Mörk. ”Undergången” – med KarinLycke, Matilda Bördin, Carl-Markus Wickström – bjuder inte på några illusioner. Foto: ANNACARIN ISAKSSON
I lokalen, granne med Ölstugan Tullen i Gamlestaden, möter man ”Undergången”. En skoningslös pjäs om världens slut. Självklart kan man fördriva en kväll i november eller december mer sorglöst än så. Men Teater Nu bjuder in till en uppfodrande dramatik, som är närgången och skrämmande, som vore den i ”Mad Max”-filmernas kusliga skugga dit ingen vill nå.
Vi i publiken blir snart en del av föreställningen när ficklampor delas ut till några av oss och ett överlevnadskit – ett plåster! – till samtliga. Det är en lokal skalad av in på bara betongen. Avloppsrören är blottade. Lägenheterna ovanför avslöjar någons toalettbesök, en diskmaskin som sköljer ut vatten, en dusch… Verkligheten är ständigt närvarande, men tjänar bara som ett soundtrack om livet utanför det som utspelas framför våra ögon, en verklighet som i sin tur egentligen utspelas framför våra ögon.
Skådespelarna Karin Lycke (Baffy), Matilda Bördin (Jane) och Carl-Markus Wickström (Cowdy) är överlevare i en värld som är på väg att gå under. Tillsammans vill de vara starka. Vi får vara med på nåder, den korta stund som så krävs, innan vi ska masa oss vidare för våra egna öden.
Var och en av Baffy, Jane och Cowdy bär på sina livserfarenheter i detta ödelandet som har uppstått. Om barnen pratar man inte, men barnen är som spöken, ständigt närvarande. Lika lite som livet innan på det personliga planet.
Desperat försöker trion minnas det triviala; midsommar, jul, snapsvisor… Men minnet räcker inte till, eller är alltför starkt traumatiskt. Framför allt för Baffy, som med Karin Lyckes sköra styrka blir en nervig gestalt som har rykte om sig att vara en kallsinnig mördare med sitt svärd – om så krävs – men som hela tiden ligger nära en psykos. Matilda Bördins Jane är den rediga, starka, som klarar allt och bär sitt automatvapen som en erfaren soldat, men hon är också något av en berättare som bjuder in oss i publiken innan, under gång och mot slutet.
Cowdy i Carl-Markus Wickström är machomannen i en mjuk hatt och AC/DC-tischa (”Back in black”). Stora gester, rak rygg, beschäftig, men – visar det sig – med en mjuk själ och bakgrund.
”Undergången” är en dystopiskt filosofisk föreställning med rapp dialog och handling. Emellanåt lite för schablonartad i sina dystra karaktärer, repliker och stämningar. Men pjäsen bjuder oftare in till existentiella funderingar där både filosofen Schopenhauer och Strindberg citeras.
I ”Undergången” är man utlämnad i ett rum utan annan utväg än pjäsens slut. Utanför går livet sin gilla gång, med pjäsens tema vibrerande i en skrämmande, mörk bordunton.
”Undergången”, Teater Nu, Göteborg. Premiär 21 november 2025. Spelas till och med den 7 december. Denna recension baserad på föreställningen 28 november.
Manus och regi: Matilda Klamas.
Ljud- och ljusdesign: Viktoria Ottosson.
Skådespelare: Karin Lycke, Matilda Bördin och Carl-Markus Wickström.
Gripande. ”Ummikos” är en nyskriven pjäs om tornedalska minoritetsspråket meänkieli och rotlöshet. Foto: LOTTA NYBERG
På Världskulturmuseet i Göteborg finns nu utställningen ”Native American fashion” (till och med 2 november 2026. En utställning som fascinerar i både historik, mode genom historien till nutid och fotografi. Den stora nordamerikanska landmassan är inte homogen. Ursprungsbefolkningen i nordost talade inte samma språk som de i sydväst. Mycket mer skilde, förstås, som traditioner och kläder. Men gemensamt för dem är hur kolonisatörerna bestämde. Inte bara hur man ska vara, prata och se ut utan också vilken religion som är den riktiga. Så blev ursprungsbefolkning styvmoderlig behandlade. Barn skickades till internat för att lära sig engelska och imperialisternas seder, bruk och historia. Lärdomar som inpräntades inte sällan genom pennalism.
I Sverige höll man denna pedagogik hårt i handen gällande de minoriteter som bodde i Sverige. Om samerna är måhända mycket skildrat och omskrivet. ornedalen, som innan Sverige skildes från Finland 1809 av Torne älv, en helhet. Man pratade finska med nordfinsk brytning. Men efter 1809 kom den svenska sidan att prata ett språk som var mer finska än svenska, men ändå aldrig riktigt finskt. Med tiden ”fastnade” tornedalingarnas språk i den äldre finskan med resten av Finland utvecklades i ett mer modernt språk.
Språket har långt senare fått namnet meänkieli och blev 2000 ett svensk minoritetsspråk. Men under den senare delen av 1800-talet bestämdes det inte bars att svenska skulle vara rådande i folkskolan i hela riket. Man skulle också försvenska minoriteter som tornedalingarna. Barn skickades iväg för att lära sig svenska och förtränga sitt eget språk. Uppfostringsmetoden långt in på 1900-talet skedde med pennalism.
Nyskrivna pjäsen ”Ummikos” väver in detta i en gripande historia om rotlöshet och vilsen språklig hemvist. Camilla Blomqvists pjäs skildrar generationer, de som talat och de som förlorat sitt språk. På samma gång möter man karaktärer som i utflyttningens Sverige reser från arbetslösheten i norra Sverige till jobb i de södra delarna av landet. Det är inte bara ett uppbrott från det trygga, från vanor och traditioner. Det är också en resa rätt in i något slags förnedring där de rötter man haft devalveras och ersätts av skam.
Med sång. I ”Ummikos” får man också sin beskärda del av sång. Foto: LOTTA NYBERG
Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö och Margareta Stone glider sömlöst in och ut ur sina roller. Bär med känslig hand fram historien med stor dramatik utan vilda gester. Timo Nieminen är fullkomligt lysande i sina skiften från en liten grabb över till en ung nyfiken kille och en vuxen man till en åldring med liten tid kvar. Kroppshållning, händernas rörelse, mimik, kläder ställer in ålder tillsammans med språket. På samma vis agerar effektfullt de andra. Klara Pasmas ömsinta flicka, tonåringen och unga kvinna. Nikolai Äystö som inlevelsefullt agerar och balanserar sin man i karriären i Japan med vemodston där längtan ”hem” gör honom vilsen. Men som också gör sin fadersgestalt och amerikan med självklarhet. Margaret Stone har delvis rollen som berättare, men agerar med skör säkerhet genom sina roller. Allt i den elegant enkla scenografin signerad regissör Filip Alexanderson.
Allt sker så elegant och dramaturgiskt fyndigt, men också med stor skärpa, allvar och komik. Språket växlar mellan svenska och meänkieli (textning visas under hela föreställningen). Historierna som berättas flätas snyggt samman och är var och en för sig drabbande. Som helhet är ”Ummikos” både smärtsam, vemodig och känslosam, men också fylld av hopp. Dessutom med ett spännande soundtrack där Bruce Springsteens ”Born to run” och ”The river” får sin väsentlighet i pjäsen efter de inledande tonerna av Jan Johansson.
Jo, ensemblem kan både sjunga och spela med emfas.
Till föreställning hör också ett inledande föredrag och möjlighet att lära sig mer genom konst, bilder, ljud, smaker och kunskap om tornedalingar, kväner och lantalaiset. De tre grupper som talar meänkieli.
”Ummikos”, Teater Halland, Varberg. Premiär i Pajala Folkets hus 16 oktober 2025 i ett samarbete mellan Tornedalsteatern och Riksteatern. Denna recension baserad på föreställning hos Teater Halland, Varberg 27 november. Spelas på turné till och med 13 december.
Av: Camilla Blomqvist.
