Teater | kaimartinblog

Skrämmande autentisk ”Fear”

Teater:

FEAR

Skolskjutningen i Örebro den 4 februari i år sliter fortfarande med att läka sår, skapa förståelse för vad som hände och hitta orsaken till det brutala dådet. Det som begicks av en 35-årig svensk man med dunkla motiv, som förutom att ta sitt eget liv först mörade tio människor med olika bakgrund. De som kommit för ett bättre liv från krigsdrabbade Afghanistan, Syrien, Kurdistan, Eritrea, Somalia, Bosnien-Hercegovina… De som var på Campus Risbergska för utbildning eller för att arbeta. Skytten skadade ytterligare sex allvarligt och traumatiserade oändligt många fler.

Bara månader efter denna brutala händelse sätter Backa Teater upp ”Fear”, Mohammad Al Attars pjäs. Som en spegel av det fruktansvärda dådet och andra som skett i Sverige och övriga världen. Det är djärvt, på gränsen till dåraktigt. Men gjort med stort allvar och djup med en driven uppriktighet att försöka förstå, förklara och se utan att blunda.

Det är en smärtsam uppsättning av en ensemble som inte tummar på dramatiken, som naglar fast sin publik – från 15 år och uppåt – från start. Då, då Aram (Adel Darwish) kommer in med en blodindränkt t-shirt där Emil (Bakri Wazzan) smetar ”blod” i ansiktet på honom. Allt har redan hänt. Vi kommer följa före, under och efter i en sinnrikt, känslostark dramatisering.

Här möts rasism, inte bara från svenskt håll utan också mellan invandrargrupper. Här blommar ungdomlig kärlek, Romeo och Julia-likt, mellan Aram, kristen, och Laila (Sharzad Rahmani ), muslim. Här frodas psykisk ohälsa där Emil sluter sig framför ögonen på en förtvivlad mamma Sandra (Anna Harling). Här möts vardag hand i hand med trauma. Här blottläggs den ensamme utredaren Fredrik (Rasmus Lindgren) och hans pusselläggning för att förstå gärningsmannens motiv.

Med Ludde Falks videoprojeceringar bjuds en närmast dokumentär känsla, som med Emils möte med vapen, uppmuntrad av den jaktintresserade pappan (som senare visar sig ha gått bort när Emil var 16 år). Eller med polismannen Fredriks sökande efter orsaken till skjutningen.

Denna växelverkan mellan nu och då sker rappt och intensivt i en stark dramaturgi. Dånande metal av Hypocrizy skiftar till radiomusik som Daniel Lemmas ”If I used to love you”. Om det inte är Kristina Issas soundtrack med toner från Syrien. Bissande Al Charifs scenografi är genial med den gigantiska skolskåpsväggen som, bland annat, sinnrikt förvandlas till ett kök med en entrédörr att komma ut och in genom.

Det här är en föreställning som behövs, för diskussionen om skolskjutningen i Örebro bör eka länge än i ett land som med den nya politiken öppnat för en främlingsfientlighet och skuldbeläggande som är kuslig. Med det en ökande rasism, fattigdom och segregation.

Ja, ”Fear” är en djärv uppsättning, men absolut inte dåraktig. ”Fear” behövs, skrämmande nog.

”Fear”, Backa Teater, urpremiär 17 oktober 2025. Denna recension baserad på föreställningen den 21 oktober. Spelas till och med 12 december.

Av: Mohammad Al Attar.

Översättning: Jasim Mohamed.

Regi: Omar Abusaada.

Scenografi och kostymdesign: Bissande Al Charif.

Ljusdesign: William Sjöberg.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Komposition: Kristina Issa.

Ljuddesign: Simoeon Pappinen Hillert.

Videodesign: Ludde Falk.

På scen: Adel Darwish (Aram), Eleftheria Gerofoka (Karin, Arams mamma), Bakri Wazzan (Emil), Anna Harling (Sandra, Emils mamma), Sharzad Rahmani (Laila), Rasmus Lindgren (Fredrik, poliskommissarie) och Kristina Issa (musiker samt diverse roller).

”Bad boy” en ”Räddare i nöden” för millennials

Posted on oktober 21 av Kai Martin

Teater:

BAD BOY

Det börjar med en audition, som slutar i en katastrof och utvecklas till en pjäs som skulle kunna bli en utmärkt film. I Daniel Adolfssons monolog ”Bad boy”, där han spelar musikern Jack, får man följa en ung man med ett stort självförtroende och en lika stor bristande självinsikt. Hans band splittras, han satsar på en solokarriär, men tvingas spela på barer för inkomstens skull. Där föraktar han sin publik, konstaterar bittert att flickvännen lämnat honom. Kvar finns hunden, som är världens fulaste. Han som inte ens gillar hundar får ett tröstande sällskap. Han förlorar sitt jobb, dumpas av sin älskarinna, som inledningsvis var hans terapeut (som han inte hade råd med), vilken blir tillsammans med hans förtrogna på baren där han jobbar. Forna flickvännen är på väg att gifta sig med det gamla bandets gitarrist. Han som var Jacks bästa vän, men sedan splittring inte hörts av. Så dör hunden. Sa jag att Jack dricker för mycket…? och naturligtvis dyker upp på forna flickvännens bröllop.

