Vänner | kaimartinblog

2014 – ett omtumlande år

Posted on december 31, 2014 av Kai Martin

Varför inte börja från början.

Jag stapplade in i 2014 som jag stapplade ut. Trött med en sjukskrivning resulterad av ett utmattningssyndrom. Det var mycket sova i december, det blev mycket sova i januari. Man kan ha det roligare.

Men den 31 december 2013 tog Z och jag vagnen till goda vänner, firade i sällskap in det nya året och kom hem sent – som på rent trots.

Sen…? Oj, så mycket toppar och så djupa dalar.

Jobbet på GT:

Min sjukskrivning förlängdes från två månader till tre. Den inleddes den 10 december, men det dröjde till den 15 januari till min chef hörde av sig om hur jag mådde. När jag sedan åter skulle träda in i tjänst i början på mars var det på halvtid – halva dagar i ett makligt tempo. När jag väl var på plats fanns det ingen plan för hur min rehabilitering skulle ske. Jag hade inga uppgifter, än mindre en arbetsplats. Jag placerade flyktigt vid den så kallad desken, där tempot är högt och samtalstonen likaså.

I samma veva som jag började kom beskedet om att få skulle bli färre. En ny omorganisation skulle träda i kraft under våren. Men erbjudande om avgångsvederlag skulle ske, men oklart till hur många. Av 19 på tidningen var vi elva som äskade om det; jag var en av dem. En tydlig fingervisning om klimatet på GT, som genom alla år annars har varit gott. Så småningom var vi tio som lämnade den arbetsplats vid jobbat på i oändligt många år. För egen del handlade det om nära 35 år.

Jag gjorde emellertid några jobb innan min bana på tidningen tog slut den 30 april 2014. Bland annat om den lilla flickan Isabel Dickoff, som räddades till livet genom medicinsk forskning främst från SU-teamet på Medicinareberget i Göteborg.

Jag fick också vara med om att välja fram årets bandyspelare i egenskap av ”expert”, inbjuden av Svenska bandyförbundet. En merit i sig, efter väldigt kort tid som sportreporter. Uppskattad i bandy-Sverige, men inte av min uppdragsgivare och min sista chef på den avdelningen.

Så var det över. En lovordsartikel bjöds i tidningen, där jag presenterade som nöjesreporter, trots att jag fått sparken från den avdelningen i slutet av 2011. En lätt ironi, kan man tycka, men mobbningsfasonerna var inte över. Jag var noga med, att innan jag slutade, att poängtera att jag ville behålla min blogg som jag haft sedan 2005. Jag ville att den, innan den släcktes ner skulle föras över till en egen, privat. Jag konsulterade högsta ansvarig på GT, blev lovad besked, fick inget och i början på oktober var bloggen borta. Tack för omtanken och åter en örfil i ansiktet.

Jag startade emellertid min egen efter viss tid och har nu kaimartinblog.com som min skrivterapi.

Kai Martin & Stick!

Kai Martin & Stick! Liseberg 16 juli 2014.

Vi återförenades 2013 efter många år i träda. Comebacken blev fantastisk och kan ses i den dokumentär – ”Kai Martin & Stick! – Återuppståndelsen” – som Z, min hustru, gjorde då och som fick sin premiär året efter, det vill säga i april 2014.

I början på mars skickade jag iväg lite mejl till olika arrangörer med hopp om spelningar sommaren 2014. Jag fick inget svar. Men av en händelse träffade jag Lisebergs programchef några veckor senare, frågade om han fått mejlet och fick ett jakande svar. Inga löften, inga förhoppningar. Men en kontakt. När jag skulle göra ett jobb på efterträdaren till Curt-Eric Holmquist som kapellmästare i Lotta på Liseberg blev samtalet lite märkligt, som om jag ringde olämpligt. Personen från Liseberg, som jag pratade med och har en god relation med, undrade om hen kunde återkomma. En och en halv timme senare ringde hon och undrade om det var Kai Martin, sångare i Kai Martin & Stick! hen talade med. Liseberg vill ha oss på Taubescenen den 16 juli. Voltande tackade jag ja och det blev en fantastisk dag.

Det blev artiklar i både GT och GP, GT kom till och med till Liseberg, precis som häpnadsväckande 750 personer. Jo, man tackar.

Den 30 augusti var det dags igen. En gemensam spelning med Attentat på Henriksberg, en spelning som bar spår av kaos, men där båda banden rodde hem arrangemanget med emfas tillsammans med publiken i den utsålda lokalen.

Vi hade redan på Liseberg presenterat två nya låtar – allt med en ambition om att senare kunna göra ett nytt album – ”Skriet” och ”Fattar (ingenting)”.

Jobb efter GT:

Redan samma dag som jag skrivit på handlingarna om min uppsägning, som det ju i praktiken handlade om, ringde jag Göteborg & co och erbjöd mina tjänster som konferencier på Kulturkalaset. Jag fick jobbet – Götaplatsen, den 15 augusti då Göteborgs symfoniker skulle möta Laleh inför 40000.