Regi och scenografi: Filip Alexanderson.
Kostymdesign: Frida Hultcrantz.
Mask-och perukdesign: Gemila Roberts.
Ljusdesign: Peter Stockhaus.
I rollerna: Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö och Margareta Stone.
Härligt absurd. ”En jättehärlig dag” på Folkteatern är en jättehärlig föreställning, men också surrealistisk. Foto: JENNY BAUMGARTNER
Vänskapen mellan Mary och Mette är levande. De har sedan länge, ja, sedan skolåldern, odlat sin kamratskap, men den där dagen på ett museum – och utställningen ”Den lilla människan” – blir till något alldeles extra. De är då som de storgöt och nyfiket kastas in i en fantasi som är långt över det vanliga. Förtjusta slukar de det mesta med en nyfiken iver.Maria Maunsbach pjäs – i Nina Habers eleganta och sprakande regi – blir ett fyrverkeri av absurditet och surrealism. Tillsammans med Agnes Östergrens geniala och överraskande, men enkla scenografi (och kostym) blir det en scenisk tivolitur på en och en halv timme.
Museet har en guide, lojt underhållande spelade av Ludvig Stynsberg, som tar de förväntansfulla vänparet Mette och Mary på en tur de sent ska glömma. Det blir fem stationer, eller installationer. Alla illustrerade till frustande galenskap av en Ana Stanišić i toppform.
Förvecklingarna sker i ett rasande och humoristiskt tempo. Lite av slapstick och grovt karvad humor. Här gäller det att inte blunda, för emellanåt går det undan. Till detta Tove Wiréens Mette, den godmodiga, fryntliga som alltid kämpat med sin vikt och utseende och Malin Morgans pigga, livsbejakande Mary – den ”fula” mot den ”vackra”, om man så vill. De slukar allt som kommer i deras väg.
De spelar med sann övertygelse. Som om den väggen mellan scen och publik inte finns. Som om allt verkligen sker. Hur de ramlar in i en hysteriskt rolig dansk julefrokost. Möter ständigt en räv, som Andrej Tarkovskijs hund i filmen ”Stalker”. Men med en humoristisk knorr, eller kanske svans. Ser en levande staty med en låååång penis. Ett levande paket Ballerinakex. Ja, det är groteskt. Ja, det är obegripligt. Ja, det är roligt. Ja, det är knäppt.
För Maria Maunsbach vrider och vänder på perspektiven så att man varken vet ut eller in. Uppfriskande blir det. ”En jättehärlig dag” är en jättehärlig, men också väldigt förvirrande föreställning.
”En jättehärlig dag”, Lilla scenen, Göteborgs Folkteater. Premiär 8 november 2025. Denna recension baserad på föreställningen 19 november. Spelas till och med 3 januari 2026.
Av: Maria Maunsbach.
Regi: Nina Haber.
Scenografi– och kostymdesign: Agnes Östergren.
Ljusdesign: Bella Oldenqvist.
Maskdesign: Sun Åberg.
Kompositör: Ellen Olaison.
På scen: Malin Morgan (Mary), Tove Wiréen (Mette), Ana Stanišić (diverse roller) och Ludvig Stynsberg (guide).
Inget att jubla över. Showen ”Abba Voyage” med Abba som avatarer övertygar inte. Foto: PRESSBILD
Abba arena, London.
Publik: Utsålt (lite drygt 5000).
Bäst: Låtkatalogen är oöverträffad.
Sämst: Dataspelspassagen som dök upp.
Fråga: Om inte ens Abba-fansen jublar i längden, vem ska jubla då…?
Det tog en stund innan Abba och jag kom överens. Inledningsvis var det för mycket dansband för att omfamna mig. Men det är klart att vinsten i Brighton i april 1974 med ”Waterloo” var kul och färgglad. Med bandets stigande framgång blev distansen än större, även om jag (som många andra) häpnade över att Elvis Costello med andra började hylla bandet i slutet av 70-talet. Hade vi fel…? Ja, det hade vi. Björn och Bennys låtkatalog är snillrik, gruppens sound genuint, Agnetha och Fridas röster unika var för sig och gemensamt. Och visst var jag i Scandinavium när ”Arrival”-turnén landade i januari 1977, men jag var ännu svalt imponerad. (Låtlistan här!)
För min del dröjde det till jag såg musikalen ”Mamma Mia” en stekhet, ångande britsommardag i London 1999. Min dåvarande hustru och jag hade nyss blivit utsläppta från vårt hotellrum där låset går i baklås. Med någon minut till godo kom vi som var nyduschade dyngsura av svett till Prince Edward Theatre för matinéföreställningen som var utsåld till sista plats.
Jag var fortsatt skeptisk i ungefär en minut efter att ridån gått upp. Mottagandet var fantastiskt. Det var Abbamania från första stund. Publiken älskade det. Och jag insåg rörd att herregud vad bra musiken var. Och vilken musikal!
Det blev några vändor till med ”Mamma Mia” då den spelades på svenska i fantastiska översättningar av låttexterna av Niklas Strömstedt och Björn Ulvæus. Den som hade Gunilla Backman i en sprakande huvudroll. När sedan filmen kom 2008 med Maryl Streep, Stellan Skarsgård, Pierce Brosnan och Amanda Seyfried i huvudrollerna befäste det bara succén. Och jag nickade gillande. Abba hade fått mig.
Pandemin ställde till det för ”Mamma Mia, the party” kom det att dröja med premiären i Göteborg (den hade ju spelats i Stockholm på Tyrol i fyra succéfylld år). Först i september 2021 började den spelas för snabbt utsålda hus i ett ombyggt Rondo (läs om föreställningen här!).
Våren 2022 hade ”Abba Voyage” premiär i den specialbyggda arenan i 2012-års olympiaområde i östra London. Återigen succé för Abba, som är närvarande som avatarer varje eftermiddag eller kväll som det är showtime. Man har alltså skapat en illusion av en Abba-konsert med medlemmarna så som de såg ut 1977.
Det är klart att det är spöklikt. Med ett tiomannaband som spelar musiken live blir det förstås en märklig upplevelse. Det går att ta på förväntningarna innan showen. Publiken är exalterad, oavsett ålder. Många är dessa för fest, paljett, glitter, dansskor, peruker. När väl showen drar igång – ja, det är en show, ingen konsert, trots livebandet – är stämningen på topp. Men… den falnar. För hur applåderar man avatarer…?
Trots porträttlikheten och det fascinerande i att höra Abba-medlemmarna röra sig, sjunga och prata – var och en har sina egna presentationer – med sina faktiska röster är det ett avstånd. Det är så uppenbart att det inte är på riktigt och med det blir känslan distanserad. Sedan kan jag inte låta bli att undra över hur skaparna av detta projekt kunde låta – framför allt – Agnetha och Frida ha en sådan kass mikrofonteknik. Så var det ju inte i verkligheten. Nu är poserandet viktigare än att de sjunger i mikrofonerna.
Jo, det finns perioder när man glömmer att det är avatarer. Men det är sällan. Snarare växer känslan av overklighet. Inget är spontant. Allt är programmerat. När det sedan i en lång sekvens då avatarerna tar ett kliv tillbaka och det blir ett slags dataspel med ung hjältefigur i centrum… ja, då faller showen pladask och med den stämningen.
Det tar sig. Men festen gör det inte. Showen blir som Madame Tussauds vaxkabinett goes live. Än märkligare blir det när de nya, utmärkta Abba-låtarna ”Don’t shut me down” och ”I still have faith in you” från 2021 sjungs av medlemmarna från 1977.
I finalen, till applådtacket kommer Abba så som de kom in efter premiären i maj 2022, det vill säga som de ser ut i nutid. Då kändes det verkligt.
Nä, vill man njuta av Abbas musik blir det bäst i musikalform som i ”Mamma Mia” eller för fest som i ”Mamma Mia, the party”.