Jo, det är en underhållande, bluesig timme som Daniel Adolfsson bjuder på under en förtätad timme. Denna hans monolog, väl författad på engelska, är rapp utan att vara stressad. Daniel Adolfsson ikläder sig, förutom rollen som Jack (med amerikansk brytning), andra karaktärer under resans gång. Han förställer rösten, ändrar kroppshållning, gör en gest för att förstärka, ett förfluget ord som raskt målar en karaktär, håller en dialog vid en dejt… allt skickligt iscensatt. För det blir i slutändan ett rikt persongalleri som bjuds. Emellanåt förstärkt av låtarna som Jack gjort och spelar på sin svarta, akustiska gitarr. Allt presenterat från en avskalad scen med bara en matta, en barstol, gitarrstället och gitarren i ett strålkastarljus som skiftar beroende stämningen.

Jack är en hopplös figur. En loser där katastroferna kommer att kanta hans väg och väl alltid har gjort det. Någonstans är det en vandring på livets stig på väg mot något slags insikt likt den som Holden Caulfield gör i JD Salingers fantastiska roman från 1951. En pjäs för millennials. Här ekar ensamheten i takt med misslyckandena, men den där inledande audition blir vägen mot något nytt.

”Bad boy” är fortfarande ett work in progress. Djärvt har Daniel Adolfsson tagit sikte mot teaterfestivalen Edinburgh Festival Fringe i augusti nästa år. Jag tror att den kommer att bli uppskattad där. Men jag skulle också gärna se ”Bad boy” som film.

”Bad boy”, Teater Trixter, premiär 6 oktober 2025. Denna recension baserad på föreställningen 20 oktober. Spelas på Teater Trixter under Kulturnatta 24 oktober och fortsatt med sikte på Edinburgh Festival Fringe i augusti 2026.

Av och med Daniel Adolfsson, som också regisserat.

Producent: Charlotte Davidson.

Koncept: Nerve Creations.

Röster: Andrew Z. Kelsey och Stephanies Hayes.

Kvinnlig poesi på jiddisch – i musikalisk genklang nu

Posted on oktober 16 av Kai Martin

Musikdramatik:

ORDENS DROTTNINGAR

***Väcker dikt till liv. Jiddischdikter från kvinnor som skrev dem för över hundra år sedan får liv med*** ***Shto**ltse Lider – Livet Nord och Ida Gillner – och den musikaliska dramatiseringen ”Ordens drottningar”. Foto: KAI MARTIN***

Det är alltid svindlande att låta sig svepas med hundra år tillbaka för att märka att man står och stampar i ett nu. Ida Gillner har levet med sitt Shtoltse Lider i cirka tio år. Ett band om två medlemmar som har tagit judiska kvinnors diktande i Östueropa för cirka hundra år sedan och gjort ett musikdramatiskt program om det. Från början var det danskan Louise Vase med. Men nu är det Livet Nord (New Time Orquesta, Kaja med flera) som tajt musikalisk partner.

Det är texter från de kvinnliga diktarna Anna Margolin (egentligen Rosa Harning Lebensboym), Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn, som sannerligen fick strida för sitt författande och sin särart. I den blomstrande jiddischkulturen för drygt hundra år sedan var kvinnors bidrag sedda över axeln. Minst sagt.

Så börjar ”Ordens drottningar” med ett citat från poeten Froym Leyb Volfson raljerande dikt över sina kvinnliga kollegor. Snyggt gjort av Shtoltse Lider som ett avstamp in i föreställningen. Dessa fyra kvinnor bar på sin egen särart, sitt eget språk och sin egen poesi. Men kritiker av tiden vill inte kännas vid deras poetiska kvaliteter. Istället förminskades deras alster och diktarna kallades nedlåtande för poetissor.

Vi får en resa under en timme som heter duga. Ida Gillner har musiksatt några av kvinnornas dikter och har gjort det med snygg känsla för judisk tradition. Det är klezmer, äldre judisk folkmusiktradition, 20-talets jazz och cabaret i en fin smältdegel. Hon spelar företrädes vis piano – och sjunger – där Livet Nords fiolspel glödgande sätter eld på melodierna.

Musiken och den talande texten skapar en utmärkt dramaturgi i all sin enkelhet. Lite radioinslag från då Rokhl Korn, som läser upp en av sina dikter, skapar autenticitet. Den dramatiska berättelsen om Rosa Harning Lebensboym, som vill så mycket mer än att leva enligt konventionerna, griper tag. Hur hon lämnar man och nyfött barn för skrivandet är det väsentliga och New York hägrar. Under pseudonymen Anna Margolin blir hon publicerad och de litterära kretsarna är övertygad om att det är en man som har skrivit dem. Men sanningen ligger naket självklar. Med detta blir recensionerna njugga och Anna Margolin stänger in sig. Skaparglöden har släckts.