Förutom lite skrivuppdrag för främst Attentat och deras hemsida attentat.nu, där jag bland annat gjorde intervjuer med anledning av de digitala releaserna av deras album,var jag moderator på en arrangörsträff på Liseberg och konferencier då skivbutiken Bengans fyllde 40 år. Uppdrag som jag ser fram emot fler av – scenen är ett forum som passar mig.

Resor:

Under sportlovet reste hela familjen – Z:s och mina barn – till New York. En iskall men ändå värmande upplevelse, som svetsade oss samman som familj.

Under våren åkte Z och jag till Jylland för att hälsa på vänner, vi tog i juni en tur till Själland för att fira Z:s storasyster som firade 50 år, det blev många ytterligare svängar till – främst – Köpenhamn under året.

Vid månadsskiftet juli/augusti åkte vi till våra vänner på Island för en vecka. En hisnande upplevelse, som dessvärre blev kostsam då vi kom till flygplatsen ett dygn senare än det var planerat. Å andra sidan gick det i linje med hur vi bokat, eller snarare felbokat våra resor under året. Totalt har det handlat om hisnade siffror, som vi gärna kunde ha varit utan.

Vi firade en väninna när hon fyllde 40 år i Stockholm och hade dessutom gästat huvudstaden i slutet på april för att se Niklas Hjulström i den fantastiska uppsättningen av ”Sweeney Todd” på Stockholms stadsteater.

September blev Skagen en drömresa. Z och jag firade bröllopsdag, tog spårvagn, färja och tåg till den lilla fiskeorten. Tog årets sista bad, åt god mat, promenerade och njöt av varandras sällskap.

Tillsammans med vännerna P&P åkte jag till Berlin, en resa som finns omskriven här. Gott umgänge, musik och sport med mera.

Hälsa:

Jo tack. Det har varit si och så. Det var en befrielse att komma från stressen på tidningen, men det innebar inte att jag kom undan stressen i själen. Jag trodde lite enfaldigt så. I början på september insåg jag att jag var tvungen att göra något åt saken och har gått kognitiv terapi sedan dess. Det blir bättre, men jag har haft mina bakslag så här ett år efter kraschen.

Sport:

Kai Martin in action – träningspass i mars 2014 med IK Raid. Foto: SÖREN MEETHZ

Jag är idog med min hockey. Men inledningsvis var det inte så mycket. Framför allt inte med division 4-gänget IK Raid. Men jag var ensam målvakt i det vi kallar vårt slutspel, Rambergscupen. Vi mötte väsentlig mycket bättre motstånd än brukligt, men jag spelade bra och i den sista matchen mot division 3-gänget Säffle fick jag, efter att ha räddat ett tre mot nolläge, höra den sköna kommentaren från motståndarna ”Är han dopad heller”. Trots det, förlust.

Med kompisgänget Uppbackarna spelar jag om mornarna upp till tre gånger i veckan. Säsongen tar slut vecka efter midsommar; då rök också mitt skägg, som jag odlat på hipstervis sedan sjukskrivningens början.

Säsongen började i augustis inledning, för IK Raid har det gått så där och det summerar även min insats. Men för att vara fyllda 58 år hänger jag förvånansvärt väl med och min förhoppning är att jag ska spela säsongen 16/17 då jag fyllt 60. Men bara kroppen och hälsan kan svara på om det blir verklighet.

Kläder:

Bild från Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv” – kostymen från Next, Reykjavik, hatten från Herr Judith, Stockholm.

Jag har under året köpt ofantligt med kläder och håller just nu, trots rensning, på att spränga garderoberna. Men jag har fyndat: några Bosskostymer, en blå manchesterkostym av märket Zenga (fått värderad till över 10000 kr – jag köpte den för 100 danska), en Dolce & Gabannakostym, en mängd skjortor, kepsar, hattar och ett gäng skor – allt på loppis. Så det mest har införskaffats till ett hyfsat lågt värde. Den blå kostymen som jag har i videon till ”Nerv” är emellertid ny, inhandlad på Next i köpcentret Harpa i Reykjavik.

Kläderna är ett viktigt uttryckssätt och stämningshöjare för mig.

Musik:

Glödande In Flames i Scandinavium 8 november 2014. Foto: KAI MARTIN

Kai Martin & Stick! nya resa har naturligtvis präglat året. Men det har ju varit lite mer ändå. Håkan Hellström på Ullevi, i bok och på film är häpnadsväckande. Jag är otroligt glad att fått följa honom under åren och med vilken kraft han satte belackarna på plats med nära 70000 hängivna i alla åldrar på Sveriges största arena. Men In Flames gjorde också ett starkt intryck med sin spelning i Scandinavium. Laleh på Götaplatsen, förstås, där hennes musik så vackert vigdes med symfonikerna intensiva musikaliska djup och omfång. Hästpojken under arrangemanget Popical i Stenhammarsalen, en våning upp i Konserthuset när Weeping Willow mötte Göteborgs symfoniker i vemodsjubel och samklang eller Elvis Costello på Lorensbergsteatern, en intim konsert i det stora.

