Stefan Anderssons ”Flygblad över Berlin” lyfter igen

Show:

FLYGBLAD ÖVER BERLIN

!!!!

Igen. Nypremiären på ”Flygblad över Berlin” bjuder på en både uppdaterad och rafflande version av Stefan Andersson om Sverige under krigsåren 1939–1945. Foto: TOMMY HOLL

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Fullt.

Bäst: Modet att våga göra krogshow av något så allvarligt som krig.

Sämst: Nej, allvaret vinner.

Fråga: Har han någon ny musikdramatisk historia på gång…?

När Stefan Andersson hade premiär på ”Flygblad över Berlin” (min recension här) i januari 2019 blev det omedelbart en föreställning som lyfte, trots tyngden i sitt allvar. För krigsåren, Sverige under desamma, skojar man inte bort. Ändå lyckas och hade Stefan Andersson modet att göra en krogshow om temat. Vågat. Men han som avhandlat Sverige under andra tidsepoker och händelser gjorde det med säker hand. Han kan det här med historiskt berättande i musikform. Han är en god estradör, spinner snyggt en röd tråd av research, som gör att låtarna – och hans scensnack – får bärighet. Han backar heller inte för att väva in rena skrönor, som gör att publiken inledningsvis lyssnar andaktsfullt, men inser att han allt drar en vals.

Denna hans uppdaterade version av ”Flygblad över Berlin” tar egentligen avstamp i den fortsättning som sjösattes dagarna innan pandemin slog ut all scenverksamhet i mars 2020. Ramverket är detsamma, som 2019. Men när man nu tar upp föreställningen är det med vissa förändringar. Så har han gjort av sina tidigare shower, förfinat, stannat av och betraktat från håll, gått in och justerat, lagt till och dragit ifrån.

Det kan bli kladdande i onödan. Men inte här. Persongalleriet baserat på verkliga personer finns med: styrman Nils Ryberg, som var med på en konvoj med en dyr last av kullager till Skottland, Arne Beurling, kodknäckaren som med penna och papper knäckte tyskarnas kod under transittrafiken, Jane Horney, den svenska spionen som av danskarna falskeligen anklagades för dubbelspionage och avrättades, Gösta Wollin, kartritaren som landade som fallskärmsjägare under Dagen D, den svenske diplomaten Göran von Otter, som träffar SS-officeraren Kurt Gerstein i en tågkupé 1942 där denne vittnade om tyskarnas fruktansvärda dåd i Treblinka och Bełżec…

Ej heller att förglömma Stefan Anderssons morfar som som yngling flydde Norge för Sverige med tyskarna tätt i hasorna.

Ett myller av allvar. ”Flygblad över Berlin” har en drabbande autenticitet, men vågar också skämta i allvaret.

Foto: KAI MARTIN

Det skapar förstås en drabbande autenticitet, som dessutom förstärks av skådespelare Gunnar Pedersen, som göran några av gestalterna, men också Torgny Segerstedt, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kontroversielle chefredaktör som tog strid på Tysklands nazipolitik tidigt och höll ståndaktigt fast vid sina åsikter genom krigsåren. Ja, även Churchill dyker avmätt segerrusig upp i Pedersens gestalt när vi nått fram till krigslutet i maj 1945.

Så med berättelser från verklighetens dramatik i växelvis samverkan med Stefan Anderssons musik bildas en väv som lägger en form av andakt över kvällen. Vi är i år 80 år från krigsslutet. Kanoner i Europa mullrar igen. Människor slits upp från en trygg tillvaro, ser sina hem gå i spillror och familjemedlemmar dö av kulor och granater. Nej, freden är inget man kan ta för givet. Inte 1939. Inte heller 2025. Stefan Andersson och hans ensemble visar på det med insiktsfullt allvar.

”Flygblad över Berlin”, Kajskjul 8, Göteborg. Nypremiär 17 januari 2025. Spelas under våren fram till och med 8 april.

Manus, musik, regi, sång och gitarr: Stefan Andersson.

Bas och sång: Sebastian Hankers.

Gitarr och sång: Magnus ”Moffa” Thörnqvist.

Fiol och sång: Erika Risinger.

Trumpet och mandolin: Jan Bjerger.

Trummor: Michael Edlund.

Keyboard och dragspel: Markus Linnell Zovic.

Skådespelare: Gunnar Pedersen.

Ljusdesign och -teknik: Jonathan Alenhag.

Ljuddesign och -teknik: Roger Krieg.