”Abba Voyage”, Abba arena, London. Premiär 26 maj 2022. Denna recension från föreställningen 16 november 2025.
Abba avatarer: Medlemmarna Agnetha Fältskog, Björn Ulvæus, Bennya Andersson och Anne-Frid Lyngstad från hur de såg ut 1977.
Snart på större scener. Londonbandet Lavender spelar ännu på små scener. Men succén med debutalbumet ”We’re having a barn dance” kommer bjuda på större möjligheter. Varför inte Way out West…? Foto: KAI MARTIN
Sebright Arms, London.
Publik: Utsålt (150 personer).
Bäst: Låtarna, arrangemangen, sången.
Sämst: Dumt att inte tacka publiken från scen när konserten är slut.
Fråga: Hur långt kan Lavender gå…?
Följer man bandet Lavender på Instagram – @lavenderlavenderlavender_ – möts man av Adam Jacksom och Oskar Rice, som gillar att hänga. Men i slackertillvaron frodas musik och ett charmigt kamratskap. De båda möttes under skoltiden, men kom först senare att umgås för att börja skapa musik. Lavender blev verklighet 2019 och snart producerades låtar, om än inledningsvis i försiktig skala.
2020 kom singeln ”Peppermint” som snabbt strömmade på och nu är uppe i imponerande över 23 miljoner lyssningar. Pandemin slog klorna om Lavender, men famntaget mellan vännerna lyckades den inte bryta. Nu har bandet krånglat sig förbi alla möjliga hinder i form av elakt skivbolag och usel manager. Debutalbumet ”We’re having a barn dance” är nyss utgivet och har redan skapat uppmärksamhet. BBC 6 Music har utnämnt det till årets album tillsammans med ett gäng andra prominenta artister/band. Inte illa för ett band som egentligen inte kommit ut ur start blocken.
Under hösten skulle bandet åkt på turné med Chartereuse, men av olika anledningar blev det inte av. Lavender fick istället ordna sina egna spelningar, som blev färre, och hamnade i London istället för Bush Hall (kapacitet på 400 personer) i skrubben Sebright Arms med plats för 150, en källare under en frekvent besökt studentpub i östra London.
Låt mig få det sagt med i en snar början: Jag hade inte upptäckt bandet om det inte var för att jag är gudfar till Oskar Rice. Men jag är glad för att både vara det och för att få upptäcka bandets säregna musik. Att åka till London för att följa hans och vännen, musikerkollegan Adam Jacksons musikäventyr var en självklarhet.
Väl på plats blir begeistringen än större. Ja, det är ett valpigt band – om man kan säga det om ungdomar som kretsar kring de 30 – med förbättringspontential på scen. Men musiken övertrumfar allt. Det är något som landar i gränslandet mellan Fleet Foxes mest ljuva stunder och något slags nedstrippad EDM emellanåt. Men framför allt är det tillbakalutat, stämningsfullt och omfamnade med spännande, överraskande tempoväxlingar.
Adam Jackson är en fantastisk sångare med ett brett register och en förmåga att skapa dynamik inom låtarna ramar. Oskar Rice produktion öppnas genom de samplingar som bjuds genom hans pads. På scen blir det en smula mer intensivt med trummor och sång adderat. Men med extra sång från gitarristen Tibo Step och Latir uppstår det – ja – ljuv musik. För harmonierna är viktiga i kompositionerna.
Lavender gör – trots att detta album lite ironiskt kommer nu i november (skulle ha släppts i våras) – musik för sommaren. Det är inte utan att jag tänker att Way out West skulle ha mått bra av att ha bandet på scen. Eller andra sommarfestivaler. Som hand i handske, helt enkelt.
Lavender, Sebright Arms, London. 15 november 2025.
Bandet: Adam Jackson, sång, gitarr, keyboard och saxofon, och Oskar Rice, bas, pads och keyboard, med Cosmo Clark, trummor, Tibo Step, gitarr och sång, Latir, sång.
Slipad. Musikal ”Hamilton” på Victoria Palace Theatre är ett väloljat musikalmaskineri. Foto: VICTORIA PALACE THEATRE
Victoria Palace Theatre, London.
Publik: Nära nog utsålt.
Bäst: Intensiteten.
Sämst: Den upprepande rapen.
Fråga: Kan ”Hamilton” någonsin hamna på en svensk scen…?
När musikalen ”Hamilton” hade premiär på Broadway för tio år sedan var den en sensation. En musikal baserad på Alexander Hamilton, amerikansk statsman och verksam när USA gjorde sig fritt från brittiskt överstyre i slutet på 1700-talet. Med afroamerikaner i de tongivande rollerna och med stora sjok av rap, som berättande partier. Jo, det var annorlunda.
Med tiden har succén hållit i sig och musikalen med sin reflektion av politiska stridigheter och intriger blivit i allra högsta grad relevant.
Två år efter den amerikanska premiären föll täcket för den brittiska versionen. Sen på bollen är jag på plats åtta år senare och blir begeistrad. Dels för att uppsättningen är så fullödig. Men också för att publikintresset fortfarande är så stort.
Det är förstås en fröjd att se musikal i London. På anrika Victoria Palace Theatre blir varje plats intim i förhållande till scenen. Scenografi är helt avskalad in på teaterns tegelmurar (eller om det är en illusion som fungerar så väl). Tempot är från start högt, kvaliteten på artisterna likaså – oavsett om det är de i huvudrollerna eller de i ensemblen. Lin-Manuel Mirandas musik är tungt förankrad i den afroamerikanska musiken. Åtminstone den som grott sedan soul, r’n’b och rap blivit ett starkt uttryck. det blir med andra ord intensivt groovigt. Ja, till och med med rap battle, som ger en streetsmartness i de politiska stridigheterna.R’n’b-låtarna sveper in med Beyoncéklass – få kan ju som hon väva samman de afroamerikanska genrerna. Rapen blir i ”Hamilton” den berättande faktorn och driver texten, intrigerna och historien framåt. Men den blir också upprepande i sitt tema, vilket förtar något av intrycket och glädjen. Men – och låt mig det få sagt – jag är ingen hiphopkille.
Visst är kung George kommenterande inslag även det repetitivt. Men showstoppern ”What’s next” är bländande komisk och utnyttjar varje scen till fulländning. De kvinnliga huvudrollerna (Bente Mulan, Emily-Mae och Jasmina Jia Yung Shen), som spelar systrarna på var sitt sätt snärjer Alexander Hamilton (Alex Sawyer) sjunger som vore de medlemmar i Destiny’s Child. Jay Perry gör sin Aaron Burr med smeksam, nasal soulröst… ja, så håller det på.
Artisteriet har inte en svag punkt och mixen av afro- och asiatbritter är spännande. Men är ”Hamilton” en musikal för svenska scener? Tillåt mig att tvivla. Förstås för att det är baserat på amerikansk historia och dåtida politik. Men också för att jag tvivlar på att afrosvenska och -asiatiska musikalartister räcker till i antal (talangen är det inget fel på). För det är en väsentlig knorr med just den iscensättningen, för att vända och vrida på perspektiven. Texten? Där tror jag att en begåvad översättare och uttolkare som Calle Norlén skulle älska utmaningen. Men ändå… nej, jag tror inte ”Hamilton” kommer landa på en svensk scen inom överskådlig framtid.
”Hamilton”, Victoria Palace Theatre, London. Premiär 21 december 2017. Denna recension baserad på föreställningen 15 november 2025.
Av: Lin-Manuel Miranda (bok, musik och text) baserad på biografin ”Alexander Hamilton” av Ron Chernon.
Regi: Thomas Kail.
Scenografi: David Korins.
Koreografi: Andy Blankenbuehler.
Musikarr: Alex Lacamoir (även orkestrering) och Lin-Manuel Miranda.