Men också de nya upptäkterna som Vita Bergens rasande spelning på Bengans, då de vält scenen under 40-årsfirandet, eller School 94 under samma arrangemang. Unga svenska göteborgsmusiker fortsätter ta plats. Härligt.

Men även gamla uvar roar. Som Bröderna Brothers, som jag hade förmånen att få se en av årets sista skälvande dagar.

Teater och shower:

Dockskåpsteater – ”I Annas garderob” på Stadsteatern. Foto: OLA KJELBYE

Vi hade förmånen att se ”Familjen Addams” på Lorensbergsteatern i våras och det är märkligt att denna, sannolikt en av de främsta musikalerna som någonsin satts upp i Sverige, gick i konkurs i Malmö i höstas. Jag hade då Broadwayuppsättningen av ”Lejonkungen” i färskt minne, som också var en omtumlande upplevelse. Men ”Familjen Addams” var fantastisk.

Göteborgsoperans nya uppsättning av ”Kristina från Duvemåla” tog sig starkt efter en svag och alltför mörk start. Björn Ulvæus och Benny Andersson har gjort en svensk klassiker, som nog bäst passar på nationella scener – trots att den här är hämtad från i stort sett Helsingfors föreställning av musikalen.

Stefan Andersson övertygade igen på Kajskjul 8 med sin ”Made in China” – en historielektion med underhållning och musik, som nu blir platta. På samma scen rörde Kalle Moræus mig till tårar med sitt engagemang inför valet – när han spelade temat till Steven Spielbergs ”Schindler’s list” med en förhoppning om ett mer empatiskt Sverige. En förhoppning som dessvärre kom på skam, men som inte var mindre rörande för det.

Mia Skäringer gjorde, även hon på Kajskjul 8, sin ”Avig Maria”, stark och svag i samma andetag. Men hon är skicklig scenartist med humor vass som kniven på en egg och det känns.

”Sweeney Todd” på Stockholms stadsteater blev en urstark och mustig upplevelse, trots eller kanske tack vare att Peter Jöback inte stod på scen. Istället var det Niklas Andersson som iklädde sig rollen som massmördaren.

På Stadsteatern i Göteborg tjusade ”Sylvi” med Nina Zanjani i huvudrollen, men även nyskrivna pjäsen ”I Annas garderob” visade på härlig scenkonst, så också nyuppsättningen av ”Tartuffe” som är komisk glans inte utan dagsaktuella poänger – inte illa för en över 350 år gammal pjäs.

Men starkast var ändå lilla Teater Unos ”Stalins mamma”, Malin Linderoths starka monolog, som Lisbeth Johansson övertyga stort i.

Familj:

Förra året präglade av fyra begravningar och ett bröllop. I år har min syster begåvats med ett barnbarn, som jag fick förmånen att träffa för någon dag sedan och ja, det är lätt att bli kär.

I levnadskrisen med sjukdom och farväl från min arbetsplats är det viktigt med kärlek. Det får jag fantastiskt mycket av min hustru och mina barn. Det känns och värmer mig, även i svaga stunder.

En nära släkting sliter med sin tärande cancer, men han gör det på det mest enastående sätt – trots smärta, oro och operationer.

Jag har det och andras människor svårigheter i stark medvetande då jag summerar detta nådens år 2014.

Gott slut och ett gott nytt år!

Överraskningarnas tid

Posted on november 9, 2014 av Kai Martin

Min hustru är fantastisk och jag hyser den djupaste beundran över vad hon klarar och åstadkommer.

Som när hon nu i ett drygt år pluggat till produktionstekniker med Lean-produktion som tema. De senaste två månaderna har hon gjort sitt examensarbete på sitt jobb, vilket innebär att hon förutom heltid även gått in extra, upp till 75 procent, för att klara av denna hennes finalinsats i skolan.

Hon har under den här tiden klarat sig genom en tre månaders sjukskrivning efter rygg operationen förra året, fixat att läsa in samtliga kurser hon missade, tentat på distans i de mest märkliga situationer, som när vi firade ettårsdagen på vår bröllopsdag på hotellet där vi då bodde. Naturligtvis gick nätet ner och Z fick åka hem för att klara sin första tenta.

Eller då vi precis kommit till New York och Z, klockan fem på morgonen sätter sig för att göra en tenta – verkligen på distans – eller Stockholm, eller hotellet på Jylland i maj.

Jo, hon har haft en enastående tålmodighet och envishet i detta, sponsrad av mig, då hennes företag inte vill gå in och hjälpa till med utbildningen, som nu gagnar det.

