Upphäver tyngdlagen. Göteborgsoperans danskompanis yttersta gränser spänns ständigt till något nytt. Som i intensiva ”We loved each other so much”. Foto: LENNART SJÖBERG
Göteborgsoperans danskompani spänner ständigt bågen för det möjliga med nya utmaningar inom dansen. Det både tjusar och lockar en stadigt stor publik, som inte bara kommer för nya uppsättningar utan också för att se om verk som kommer åter på scen.
Så får både koreograferna Yoann Bourgeois och Crystal Pite nypremiär på sina respektive verk ”We loved each other so much” och ”Solo echo”. Två var för sig helt skilda föreställningar förenade under en och samma kväll med danskompaniet som gemensam nämnare.
”We loved each other so much” är en intensiv föreställning om kärlekens möjliga och omöjliga möten. Den generösa, den desperata, den öppna, den förtvivlade, den av svartsjuka solkade, den toleranta. Allt i ett tempo som fullkomligt tar andan ur mig.
Dansarna rör sig i i hög fart på en lätt sviktande ”madrass” och rusar runt, runt i något slags kaotisk kakofoni med allt på en gång i total kontroll. De krokar tag i varandra, möts i allt från street dance- till kampsportrörelser. Låter sällan varandra vila, förutom i ytterst korta segment, samtidigt som musiken piskar på, stark och oundvikligt.
Ja, allt börjar insiktsfullt med Leonard Cohen reciterande ”The goal” från ”Thanks for the dance”. Men snart vrids allt upp på max. I vissa moment tänker jag på Godfrey Reggios film ”Koyaanisqatsi” (1982) med Philip Glass musik. En puls från naturens absoluta stillhet mot storstadens hysteriska, osläckliga puls.
Dansarna upphäver här tyngdlagen samtidigt som jag nog aldrig har sett dem dansa så fort. Åtminstone ges det intrycket. Det är inte bara dansarna som blir andfådda av ”We loved each other so much”; även publiken får torka pannan från svett och andas ut av pausen som kommer.
Vemodigt vackert. ”Solo echo” av Crystal Pite skildrar livet i dess slutskede i ömsint dramatik. Foto: HÅKAN LARSSON
Crystal Pites ”Solo echo” är något helt annat. En eftertänksam ensembledans med vissa solopartier. Till Brahms musik blir det så nära klassisk balett man kan komma utan tåspetsdans. Det är skirt, vackert och vemodigt om en människa – här gestaltad av de sju dansarna tillsammans eller enskilt – i livets, inte höst, utan vinter. Det finns en svartvit ton med de kritstrecksrandiga plaggen (byxor och väst), ljuset och den ständigt fallande snön. Väldigt vackert och just vemodigt med starka, men nedtonade känslor, som ibland blir reciterande, ibland som pantomim.
Göteborgsoperans danskompani skapar känslor med sina rörelser – igen.
”We loved each other so much” och ”Solo echo”, Göteborgsoperan, nypremiär 6 februari 2024. Spelas till och med 20 februari.
”We loved each other so much”: koreografi, scenografi och kostymdesign av Yoann Bourgeois.
Assisterande koreografer: Marie Bourgeois och Winston Reynolds.
Musik: ”The goal” från ”Thanks for the dance” av Leonard Cohen, ur konserten ”És zenekara” (1998) – ”Játék”, ”Vonósnégyes” och ”Finálé” – och ”Change” från ”Dragon new warm mountain I believe in you” av Big Thief .
Ljusdesign: David Stokholm.
Dansare: Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Zander Constant, Miquel Duarte, Valentin Durand, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Mikaela Kelly, Victor Ketelslegers-Polster, Ivo Mateus, Einar Nikkerud, Duncan C Schultz, Iris Telting, Josephine Weise, Johanna Wernemo och Amanda Åkesson.
”Solo echo”: koreografi av Crystal Pite.
Musik: Johannes Brahms (”Sonat för piano och cello op 38 i e-moll, sats 1: Allegro no trappa”, ”Sonat för cello och piano op 99 i F-dur, sats 2: Adagio affettuoso”.
Instudering: Eric Beauchesne.
Scenografi: Jay Gower Taylor.
Kostymdesign: Crystal Pite och Joke Visser.
Ljusdesign: Tom Visser.
Assisterande ljusdesign: Loes Schakenbos.
Dansare: Benjamin Behrends, Hiroki Ichinose, Da Young Kim, Rachel McNamee, Einar Nikkerud, Duncan C Schultz och Amanda Åkesson.
Ännu en filmfestival har passerat revy. Ur ett digert program har russin plockats ur den stora kakan för att smälta. Några sura. Några söta. Andra med mersmak.
Av – var det 270 filmer – det som bjöds har jag lyckats med att se ett trettiotal. Men då inkluderat ”Startsladden” och kortfilmstävlingens åtta filmer (övriga kortfilmer har jag tvingats rata).
Starkt drabbande. Göteborgsregissören Magnus von Horns ”Flickan med nålen” är grymt bra. Foto: LUKASZ BAK
Förhoppningen om att komma iväg på samtliga bidragen i ”Dragon award best Nordic film” – den nordiska tävlingen om 400 000 kronor – kom på skam i år igen. Av filmerna i ”Ingmar Bergman Competition” har det knappt blivit någon. Dokumentärer har jag inte alls hunnit med.
Å andra sidan har jag bjudits på en resa med film över hela världen: Japan, Indonsesien, Australien (om än i en film med slowmotionteknik),Indien, Syrien, USA, Kanada, Chile, Ukraina, Polen, Spanien, Frankrike, Belgien, Italien, Irland, Skottland med Orkneyöarnas stormiga arkipelag, Island, Finland (och lite Estland) Sverige och Centralafrikanska Republiken. En hyfsad resa över tio dagar av film.
Det är ju en del av tjusningen med festivalen. Att man kan resa med spårvagnen (eller ens utan att ens resa sig ur soffan) till en biosalong och komma ut i världen och få perspektiv på sakernas tillstånd.
Göteborgs 48 filmfestival hade olydnad som tema och sannerligen fick man smaka på det begreppet. Knappt hade alla förväntansfulla satt sig i Drakens salong för invigningsfilmen – norrmannens Eirik Svenssons ”Före mörkret” (recension här) – förrän kulturminister Parisa Liljegren läste lusen inte bara av den påstådda ”kultureliten” som gör film utan också av Festivalen, de som jobbar med den, publiken och de som njuter av film, men som också ser nödvändigheten av kultur i stort. Nu är det ju ingen överraskning att Tidölaget i sin regeringsbildning inte uppskattar kultur – åtminstone inte den som får kosta något.