I rollerna: Alex Sawyer (Alexander Hamilton), Jay Perry (Aaron Burr), Bente Mulan (Eliza Hamilton), Emily-Mae (Angelica Schyder), Jonathan Andrew Hume (George Washington), Yeukayi Ushe (markis de Lafayette/Thomas Jefferson), Jordan Castle (Hercules Mulligan/James Madison), Jordan Benjamin (John Laurens/Philip Hamilton), Jasmina Jia Yung Shen (Peggy Schuyler/Marie Reynolds), Daniel Boys (kung George) med flera.
Inte lätt att ta sig. Malmö har sin charm – och sina hinder. Foto: KAI MARTIN
Måndag
Det finns alltid skäl att åka till Malmö. Arbetarstaden har blivit öppnare, generösare och mer spännande de senaste 35 år sedan. Ja, innan bron. Jag hävdar med en utomståendes naiva blick att allt handlar om Eggstone. Om hur de tre medlemmarna från Lomma skapade musik för en bättre värld och väl i Malmö öppnade upp staden med Tambourine Studios och restaurangen La Couronne samt, förstås, restaurangen La Couronne.
Band som Cardigans och Bob Hund kom till Tambourine Studios för att spela in. Cardigans flyttade ner från Jönköping och hade Malmös då kreativa lekstuga i kretsarna kring Eggstone som språngbräda. Det blev fantastiska ringar på vattnet som gav internationell färd. Jag var på en fest i studion i slutet av 90-talet med Chemical Brothers och Cardigans bland gästerna.
1990 var också startskottet för tidningen iDag, en hopslagning av GT och Kvällsposten, efter att ägarna GP och Sydsvenskan fått för sig att göra en svensk variant av USA Today. Det gick så där. Två kulturer – Malmö och Göteborg – som skulle förenas. Två redaktionella kulturer som skulle tvångsvigas. Det gick inte alls. Men det blev en hel del möten i Malmö, där redaktionen där – så malmöiter de var – alltid pratade om att vi borde åka till Köpenhamn. Ovetande om att Malmö började bli cooking.
Malmö är ju staden där man når allting med en cykeltur. Har jag dessutom min älskade gudson boendes där med sin sambo och deras barn är det givet att åka dit. Som av en händelse skulle också gudsonens mamma, en av mina allra bästa vänner, dit från Umeå. Så då var det ju avgjort. Att gudsonen i september fyllde 40 spelade definitivt in. Att hans sambo fyllde 40 då vi var där likaså.
Så jag satte mig på tåget för att lämna min Z för några dagar. Bokade hotell dels på Unity hotel på Nobelvägen 127, nära Sorgenfri där de unga jubilarerna bor i en fin lägenhet. Knappt två veckor innan hade jag opererat menisken och var därför rekommenderad att inte gå längre än 2500 steg per dag. Det var en uppgift svår att följa. 2500 steg är ingenting. Som att gå ut på trappen och hämta tidningen i brevlådan. Men jag hade för avsikt att åka buss, tankade ner Skånetrafikappen och skulle sedan smidigt ta mig från A till Ö och kanske några hållplatser däremellan.
Min vän A hade anlänt någon timme tidigare än jag. Hon föreslog lunch hos Smak vid Malmö konsthall dit även S, gudsonen skulle vara. Prima. Det var bara att skifta från SJ:s förstaklass, ta några steg ner i underjorden och ansluta till Triangeln med ett Öresundståg för att sedan ta de få stegen till Malmö konsthall. Där satt de. Prefekt. Lätt och smidigt. Tunneln under staden underlättar verkligen. Man får tänka på det som göteborgare med Västlänkens evighetsarbete. Det blev så gott samtal, fint umgänge och en glad lax.
Vi bryter upp. S har fått en låda att husera skivor i av Z, som jag nu levererat. Han placerar den i sin cykelkorg och tar den snabba vägen hem. A och jag tar bussen. Men att åka till Sorgenfri från Triangeln kräver, vad vi förstår, en tur till Centralen (där man bygger om i ett virrvarr av tillfälliga hållplatser) för byte till nästa buss som tar oss rätt. Jag följer med till Nobeltorget, där jag tar mitt pick och pack och kliver av. Hållplatsen norröver ligger något kvarter bort. Missar bussen. Går. Det är en långsam, inte speciellt dryg promenad. Men jag ska ju inte gå så långt. Jag kivas med elskoterförare som svischar förbi, någon envis cyklist och gående som stirrar ner i sina mobiler. Jag kommer fram, checkar in, tar rummet i besittning och packar upp. Det är ett utmärkt lite rum med utsikt mot den långa Nobelvägen (Malmös längsta…?).
Jag har dejtat en väninna, E, som en gång drev en utmärkt secondhandshop där Västergatan möter Haga Kyrkogatan i Göteborg. (Jag köpte bland annat min ormskinnskostym av henne, den jag hade då Kai Martin & Stick! spelade på Gröna Lund augusti 2015 – läs om det äventyret här.) Hon är en spännande ung dam, som sedan några år rotat sig i Malmö. Hon hämtar mig med bil. Tar mig till Möllevångstorget och vi går till charmiga Kaffebaren på Möllan. Kvällen har slutit sig om oss, men aftonen skön, kaffet och sällskapet gott. Vi kliver ut på torget, som är tomt efter stadens marknader. Hon passar på att ta en rök och jag uppmanar henne att göra det vid rökrutan vid torget. Som ett finger av trots gör hon det bara för att. Vi går tillbaka till bilen, som är parkerad på Kristianstadsgatan där min väninnan tidigare har bott, knallar in på Rundgång, skivbutiken. ”Tänk om de har dina skivor!”, utbrister hon förtjust. Det har de inte. Eller… jag letade inte så noggrant. Jag är hungrig, men vi har inte tid att äta tillsammans. Hon har annat som pockar på. Vid bilen ligger Tandoor, som serverar kebaber/shiwarma som görs över öppen eld. Vi är de udda där, som svennar. Uppenbarligen vet restaurangen hur riktig turkisk mat ska tillagas. Jag köper med mig en kebab till rummet. Jag får skjuts hem, vi skiljs åt och lovar att vara bättre på att höras av; det var ett tag sedan. Hotellrummet är tomt och öde. Teven fungerar inte, men jag reder mig. Äter, läser , kollar mobilen, pratar med Z och läser ytterligare några kapitel i Jeanette Bergenstavs senaste roman ”Skugglik”. Innan jag helt klipper med ögonen och förlorar mig i sömnen kollar jag antal steg som jag har gått; nära dubbelt så mycket som jag borde!
Tisdag
Jag ville ju gärna passa på att kika på Malmö operas uppsättning av ”Chicago”. Dels för att jag gillar musikaler. Dels för att det var ett gäng göteborgare i ledande roller. Så… jag hade ordnat biljetter, fick med mig A. Både hon och jag tyckte att det var bra att föreställningen av 16.00, men branschvana som vi var förvånades vi över den märkliga matinétiden.
Nå, det fanns möjligheter att göra saker innan och för A att efteråt ta hand om sitt älskade barnbarn med nattning.
Jag stiger upp, köper hotellets anspråkslösa frukost, som blir rabatterad efter jag nappar på erbjudandet om att bli medlem hos hotellkedjan, tar en lugn start. Promenerar sakta genom Sankt Pauli södra kyrkogård, passerar lägenhetskomplexen med arkitektur besläktad med den danska, trots freden i Roskilde. Möter upp A och S, som fixar och donar.
S stickler åt mig ett litet häfte som han gett ut om kassetter – ”New age tapes – a guidad visual dedikation on the art of J-cards”. Musik på kassettband är på väg tillbaka. S hat koll. Är coolt kreativ, har en vilande dj-karriär som under sin högsäsong gav både spelningar och skivor (kolla in Rizzolo DJ eller Moisture). Vi pratar och umgås, tiden flyr snabbt; det är lunchdags och A har en träff med en väninna, som S och jag följer med på. Vi går till Falsterbogatan och till veganrestaurangen Jord, tar plats och väntar in K som kommer så småningom med sin rastlösa hund. Stället är nära nog fullt, till 95 procent av unga kvinnor, några med småbarn. Förtjusande, trendriktiga, vackra unga damer som har all tid i världen för samtal.