Nu var det dags för examen och den skulle ske i lärosätet Eslöv. Eftersom inte Z kan tacka nej gällde det först en fest på hennes jobb torsdag kväll, därefter tidig bilresa ner till Skåne, en rutt om cirka tre timmar.

Hon kom hem en timme innan midnatt, men slutförde sitt examensjobb in i det sista och gick till sängs först en timme efter det magiska tolvslaget. Knappt fyra timmars sömn för studenten, alltså, innan färden söderut.

Vad hon inte då visste var vad jag hade planerat.

För det var ju klart att hon skulle firas.

Så när jag spelat klart min morgonhockey och kommit hem, tog jag den på förhand packade resväskan och tog vagnen till Centralen, köpte ett mål på Burger King och äntrade tåget till Lund, som senare skulle ta mig till Eslöv efter byte.

Jag var en smula orolig över logistiken, då¨tåget stannade i Båstad lite för länge. men en kvart över ett var jag i Eslöv, köpte en bukett blommor i sprakande höstfärger och gick mot hennes skola.

Jag visste på¨ett ungefär när hon skulle vara klar, men hade messat henne om att hon måste ringa innan hon skulle bege sig av norrut. Jag kommer till skolan, höstdagen är sprakande och inbjudande, men jag förstår att den där examenslunchen är över och att Z gått iväg. Jag ringer, når hennes precis då hon är på väg att ringa mig, skakad och rörd till tårar över att utbildningen nu äntligen är till ända efter en så intensiv tid.

Jag frågar var hon är, om hon vill ha en kram och hon berättar att hon står parkerad och precis är på väg, att hon bara ska hämta andan, ta en liten blund innan bilresan och ja, hon vill gärna ha en kram då hon kommer hem.

Jag svarar att hon kan få den nu och när vi möts är det tagen hustru, som låtit sig överraskas av en man som älskar henne väldigt mycket.

Jag tar plats bakom ratten styr ut bilen i det vackra skånska, böljande rika höstlandskapet. Z vet inte vart, det vet jag och vi styr kosan söderut, viker västerut och vid skyltarna mot den kungliga danska huvudstaden utbrister hon ”Ska vi till Köpenhamn?” och jag säger att Danmark behöver inte vara väg ände.

Utmattad av intryck och hårt slit, somnar hon på motorvägen runt Köpenhamn. Hon vaknar i Lyngby, där jag tar henne på fika i Lagkagehuset, en kaffe och romsnejl för mig, en kaffe och pebberkagehjerte till henne. Jag får under tiden meddelande om att vi kan fortsätta färden, gör så och kommer till Z:s storasyster i Bagsvaerd där vi ska stanna över natten.

Vi blir inte länge där utan tar tåget in till Köpenhamn tillsammans med storasysterns man och går från Vesteport station via Gammel Kongevej till favoritgatan Vaernedamsvej för att komma till ett förbokat bord på Les Trois Cochons, en restaurang i Z:s och, för all del, min smak.

Menyn där är magisk, det blir mycket mat (tre rätters förrätt, entrecôte och dessert) och vi dricker rött vin (Côtes-de-Rôhne) och vatten till och tumlar mätta och lyckliga ut i den sprakande Köpenhamnskvällen med en fullmåne som konkurrerar med augustis i skönhet.

Vi kommer hem till Bagsvaerd, de andra dricker te, jag tar ett glas rött vin och lite ost samt smakar på chokladen som bjuds och någon kaka. Vi ska titta på film och valet blir den danska filmen ”En sång från hjärtat” med Mikael Persbrandt, som snart visar sig vara en av de värsta pekoraler jag någonsin sett. Persbrandt spelar ärrad och av missbruk härjad rockikon. Det blir patetiskt, dåliga repliker, usel sång, gräsligt klippt och inte en skådis, förutom Trine Dyrholm, som både kan sjunga och agera. Persbrandt som rocksångare är ingen kombo som gick att förena, inte ens med en fånig hatt på huvudet.

Dagen efter, bilresa hem. Vi tar en sväng om en gigantiskt loppis i Carlsberg, Z hittar lite, bjuder på annat och vi fortsätter norröver, men lämnar inte Byen förrän smörrebröd är inhandlat. på Norrebro.Vi tar Helsingörsvägen, men svänger av vid Naerum, handlar vin, öl, mat och delikatesser, åker ner till Strandvejen, parkerar i Skogsborg med utsikt över Sundet, tar en pilsner, äter smörrebröden och njuter av en stund i ro innan vi fortsätter Strandvejen norröver, tar färjan hem och landar en stund för att fortsätta ut i Göteborgsnatten och In Flames konsert i Scandinavium.

Ny morgon och jag läser på Z:s Facebook att vi ska äta frukost på stan. Det är bäst att lyda, hon är ju produktionstekniker och har ju både rang och status som inte tidigare förr.