Det blev sedan som ett slags självklar pendang till Filmfestivalens introduktionsfilm – den som inleder samtliga långfilmer – med Magnus Krepper som en sällan skådad slem diktator, som vill skona oss från kultur (filmer) han inte anser att vi behöver se.
Fick kämpa för film. Efter kulturministerns opolerade invigningstal hade festivalledningen (Pia Lundberg och Mirja Wester) fullt sjå att vända feststämningen rätt igen. Magnus Krepper som ondskefull diktator – i festivalens introduktionsfilm – blev en logisk fortsättning och påminnelse om regeringens kulturpolitik. Foto: KAI MARTIN och GÖTEBORGS FILMFESTIVAL
Med denna ton satt sattes också olydnaden på prov. Men också den stämningen, som åtminstone för mig, formade festivalen. Det blev mörkt, tungt, tyngre och en sorglig bismak över människans ondska och oförmåga att vilja varandra väl. Det var inte utan att jag efter – förvisso många utmärkta – intensivt drabbande och dystra filmer längtade efter ljuset, efter en italiensk film med en stor, bullrig familj där allt hände och mycket vin och mat åts.
Mina favoriter och några funderingar:
”Flickan med nålen” (Danmark/Sverige/Polen, regi Magnus von Horn). En svartvit film om en svartvit tid, som är grym i många bemärkelser. Ung fabriksarbetande kvinna i första världskrigets slut blir gravid med löfteslovande fabrikör. Blir lämnad ensam, men hamnar i händerna på en änglamakerska. Sällan har Trine Dyrholm spelat en grymmare gestalt som änglamakerskan. Den unga kvinnan görs fullkomligt hudlös av en fenomenal Vic Carmen Sonne. De vidriga miljöerna luktar med ångesten som ångar, ett persongalleri som delvis är hämtat från en freakshow och story som är grundat i en verklighet för kvinnor som inte äger rätten till sin kroppar. En brutalt stark och dyster film.
”Memoir of a snail” (Australien, regi Adam Elliot). En stopmotionfilm om en australisk, dysfunktionell familj där tvillingparet Grace och Gilbert Pudel skiljs åt när deras föräldrar avlider. En inkännande film om utanförskap, längtan, mobbning och drömmar.
”Före mörkret” (Norge, regi Eirik Svensson). Om förhoppningen att skapa gott i kriget ondska. Filmen har en känsla av närvaro som man inte kommer undan.
”Tre väninnor” (Frankrike, regi Emmanuel Mauret). Tre vänninor i Lyon, som är tajta men inte helt uppriktiga mot varandra. En listig och mycket humoristisk samt en smula vemodig intrig, snyggt presenterad med en manlig berättaröst, men sannerligen med de tre kvinnorna i centrala huvudroller.
”In the belly of a tiger” (Indien, regi Siddharta Jatla). Indisk fattigdom på landsbygden där man kan tjäna pengar med att – för hand – göra tegelstenar. En kärleksfull, ensamstående far med alkohol- och drog problem kämpar för försörjningen till sina föräldrar och två döttrar. Fabrikören på tegelfabrikören får Hans Alfredsons roll som John Höglund i ”Den enfaldige mördaren”, som en blid och vänlig humanist.
”Cows” (Sverige/Norge, regi Jakob Márky och Kasper Häggström). Underfundig, roande kortfilm om ett språkligt missförstånd som får stora konsekvenser.
Funderingar:
Det där med ”kill your darlings” verkar filmare ha problem med. Många av deras verk är väsentligt längre än vad de borde vara.
Varför får man inte möjlighet att strömma filmerna som tävlar i ”Dragon award best Nordic film”…? Ur ett eget perspektiv tycker jag det är synd. Jag hann inte med att se alla bidragen, så som jag önskat. Ur ett vidare perspektiv tycker jag att de nordiska filmerna dels visar på var övriga aktörer utanför Sverige har att erbjuda i Norge, Danmark, Finland och Island. Det skapar inte bara en förståelse för våra grannländer utan också en insyn i skapande hos dem.
Hur kommer det sig att kulturminister Parisa Liljestrand läser lusen av svensk kultur i stort och särskilt riktar den mot svensk film, som hon gjorde i invigningstalet, men inte medverkar i ett enda samtal som kurerats av Göteborgs filmfestival…? Frågorna som följer är då hur intresserad är hon av kultur? Vilka böcker läser hon? Vilka tv-serier ser hon? Vilka filmer och scenuppsättningar tar hon del av? Förstår hon ens kulturens mekanismer, konstnärers skapande, musikers komponerande…? Lusten och nödvändigheten i den konstnärliga verksamheten och vad den i sin tur ger en publik? Hon må stå upp för sin/regeringens politik – och det kan tyckas djärvt i sammanhanget – men framstår mest som en marionett med ett skrivet manus. Lite ironiskt med tanke på vad hon i sitt tal sa om just galor, som ”Guldbaggen” och Filmfestivalinvigningen.
Dessutom… vad får högerpolitikerna sin idé om en kulturelit? Konstnärer, artister, musiker, skådespelare är sällan väl betalda. Det är politiker.
Vinnare. Isländska ”When the lights break” knep ”Dragon award best Nordic film” och prissumman på 400000 kronor. Foto: PRESSBILD
Festivalens vinnare:
”Dragon award best Nordic film” – ”When the lights break” (regissör Rúnar Rúnarsson, Island).
”Dragon award best acting” – Andrea Brœin Hovig för sin roll i ”Kärlek” (Norge).
”Dragon award best Nordic film” hedersomnämnande – ”My Eternal Summer” (Danmark) av Sylvia Le Fanu.
Årets kritikerpris, Fipresci-priset – ”Flickan med nålen” (Danmark/Polen, regi Magnus von Horn).
Publikpriset ”Audience Dragon award best Nordic film” –”Före mörkret” (Norge, regi Eirik Svensson).
”Dragon award best Nordic documentary” – ”Trans memoir” (Sverige/Frankrike, regi Victoria Verseau).
Annorlunda. Poste Restantevurmar för Emily Brontës ”Svindlande höjder” och lajvar den med publiken som medskapare. Foto: MARTINA HOOGLAND-IVANOW
Performancegruppen Poste Restante har en faibless för att göra djupdykningar in i skapande på ett annorlunda vis. Tidigare har man gjort det med sina föreställningar ”The Dinner Club” (2009), ”Closing Time” (2012), ”Apokalypsen” (2015),”Kamratföreningen Leviathan” (2018), ”Heaven & Hell” (2019), ”Skuld” (2022) och ”The Sunset Suite” (2023).