S viskar att utom synhåll, runt hörnet där vi är placerade, sitter Dilan Apak och Moa Lundqvist, roddare, komiker och programledare i P3 samt deltagare i ”På spåret” 2021/22. Ah, kändisar!
Vi beställer och jag tar en lunchmeny med amerikanska pannkakor, vegansk äggröra och lite annat. Det är en jätteportion, som S räddar mig ifrån. Pannkakorna är ok, resten smakar märkligt, men kaffet är gott. Vi har trevligt, vi äldre pratar krämpor och S lyssnar med tålamod.
När vi lämnar spanar vi diskret in kändisparet som sitter i som i skyltfönstret precis som vanligt folk.
A och jag går mot Folkets park där vi ska bussen mot Malmö operan. Eller… hur vi ska ta oss dit är lite oklart, för vi hittar ingen smidig väg. Till saken hör att A inte är så mobil. En smärtande höft väntar på att bytas ut, så vi är ett par som är halt och lytta. Toppen med buss som tar oss dit vi ska. Eller…?
När vi ska kliva på stormar ett sällskap av. En kvinna ropar häpet ”Kai Martin! Här?”. Det är AMH, som gjorde programmet ”Min pappa var Mudd-John” för P1, som jag intervjuades för (lyssna här) för något år sedan. (Jag skriver till henne senare och får förklaringen till varför hon, som nu jobbar i Stockholm, var i Malmö och hon fick min.) Hon går av, vi på. Mot Centralen och skifte av buss, upp mot Triangeln för att gå de modiga hundratals meterna till Operan. A har bott i Malmö, kan varje gata, men bussresor var inte hennes gren. Som alla andra cyklade hon. Nu är vi förvirrade.
Det ska bli värre. Vi kommer till Operan en halvtimme innan föreställningen ska börja. Det är helt folktomt. Det är förstås något som inte stämmer. Jag kollar på mina biljetter. Där står 16.00. Det står också 4 januari 2026.
Försöker få tag på personen som hjälpt mig att fixa biljetterna, utan framgång. Ringer. Mejlar. SMS:ar. Föreställningen börjar 19.00, förstås. Men då kan inte A. Vi slår följe tillbaka för att ta en buss, men interimshållplatserna saknar adekvat information. Vi ser bussar passera förbi, men var stannar de…?
Mitt knä är trött. A:s höft värker svårt. Vi vill sitta. Så en Via Dolorosa till Triangeln för en buss till Centralen för en buss till Nobeltorget. Bussen är fylld av ungdomar som placerat sina datorer på sätena bredvid sitt alternativt fötterna på sätter mitt emot. Punkigt trotsar vi nonchalansen och sätter oss nära på datorerna som med en millisekund glider undan våra ändalykter.
Vi skiljs åt. A för att mödosamt ta sig hem. Jag för att åter ta den där kilometerlånga promenaden till hotellet för en stunds vila.
Så är det dags. Jag försöker få tag på E för att höra om hon vill följa med. För till slut har jag fått svar från min kontaktperson och biljetter till kvällens föreställning är lösta. Men E kan inte, jobbar över. Jag försöker ana var busshållplatsen ligger för att ta mig till Nobeltorget, men där den borde ligga mittemot där man kan kliva av vid kyrkogården finns det ingen inom synhåll. Jag går.
Kommer till Centralen återigen, skiftar vid samma busshållplats till – hör och häpna – Operan. Kliver av. Nyfiket rekar jag var busshållplatsen tillbaka finns. Går bet. Får till slut se en fin uppsättning (läs om den här!). Operan, som är gamla Malmö stadsteater, är ett vackert bygga med en foajé som är grandios och med en salong som är intagande. Men scenen är väldigt bred och därmed utmanande för scenograferna som ska skapa ett bra sceniskt rum för föreställningarna. Jag tar ett glas rött vin i pausen, lite nötter att äta och ser med behållning resten av showen.
Så hem. Men hur. Det går ingen linje från Operan och framför allt inte för någon som vill ta sig till Nobelgatans norra ände. Jag knatar. Förbi Pildammsvägen, förbi Malmö idrottsplats, mot Carl Gustafs Väg och upp till hållplatsen vid sjukhuset. Där ska bussen gå som tar mig nära fram till hotellet. Den kommer. Men jag får vänta. Bussar kommer. Bussar går. Så till slut.
Jag blundar för att sedan kolla hur många steg jag har gått. Över 12300! Ajdå. Somnar gott.
Onsdag
Ny dag. Jag ska skifta hotell för att jag vid bokningen aldrig kunde förlänga med en natt (säkert handhavarfel). För planen var att åka hem på onsdag förmiddag. Men så blev jag bjuden på middag hos E som fyller 40 år denna dag. En natt till i Malmö. Inte dumt. Hur går bussarna?
Nej. Jag blir inte klok på var hållplatsen ligger som är närmast Unity Malmö. Jag går efter att ha käkat frukost, checkat ut och gjort mig i ordning promenaden tillbaka till Nobeltorget. En sträcka på en knapp kilometer. Den har jag gått förut. Klart att stegen per dag rusar iväg.
Nå. Bussen tar mig till Centralen och genom den gamla stationsbyggnaden tar jag mig till First hotel Jörgen Kocks nära Inre hamnen. När jag kommer tidigt förväntar jag mig inget rum, men receptionisten ber mig vänta. Han ska nog lösa något. Han ursäktar sig efter en kort stund och undrar om det möjligtvis är okej om jag tar familjerummet. Toppen. Jag har utsikt österut som om längtan till hemmet och Z öppnar sig. Förutom en spatiös dubbelsäng finns också en våningssäng. Det är som för ett helt kompani. Jag softar lite, efter att ha installerat mig, läser lite ur boken, låter kroppen vila. Tar sedan ut riktningen till konstnärsbutiken Drevex på Slussgatan. Jag har slagit bussarna ur hågen i rent trots. Har ingen cykel. Så jag går. 2,2 kilometer längs Östra Hamnkanalens västra sida. Vädret är strålande. Trots att knät inte är läkt ömmar det inte. Om jag tar det försiktigt. Det gör jag. När jag väl kommer in i butiken inser jag att den är gigantisk. Butikspersonalen går omkring och plockar och pillar. Jag försöker ställa in riktningen mot det material jag ska ha; E, som fyller 40, önskar sig saker att jobba med akvarell. Det blir två block. Men resten går jag bet på. Jag cirklar runt då jag hör butiksinnehavaren (fördomsfullt tror jag det är han, som är äldre än kollegorna i butiken). Han visslar på ”Beautiful ones” och sämre melodier kan man vissal på. Det inger förtroende, säger jag och frågar om hjälp och kommer ut med tre paket till den unga jubilaren.
Jag ställer kosan mot Östra Förstadsgatan, där det ska ligga en hattbutik. Hungern kommer emellan. Av någon anledning hägrar en hamburgare framför mig. Så ser jag Street Fam, som verkar kunna tillfredsställa mina behov. Det är glest med folk i lokalen. Jag kikar på menyn, beställer nummer 1 utan att titta mer nog efter. Original, som den heter, låter bra. En Cola till. När jag serveras något som kallas French tacos. Tacos som vore det en inbakad pizza, typ. Jag står ut. Felet är mitt. Burgaren hägrar fortfarande när jag går ut efter att inte ha ätit upp allt.
Hattbutiken lyser med sin frånvaro. Värnhemstorget är byggarbetsplats. Jag får gå en omväg påKungsgatan för att komma till torget där jag smiter in på en secondhand. Kommer ut utan att ha handlat. Knallar Föreningsgatan ner (eller är det upp?) och undrar, var det inte här som Dad’s Dancehall låg…? Det anrika stället som min forna iDAG-kollega Per Hägred skrivit en bok om. Tillsammans med Cosmic Overdose gjorde Kai Martin & Stick! en spelning där i april 1981 under turnén Far och flyg.