Vi får också, under denna intensivt knappa timme, möta kritikern Melekh Ravitch som i en debattartikel avfärdar de jiddischdiktande kvinnorna för att mötas av ett dräpande, syrligt svar från Kadya Molodovsky.

Jo, kvinnor då fick strida för sin sak och sin karriär. Det som borde ha varit en självklarhet.

Hundra år senare står mycket och stampar på samma fläck. Samma politiska strömningar som då sveper genom samhället. Desto viktigare att Shtoltse Lider gör sin jiddischröst hörd och låter dessa kvinnors poesi eka i vår tid.

”Ordens drottningar” med Shtoltse Lide på Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. 16 oktober 2025. Spelas återkommande över landet och även utomlands (se nuvarande spelschema här).

Manus och konstnärlig idé samt kompositör: Ida Gillner.

Regi: David Sperling Bolander.

Kostym: Nonno Nordqvist.

Musikaliska arrangemang: Shtoltse Lider.

Texter: Anna Margolin, Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn.

Svenska översättningar: Bella Engelhardt Titelman.

På scen: Ida Gillner, sång, sopransaxofon och piano samt agerande, och Livet Nord, sång och fiol samt agerande.

Musik och dikter i föreställningen:

Dos Shtoltse lid (Den stolta dikten)
Fun yener zayi lid (På andra sidan dikten)
Mit a nar (Med en dåre)
Mayn hem (Mitt hem)
Doina + Mutter Erd (Moder jord)
Ikh hob dikh nokh nit gezen (Jag har ännu inte sett dig)
Ikh vil dir, dem beyzn, un dem tsaren (Jag vill för dig, du onde och känslige)
Violinen (Violiner)

Roande matnyttigt i matsal

Posted on oktober 13 av Kai Martin

Teater:

FÖRLÅT. FÖRLÅT.

”Förlåt. Förlåt” är Tinna Ingelstams text, som hon också spelar tillsammans med Åsa Gustafsson. En flödesrik, vardagsnära text som väver in en dramatisering av Lars Ahlins (1915–1997) novell ”Kommer hem och är snäll” (1944).

Två väninnor möts för att arbeta ihop. Anki (Åsa Gustafsson) är restauratören som behöver hjälp med det mesta – mat, servis, servering – till den pjäs som ska spelas på hennes etablissemang. Ulla (Tinna Ingelstam) kommer brådstörtat, oförberedd, men beredvillig till Ankis hjälp.

Det blir försiktig humor från start, en humor som växer parallellt med relationsproblematiken mellan vännerna. Snyggt i handlingen vävs skådespelarna Nina och Charlotte in (ja, Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam gör även dess och därmed rollerna som de spelar). Med detta deras relationsproblem och olika kynnen. Nina den positiva, drivna. Charlotte den problemsökande, negativa.Förstås möts listigt Nina och Ulla, respektive Anki och Charlotte. Så det blir några skickliga karaktärsbyten, entréer och sortier i denna snyggt vävda intrig.

*Stor spelplan. Hela Pusterviks matsal används, från scenen till baren. Foto: KAI MARTIN*

Man har valt hela Pusterviks matsal som spelplan, från scen till baren och utrymmen där emellan. Det skapar en autentisk känsla, men blir bitvis också svåröverskådligt i detta rum med sina tjocka pelare. Å andra sidan hörs allt, även om man inte ser, då publiken är lyhörd och uppmärksam på vad som sker från de icke mikrofonförstärka skådespelarna.

Det är också fascinerande att se hur allvaret sänker sig i några scener. Dels då Nina begår våld mot Charlotte för att uppnå skärpa inför att pjäsen ska spelas. Dels då ”Kommer hem och är snäll” spelas. Här hämtar publiken andan för en längre tyst minut då Åsa Gustafsson gör den otäcka, fulla och självupptagna Mannen med kuslig pondus. (Jo, hon kan sina gubbar.) Och Tinna Ingelstam förvandlas till Kvinnan, den devota, förtryckta och hunsade som drömmer om ett annat jag, som vore hon henne.

Det är skickligt.

”Förlåt. Förlåt.” balanserar snyggt mellan humor och allvar, vardag och fantasi, vänskap och relationer samt i kollisionen mellan köket och scenen. Men man ser också fragment av avstånd präglad av oro. Där Anki ser Ullas förhållande med sin käraste reflekteras i pjäsen ”Kommer hem och är snäll”.

Det är en pjäs som i all sin korthet om en dryg timma bjuder på många lager. Man kan dessutom äta till.

”Förlåt.Förlåt.”, Matsalen, Pustervik, Göteborg. Premiär 12 oktober 2025. Spelas 13, 14, 20 och 21 oktober.

Manus: Tinna Ingelstam.

Regiöga: Emelie Strandberg.