När man nu, i ett samarbete med bland andra Göteborgs stadsteater, penetrerar sin favoritroman ”Svindlande höjder”, Emily Brontës klassiker från 1847 (då utgiven under den manliga pseudonymen Ellis Bell), hamnar publiken i centrum.
Inledningsvis möts man av män och kvinnor sminkade och klädda som vore det ett norskt dödsmetallband. Man får hänga av sig, lämna mobiltelefonen i en korg, runt halsen finns nu en lapp med ens förnamn hängandes i ett snöre. Så kommer gruppens – vi är cirka tio som möts vid denna vår uppgjorda tid (det är fler grupper som kommer närvara under kvällen) – ciceron för kvällen. Han som inte bara inviger oss i kvällens program och möjlighet, utan också guidar oss genom de stationer som ska ge oss en fördjupad inblick i Emily Brontës roman.
Miljön är alltså Göteborgs slakthus, kala väggar där det tidigare har slaktats och styckats. Man möts av en konstgjord häst i fullstor storlek, en romantiskt lidande staty i en hopkrupen pose. En skir dimma ligger i rummet, några möbler – stolar, soffor, bord – är utplacerade.
Gruppen rör sig efter sin ledsagare, som skickligt bjuder in oss i den värld som ”Svindlande höjder” bjuder. Vi är snabbt in i den brittiska landsbygden i slutet av 1700-talet och blir en del av romanen, om än med försiktiga steg.
Vi blir Catherine Earnshaw, rör oss mellan Wuthering Hights och godset Thrushcross Grange, kyrkogården (många dör i boken) och heden. Vi blir Heathcliff. Romanens främsta karaktärer.
I en grupp om tio – några känner varandra sedan tidigare – är varje moment en tvekan. Men allt stärks efter hand. Vi agerar efter riktlinjer. Bär en kista mot en begravning. Klär oss – chimärt – i sorgkläder. Vi agerar tjänstehjon, drängar och pigor som sliter med ilska, hunger och värkande kroppar. Vi blir sjuka. Det går så där. Åtminstone för egen del.
Snart ska vi få möjlighet att klä oss som Catherine eller Heathcliff, eller någon av de andra karaktärerna som vi möter från boken. Allt för att iscensätta en scen på heden där de båda som döda ligger. Iklädd kråsskjorta och bonjour ligger jag under dansande dimmor när en slowmotionversion, en tolkning med manlig sångare, av Kate Bushs ”Wuthering hights” ljuder. Det är så doom utan att vara doom metal och jag tänker, som död, att ”Ever get the feeling you’ve been cheated?” *
Lite drastiskt, kanske. Men när man lajvar ”Svindlande höjder” och bjuder in publiken som deltagare vill jag ha mer. Visst, det erbjuds försäljning av boken, t-shirtar, cider tillsammans med högläsning och fördjupning. Som längst kan man närvara från 18.00 till stängningsdag 22.30. Det lockade inte mig. Några bröt tidigare. Andra var mer all in. Någon tyckte att det här vore konceptet för en bokrelease.
Jag…? Möjligen konservativ. Men jag vill vara en betraktare mer än en deltagare. Om jag inte själv är den som agerar. Så är ”Wuthering, Wuthering Hights” heller inte någon teater i egentlig mening, utan något helt annat. Förvisso en utmaning, men knappast mer än så. Fast visst har den här produktionen väckt mitt intresse för nyläsning av boken och för att återkomma till Kate Bushs debutalbum ”The kick inside” där ju ”Wuthering Hights” var första singeln, som också gav hennes genombrott 1978.
Intressant är det också, att det här genomförs, i en reflektion av kulturminister Parisa Liljestrands famösa invigningstal till Göteborgs filmfestival, med stöd från Svenska Postkodlotteriets Stiftelse och Statens Kulturråd. Delar av produktionen genomförs dessutom inom ramen för forskningsprojektet ”i svaghet” vid Stockholms konstnärliga högskola. Och just svaghet – eller styrka – är den del som vi som deltagare (mer än publik) omfamnas av. På gott och ont.
*Citatet är från Johnny Rotten (John Lydon) när Sex Pistols gör sin sista spelning 14 januari 1978 och han släpper mikrofonen i golvet och lämnar scenen.
”Wuthering, Wuthering Hights”, Slakthuset, Göteborg. Premiär 23 januari 2025. Spelas till och med 20 februari. Denna föreställning recenserad 29 januari.
Av: Poste Restante i samarbete med Göteborgs stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.
En revy som roar. Mölndalsrevyns ”Efterfesten” bjuder på vasst manus och roande nummer. Foto: KAI MARTIN
Möllan, Mölndal.
Bäst: ”Stress” – Möllans fria musikaliska teaters version av ”Chess”.
Sämst: Mer engagemang från orkestern, tack!
Fråga: Hur ska revyn hitta till en yngre publik…?
Åh, dessa fantastiska revyartister som vet hur att skriva revyer. Från ax till serverad och skivad limpa ryms inte bara många funderande timmar och skrivande, utan också repetitioner, övande av danssteg, instudering av sånger med låttexter, tajming, förberedelser av kostymer och peruker, smink och det stora pusslet. Pusslet som omfattar det mesta, men också hur revyns dramaturgi ska landa i salongen.
Jo, ja, Mölndalsrevyn är en institution som förra året firade 50. Nu spinner man vidare på det med sin ”Efterfesten – en revy som går utanför ramarna”. För gänget på – och utanför – scen ser inte gärna att firandet är över.
Rutin finns – och en rejäl dos entusiasm. Mest trogna har Lena Gustafsson (30 år med Mölndalsrevyn) och Karin Mickelbo (som gör sitt 25 år). Sara Sanzén kommer därefter (gör sitta åttonde revyår) tillsammans med Anton Nordin (som varit med sedan 2018). De övriga – Ludvig Hansén, Adam Evertsson och Cristian Ehrman –stoltserar med med sina respektive andra år på Mölndalsrevyn på scen.