Vi promenerar ner, jag kommer att tänka på mina söner, längtar efter dem, kommer ner till Egg & Milk på Övre Husargatan.Någon visslar och jag vrider på huvudet, tvärs över gatan står mina söner; jag förstår senare att Z:s brådska med morgonbestyren var del i en plan, det är ju fars dag, jag skulle blir firad; jag blev det och jag blev överraskad.

Berlin – dunkelt och ljust

Posted on november 5, 2014 av Kai Martin

Vi har gjort London, Edinburgh, London i nämnd ordning och med ytterligare några omgångar till London.

Vi har sett fotboll, konserter och ätit middagar samt mellan tuggorna ägnat oss åt både muséer och shopping.

Det har blivit Blue Niles sångare Paul Buchanan, Mott the Hoople, Sex Pistols med flera på scenerna och gäng som Charlton, Crystal Palace, Westham och Tottenham på fotbollsplanerna.

Nu var det dags igen. Vi hade haft en ny resa i sikte kanske lite för länge, men äntligen kom vi till skott och valet den här gången blev Berlin.

Nach Berlin fahren.

Premiären i den tyska huvudstaden var tillsammans med Hardcore Superstar, då jag gjorde ett turnéreportage med bandet i augusti 2000 när de spelade på Wild at Heart i Kreuzberg, en liten klubb som fick bandet att storkna i värmen och avbryta spelningen i förtid. Det skulle dröja till 2008 innan jag kom dit igen, nu med Z och jag har tillsammans med henne varit där åtskilliga gånger sedan dess; senast för drygt ett år sedan då vi firade min systers 60-årsdag. Då var det en välbehövlig andhämtning i ett allt mer skenande tempo, som sedan, trots resan, gjorde att jag kraschade och sedan kom ut som arbetsbefriad under våren.

Med andra ord är det en fortfarande lös och ledig herre, som låter sig skjutsas till Landvetter för rekreation, mat, öl och rock’n’roll.

Vi har hittat ett förmiddagsplan till Tegel och ankommer den tyska huvudstaden vid lunchtid, checkar in på eleganta NH Mitte Berlin på Leipziger Strasse när Friedrichstrasse, hyfsat mitt i stan med andra ord.

En glad Berlinturist. Foto: KAI MARTIN

Vi får ett rum på sjunde våningen med terrass, som vi genast utnyttjar för bildtagning innan vi samlar oss och försvinner ut på stadens gator.

Mina rockkunniga vänner P & P är ivriga, P d ä gör sitt första besök i huvudstaden och vi går i kända kvarter. Vi söker oss rätt tidigt ner mot Kreuzberg dit vi ska för att i Passionskirche se Timber Timbre, går längs Friedrichstrasse, passerar Check Point Charlie, ett av alla nålsögon på den tiden där en mur och ett gäng rigida politiska åsikter skilde öst från väst.

Vi fortsätter samtidigt som vi gör lite fönstershopping, kommer ner till Mehringsplatz, passerar Landwehrkanal och fortsätter söderut. Jag berättar att just kring Mehringsplatz växte min farmor upp, sina första spröda år i livet innan det tog henne vidare till Stockholm. Vi rådfrågar våra kartor för att ta sikte mot konsertplatsen, hittar Zossenerstrasse och promenerar stadigt söder ut, når saluhallen Marheinek Markthall, viker av åt vänster (eller öster om ni så vill) och passerar några restauranger innan vi når Passionskirche där kvällens begivenheter ska hållas. P dä vill vara säker på att det är rätt ställe, frågar en ung kvinna som står vid entrén. Hon svarar jakande och undrar om vi har biljetter att sälja, så vi förstår att det är utsålt och med tanke på att det är fri placering inser vi att det gäller att vara där tidigt.

Vi beslutar oss för att gå tillbaka till en av restaurangerna vi passerade alldeles bredvid. Vi väljer en italiensk som utstrålar gemyt, beställer först varsin öl för att så småningom be om menyn för att bestämma oss för vilken mat vi ska äta. Det blir pizza till P och P, jag tar pasta med lever och champinjoner, vi dricker vatten och rödvin till. Tiden går snabbt, vi bryter upp efter att ha fått in notan och betalt, går ut och redan har de första samlats i kön. Timmen rasar iväg och fem minuter efter utsatt tid börjar insläppet, vi lyckas få plats på andra bänken och så småningom kommer en kvartett in som förband bestående av tre kvinnor och en man, som bjuder på pretentiös musik hämtad från Kate Bushs innersta gömmor; en konsert att både ha och glömma. Skiftet mellan förband och huvudakt går snabbt, bland annat för att trummisarna spelar på samma utrustning.