Kompositör och musiker: Mikael Backegårdh.

I rollerna: Åsa Gustafsson (Anki, Nina och Mannen) och Tinna Ingelstam (Ulla, Charlotte och Kvinnan)

Starkt och kort men typiskt Lugn

Posted on oktober 12 av Kai Martin

Teater:

SILVER STAR

I en knapp koncentrerad timme till musik av Cure möts generationer; Alfhild och Camilla. Camilla, i Beata Hedmans skört starka gestaltning, en ung kvinna runt 15 år som rymt hemifrån. Men i allt kan hon inte rymma ifrån sig själv. I oasen av en park finns några bänkar där hon strandat. Det är där hon möter den äldre, Alfhild ( tryggt och erfaret spelade av Marie Delleskog), som lyssnar på den förtvivlan som strömmar i en monolog ur den unga kvinnan. Hon som inte vill bli lyssnad på blir det ändå. Ur isolering uppstår ett samtal. Ur dialogen kommer så en förståelse och ett samförstånd.

Är Alfhild och Camilla samma personer? Möter den yngre den äldre för att lindra smärtan och öka förståelsen för livet och livets oväsentligheter och tomhet? Känner de varandra sedan innan?

Nej, Kristina Lugns text bjuder inte in till några förklaringar. Hennes underfundiga pjäs radar upp lek med ord och meningar. Gör försiktig humor av en emotjejs förtvivlan och allvar av hennes längtan efter den pappa hon aldrig har haft. Hennes uppgörelse med den ensamstående mamman, som inte orkar med sin dotter, men älskar henne över allt annat. Detta mot Alfhild, som rymt sitt hem, flytt soffan som ändå aldrig kommer sakna henne. Här ekar ensamheten hård och kall.

Jo, det är en kort, intensiv, drabbande pjäs där the Cures musik – låtarna ”Lovesong” och ”Pictures of you” från albumet ”Disintegration” och ”A letter to Elise” och ”High” från ”Wish” – blir upplyftande, vacker depprock. Ett självklart soundtrack till stämningarna inom- och utombords i ”Silver Star”.

Regissör Mattias Nordkvist har återigen (han regisserade finfina ”En alldeles särskild dag” på Lilla scen, som spelade för någon månad sedan – läs här!) hittat rätt ton. Nu i detta känslosamma duellspel. Han har också skapat den sparsmakade scenografin till föreställningen. Enkel, men effektiv. Och när fick man senast se en knallert på en svensk scen?

”Silver Star” berör, roar och värmer.

”Silver Star”, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 11 oktober 2025. Spelas till och med 25 oktober.

Av: Kristina Lugn.

Regi, scenografi och kostymdesign: Mattias Nordkvist.

Maskdesign: Elin Bergström.

Ljusdesign: Nicklas Jörgner.

I rollerna: Marie Delleskog (Alfhild) och Beata Hedman (Camilla).

I föreställningen hörs the Cures låtar ”Lovesong”, ”Pictures of you”, ”A letter to Elise” och ”High” från albumen ”Disintegration” (1989) ”Wish” (1992).

Spöklik fars på två blir halvdan

Posted on oktober 11 av Kai Martin

Show:

MYSTERIET MYRNA VEP

Sliter förtjänstfullt. Claes Malmberg och Sofie Lindberg kämpar med sina många karaktärer och storyn i röriga, men bitvis roliga tvåmannafarsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8. Foto: TOMMY HOLL

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Det är inte fullt som på Arvingarna, om man säger.

Bäst: Claes Malmberg och Sofie Lindberg är en utmärkt komikerdynamo.

Sämst: Föreställningen håller inte för en helkväll.

Fråga: Vad handlar det här om egentligen…?

Som om det inte räcker med att Claes Malmberg har obotlig cancer och ska spela ”Dödsdansen” med Riksteatern i höst. Han har dessutom uppdraget att tillsammans med Sofie Lindberg spela den spöklika farsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8 mellan varven under denna höst. Jo, han älskar att jobba. Helst jämt.

Nu får han – och hon – en utmaning i paritet med den han ensam gjorde de 25 rollerna i ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, sommarunderhållningen vid Tjolöholms slott 2022. Nu delar Sofie Lindberg och han ”bara” på åtta roller och allt sker via sinnrika kostymbyten och olika gestaltningar. Ja, det blir en fars på två i denna uppsättning som bygger på tramsig, spöklik brittisk adelsmiljö. Det är porträtt som blir levande, varulvar, spöken, mumier och mitt upp i allt kommer sång. Ja, från Arja Sainomaas ”Högt över havet”, Kajs ”Bara bada bastu”, Imperiets ”Var e’ vargen” (en låt som de inbjudna influencarna inte har någon koppling till och lämnar dem håglöst bläddrande i telefonerna) och Sara Lis och Björn Ranelids ”Mirakel”.

Ja, till och med ”Knô daj in”. Låtar med emellanåt nyskrivna texter.