Kul på scen. Mölndalsrevyn bjuder generöst från scenen. Foto: KAI MARTIN
Till årets revy har manusgänget verkligen vässat sina pennor. Det är smarta nummer fyllt av humor blandat med lättare inslag av regionalt, nationellt och internationellt slag. Musiken är hämtad från allt från Benjamin Ingrosso, Lena Philipsson, Orup och Povel Ramel. Den sistnämndes ”Var är tvålen?” blir ”Var är guldet?” i ett lite för kort nummer om guldfyndet i humorgruppen JLC:s nyinköpta fastighet. Där fanns väl ändå mer att vaska…?
Cristian Ehrman, med erfarenhet från Lerumsrevyn, tjänar som något slags konferencier genom revyn, då han inte har fullt upp med att medverka i några av alla nummer. Anton Nordin är återkommande genom föreställningen i en mycket rolig karaktär som mannen som letar efter sin hustru.
Tradition står Mölndalsrevyn nära. Så återkommer de kära kärringarna från Kvarnbyvallens hembygdsförening med Karin Mickelbo i centrum. Denna gång i ett snyggt koreograferat nummer om inkontinens. Primadonnorna Lena Gustafsson och Karin Mickelbo har axlat det lågtstående, mycket roliga, inslaget med ord, denna gången som valar om ”Supervalåret”. Tillbaka är också ambitiösa Möllans fria musikaliska teater med en ny uppsättning till Mölndals kommuns fromma. I år har regissör Kim Bondesson Lagerman (Lena Gustafsson med den ständigt krånglande lösmustaschen) valt att göra musikalen ”Chess” genom ett AI-perspektiv. Det blir ”Stress” och ”One night in Bangkok” blir ”Stresshantering i Balltorp”. Smart, tokigt och mycket roande signerat Sara Sanzén.
Korkproblematiken är nog alla lokalrevyers favorit i år. Så också här där Orups ”Pojkarna på rad” blir om just korkarna i ett färgstarkt nummer. Även TV4:s avslöjande om SD:s ”Trollfabrik”, som inte heller skonas av gänget i Mölndalsrevyn. Eller jakten på mördarsniglar, som i Mölndalsrevyns regi blir ett utmärkt, humoristiskt koreograferat nummer.
Fyndiga nummer är också den unge patienten (Ludvig Hansén) som vill kolla upp varför hans prickar (å, ä och ö) har försvunnit i talet. Ordvrickande skickligt. Kul över det roliga snittet är också mötet med Kung Bore (Adam Evertsson), Våren (Sara Sanzén), Sommaren (Anton Nordin), Hösten (Cristian Ehrman) och den okynniga Fröken April (Karin Mickelbo). Precis som trion Ludvig Hansén, Lena Gustafsson och Sara Sanzén som tävlar om att vara svårast i kulturgenrerna.
Ludvig Hansén växer från år till år och tar 2025 än mer plats än de två föregående åren. Han har rösten för låtarna, tajmingen för skämten och karaktärerna för de olika nummer han medverkar i. Han kan leverera en såväl enkel som komplicerad text. Anton Nordin har musikalklass på rösten och en känsla för sin nerviga gestalter, som jag uppskattar. Och Cristian Ehrman är ett effektivt kitt genom föreställningen.
Tidigare år har man varit duktig på att hylla storheter som gått bort under året som gått. Men så inte den här gången, förutom att Georg Riedels musik tjänar som musikkuliss emellanåt. Och jag inser att jag saknar Manda Strid Bomander, som varit med de senaste åren, för hennes karisma, sång, dans och ungdoms skull. Men man kan ana att unga scenmästaren Liv Bunketorp Olander kommer ta ytterligare kliv på scenen till nästa år. Det lilla som gavs gav mersmak. För bland all aktad rutin och erfarenhet krävs också spirande vitalitet, som ett komplement. Som med Ludvig Hansén.
Visst, emellanåt sjunger gänget hellre än bra. Men det är ändå ett sprudlande kalas späckat med humor som ”Efterfesten” bjuder. Det här är en revy man inte ska missa.
”Efterfesten – en revy som går utanför ramarna”, Möllan, Mölndal. Premiär 5 januari 2025. Denna recension baserad på föreställningen 26 januari. Spelas till och med 15 februari.
Regi: Kjell Samuelsson.
Koreograf: Elin Ljungberg.
Repetitör: Börje Nilsson Mäki.
Ljusdesign: Henrik Johansson och Sebastian Lökkeberg.
Ljuddesign: Henrik Marzelius.
Smink: Ulla Karin Olsson och Pia Olsson.
Kostym: Doris Kjær och Mia Redemo.
Orkester: Bengt Holme, Börje Nilsson Mäki, Janschie Börjesson, Thomas Hagby och Caroline Bille.
På scen: Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Sara Sanzén, Anton Nordin, Adam Evertsson, Cristian Ehrman och Ludvid Hansén samt även scenmästaren Liv Bunketorp Olander.
Textförfattare: Karin Svenner, Robert Cronholt, Manda Strid Bomander, David Johansson Axberg, Peter Mannerfelt, Stefan Sjö, Sebastian Lökkeberg, Marcus Olsson, Lena Gustafsson, Anna Moræus, Sara Sanzén, Ludvid Hansén, Adam Evertsson, Anton Nordin, Kjell Samuelsson och Cristian Ehrman.
Omskakande. Norske regissören Eirik Svenssons ”Före mörkret” är stark, mörk och omskakande. Foto: FANTEFILM
I februari 2020 gjorde jag ett reportage för GöteborgDirekt när norske regissören Eirik Svensson var i Haga för att filma en scen för den kommande filmen ”Den största förbrytelsen”. Av olika skäl kom jag inte att se filmen för en helt nyligen. Den om den judiska familjen som i Norge drabbades av förintelsen under det grymma andra världskriget. Den är baserad på verkliga händelser, beskrivna i den drabbande boken ”Det största brottet – offer och gärningsmän i den norska förintelsen” (Marie Michelet, Albert Bonniers förlag).
När nu Eirik Svensson kommer med nästa film – ”Före mörkret” – som inleder och inviger Göteborgs 48 filmfestival är det åter krigets grymhet och meningslöshet i centrum. Åter igen är det en bok baserad på verkligheten, självbiografin ”Det finnes ingen de andre – det er bare oss” av Lindis Hurum, generalsekreterare för norska Läkare utan gränser.
Det är en febrig verklighet vi kastas in i. I Centralafrikanska republiken har ett inbördeskrig blossat upp mellan muslimer och kristna. På plats finns ett norskt team, liknande Läkare utan gränser, för att hjälpa offren i kriget med en läkarstation mitt i det gigantiska flyktinglägret av kristna.