Eau shite – inte vilken skitdoft som helst

Ibland kan det vara lätt att provocera. Som för provocerandets skull. Andra gånger kan det finnas en tanke bakom det. En protest som i förstone verkar ostyrig, men som har en logik. Något som i sin tur kan påverka framåt. Som när Rosa Parks 1 december 1955 vägrar att resa sig för en vit man på bussen i det rassegregerade Montgomery, Alabama. Det som i sin tur blev starten på en bojkott över 381 dagar, som i sin tur gav ett domstolsutslag i USA:s högsta domstol om att det stred mot grundlagen att segregera passagerare.

Självklart ska man kunna sitta på bussen, spårvagnen, tåget, tunnelbanan oavsett härkomst och hudfärg. Men det som inte var självklart då, är det nu.

Parfym för alla. Eau Shite, som finns på NK depå i Göteborg och Röhsska museet, är en parfym framtagen för att belysa

GIL (Göteborgskooperativet för Independent Living) är en nagel i ögat på många. Men av förståeliga skäl. I förarsätet sitter organisationens VD Anders Westgerd, som efter snart 30 år i rullstol, är något av det mest rebelliska jag vet i Göteborg. Han är arg på det mesta, en punktjurig fan. Men han har rätt och det vet han om. Så när han får spårvagnstrafiken att stanna för att de inte är tillgängliga för rullstolsburna är det en protest som är rimlig – och som känns för oss andra som inte är i närheten av att vara i den situationen som Andres Westgerd och hans likar.

Men han är inte bara arg. Han har humor också. (Jag skrev om honom i GöteborgDirekt för några år sedan – läs här.) Humor i en rastlös själ kopplad till en rullstolsburen kropp. Ja, hela GIL har humor och med den som vapen går man till strid för sina rättigheter.

GIL syns överallt och har ett slipat kommunikationssätt. Med olika kampanjer vill man visa på hur staden otillgänglig gör staden för delar av dess invånare. Det kan handla om allt från tanken på att bygga utkikstorn utan hiss i Slottsskogen till etablissemangens uteserveringar, som kan sakna plats för rullstolar.

Så med CP-ölen 2013, CP-dockan, Retard-ölen med flera har uppmärksamhet skapats kring funktionshindrades rättigheter. I somras ordnade man med ett rejv på Frihamnens spårvagnshållplats. Ja, det är alltså den hållplatsen som är närmast om man ska till hippa Ringön eller Bananpiren/Frihamnen, men till och från spårvagnshållplatsen finns bara trappor. Inte anpassad för vem som helst av allmänheten, alltså.

När Anders Westgerd skulle hålla föredrag vid Bok- och biblioteksmässan 2022 saknades en ramp. För sent byggdes en, som dessutom var alldeles för brant för att han skulle kunna köra uppför den. Vid en föreläsning på Göteborgs universitet om just tillgänglighet förra året fick han bäras upp på tribunen.

Han är nu också portalfigur för parfymen Eau Shite (åh skit), framtagen för att provovera men också för att väcka tankar. Som alltid från GIL (besök deras kontor på Mölndalsvägen strax söder om Liseberg, där finns passager man får gå limbo för att komma igenom, eller toaletter med handfat högt upp så man knappt kan tvätta händerna).

I sitt pressmeddelande står det om parfymen: ”Med sin fräscha öppning och oväntade undertoner av, låt oss kalla det ‘samhällets mörka sidor’, påminner den oss med funktionsnedsättningar om all den skit vi fortfarande brottas med. Genom en rejäl sniff av verkligheten hoppas vi kunna använda denna motorväg till hjärnan för att väcka beslutsfattare och medmänniskor till handling. Målet? Att få dem att fatta nya, mer behagliga beslut för jämlikhet och inkludering.”

Och i en podd kan man höra Anders Westgerd prata om den (lyssna här).

GIL skriver vidare: ”6 % av Sveriges befolkning har en rörelsenedsättning. Det är en minoritet som varje dag möter hinder – trösklar, trappor och tråkiga attityder. Det är ingen hemlighet vad som kan göras för att ändra på det men ändå står vi med knäna djupt i skit fast klockan snart slår 2025. Inspirerad av ovan nämnda statistik innehåller vår unisexparfym Eau Shite (uttalas Åh shit) just 6 % fekala noter. Doften är limited edition och är inte för alla, precis som samhället.”

Doften? Nej, det är inte som något från Buttericks utan en ambitiöst framtagen parfym som ska fungera för alla, som samhället i stort borde.