En dunkel konsert med en mörk orkester. Foto: KAI MARTIN

När Timber Timbre kommer blir det dunkelt, ja, så nedsläckt att det inte går att se gruppens huvudfigur, Taylor Kirk, som trots det inte är nöjd; en strålkastare högt upp på läktaren ska släckas, annars spelar bandet inte vidare. Det är, förstås, patetiskt, framför allt eftersom det i logen lyser för fullt, så tanken om att han är ljusskygg slår jag snabbt undan.

Det gäller, trots detta, att hålla fokus som åhörare och vi har trots allt rest långt för att se det kanadensiska bandet. Det handlar om musik med reciterande sång i Leonard Cohens, Nick Caves tradition men musiken hämtar även näring därifrån likväl som Red House Painters och Richard Hawley. Det blir mörkt och stämningsfullt i dubbel bemärkelse, bitvis stökigt och kaotiskt.

När ljuset tänds är konserten över, vi lommar ur kyrkan som inte bjöd på någon nattvard men väl öl för den hågade. Tar tunnelbanan hem efter att ha köpt en liten panna whisky på vägen och väl på hotellrummet tar vi en sängfösare innan kvällens andra mörker inomhus når oss.

Vi hade bestämt att vara tidiga för att komma till Berlins historiska museum vid öppningsdags, där en utställning om första världskriget lockat. Vi irrar ut på gatorna för frukost, jag dirigerar mot ett ställe som jag och Z varit på, men guidningen fallerar och vi tar slutligen ett ställe som vi såg precis i början på promenaden. P dy är besviken på att stället inte har riktigt te, så han går över till Starbucks för att handla något mer passande, men frukosten är helt okej och väsentligt billigare än det på hotellet som skulle kosta 20 euro.

Vi knallar upp för Friedrichstrasse till Unter den Linden, kommer till muséet fem minuter efter öppnandet och kliver in och tillbaka hundra år i historien och får oss till livs några års galenskap, som för alltid borde fått mänskligheten att sluta med krig och ägna sig åt väsentligare och mer humana insatser; dessvärre har det inte blivit så…

Vi passar också på att se en utställning med Martin Roemers porträtt ”The eyes of war”, krigsskadade män och kvinnor, som allt förlorat synen. Gripande, men också stereotypt med 40 bilder i svartvitt.

När vi kommer ut är denna eftermiddag i sena oktober ljuv, vi kikar på skivor på en marknad på paradgatan, men då jag håller upp en skiva med Dean Martin för att P dä ska ta en bild börjar damen i kassan hojta. Jag förstår inte riktigt att det är till mig, men när hon på tyska kallar mig för arrogant så inser jag vart orden är riktade. P dy försöker få förklarat vad problemet är, men utan något bra resultat. Vi fortsätter och hon förlorar några potentiella kunder, som istället sätter sig vid ett etablissemang på Unter den Linden för en öl.

Promenaden fortsätter mot Brandenburger Tor, vi viker av ner mot det judiska förintelsemonumentet, som är mäktigt med en närmast andäktig atmosfär; att vi sedan äter wurst med sauerkraut och bröd med en öl därtill precis bredvid visar bara på att historien går hand i hand med nuet och livet självt.

Historiens gråa korridorer. Foto: KAI MARTIN

Vi tar en kort paus på hotellet, tar oss med U-bahn upp till Friedrichstrasse station, knallar över bron över Spree och vidare på turistfällan Kartofellkeller på Albrechstrasse för tysk mat och gemyt. Vi får ett bord, men kort därefter tjocknar det på och vi är återigen väl ute i tid och tajming. Jag var där för ett år sedan och vet att maten är rejäl och servicen god, vi blir inte besvikna och tumlar efteråt ut i Berlinkvällen för att ta oss söderut. I Columbiahalle nere vid gamla flygplatsen Tempelhof ska amerikanska bandet Gaslight Anthem spela med Bayside och Deer Tick, som uppvärmningsakter.

Det är en fantastisk spellokal med plats för 3000, där bara några kvällar tidigare In Flames spelat.

Vi tar plats på balkongen, ett klokt val, för stället blir snabbt packat.

Bayside i fokus. Foto: KAI MARTIN

Jag blir omedelbart förtjust i Bayside, snabb, intelligent punk med väsentligt fler ackord än tre, stämsång och smarta låtar. De kramar ur sina 25 minuter väl. Nästkommande band, Deer Tick, har tagit halloween på kul, klätt ut sig som familjen Simpson och det är väl ungefär så roligt som det blir. Powerrock, javisst, men så förutsägbar, trist och präktig att till och med ett schweizerur kunde stannat.

Powerplojband. Foto: KAI MARTIN

Huvudakten Gaslight Anthem kommer in som skelett och med spökmasker, tar av dem efter en stund för att blotta sina svartvitmålade ansikten.

Gitarristen Alex Rosamilia har supporterhalsdukar hängande över sin ena stärkare, där valet av en MFF-halsduk överraskar oss rejält.