Milisen vaktar berusade och narkotikapåverkade in- och utresor till sjukhuset. Men tack vare att norrmännen står på god fot med den lynnige ledaren Victor (Nixon Ringa) går det bra. Men det är en balansgång på en knivsegg. Ett vibrerande finger på avtryckaren till en gevär kan lätt slinta. Så dyker det upp en muslimsk flykting på läkarstationen. Ryktet går och situationen eskalerar hotfullt. Det norska teamets chef Linn, nervigt skickligt spelad av Kristine Kujath Thorp, försöker rädda den muslimske mannen och samtidigt rädda sin verksamhet i en ständig kamp mellan liv och död.
Det blir ett drama som är drabbande. Filmen är så närvarande med skickligt foto av Karl Erik Brøndbo att det känns som man är på plats i denna så infekterade krigshärd. Det är en thriller utan att vara en thriller. Spänningen är laddad från start till mål utan möjlighet till andhämtning. Det här är en film, som inte går att skaka av sig. Kanske för att vetskapen är att allt är mycket värre i verkligheten i en värld där politiker blivit krigshetsare och värnar strid istället för fred, försoning och diplomati. På bekostnad av mänskligt lidande.
”Före mörkret”
Regi: Eirik Svensson.
Foto: Karl Erik Brøndbo.
Klippning: Elise Solberg.
Musik: Lisa Nordström.
I rollerna bland andra: Kristine Kujath Thorp, Alexander Karim, Bibi Tanga, Mattis Hermann Nyquist, Tracy Gotoas och Alma Pöysti.
Göteborgs filmfestival har ju knappast varit någon dans på Cannes gator. I januaris bistra slut är förutsättningarna liksom annorlunda. Men filmfesten i Göteborg har gjort sitt för att skänka glädje i motgångar, uppförslut eller när det mesta sett mörkt ut även utanför biosalongen. Ja, man lyckades kämpa sig igenom pandemin och upprätthålla Festivalen via sin strömningstjänst. Idéer hur var många. Till exempel kunde man ta in på hotell, få mat på rummet och film på teven. Ett spännande sätt som jag/vi testade 2021.
Att årets tema är olydnad får sin tydligheten med en gång. Ute stormar det, men göteborgarna – och hitresta besökare – trotsar vädret för att komma till dels galapremiären av norrmannen Eirik Svenssons ”Före mörkret”, höra kulturminister Parisa Liljestrand invigningstala, uppleva far och son Peter och Hector Apelgren leda galan och ta del av festivalcheferna Mirja Wester (vd) och Pia Lundberg när de förklarar Göteborg filmfestivals ståndpunkt och riktlinjer.
Humor. Peter och Hector Apelgren ledde Göteborgs filmfestivals premiär med humor och skratt. Foto: KAI MARTIN
Festivalen börjar, som sig bör i Göteborg, med humor – och trots. På filmduken dyker Kristian Luuk upp, i TV-huset på andra sidan Älven letandes efter far och son Apelgren. De ska ju vara med i ”På spåret” med sändningsstart 20.00 i SVT. Han spelar på att programmet är direktsänt, trots att både han och tv-publiken vet att det inte är så. När han får reda på att duon Apelgren ska leda invigningen av Göteborgs filmfestival – som han påstår sig inte har hört tala om – vill han genast hamna på gästlistan, gärna plus fem.
Så… Hector Apelgren kommer in på scenen med en stol med en person i dold under ett skynke. De som följer Peter Apelgren på sociala medier vet att han blivit kraftigt förkyld, något som skulle äventyra hans medverkan på invigningen. Är det ens han som är gömd i stolen?
Det blir alltså Hector Apelgren som får tala för att sedan avtäcka personen under skynket, som visar sig vara hans far. För första gången en tigande Peter Apelgren. Han kan så småningom inte hålla sig. Förhållningsreglerna om att inte stå, inte prata – och dem från hustrun Anna Mannheimer – och inte dra någon Göteborgsvits eller sexskämt bryts förstås.
Ja, det är skratt i salongen, som ökar när Hector Apelgren visar en ”trailer” på film om den sjuke pappan, som har gjorts. En travesti på Filip och Fredriks ”Den sista resan”, som nu blir Peter Apelgrens nästa sista resa till Ucklum. Orten där han växte upp.
Det blir pingpong mellan skratt och allvar. För när Parisa Liljestrand håller sitt invigningstal möts hon av burop. Sällan har Filmfestivalens invigning varit så politiskt laddad och det av förklarliga skäl.
Inte populär. Kulturminister Parisa Liljestrand buades ut under sitt tal när hon invigde 48:e Göteborgs filmfestival. Foto: KAI MARTIN
Regeringens nedmontering av kultur i riket är både förödande och monumental. Hon har ju själv valt bort att närvara på Filmfestivalen när nordiska filmbranschen håller ett toppmöte tidigare på fredagen. Istället håller hon en presskonferens i Stockholm för att förklara regeringens strid mot illegal ip-tv. Strömningsmöjligheten som regeringen menar gynnar kriminaliteten. Därefter åker hon på ett studiebesök till Netflix innan turen går till Göteborg.
Regeringens kamp mot ip-tv och dess illegala effekter tycker jag inte är fel. Men när hon nu på plats berättar om detta möts hon av burop. Det blir laddat i salongen och kulturministern minspel blir allt bistrare. Hon säger: ” Jag vet att många kulturministrar före mig försökt framställa sig som de olika branschernas bästa kompisar och företrädare i regeringen. De kanske får jättemycket uppskattning för det på galor och festivaler.”
Olydiga. Festivalens konstnärliga ledare Pia Lundberg och dess vd Mirja Wester stod i bjärt kontrast till kulturministerns utspel. Foto: KAI MARTIN
När så Pia Lundberg och Mirja Wester håller sitt invigningstal blir det i bjärt kontrast till kulturministern, som raljant menar att både Filmfestivalen och Guldbaggegalan håller sig till ett givet manus år efter år. Det förstärks – ja, glöm inte temat ”olydnad” – när konstnären Britta Marakatt-Labba dyker upp på filmduken från hemmet i Övre Sopporo, nästa så högt upp man kan komma i Sverige. Hon, som i sitt konstnärskap arbetat med civil olydnad i hela sitt liv, arbetar för att rädda skogen i sina trakter från skövling av skogsbolagen. Originalet till motivet som är på årets festivalprogram finns uppsatt, tydligt markerat, i ett träd. För att tydliggöra hennes ståndpunkt. För att tydliggöra Filmfestivalens ståndpunkt och tema.