Ja, det är ett sammelsurium . Bitvis oerhört skickligt där Claes Malmberg låter sin lord tala som nämnde Björn Ranelid och Sofie Lindberg sin dräng/all i allo Nichodemus få röstdrag av Eva Rydberg. Och, ja, skiftena är strongt gjorda, precis som hur de båda på noll och ingen tid alls byter från en karaktär till en annan. Ja, Claes Malmberg lånar i sin roll som Myrna ut sin Ronny Jönsson-röst, så ni förstår att scenen är full – om än på två.

Fullt på scen. Claes Malmberg och Sofie Lindberg har att göra på Kajskjul 8. Foto: KAI MARTIN

Charles Ludlams satiriska pjäs från 1984 har sina utmaningar. Det är ett mischmasch av genrer: victorianska spökhistorier, Hitchcockstämningar, ”Jakten på den försvunna skatten”-intriger,Emily Brontës ”Svindlande höjder”, Sherlock Holmes ”Baskervilles hund”. Lägg till sångnumren som adderats.

Sofie Lindberg är en strålande komiker som tillsammans med Claes Malmberg utgör en driven humordynamo. De sliter för att få den här uppsättningen att gå ihop. Men når inte riktigt i mål.

Så… Nej, det här är inte den skarpaste kniven som lagts på Kajskjul 8:s bord genom åren. Men underhållande nog ändå. Problemet är att föreställningen inte håller för en helkväll.

”Mysteriet Myrna Vep”, Kajskjul 8, premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 15 november.

Av: Charles Ludlam.

Regissör: Anders Aldgård.

I rollerna. Claes Malmberg och Sofie Lindberg.

Orkester: Benneth Fagerlund, kapellmästare/piano, Martin Tallström, gitarr, och Per Bookvist, trummor.

Kafkaartat i ny Kafkapjäs

Posted on oktober 10 av Kai Martin

Teater:

TVÅ SMÅ VITA BOLLAR AV CELLUOID MED BLÅ RÄNDER

***Självupptagen. Erik Åkerlind gör sin Blumfeld utstuderat självupptagen och egocentrisk. Foto: PETER NYLUND***

Dramatikern och regissören Hans Blomqvist har en faibless för Franz Kafka. Så återvänder han nu till denna hans favorit och vecklar ut en pjäs ur den oavslutade novellen ”Blomfeld, en gammal ungkarl”. Den som alltså aldrig blev fullbordad, men som ändå inte kunde lämna Kafka. Eller, som han skriver i sin dagbok: ”så bedrövligt att jag får huvudvärk”, men också ”sann på många sätt”.

På Göteborgs Dramatiska Teater har det blivit en enaktare och monolog på cirka en timme. En timme som far fram fylld av det mesta av sinnrik dramatik. Erik Åkerlind gör sin ensamma Blumfeld till sin. Han som lever på rutiner, samma sak varje dag och som trygghetsknarkar sitt liv. Men som också kan sakna sällskap, en familj att komma hem till.

I dagens språkbruk skulle han karaktäriseras som en incel. Han är oförmögen att känna empati. Är fördomsfull och föraktfull mot andra samtidigt som han är självförhärligande, självupptagen och – i allra högsta grad – egocentrisk. Nej, Erik Åkerlind gör inte Blumfeld till någon sympatisk gestalt. Men ägnar honom fullt ut sin uppmärksamhet på ett skickligt vis.

Här får han, vitsminkad i ansiktet (men definitivt ingen Pierrot), oklanderligt klädd i tredelad kostym, fluga, skjorta med stärkkrage och kub på huvudet. Jesper Lundaahls scenografi är sparsmakat elegant och bjuder på olika scener i rummet: fåtöljen, sängen, baren, garderoben. Allt i vitt.

Erik Åkerlind jonglerar Hans Blomqvists text. Smakar av den som vore det en vinprovning. Låter replikerna rulla runt i munnen, sväljer ibland, spottar ut någon gång. Han balanserar allt med dynamik och håller dramaturgin i livfullt strama tyglar.

Denna ensamme man börjar höra och se saker i sin ensamhet. Rids av maror när han nogsamt klätt om till sin pyjamas för en natts sömn. Men trots attacken mot hans ego väljer han fortsatt att klandra och kritisera alla andra förutom sig själv. Blomfeld är en arrogant skitstövel, som Erik Åkerlind förtjänstfull omfamnar och ”Två små vita bollar celluid med blå ränder” är ett stycke god underhållning. Ja, även för de som inte tycker att Kafka är så rolig.

”Två små vita bollar celluloid med blå ränder”, premiär 19 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen från 9 oktober. Spelas till och med 13 november.