Jodå, jag googlar och hittar. Tar en bild på utsidan. Minns ingenting av att stället nu skulle kunna ha huserat en rockklubb, som jag hade för mig var hangarliknannde. Men man minns så mycket.
Går fortsatt iväg för att lotsa mig efter egen kompass till Sorgenfri. Korsar St Pauli Norra kyrkogård och därefter den mellersta. Korsar Nobelvägen och går den upp mot Nobelplatsen för jag ska närvara vid mitt gudbarnbarns kör i St Matteus kyrka vid Lantmannagatan.
När jag väl kommer dit börjar det skymma. Hela familjen är på plats, men det är A och jag som är utvalda att närvara när femåringarna ska öva inför sin konsert som är om någon vecka. Flickorna, för det är dessvärre övervägande det, är fullt fokuserade. Körledaren är en utmärkt pedagog som fångar upp var och en i skaran. Jag får senare höra att hon är medlem i ett punkband, som jag nu glömt namnet på.
Utanför att mörkret tagit definitivt grepp om kvällen. Det är dags att gå hem. Middag väntar som A noga har förberett. Hon kan det där med att laga mat. Det är trevligt i goda vänners lag. E blir mycket glad för presenterna från Z och mig. Maten som hon önskat faller alla i smaken, chokladtårtan till efterrätt också. Den som serveras ungefär då en vän till E överraskar med ett besök.
Vi umgås och har det gått och med det så går också tiden. Jag tackar för mig. Lämnar det trevliga hemmet med de underbara vännerna.
Det är några hundra meter till busshållplatsen. Jag konstaterar att, nej, rullstolsburen skulle jag inte vilja vara i Malmö. Åtminstone inte om jag ska åka buss. Hållplatserna är märkligt bygga fylld av hinder. Som den breda stolpen som förklarar busslinjen, som när bussen väl kommer hindrar en från att gå av eller på. Det dröjer en stund innan bussen kommer. Nu vet jag. Den här linjen går till Centralen, till hotellet efter en promenad. Men nu blir det inte mer buss i Malmö.
Torsdag
Vaknar, klär på mig, äter frukost, läser nyheter, går upp på rummet, gör mig i ordning, packar, checkar ut och går till mitt tåg. Jag är tidigt. Solen lyser på min väg. Går hela perrongen ned och sitter och filosoferar en stund. Roas av de talande meddelanden som ropas ut för att guida resenärer rätt.
Precis innan jag kliver på tåget kommer Mark Isitt strövande. Retsamt ställer jag mig ivägen för honom, för han ser mig inte. Plötsligt väcks han ur dvalan, ger mig en varm kram och senare på färden pratas vi vid. Jo, jag känner honom sedan innan. En trevlig fyr.
Jag hamnar i tågets färdriktning med utsikt västerut. Under färden hägrar Danmark. Jag längtar. Norröver väntar Z. Jag längtar. Tåget tuffar på och i sällskap med Mark rusar tiden. Vi skils på perrongen i Göteborg. Han för sina göromål. Jag för mina.
Jag är tillbaka i staden där jag vet hur spårvagnar och bussar går och vart de tar mig till. De som tar mig hem och vidare till barnbarnet. Det är ju farsfarstorsdag.
Virvelvinden från Vetlanda. Lena Philipsson har gett Roxette sexappeal. Foto: KAI MARTIN
Royal Arena, Köpenhamn.
Publik: Fullt förutom på de övre etagen.
Bäst: Lena Philipsson tar plats.
Sämst: Per Gessle pratar engelska med danskarna.
Fråga: Om man nu nyligen har gett ut en ny låt (”Bad blood”), varför inte stolt spela den då…?
Ska vi säga tredje gången gillt? Efter att ha missat konserterna i Trädgårdsföreningen, Göteborg, och i Halmstad – en av många utsålda spelningar under denna never ending tour – var det så dags för Roxette. I Köpenhamn.
Per Gessle verkar ju ha dragit en vinstlott när han engagerade Lena Philipsson, som sångerska. Inte för att hon någonsin kan ersätta Marie Fredriksson (1958–2019). Inte för att Lena Philipsson för en sekund tror att hon kan ersätta den ikoniska Roxette sångerskan.
Men för att hon tar uppgiften på allvar och med stor ödmjukhet. Lägg till att där också finns goda portioner av både galenskap och mod. För vem skulle på allvar vilja ta Marie Fredriksson plats, fronta ett av Sveriges mest legendariska band internationellt sett och sjunga dessa pärlband av klassiker som är så hårt knutna till henne och hennes röst.
Men Lena Philipsson gör det. Efter år av schlager och fantastiskt underhållande showartist (såg hennes senast på Rondo – läs här) där h9on bemästrat allt från humor till allvar är det alltså dags för nästa steg. Som snart 60-åring (fyller 19 januari 2026) kommer hon ut som en rockdrottning.
Hon vågar ta plats, Hon vågar göra sin röst hörd. Det blir Lena Philipsson som sjunger Roxettelåtar med Per Gessle. Det blir Roxette 2025.
Från den coola stilen som Marie Fredriksson har hon kommit in som virvelvinden från Vetlanda. Med detta har också Lena Philipsson adderat sexappeal till Roxette. En skön konstrast till Per Gessles poprumsromantik.
Och Per Gessle njuter. Ja, hela bandet njuter med originalmedlemmarna Jonas Isacsson, gitarr, Clarence Öfverman, keyboard, över Christoffer Lundquist, gitarr, Dea Norberg, sång, Magnus Börjesson, bas och nytillskottet Magnus ”Norpan” Eriksson. Ja, han metronomen från Stockholm med erfarenhet med att spela med Lasse Winnerbäck och Ulf Lundell, som kan fylla en hel konserthall med sina fylliga fills.
För det här med musikens glädje är viktigt för Per Gessle. Det ska kännas att det är kul och det roliga ska snabbt rinna över scenkanten ut i publiken att bli smittad av. (Jobbigt för antivaxaren Christoffer Lundquist, men det här är ju en lättsam pandemi då Roxette turnerar.)
Per Gessle vet att bygga konserter med smart dramaturgi för stora arenor. Men han spelar med säkra kort. Spelningen i Köpenhamn har samma låtlista som den i Helsingfors och det går igen i övriga spelningar på turnén. Jag kan ju inte låta bli att undra varför man precis släpps nya ”Bad blood” där Lena Philipsson på allvar släppts in i Roxette om man sedan inte spelar den live…?
Ock visst är det konstigt med Per Gessle på engelska inför den danska publiken och, för all del, svenska. det blir lite lökigt. Lena Philipsson kör åtminstone charmigt både och med småländsk accent.
Men Roxette på 2020-talet har snyggt applicerat 80-talets sound och fått bärighet i det. Tacka Lena Philipsson för det.
Roxette, Royal Arena, Köpenhamn 12 november 2025
Bandet: Per Gessle, sång och gitarrer, Lena Philipsson, sång, Magnus Börjesson, bas och sång, Magnus ”Norpan” Eriksson, trummor, Dea Norberg, kör, Clarence Öfverman, keyboard och sång, Christoffer Lundquist, gitarrer och sång, Jonas Isacsson, gitarrer.
Låtlista:
The big L
Sleeping in my car
Dressed for success
Crash! Boom! Bang!
Wish I could fly
Opportunity nox
Fading like a flower (every time you leave)
Vulnerable
Milk and toast and honey
Almost unreal
Stars
She’s got nothing on (but the radio)
It must have been love (hyllning till Marie Fredriksson)
How do you do
Dangerous
Joyride (med gitarrintro med danska allsångslåten ”Han skulle gå ud efter øl” av Christoffer Lundquist)
Drabbande, lättsamt och insiktsfullt. tre böcker som har Göteborg som skådeplats – läsvärda på helt vitt skilda sätt.