Kulturministerns utspel och regeringens kulturförakt blev än tydligare – och kusligare – när Festivalens introduktionsfilm visas. En diktator som i lömsk förtrolighet talar till folket när han vill kväva den konstnärliga friheten – och senare censurera Filmfestivalens program. Se den här.
Hyllades. Eirik Svensson med team hyllades före visningen av hans ”Före mörkret” och även efter. Foto: KAI MARTIN
När sedan brutalt starka ”Före mörkret” inleder Festivalen dödar den all feststämning – åtminstone för mig. Att efter den omtumlande, mörka filmen var det svårt att mingla runt, leende och förväntansfull. Jag åkte hem och gjorde som Peter Apelgren, drog något över huvudet och tittade på ”På spåret”.
Vågat. Nicole Kidman utmanar med Harris Dickinson i ”Babygirl”. Foto: PRESSBILD
”Eyes wide shut”, ”Big little lies” och nu ”Babygirl”. Filmer/tv-serier där Nicole Kidman utmanar sexuellt, men också vågat bjuder på hudlösa kvinnoporträtt. I Halina Reijns film – regi och manus – spelar hon den starka kvinna, som söker underkastelse och dessutom jagar orgasm. Något hon trots ett 17-årigt äktenskap aldrig säger sig har fått. En spoiler kanske, för den inledande sexscenen med maken (Antonio Banderas) visar ju att hon fejkar och efter akten skyndar sig iväg för att avsluta för egen hand till en kinky porrfilm på datorn.
Det är rika människors värld. Hon, Romy (Nicole Kidman) vd för ett växande logistikföretag. Han framgångsrik regissör på någon aktad New York-teater. Det är en flashig miljö med exklusiv lägenhet på Manhattan och kåk på Long Island.
Men något saknas i hennes liv. En sexuell utmaning, som inkluderar underkastelse. Så kommer den arrogante, väsentligt yngre, praktikanten Samuel (Harris Dickinson) in på kontoret. Spelet kan börja.
Ja, Halina Reijn och Nicole Kidman tummar inte på någonting. Det är naket, vågat, utmanande. Det finns en thrillerton och en spänning som spinner genom hela filmen. Nicole Kidman är förstås lysande, men mer Nicole Kidman igen än sin roll.
Regi Halina Reijn.
Foto: Jasper Wolf.
I rollerna: Nicole Kidman, Harris Dickinson, Sophie Wilde, Antonio Banderas med flera
MARIA
!!!!
Stark. Angelina Jolie gör ett starkt porträtt av Maria Callas. Foto: NETFLIX
Allt börjar där det slutar. 16 september 1977 i en spatiös Parislägenhet. Maria Callas är död. En operadivas karriär och liv är ändat. ”Maria” – med Angelina Jolie i en fullständigt briljant gestaltning av Maria Callas – visar hennes sista tid. En period av längtan tillbaka till rampljuset. Tillbaka till publiken. Tillbaka till den rösten, som gjorde henne hyllad.
Beroendet av den lugnande, narkotiska medlet Mandrax ger henne hallucinationer. Något som regissör närmast poetiskt spelar på när Maria Callas glider in och ut ur verkligheten omgiven av sina förtrogna – betjänten Ferruccio (Pierfrancesco Favino) och husan Bruna (Alba Rohrwacher). Det är ”dokumentära” tillbakablickar. Scener med den stora kärleken Onassis (Haluk Bilginer), operor på de stora operahusen. Filmat emellanåt som vore det super 8-film, ibland från någon föreställning. Så då de fantasifulla scenerna där hon Mandraxpåverkad – där en journalist listigt fått namnet Mandrax – hamnar i rusets generösa och gränslösa möjligheter.
”Maria” är Angelina Jolies mästarprov. Hon är utsökt. Sparsmakad och explosiv. Desperat och karismatisk. Divan ställd mot tvivlen. Till det Edward Lachmans vackra foto och de spektakulära scenerna. Imponerande.
Regi: Pablo Larrain.
Foto: Edward Lachman.
I rollerna: Angelina Jolie, Pierfrancesco Favino, Alba Rohrwacher, Haluk Bilginer med flera.
Intensiv. ”The father”– Florian Zellers hyllade pjäs och film – är på teater Trixter en enmansshow av Philip Lithner.Foto: EMIL GUSTAFSSON
Florian Zeller lät inte nöja sig med sin ”The father”, som pjäs utan låg också bakom den som film med Anthony Hopkins i huvudrollen. En omtumlande, ömsint, perspektivförskjutande film om en man i accelererande senildemens. Jag såg filmen under Filmfestivalen 2021 och blev både drabbad och förtjust (recension här).
När Teater Trixter bjuder på ”The father” – trots den engelska titeln är det en översättning till svenska – är det en enmansshow. Skådespelaren Philip Lithner spelar samtliga roller, den Alzheimerssjuke Anthony, hans dotter, vårdare etc. Det utmärkta manuset, här översatt av Lisa Lindberg, får sig en prövning. Sannerligen Philip Lithner också.
Inledningsvis i det sparsmakade scenrummet med olika etager tar det en stund innan allt sätter sig. Philip Lithner hittar inte riktigt de olika karaktärerna och replikerna kommer kanske en aning för forcerat. Som om ingenting ska glömmas bort. Som om varje ord är viktig. Men tiden för knapp. Det är synd.
Men det dröjer inte heller länge förrän tempot och persongalleriets hastiga skiftningar landar i betraktarens knä. Nyanserna blir tydligare. Det blir efter hand mer bekvämt och hanterbart. Ljud, ljus, musik är det enda som Philip Lithner har att spela emot.
Det är naturligtvis skickligt att anta den utmaning som ”The father” utgör. Men också vågat.
”The father” är drabbande. Oavsett om man har haft eller har erfarenhet från någon i familjen eller annan närstående som har drabbats av Alzheimer/senildemens eller bara betraktar det som ett drama i sig. Så på film. Så ock på Teater Trixters scen.
”The father”, Teater Trixter, Göteborg. Premiär 17 januari 2025. Denna recension baserad på föreställningen 23 januari. Spelas till och med 15 februari.
Regi/koncept: Daniel Adolfsson/Charlotte Davidson.