MFF-supporter i Gaslight Anthem. Foto: KAI MARTIN

Bandet går ut hårt, de första fem låtarna är bländande, väl förpackade och det känns som om bandet har tagit ett rejält kliv sedan jag såg det på Where the action is i Göteborg 2011.

Gaslight Anthem stage drama. Foto: KAI MARTIN

Men när tiden tickar iväg över en timme och mot två visar det att gruppen vare sig har material eller dynamisk förmåga att ro hem ett så långt gig.

Halloween med Gaslight Anthem. Foto: KAI MARTIN

Lördagen är öppen. Vi har ett halv löfte om att få komma på besök till Hansa Tonstudio, något stenkast från hotellet där vi bor och förhoppningarna är stora hos P och P. Jag har varit där tidigare, skrivit om Michael Ilbert, Göteborgskillen som bor i Berlin och verkar i studion, och om In Flames, då de spelade in där förra året. Fler celebra artister och band har varit där, främst David Bowie, Iggy Pop, U2 och Depeche Mode.

Det blir inte så. Det förtrollande sms:et kommer aldrig och jag har varnat för det, men besvikelsen, eller snarare den spruckna förhoppningen, genomsyrar resten av dagen. Morgonen börjar uppe vid kajkanten till Spree, på Kaffeehaus Zimt und Zucker på Schifferbaumerdamm. Återigen ett ställe jag frekventerat tidigare, som bjuder på härlig frukost men med tålamodsprövande betjäning. Ute strålar solen, men vi är där aningen tidigt och det är fortfarande kallt ute. Snart efter vår ankomst bränner det på ytterligare och stället blir snabbt fullt både inne och ute. När vi ska resa oss knäcker det till i ländryggen; jag har fått ryggskott, får akut ont och behöver röra mig, om än ack så långsamt.

Vi promenerar i det vackra novembervädret, som snarare andas september än murrig höst. Vi går upp mot Friedrichstrasse, viker av på Oranienburgerstrasse, för där har P dy varit på något slags konstnärskollektivistisk gård med sprakande människor som hämtade från ”Mad Max” och med klotter, graffiti och muralmålningar. De sistnämnda är de rester som vi hittar. Kvarteret har stängt i väntan på något nytt, något föränderligt.

En reflektion av Mad Max… Foto: KAI MARTIN

Vi stannar för att ta lite bilder och promenerar Oranienburger Strasse ner, förbi synagogan och åter igen slår historiens vingslag in över oss. Utanför är bevakningen rigorös med avspärrningar; fortfarande 70-80 år efter förföljande av judarna finns hoten kvar; en sorglig reflektion.

Vid Krausnickstrasse guidar jag in oss till Ramonesmuséet och vi går in för ett stycke modern musikhistoria tillsammans med den Becksbier som följer med entrén.

En man, en rygg, ett band, ett museum. Foto: KAI MARTIN

Vi blir kvar en stund, jag vilar min rygg, men behöver sedan röra på mig. Vi går mot Hackescher Markt, jag är sugen på glass, Häagen Dazs, men blir slutligen nedröstad. Istället går vi ett femtiotal meter mot Hackesche höfe och Café Cinema. Det blir kaffe och en äppelkaka, serverat av en servitris som arrogant talar om för mina vänner att beställningen inte sker vid disk och då hon kommer förbi mig som sitter vid bordet uppgivet rycker på axlarna då jag säger att mina vänner beställer åt mig och att de står därborta vid disken.

Lokalen andas anor, stolarna är rustika, miljön likaså. Kvarteret är gammalt arbetarkvarter med mängder med sammanlänkande gårdar, allt nu väldigt uppsnofsat och turistigt, men inte för så värst länge sedan präglat av DDR:s slitage av en stad och ett folk.

Vi inser att vi är nära 25-årsjubiléet av murens fall och ja, historiens vingslag slår åter tungt över oss.

P och P vill köpa skivor. I Kreuzberg, på vägen mot Passionskirche första dagen i Berlin, hade de sett några butiker som lockade. Jag följde med, men bara en bit. Kände att jag behövde vila mig en stund från smärtan i ryggen och låta de Voltarentabletter jag tagit skulle få verka. Jag stannade på hotellet, sov en timme och åkte sedan med U-bahn, U2 mot Prankow, för att kliva av vid Eberswalder Strasse. Jag har en dejt, en ung kvinna, eller kanske nu bara kvinna, för hon var ung, 17 år, då vi sågs senast. Jag hade haft hjälp av henne då jag gjorde modejobb för GT på 90-talet, vid tre tillfällen vill jag minnas. Jag tyckte om henne, hon hade ett driv och en ödmjukhet i all sin ungdom och efter gymnasiet åkte hon till Berlin för att komma att stanna där.