Randi Olausson: Jag glömmer att glömma – Ingentinget (eget förlag 2025)
Man ska veta att Randi Olausson har slitit med sin självbiografiska serie. Med en obändig vilja har frigöra sig själv genom att berätta sin historia om en familj där hon är en av många syskon. Dysfunktionell i många delar. Fylld av livslust i andra stycken.
För två år sedan kom den inledande boken ”Jag glömmer att glömma – Alltet” (recension här)där hon tar kommandot över sin berättelse. Hon, storasyster, äldsta barnet, i en stor syskonskara (elva barn) har nu tagit över ansvaret för sina småsyskon. Mamman är död och förtvivlat saknad. En saknad som ekar genom hela boken.
I lägenheten på Storgatan i Göteborg försöker Randi hålla samman familj och relation. Men där ”Jag glömmer att glömma – Alltet” var direkt drabbande är ”Jag glömmer att glömma – Ingentinget” ren och skär förtvivlan. Jag har varit tvungen att läsa i portioner, för det är en ond berättelse som smärtar att ta del av.
Hon går från ansvarstagande till ett mer och mer destruktivt liv, medicinerna leder till missbruk. Relationerna kraschar. Hon bryter upp, slår ned sina bopålar i ett slags rastlöshet. Kämpar för att bjuda sina barn tillit. Det går tyvärr så där. Männen hon träffar slukar henne, slår henne och bjuder upp henne till en drogdans som leder rätt utför. Hon säljer sig själv. Hon hamnar i passioner som mest liknar misär. Hon är fattig, ja, rent utblottad. Bollas mellan socialtjänst och psykvård, men är samtidigt – på bordelinevis – emellanåt intensivt kreativ. Det tär förstås på henne – och hennes familj.
Ja, det gör ont att läsa och Randi Olausson är skoningslös mot sig själv i en plågsam uppriktighet. Journaler från läkare blandas med dagboksanteckningar och dikter. Däremellan driver hon sin story framåt utan pardon.Hela tiden med hintar om ett soundtrack där hon lägger in artister och låttitlar för just där och då hon befinner sig.
Hennes envishet att publicera och genomföra den här bokserien är beundransvärd. Det är modigt och, ja, hon har kommit ut på andra sidan. Landat i Göteborg sedan några år och har, förhoppningsvis också landat i sig själv.
Visst hade en redaktör kunnat göra under av den här texten. Men det finns också en punkig trotsighet att Randi Olausson har gjort detta själv. Skulle någon våga göra en film – eller tv-serie – av hennes liv hade det kunna bli något sent att glömma. Jag kan åtminstone inte få denna bok ur mitt sinne.
Jessika Devert: Tredje dagboken gillt (Printz Publishing)
Hon måste vara en av Sveriges mest flitiga författare, Göteborgsjournalisten och -författaren Jessika Devert. Knappt har hon avslutat en bok förrän nästa är redo att publiceras. Däremellan skriver hon tillsammans med sin syster Annika Devert, som hon också har en podd ihop med.
Hon har en bredd i sitt skrivande. Från reportageböcker som ”Nazibruden” (2016) till barnböcker och feelgood. Det sistnämnda har kommit att bli hennes paradgren och där har hon krås hittat sin framgång. Men hon gjorde ett försök i thrillergenren med ”En av fyra” (2023) som inte var så dum (recension här). Där mötte man mäns våld mot kvinnor i en drivet berättad historia.Våld mot kvinnor kommer åter i ”Tredje dagboken gillt” och utan att förringa det balansera hon här mellan feelgood och drama.
Det är alltså hennes tredje bok i Dagboksserien (”Dagboken jag aldrig skrev” 2021 och ”Dagboken jag faktiskt skrev” 2022). Så återkommer hon till den medelålders läkaren Annika, som jobbar på Sahlgrenskas akutmottagning. Hon som har promenadavstånd till jobbet från sin lägenhet i Linnéstaden. Hon lever i ett tryggt, kärleksfullt förhållande, som ändå ifrågasätts från Annikas sida. Men en resa till Bali tankar kärleken, samtidigt som dottern förtidigt föder att barn med komplikationer. Dottern som har en vän som misshandlas svårt av sin sambo. Rättrådiga Annika rycker ut.
Boken är skriven i dagboksform. Från januari vecka ett till årets slut. Och det händer en hel del i detta flödande år. Dotterns graviditet och förlossning och liv med en förtidigt född bäbis en en tråd som spinner intensivt. Dotterns väninna och omhändertagandet av henne är en annan. Relationen mellan Annika och sambon Rikard en tredje. Men den kanske mest intensiva är den om relationen med hennes syster, den narcissistiska Helena.
Jessika Devert skriver lättsamt, men duckar heller inte för tunga ämnen. Det blir underhållande och emellanåt roande. Och jag kan ju inte låta bli att skratta högt när hon nämner sin författarkollega Jeanette Bergenstav (även hon en flitig rackare) och dennes förra roman ”Havsgrav”. Kommer hon återgälda detta…?
Göran Parkrud: Rädd att drunkna (Lassbo förlag)
Göteborgaren Göran Parkrud är inte bara legitimerad psykolog utan också skådespelare, regissör och manusförfattare. Han har ett gott öga för dramatik och hans pjäser, som han också har regisserat, har jag sett med behållning då Teater Tofta hållit hov vid Tofta Herrgård varje sommar från 2010 fram till förra året.
Nu kan han också, vid 64 års ålder, titulera sig författare. ”Rädd att drunkna” är en gedigen roman som spänner över drygt 500 sidor fylld av psykologiska skeende och något av en obearbetad arvssynd. I romanen är det ett slags växelverkan mellan två mäns historier: Johannes, den framgångsrike filmskaparen, och hans son Adam, arkitekt.
Johannes bär på sitt arv från sin far och farfar. En tvångströja som han aldrig klarar att krångla sig ur. När relationen med Regina, filmfotografen och kvinnan han får Adam med, brister flyr han i en dramatisk scen en julafton. Kvar står barnet Adam och ser sin far försvinna i snöyran.
Jo, Göran Parkrud kan sina dramatiska scener. Han vet också att djuploda i det mänskliga sinnet, i själens innersta rum.
Johannes är själva sinnebilden av den stora konstnären känslig som ett barn, tröstande sig med alkohol och kvinnor. En person som hellre flyr än fäktar för sin överlevnad. Det är en karaktär som återkommer i konsten – nu senast i norske regissören Joachim Triers ”Sentimental value” som jag skrev som här. En fiktiv gestalt som har bärighet i verkligheten i alla dessa patriarker och ”stora” konstnärssjälar. Det kan emellanåt bli för mycket.
Men det finns ett fascinerande djup i ”Rädd att drunkna”,även om jag emellanåt kan tycka att det ältas en del, att texten kunde ha kunnat ha stramats åt. Men den där tvångströjan som Johannes bär i en slags arvsynd är också en offerkofta, som även Adam kommer att bära, är bokens nerv. Den behöver sin tid och sina perspektiv för att berättas adekvat. Det lyckas Göran Parkrud med.
Högt och lågt. Läsvärda biografier av skilda slag.
Jag erkänner. Jag ligger efter. Ett gäng biografier har blivit liggande för att sedan väl lästa ställt i kö för att skrivas om. Men här kommer ett sjok mer eller mindre aktuella – men inte desto mindre intressanta – biografier. Håll till godo.
Karl G Jönsson, Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård: Vi kan inte dö – Henrik Venant, Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund (Helium press 2024)
Den svenska musikscenen kring punken och nya vågen i slutet av 70-talet var till gränsen – ja, över den – kreativ. I varje större och mindre ort bildades band. I var och varannan replokal skapades musik. Mer eller mindre bra. Band knöts mellan dessa kreativa kluster. Alla ivriga att hjälpa till för att bereda plats för ny musik för en ny publik.