Göteborgs stadsteaters höstsatsningen har inte ens gått i mål förrän man presenterar vårens komande repertoar. I en fullsatt salong får vi i publiken en rapsodisk genomgång och presentation av vad som komma skall. Lite genomläsning av manus, några scener utklippta från – exempelvis – ”En folkefiende” (premiär 15 februari) – eller ett filmklipp från ”Kung Ubu” (premiär 12 februari).
Klassiker i ny dräkt. Ibsens ”En folkefiende” – med Jesper Söderblom i huvudrollen – spelas på Göteborgs stadsteater i vår. Foto: KAI MARTIN
Jo, intresset för teater är stort i Göteborg. Stadsteatern kan skryta med välbesökta föreställningar under hösten och visst har man haft lockande föreställningar. Allt har, förstås, inte fallit mig i smaken. Jag hade förhoppningar om ”Gatsby” (recension här), men fann den för larmande. ”Pinnochio” (recension här) lockade, men höll inte hela vägen ut. Å andra sidan var upplevelsen med ”Skål för livet” hisnande (läs här) och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” lustfylld fars (recension här). Som det ska vara, med andra ord. Högt och lågt. Vitt och brett. Somt som faller mig på läppen, annat som inte gör det eller som gör mig liknöjd.
Lustigt nog är det just ”Skål för livet”, som inom kort åker till prestigefyllda ”Faraway festival” i franska Reimes, och ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” – som fortsätter spelas senare i vår (nypremiär på Studions scen). En pjäs vilken omfamnats av publiken och som då den senare går ner har spelats på samtliga av Stadsteaterns scener.
Nu väntar alltså nya utmaningar i form av teaterns egna uppsättningar, gästspel och Lunchteaterns rika galleri. Lunchteatern som också sträcker ut lite grand med after work och som i sommar (juni och augusti) bjuder på en ännu inte namngiven aftonsatsning.
Mot en ny vår. Göteborgs stadsteater bjuder på egna uppsättning och gästspel samt mycket annat. Foto: KAI MARTIN
Först ut är ”Wuthering, wuthering tights” på scen Slakthuset i Gamlestan. Premiär i dag (23 januari) och den kommer sedan spelas för ett mindre sällskap under en tid framåt. Pjäsen är en deltagarbaserad föreställning och ett samarbete mellan Poste Restante i samproduktion med Göteborgs Stadsteater, Backa Teater, Konträr och Ställbergs gruva.
Sedan följer Alfred Jarrys absurda drama ”Kung Ubu”, som hade skandalpremiär i Paris 1986, med en publik som lämnade salongen. På Stadsteatern har pjäsen, i Malin Stenbergs regi premiär på Lilla scenen 12 februari. Här har skådespelarna att göra. Fyra skådespelare ska göra upp om en mängd roller, som man ska kliva in och ut ur.
Henrik Ibsens ”En folkefiende” tolkas av Viktor Tjerneld, som står för såväl regi som bearbetning av texten. Klassikern sätt upp på Stora scen med premiär 15 februari.
Syrianske dramatikern Wajdi Mouwads ”Bränder” har premiär 28 februari på Studion. En pjäs som rubriceras som en ”poetisk thriller om kärlek och blodsband”. Natalie Ringler står för regi.
Federico Garcia Lorcas klassiker ”Bernardas hus” spelas med premiär 28 mars på Stora scen. En pjäs med bara kvinnor och med gästspel av Dramatens Marie Richardson i huvudrollen som den matriarkaliska modern.
PotatoPotato gästspelar med fyra timmar långa scenäventyret ”Bråk”, som ska vara all in med det mesta, som matlagning och musik förutom själva skådespelandet. Gästspelet är 10, 11, 12 och 13 samt 24, 25 och 26 april.
Det blir mer Ibsen när elva skådespelare från belgiska Théâtre de Liège gästspelar med ”Hedda” 12 och 13 april på Stora scen. Frankofilerna kan skatta sig lycklig då den spelas på franska med engelska undertexter.
på Lilla scen har musikalen ”Spring awakening” premiär 9 maj. Det är en musikal baserad på Frank Wedekinds kontroversiella pjäs ”Våren vaknar” från 1891. Ett samarbete mellan Högskolan för scen och musik i Göteborg och Stadsteatern.
Clowngruppen, improvisatörerna, 123 Schtunk gästar med sin uppsluppna och roande version av Strindbergs ”Dödsdansen”. Uppsättningen spelas på Stora scen 15, 16, 22, 27 och 28 maj.
Backa Teater bjuder på ”Mot slutet” (premiär 28 februari) och ”Flickan och vildpäronen” (premiär 21 mars). Pjäser för barn i olika åldrar, men självklart också för så kallade vuxna.
Dessutom bjuder Stadsteatern under konstnärlige ledaren Linda Zachrisons regim på föreläsningar och samtalskvällar samt mycket mer.
Det är ju det där med sociala medier, som fängslar. Ja, det kan ju bli ett beroende. Men också en väg till kommunikation med vänner man inte träffat på väldigt länge. Som med Johan, som jag en gång spelade fotboll med i Pushers BK på 80- och 90-talen. En löpstark targetplayer, synnerligen trevlig, men som med tidens gång försvann utom sikte.
Så dyker han upp på Facebook/Instgram som inte bara en skicklig surdegsbagare utan också en frejdig ishockeyspelare. Han har sitt värv i Fritsla och där finns det sedan några år en uterink som nyligen 20-årsfirande Fritsla Hockeyklubb nyttjar för rekreation, glädje och sportsligt allvar.
Genom klubben, och egentligen Johan, fick jag för något år sedan också upp ögonen för Fritsla Outdoor Hockey Games. En turnering över några timmar, som spelas mellan allsköns lag. Inledningsvis är det tre mot tre plus målvakter över en match på tio minuter i en zon. För att vid finalspel vara över helplan.
Utomhus? Ja, det lockar. Precis som utomhusmatcherna i NHL tjusar undertecknad.
Friska tag. Fritsla Outdoor Hockey Games lockade nära 200 spelare i 30 olika lag. Foto: KAI MARTIN
Tidigare har jag inte kunnat vara med på grund av andra åtaganden. Men i år tog jag chansen och anmälde mig som målvakt, vilket kan göras utan lag. Jag blir då placerad i ett gäng, men finns också tillgänglig för andra under dagen.
Inledningsvis har jag problem med logistiken. Hustrun behöver bilen och Fritsla ligger en dryg timme österut. Via Johan får jag kontakt med en kompis till honom, som eventuellt kan ta mig med. Men det visar sig att han ska ha med sina söner och jag inser att då kommer inte jag och trunken med benskydd få plats.