Kastannienallé i tidig kvällning. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte sett henne sedan dess; hög tid nu, alltså. Men jag är tidig. Jag går Kastanienallée ner och tillbaka, rundar ett kvarter och är till slut på hennes jobbadress, skickar ett sms om att jag är framme och efter någon minut kommer hon ner. Vi går tvärs över gatan till ett fik. Hon är sig lik, det vackra ansiktet inramat av det fantastiska, lätt röda håret. Vi har ingen tid att förlora och stämmer av våra liv under två timmars intensiv samvaro; förtroende ges, förtroende bjuds. Vi lovar att hålla kontakten.

Ung kvinna i skenet av ett ljus. Foto: KAI MARTIN

Jag bryter upp, tar mig ned till Mitte och hotellet, har messat mina vänner om ankomsten. De är fortfarande ute, har tagit en sväng om Hansa Tonstudio på Köthener Strasse, nära Potzdammer Platz, för att åtminstone känna på atmosfären, närheten till platsen där så mycket stor musik skapats.

När vi förenas är det för middag, vi går till Under den Linden, till Restaurant Dressler, för ett rejält, tyskt skrovmål. Jag väljer wienerschnitzel, de andra eisbeinfleich, det vill säga fläsklägg. Gott, gott och gott med berlinsk pilsner därtill samt efterrätt.

Jo, kvällen blev inte lång och jag somnade rätt snart efter ankomst med den medicinska kombon whisky och Voltaren.

Smashing start of the morning. Foto: KAI MARTIN

Man kan packa dagar tätt och intensivt. Med lite flyt går det att packa ytterligare. Så när vi ätit vår frukost, packat våra väskor, ställt in dem i bagagerummet och var på väg upp mot marknaden i Mauerpark så kom det där sms:et som vi väntat på. Kunde vi komma innan tolv? Michael Ilbert hade audiens. Vi var där på två röda , kom samtidigt som han anlände med sin cykel och vi fick en timme av hans dyra arbetstid, fick känna av studion, ta lite bilder, förhöra oss om husets historia, om vilka artister Ilbert jobbat med, sitta vid flygeln i en av studiorna och omtumlade tumla ut i den milda Berlindagen för att ta oss upp dit vi först tänkt oss.

Olika toner i Hansa Tonstudio: Foto: KAI MARTIN/PETER BIRGERSTAM

Vi tar oss med U2 till Eberswalderstrasse och går mot Maurepark, som ju ligger ungefär där muren en gång gick. Vi noterar att den ligger granne med Friedrich-Ludwig-Jahn-Sportpark, där vi ska se det gamla stasigänget Berlin FC Dynamo möta Berliner AK 07 i tyska fjärdedivisionen, en match vi aldrig blivit varse om det inte varit för vår vän T, som är synnerligen tyskkunnig i allmänhet och Berlingeni i synnerhet.

Till parken. Foto: KAI MARTIN

Det är oerhört mycket folk i parken, loppmarknaden lockar gycklare, livskonnässörer, säljare och köpare. vi nöjer oss med en bratwurst och öl i solen innan vi tar oss till stadion. Till den intillliggande Max-Schmeling-halle är det lätt publikkaos, främst äldre människor. Vi har inte klart för oss då, men blir senare varse att det handlar om ett evenmang för militärmusik. Well, den kö vi ställer oss i för att köpa biljetter till fotbollen är också den som gäller för eventet i hallen. P dä förhör sig om vi står rätt, får ett jakande besked. Men kön är långsam och då en man kommer fram för att höra om vi är intresserade av biljetter förstår han snart att vi ska till fotbollen och han guidar oss vänligt rätt.

Vi köper de dyraste biljetterna, 18 euro, och hamnar på en glest befolkad läktare på en glest befolkad arena. Solen skiner, vi har det gott, men fotbollen som bjuds är usel och 0-0 visar väl inte riktigt att det handlade om ett lag som var placerat på fjärdeplats (Dynamo) mot bottenlaget.

Bonkegäng tar poäng. Foto: KAI MARTIN

Vi har några timmar kvar att döda innan planet går. Vi är hungriga, går mot Kastannienallée och anrika Prater, ölhallen som funnits där sedan, tror jag, 1830-talet. Återigen atmosfär, nu med en miljö som i en skulle passat i en Roy Anderssonfilm. Det finns en scen och jag blir sugen på att spela in en video, får en idé som genast dissas av de andra som redan gjord. Men maten var god, återigen klassisk tysk husmansskost; om man nu kan räkna wienerschnitzel till det.

En scen ur Roy Anderssons film ”Det satt en man med angst på Prater i Berlin.

Foto: KAI MARTIN

Vår tunnelbanekort har gått ut, så vi promenerar ned mot Mitte och hotellet, kommer fram ungefär på den tid som vi sagt, tar våra väskor, förhör oss om vad taxiresan kan kosta hos den taxi som står utanför. Han håller sitt löfte, tar oss lugnt och stadigt mot Tegel för cirka 20 euro och resan till Berlin är över – för den här gången.

Auf Wiedersehen. Foto: KAI MARTIN