Efter ett verk av: Franz Kafka

Manus och regi: Hans Blomqvist

På scen: Erik Åkerlind som Blumfeld

Scenografi: Jesper Lundaahl

Kostym: Agnes Gry

Ljusdesign, ljuddesign, teknik: Jacki Román

Produktionsassistent: Sima Revenvall

Regiassistent: Frida Wahlgren

Mask: Jessica Cederholm

Uppdaterad Romeo och Julia i full känslostorm

Posted on oktober 5 av Kai Martin

Teater:

ROMEO OCH JULIA

William Shakespeares klassiker kan emellanåt känna slitna och pliktskyldigt satta på scen gång efter annan. Om man gör det slentrianmässigt. ”Romeo och Julia” kan vi. Den om de trätande Veronafamiljerna Montague och Capulet, som pågått allt för länge och som bygger på rykten, falsk förskyllan och våld med hämnd som följd. En ond spiral. Så förälskar sig de unga Romeo (Montague) och Julia (Capulet).

Den svenska titeln är lite slarvig. I Shakespeares original heter pjäsen ”The Tragedy of Romeo and Juliet”. En inte helt oviktig distinktion i detta så ofta iscensatta och filmade drama. För det är i sanning ingen romantisk historia, utan en djupt tragisk sådan.

Regissören Frida Röhl är medveten om det här. I modern Folkteatertradition vävs den här uppsättning ihop med musik (som alltid skapad med känslomässig stark nerv av kompositör Joel Igor Hammad Magnusson) och koreografi. Det blir en pjäs som rör sig utanför teaterboxen och levandegör så mycket konstnärliga andar. Som balanserar mellan respekten för klassisk teater och en vilja att utmana densamma. Till detta Magnus Lindmans fantastiska nyöversättning, som djärvt sätter rimmen i en modern kontext. (När hörde ni ”curlade” i en Shakespearetext senast…?)

Det blir ett drama i tidlös miljö, som börjar med hesa Fredrik. De skira , flortunna ridåerna dras åt sidan som från ett sovrumsfönster en tidig sommardag. Ett piano spelar repetitivt en melodi och interfolieras med sirenernas uppfordrande varningsljud.

Skådespelarna står stumma på scen. Så dör alla. I ett famntag. Som i en dans, mitt i ett steg. Tillsammans. Var för sig. Rasande i golvet eller ihopsjunkna på en av alla stolar, som är placerade längs det nakna scenrummets tre, kala väggar. I mitten ett kuddhav, som en pool av bekvämlighet att få slappa i. (Charlotta Nylunds brutalistiska scenografi och kostym är stramt effektiv i beigt, vitt, brunt och grått.)

Allt är som ett varsel inför de känslostormarna som ska komma. Den dramatiska musiken med sånger är ett återkommande tema. Hesa Fredrik likaså. Dessa varsel i en orostid.

Men det är förstås Shakespeares ord som är pjäsens styrka. Replikerna som lätt flödande bjuds från skådespelarna.Och dramat. Det eviga temat om vedergällning som baserar sig på något ouppklarat, mellan människor, mellan familjer, mellan gäng, mellan länder… som om det inte går att bryta.

Jo, kärleken mellan Romeo och Julia öppnar ju för detta. Men inte utan – nej, det är inte att gå händelserna i förväg, det här vet alla – att de unga tu dör. Först då förenas familjerna.

Odin Romanus har tagit klivet från Stadsteatern och roller som Pinocchio till att spela Romeo. Han är oskuldsfullt juvenil, spröd och hastigt berusad av kärlek. Julia spelas av inte mindre än tre skådespelare: Anna Lundström, Shada Sulhav och Hilda Krepper. Gärna samtidigt, som en stark röst. Men det är i huvudsak Hilda Krepper, som ljuvt desperat ställs mot Romeo.

Han, drömmaren med akustisk gitarr, som har sin bror Mercutio (Björn Sahlin), som medackompanjetör på altsaxofon och beskyddare. Vännen Benvolio (spefullt spelad av Simon Rajala, som också spelar fiol) förstärker trion, som iklädda masker – som vore det karnevalen i Venedig – objudna smiter in på familjen Capulets party. Det är där han blir blixtförälskad i Julia och hon i honom.

”Romeo och Julia” på Folkteatern visar en starkt kvinnlig, ja, feministisk röst. Förutom de tre Julia också Sanna Hultmans kloka gumma (i originalrollen en munk), som med örter kan hela och förgifta, och Lisbeth Johansson amman. Kvinnor som med olika temperament tar plats både på scen och i berättelsen.

*Männen kivas. I ”Romeo och Julia” är det männen – här Björn Sahlin, Simon Rajal och Odin Romanus – som står för stridigheterna.*
*Foto: MATS BÄCKER*

Männen är de som kivas, det som blir fatalt och dödligt. Wahid Setihesh sätter tonen med sin mörka, dovt stämda, oresonliga Tybalt, som först mördar för att sedan blir mördad. Allt skildrat i starkt koreograferade scener, som är nog så drabbande. Så Romeos raseri. Och Herr Capulet, en halvblind, starrskadad, rigid patriark strongt gestaltad av Jonas Sjöqvist, som trots allt får försonande drag i finalen i denna drabbande uppsättning.

