6

Från bostadsbubbla till kris hos en annan bubbla. Foto: KAI MARTIN

Däremellan kommer lite klassiskt ordtjôt som jag har hört sedan Lennart Olssons och Per Anderssons dagar, som sedan förvaltats av Daniel Pawholm och Christer Thunberg fnissigt väl och som nu fått Hanna Johansson och Mathias Abrahamsson och Conny Källström och Ulla Karin Olsén.

Ja, det är somt som håller ihop och något som är lite lösa i sömmarna denna årets uppsättning.

Men jag är ändå förtjust, skrattar högt emellanåt och är fylld av beundran inför hur det här gänget får ihop det hår efter år. Med eller utan avhopp.

Möln4

Inte utan de rutinerade revyprimadonnorna Ulla Karin Olsén

och Karin Nickelbo. Foto: KAI MARTIN

Men en sak står klart, utan de rutinerade revyprimadonnorna Karin Nickelbo, Lena Gustafsson och Ulla Karin Olsén vet i katten hur de hade gått. Utan att förringa de övrigas insatser, men vilket gäng denna trio damer är och som de älskar sin stund på scenen. Det märks och känns. Tillsammans med Bragd-Hannas insats är det Mölndalsrevyns clou 2016.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s