Få, om ens någon, har haft större betydelse än den Henrik Venant hade i Lund och Malmö. När punken slog igenom i Sverige 1978 var han 20 år, men redan i framkant. Han hade bildat band, bildat ett skivbolag och var snar att boka spelningar. Vi i Kai Martin & Stick! hade förmånen att träffa honom vid Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Han hade då sitt TT Reuter, ett band som krossade allt motstånd (även om Grisen Skriker var formidabla). Bandet var moget, elegant, drivet och spelade musik som aldrig hade hörts förut. Att knyta vänskapsband med honom och gruppen var att knyta vänskapsband för livet.
Det gav våra första spelningar i södra Sverige. Hösten 1979 på Fredmans i Malmö och Lunds stadsbibliotek. Fler skulle följa.
När Karl G Jönsson tillsammans med Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård väljer att skriva hans, hans skivbolag Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund är det inte en dag för tidigt. Det är en välskriven biografi med tillbakablickar utan skymmande nostalgi. Elegant betar man av band för band hos skivbolaget, men också scenerna som fanns. Man lyckas med hjälp av de rika bildmaterialet från fotografer som Hans Aarenstrup, Mats Bäcker, Anders Torgander, Lars Sundestrand, Cathi Ede, Ingemar Breithel med flera hitta både essensen och stämningarna i denna så kreativa era från 70-talets slut och 80-talets början.
Det är en välskriven, initierad och genuint nyfiken bok, som håller en hög klass rätt igenom. Ja, för den nyfikne vill jag lägga till protokollet att jag medverkar precis som Ronny Svensson intervjuas och Kai Martin & Stick! nämns. Inte så konstigt. Dels var vi mycket i Lund/Malmö för att spela. Dels spelade vi in vår andra singel – ”Måndag, måndag”/”Slav i vår tid” med Henrik Venant i Lundastudion i februari 1980. Peter Bryx (Kai Martin & Stick!-gitarristen) medverkade på Cortex album ”Spinal injuries” (1981) och jag agerar tillsammans med Henrik Venant producent på Rädslas debutsingel ”Mannen” (1980).
Kai Martin & Stick! blev också attackerade av raggare efter en spelning i Lund arrangerad av Henrik Venant på pingstafton 1980. Vi var, som vanligt, installerade hos honom för att sova över när raggarna anföll halv två på natten och slog sönder varje fönster i huset på Bantorget mitt i Lund. De flesta hann fly, men jag blev misshandlad av två individer eftersom jag sov i en sovsäck och inte lyckade ta mig ut. Händelsen nämns i ett kapitel.
Men… det är, som sagt, inte vår story. Det är i huvudsak Henrik Venants, som förtjänstfullt intervjuas, och delvis också Stry Terrarie (Garbochock med flera), som även han intervjuas. Samt, förstås, alla band, skribenter och fotografer som tillsammans med en hängiven skara människor bidrog till denna så kreativa scen.
Kalle Lind och Henrik Jutbring: Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten (Forum 2023)
Det är en ytterst gedigen genomgång av Galenskaparnas och After Shaves karriärer. Växelvis och, kanske, tillsammans har Kalle Lind och Henrik Jutbring (nu arenaschef på Gotevent, men en stor varmare för både Beatles och Galenskaparna och After Shave).
Här går man nogsamt igenom historien från bröderna Erikssons uppväxt i Trollhättan till nutid. Författarna har inte sparat på krutet, har pratat med var och en i underhållningsgruppen. Men kanske mest specifikt med Claes Eriksson. Det är på gott och ont.
Han bär ju förstås historien och det var också han som bar huvudansvaret för produktionerna. Det är ju också genom hans obotliga envishet och kreativitet som framgångarna så småningom kom. Men inte utan de andra.
Jo, de kommer också till tals. Men det är Claes Eriksson som man får komma på djupet. De andra kommer åter igen lite grand i andra rummet. Synd.
I boken duckar man inte för de strider som har funnits inom gruppen. Men man odlar dem inte heller. Därmed förlorar boken lite av sin dramatik, även om historien om Galenskaparna och After Shave i sig har sin spännande historia.
Jag kan också sakna lite mer djuplodande intervjuer eller texter om de andra. Knut Agnred med sin hälsoproblematik blir mest en randanmärkning. Kerstin Granlunds utbrändhet likaså. Anders Eriksson demoner förbigås. Och så vidare.
Samtidigt är ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” en bok som har en bärande historia om ett roande sällskap som bär på enastående tro på sin egen förmåga att underhålla. På så vis blev man folkkära och fortfarande bär Jan Rippe och Per Fritzell denna deras mantel med den äran. Som i ”Minnesluckor” hösten 2023 (läs här). Ja, till viss del även Claes Eriksson – som ju syntes med Per Andersson och Anders T Olsson i ”Anakronisterna” på Lorensbergsteatern vid årsskiftet (läs här) – och Anders Eriksson, som synts köra soloföreställningar.
Jo, ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” är en blomstrande bok. Men det där ogräset hade gärna fått växa lite vildare.
Jones Ellerström: Garbochock Ritual (Substans 2024)
Den kompakta och lilla bok om bandet Garbochock tangerar förstås kapitlen i ””Vi kan inte dö” om bandet från Malmö/Lund. Men på få sidor får man historien en aning ur en annan vinkel och dessutom mer på djupet. Under sin korta existens gav Stry Terraries band – för det var så, bandet hade trots medlemmarnas distinkta inflytande, hans signatur – ett intensivt och starkt avtryck. Både genom de spelningar bandet gjorde, men också med de skivor som kom ut.
I denna bok avhandlas albumet ”Ritual” låt för låt. Det ger också inte bara musikens historia utan också bandets.
Garbochock hade ett genuint sound hämtat från punkens energi, Stooges brötighet, diskomusikens frestande dansrytmer och Doors eleganta orgelbaserade ljudbild. Till det Stry Terraries väsande sång och texter, som i sin tur kom att påverka Thåström än in i dessa dagar. Bandkemin var flammande där var och en av medlemmarna tydligt och klart satte sin signatur.
Garbochock var, som TT Reuter, komplett som band. ”Ritual” tillhör fortfarande ett av de främsta albumen som gjorts i Sverige. Trots att produktionen lider av en rätt rörig ljudbild. Tyvärr brann bandet i två ändar. Tålamodet tröt och efter knappt två års existens lades bandet ned 1981. Men musiken lever än. Inte bara för att Thåström troget genom sin solokarriär spelat Garbochocklåtar.
Kayode Kayo Shekoni: Innan natten är över (WA 2025)
Bakom Kayos glittrande framgång döljer sig en mörk framgång. Så som det allt för ofta (alltid?) varit för människor med annan hudfärg än den gängse, svenska, vita. I ”Innan natten är över” bjuder Kayo på en tidsresa från då allt började, från barndomen, uppväxten, skolgång till artistkarriären. Den är skoningslös, men trösterik. Hon duckar inte för någonting, är modig och stark i sitt skildrande av ett över 40-årigt artistliv. ”Innan natten är över” är en intensiv självbiografi på blott 185 sidor. Men den känns som mycket mer än så.
Paul Sahlin: Paul Paljett & jag (Ekerlids förlag 2025)
Tillsammans med forne GT-journalisten (och tillika min kollega) Claes Salomonsson har Paul Sahlin nu berättat sin historia. Trollhättegrabben med den gyllene rösten som fick en stormande karriär som Paul Paljett på 70-talet.
Det är en bok som följer sin tidslinje med tillbakablickar. Ibland haltar det med hågkomster när vilka band spelade eller var aktuella. Men i stort sett är det en underhållande, men väldigt snäll, självbiografi. Någonstans mellan raderna kan man ana en dramatik, men en hygglig kille som Paul Sahlin vill inte kasta någon skit.
Det blir på bekostnad av dramaturgin, för ”Paul Paljett & jag” lunkar på. Trevligt och lättsamt underhållande, men alldeles för sällan med känslan av att man får komma Paul Sahlin in på skinnet.
kaimartinblog 