För här sitter man som fastnaglad under cirka två timmar utan paus innan man släpps ut i ett Göteborg där stormen Amy dragit förbi. En västanfläkt mot vad som skedde på Folkteaterns scen.

”Romeo och Julia”, Göteborgs Folkteater, premiär 4 oktober 20250. Spelas till och med 11 december.

Av: William Shakespeare.

Nyöversättning: Magnus Lindman.

Regi: Frida Röhl.

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund.

Ljusdesign: Carina Backman.

Mask- och perukdesign: Sun Åberg.

Design av masker: Ellen Holmström och Suz Åberg.

Skådespelare: Sanna Hultman, Lisbeth Johansson, Hilda Krepper, Anna Lundström, Simon Rajala, Odin Romanus, Björn Sahlin, Wahid Setihesh, Jonas Sjöqvist och Shada Sulhav.

Musik på scen: Joel Igor Hammad Magnusson (kompositör) och Ellen Olaison.

Statister: Marcus Hellström, Christian Lönn, Martin Olsson, Kampus Rundqvist och Milo Strömbäck.

Fullträff på Hagateatern

Posted on oktober 4 av Kai Martin

Teater:

DEN LILLA SVARTA

Låt mig vara tydlig. Titeln ”Den lilla svarta” är inte kopplat till Coco Chanels (1883–1971)snart hundraåriga Petite robe noire, den elegant avskalade klädstilen i svart för kvinnor till vårdad vardag som fest. Nej, det här är titeln på dramatikern Hanna Haags pjäs, som nu har haft sin urpremiär på intima Hagateatern.

Hanna Haag rör sig här med stil och finess i samma domäner som Sonja Åkesson, Kristina Lugn eller Lina Ekdahl. Finurliga, vardagsnära texter som filosoferar kring existentiella frågor – inte sällan utan humor.

På scen Ylva Nilsson, som den lilla svarta, och Helena Gezelius, den långa, trygga, utmanande röda. Hon som också, som musiker och sångare, sätter groove till föreställningen med finfin musik av Lotta Wenglén.

De kommer in som kontraster. Den ena alltså lång och röd, den andra kort och svart. Rymliga byxor och bylsig, stickliknande tröja på Helena Gezelius. En kroppsnära, fotvid klänning (med listiga hål mellan midja och ärmar) på Yla Nilsson. Båda i matchande turbaner, som kan vara en elegant koppling till danska, ikoniska författaren Suzanne Brøgger. Hon som med sina självbiografiska romaner om sex och frihetslängtan fördömt äktenskapet, men paradoxalt ändå ingått i ett (med Keld Zeruneith sedan 1991).

Jo, kostymdesigner Heiddi Saikkonen har definitivt satt sin signatur på karaktärerna. Det har hon också gjort de fem konkava speglarna och det röda scenrummet. Avskalat, stilrent och mycket effektivt för skådespelarna att jobba med och emot.

Det är Ylva Nilssons den lilla svarta som är i centrum. Helena Gezelius tjänar mycket som en sidekick, men är också så mycket mer. Motorn som startar Yla Nilsson med utmanande frågor, påstående och ifrågasättande. Musikern som briserar i en powerballad av Céline Dion (”It’s all coming back to me now”).

Men det är, under denna dryga timmen långa föreställningen, alltså fullt fokus på den lilla svarta. Och så Ylva Nilsson excellerar. Hon slukar texten, tuggar den, förvandlar varje bokstav, stavelse och mening till sin. Hon som rör sig från det lilla barnet där beröringen är så viktig för bekräftelse, för att sedan skickas ut på en resa från ung till vuxen. En färd där tryggheten förvandlas till tvivel och en undran vem man är och hur man ska vara i relation till andra. Hur man ska bli ihop med någon. Hur man som människa prövar sig fram, begår misstag, längtar, gör slut, blir svartsjuk för att längta igen.

Ja, ”Den lilla svarta” är på sätt och vis en anspråkslös pjäs om livet och livets skeenden i det lilla. Men med sin filosofiska touch blir den så mycket större. När även humorn är adderad till funderingarna fångar pjäsen så mycket mer.

Det här är i det lilla en stor fullträff på Hagateatern.

”Den lilla svarta”, Hagateatern, Göteborg. Premiär 3 oktober 2025. Spelas till och med 1 november.

Manus: Hanna Haag

Regissör: Sara Klingvall

Scenograf och kostymdesigner: Heidi Saikkonen

Maskdesigner: Anna Lilja och Miranda Kull Sandin

Komposition och arrangemang: Lotta Wenglén

Ljusdesign: Max Mitle

På scen: Ylva Nilsson (skådespelare) och Helena Gezelius (skådespelare & musiker)

Föreställningstekniker: Amanda Nord och Hanna Östergren Regiass och sufflör: Elsa Breitfeld Tafvelin

Skräddare: Frida Hallin

Snickare: Krister Nylander

Vitt ljus på svart Norén

Posted on oktober 3 av Kai Martin

Teater:

COMMUNION

Lars Norén må ha varit färdig med livet när han klev ur tiden 26 januari 2021. När han avled ska det ha legat tre pjäser på hans skrivbord (det sägs finns hundratals till i hans arkiv). En av dem med den märkliga engelska titeln ”Communion” (gemenskap). Den har Göteborgs stadsteater fångat upp genom regissör Eva Dahlmans händer.