Jag lyckas övertyga min tålmodiga älskade att skjutsa mig och sedan låta henne ta bilen tillbaka. Det blir många mil för min kära, för efter hockeyäventyret behöver jag inte bara bli hämtad utan vi ska dessutom åka till Varberg för att se ”Paraden 2025”, som har premiär. (Recension här!)
Men hon står ut och i ottan åker vi i duggregn och mörker efter en grötfrukost. Det har ljusnat en smula i det glåmiga vädret när hon dumpar mig med utrustning – och kostym för kvällen – nära rinken. Turneringen har knappt börjat när jag är på plats, men jag ska vara på is 08.45. Det finns bara två omklädningsrum, men jag och målvaktskollegan Kim (som jag känner sedan tidigare) tingar två platser, som vi rovgirigt bevakar under dagen.
Några plusgrader, dis med hög fuktighet, är kanske inte optimalt för isen. Drömmen hade varit solsken och minus, men nu är det som det är. Jag frågar, när jag väl är på is, var det för mig okända laget som jag ska spela med håller hus. Blir placerad i en kasse, men laget som kommer in har inte blå tröjor som det var sagt. Istället är det röda, klassiska CCCP, där samtliga spelare har 24 och Makarov på ryggen. Det är ok hockey, men ”mitt lag” torskar med uddamålet. Å andra sidan hade motståndarna ett skynke som målvakt. Svårare än man kan tro att göra mål på en sån. Det blir några matcher till innan jag träffar Johan. Jag har lovat deras lag The TV-pucks att stå. Det visar sig två saker. Dels är hockeykunnandet inte så stort. Dels visar det sig att Johans kompis med söner är personer jag känner. Pappan spelade jag också fotboll med, en ytterst skicklig mittfältare från Fagersta, och sönerna Anton och Calle skrev jag om då de spelade i Falkenbergs FF, som avancerade till Allsvenskan.
Meriterade. Calle (grön hjälm) och Anton Wede har allsvenska meriter i bland annat Falkenbergs FF, som jag skrev om för tolv år sedan, blev lagkamrater i The TV-Pucks. Foto: CHRISTER WEDE
Namnet…? Det ryktade innan om att det fanns någon eller några med TV-puckmeriter.
I första matchen blev det storstryk mot tuffingar från Rönnäng, ett lag som frekvent spelar ihop. Jag var helt slut efteråt. Mjölksyran slog ned stumma pålar i benen. Men jag fortsatte spela i andra matcher, utan att göra några hjältedåd.
Ny match med The TV-pucks och nu har tvillingarna Wede steppat upp. De har förvisso inte spelat hockey i någon nämnvärd omfattning, men bandy. Nu fick de fart på både skridskor och puck. Men mål lyckas vi inte göra. Den här gång fick jag bättre ordning på skydden och håller motståndarna – Materialers från Göteborg – innan deras målfabrikation kommer igång.
Gängen på is är från alla håll och kanter. Även internationellt. Fränast i klassen är killarna i The Salmons of Vancouver. Det är bara tre plus målvakt, som har den coolaste tröjan i form av en bloddrypande ”The shining”, iklädda lumberjackets, avklippta jeans, svarta hjälmar och fin frenesi så länge de orkade.
Det blir paus och spolning av den sträva, mjuka isen. Jag passar på att ta en hamburgare och något att dricka innan det blir fortsatt spel.
Alla ska med. Till Fritsla Outdoor Hockey Games är alla välkomna. Foto: KAI MARTIN
Jag spelar med ett ”junior”-lag, var de i åldersklassen 11 år?, och det yngsta i vuxengruppen där dessa, kanske som äldst 14, ställdes mot minst dubbelt så gamla spelare. Det höll ju inte. Värre var att motståndarna jublade för varje mål, som om det var en VM-final. Moget…? Nej.
Så blir det sista matchen med The TV-Puckers. Kvaliteten i laget har ökat ytterligare och nu gör en av tvillingarna mål. En ledning som i och för sig inte håller så länge, men att spräcka nollan var viktigt. Jag får också göra några svettiga räddningar, bland annat en plock långt nere vid höger stolpe. Något som kommer repriseras på ”NHL on the fly” i veckor.
Efter fem timmar på isen och flera intensiva matcher, dygnsur och trött, väljer jag att kliva av. Jag packar ihop, duschar, fräschar till mig och tar på mig min tredelade kostym, slips och sneakers (i väntan på finskorna som ligger i bilen). Över hänger jag min gröna Oscar Jacobson-trench. Johan har lovat mig en portion chili från Håll Käft & Ät, som dragit dit för storkok. Det smakade ljuvligt, inte bara för att jag var utsvulten och trött.
Jag har kontaktat Zeba, som är på väg. Hon kommer efter en timme och jag tar farväl av hockeyvänner, som jag mött tidigare (en lovad en öl om han fick göra mål i matchen mot Materialers, men han gick bet).
Med andra ord missar jag finalspelet och VIP-gästen, som visar sig vara hockeylegendaren, OS-medaljören, Swedish hockey hall of fame-medlemen Kim Martin, som ska dela ut priser. Materialers hade med sig en hel hästtransport, där delar av laget hade sovit över (och festat i) och hade som omklädningsrum (utan dusch).
Gråvädret håller i sig och jag sätter mig som co-driver då vi åker ut från Fritsla sydväst mot Varberg.
Strax efter Skene passerar vi en bilhall. Jag hinner se en stilig Folkabuss, berättar det för Zeba som göra en hastig u-sväng. Bilhallen är stängd, men kan öppnas efter överenskommelse. Lite längre bort knuffar några en Merca in i ett garage. Inget hindrar Zeba och se, sesam öppnar sig efter ett tag. Vi får en fin visning i von Braun Sports Cars, som är som ett museum men med bilar till salu. Det visar sig dessutom att det finns två Folkabussar, Brasilienbyggda och till ett pris som långt sträcker sig över vår ekonomiska horisont.
Så vidare mot Varberg. Mat på Nami, som bussigt ordnar något åt oss trots att tiden är knapp. Maten är fantastisk och vi lovar varandra ett återbesök under mindre stressade former.
Premiärlejon. Redo för ”Paraden 2025” i Arena Varberg. Foto: KAI MARTIN
Ja, Arena Varberg väntade och ”Paraden 2025”, innan vi (jag) styrde Hilda norröver och hem. En lång dag som avslutades med ”På spåret”, ”Antikrundan”, ost, kex och vin.
kaimartinblog 