Knappt hinner man sätta sig i salongen och mörkret har släckts förrän Beatles flammande hårdrocksexplosion ”Helter skelter” – från det så kallade ”The white album” – dånar i högtalarna. Lika hastigt tar det slut för att vi plötsligt bländas av ett starkt vitt ljus. Välkommen till aftonens föreställning. Välkommen till en av flera kraftiga och, ja, skrämmande överraskningar. För i ”Communion” råder emellanåt rena Halloween, men utan bus eller godis.

Scenen är en institution för människor med mental ohälsa; schizofreni, tvångstankar, demens. Allt balanserat på gränsen till normalitet för att emellanåt, mycket skickligt, implodera eller explodera.

Det är ett slags ”Gökboet” men utan rebellen McMurphy eller, för all del, en övervakande syster Ratched. I stort sett är detta vårdhem för psykiskt sjuka i avsaknad av vårdare.

De sju patienter är lämnade åt sig själva och sina psykoser. Oftast lugnt samtalande sinsemellan, men öppnas sjukdomen i all sin styrka helt oförblommerat. Det bjuder på sina kraftfulla sensationer skickligt hanterat av skådespelarna.

Samtliga har sina egna kynnen. Karin de Frumeries läkare som är avskalat nervig i sin psykos. Hon som i en centrifug av känslor ständigt tumlar runt högt och lågt i en plågsamt stark roll. Likaså med Hannes Alin (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö), som gör sin unge schizofrene man med stor trovärdighet. Det äldre gardet – Jessica Zandén, Philip Zandén och Steve Kratz – hanterar sina roller med skrämmande närvaro i allt från mimik till motorik i tvära känslostark kast. Klara Zimmergren, som kommit in i pjäsen sent, landar även hon med skicklighet sin karaktär, precis som Fredrik Evers. Båda i roller som är balanserande nära normalitet, vilket förstås är bedrägligt.

Ashkan Ghods är läkarens man, kommer alltså in utifrån. Men hur ska han förstå sin hustru, som bär på ett rent helvete av känslor inombords med falska anklagelser och furiöst hat…? Saker han inte ser. Inte begriper.

Jo, de sju patienterna har sin gemenskap och förstår på något sätt varandra. Dagarna går, samtalen består och utbrotten i ett vårdhemmets vardag.

Mörkermannen Lars Norén kan ju människans innersta svärta, kan de psykologiska skiftningarna och dramatik. Här flödar scenen i ljus, kläderna är i vitt, beige eller grått, som i trots av regissör Eva Dahlman. Ibland med något slags humor, som för att förlösa publiken från den emellanåt klaustrofobiska känslan.

För här kikar patienterna ut eller har kontakt med utsidan. Något som sägs ske på en parkering (Klara Zimmergrens roll), genom ett spontanköp via nätet av en exklusiv kavaj eller dyr soffa (Philip Zandéns karaktär) eller via Facetime (Karin de Frumeries läkare) eller något inväntande besök från någon släkting (Steve Kratz).

Men samtliga är, trots drömmar om att komma ut, fjättrade inom institutionens fyra, vita väggar.

Jo, det är en känslostark pjäs om 45 x 45 minuter. En tid, som framför allt i den andra akten sveper iväg i all hast.

Den är skickligt spelad, intressant iscensatt med sin avskalade scenografi. Men…

I pjäsen refereras till Fältöversten (köpcentrum vid Karlaplan i Stockholm) och sommarboendet med att åka ner till Gotland. Elegant hade varit att låta Göteborg vara utgångspunkten, det vill säga att nämna Femman eller Frölunda torg respektive upp till Tjörn eller Orust. Allt för att invagga publiken i en lokal prägel. Men… det är en randanmärkning, om än att den skaver. Jag tror inte Lars Norén hade roterat i sin grav över ändringarna.

Så, inledningen skedde med Beatles ”Helter skelter”. Avslutning till Bob Dylans ”Let it be me”. Som för att lindra sinnena en smula. Och vi kan gå ut i det fria.

”Communion”, Göteborgs stadsteater, Studion. Urpremiär 26 september 2025. Spelas till och med 29 november. Denna recension baserad på föreställningen 2 oktober.

Av: Lars Norén.

Regi: Eva Dahlman.

Scenografi och kostym: Richard Andersson.

Ljusdesign: William Wenner.

Videodesign: Ludde Falk.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

Maskdesign: Ingela Collin.

I rollerna. Karin de Frumerie, Fredrik Evers, Klara Zimmergren, Jessica Zandén, Philip Zandén, Steve Kratz, Ashkan Ghods och Hannes Alin.