Konsert:

ROXETTE

!!!

Royal Arena, Köpenhamn.

Publik: Fullt förutom på de övre etagen.

Bäst: Lena Philipsson tar plats.

Sämst: Per Gessle pratar engelska med danskarna.

Fråga: Om man nu nyligen har gett ut en ny låt (”Bad blood”), varför inte stolt spela den då…?

Ska vi säga tredje gången gillt? Efter att ha missat konserterna i Trädgårdsföreningen, Göteborg, och i Halmstad – en av många utsålda spelningar under denna never ending tour – var det så dags för Roxette. I Köpenhamn.

Per Gessle verkar ju ha dragit en vinstlott när han engagerade Lena Philipsson, som sångerska. Inte för att hon någonsin kan ersätta Marie Fredriksson (1958–2019). Inte för att Lena Philipsson för en sekund tror att hon kan ersätta den ikoniska Roxette sångerskan.

Men för att hon tar uppgiften på allvar och med stor ödmjukhet. Lägg till att där också finns goda portioner av både galenskap och mod. För vem skulle på allvar vilja ta Marie Fredriksson plats, fronta ett av Sveriges mest legendariska band internationellt sett och sjunga dessa pärlband av klassiker som är så hårt knutna till henne och hennes röst.

Men Lena Philipsson gör det. Efter år av schlager och fantastiskt underhållande showartist (såg hennes senast på Rondo – läs här) där h9on bemästrat allt från humor till allvar är det alltså dags för nästa steg. Som snart 60-åring (fyller 19 januari 2026) kommer hon ut som en rockdrottning.

Hon vågar ta plats, Hon vågar göra sin röst hörd. Det blir Lena Philipsson som sjunger Roxettelåtar med Per Gessle. Det blir Roxette 2025.

Från den coola stilen som Marie Fredriksson har hon kommit in som virvelvinden från Vetlanda. Med detta har också Lena Philipsson adderat sexappeal till Roxette. En skön konstrast till Per Gessles poprumsromantik.

Och Per Gessle njuter. Ja, hela bandet njuter med originalmedlemmarna Jonas Isacsson, gitarr, Clarence Öfverman, keyboard, över Christoffer Lundquist, gitarr, Dea Norberg, sång, Magnus Börjesson, bas och nytillskottet Magnus ”Norpan” Eriksson. Ja, han metronomen från Stockholm med erfarenhet med att spela med Lasse Winnerbäck och Ulf Lundell, som kan fylla en hel konserthall med sina fylliga fills.

För det här med musikens glädje är viktigt för Per Gessle. Det ska kännas att det är kul och det roliga ska snabbt rinna över scenkanten ut i publiken att bli smittad av. (Jobbigt för antivaxaren Christoffer Lundquist, men det här är ju en lättsam pandemi då Roxette turnerar.)

Per Gessle vet att bygga konserter med smart dramaturgi för stora arenor. Men han spelar med säkra kort. Spelningen i Köpenhamn har samma låtlista som den i Helsingfors och det går igen i övriga spelningar på turnén. Jag kan ju inte låta bli att undra varför man precis släpps nya ”Bad blood” där Lena Philipsson på allvar släppts in i Roxette om man sedan inte spelar den live…?

Ock visst är det konstigt med Per Gessle på engelska inför den danska publiken och, för all del, svenska. det blir lite lökigt. Lena Philipsson kör åtminstone charmigt både och med småländsk accent.

Men Roxette på 2020-talet har snyggt applicerat 80-talets sound och fått bärighet i det. Tacka Lena Philipsson för det.

Roxette, Royal Arena, Köpenhamn 12 november 2025

Bandet: Per Gessle, sång och gitarrer, Lena Philipsson, sång, Magnus Börjesson, bas och sång, Magnus ”Norpan” Eriksson, trummor, Dea Norberg, kör, Clarence Öfverman, keyboard och sång, Christoffer Lundquist, gitarrer och sång, Jonas Isacsson, gitarrer.

Låtlista:

1. The big L
2. Sleeping in my car
3. Dressed for success
4. Crash! Boom! Bang!
5. Wish I could fly
6. Opportunity nox
7. Fading like a flower (every time you leave)
8. Vulnerable
9. Milk and toast and honey
10. Almost unreal
11. Stars
12. She’s got nothing on (but the radio)
13. It must have been love (hyllning till Marie Fredriksson)
14. How do you do
15. Dangerous
16. Joyride (med gitarrintro med danska allsångslåten ”Han skulle gå ud efter øl” av Christoffer Lundquist)
17. Spending my time (extranummer)
18. Listen to your heart (extranummer)
19. The look (extranummer)
20. Queen of rain (extranummer)

Teater:

PARASITEN

Vad är kultur? Vem får kalla sig kulturarbetare? Frågor relevanta för idag, men som ekar styggt skorrande från en tid 60 år tillbaka i tiden. Den ryske poeten Joseph Brodsky (1940–1996) fick strida för sin sak i hemstaden Leningrad mot sovjetstyret och dess politruker när han 1964 blir anklagad för social parasitism i samhället. Hans brott? Han arbetade som poet och översättare. Hans intellektuella sits sågs inte med uppskattande ögon hos den stränga, diktatoriska regimen.Självklart spelade hans bakgrund som jude in i den kafkaartade rättsprocessen.

Han dömdes och skickades till arbetsläger i Archangelsk, skildes från hustru och barn. Blev senare, efter påtryckningar av kollegor och vänner, friad i förtid, men så småningom landsförvisad. Fortfarande skild från sin familj blev USA hans nya hemvist och hans verk blev senare belönat med Nobelpriset i litteratur (1987).

I en promemoria från KGB i samband med utdelandet av Nobelpriset kunde man senare läsa att priset är en: ”provokation från reaktionära kretsar i väst som ser som sin uppgift att hejda världssamfundets växande sympati för vårt lands fredsälskande utrikespolitik”.

Vara konserthus iscensätter denna hans rättegång – och även senare skeenden – i en stramt, närmast ordagrant, men dramatiskt drabbande pjäs med manus och regi av Gunilla Johansson Gyllenspetz (Backa teater). På en timme i ett avskalat scenrum (ja, i konserthusets black box) möter Sergej Merkusjevs Joseph Brodsky i en förtvivlad situation. Hur ska man möta domarens (Anna “Pluck” Söderling) anklagelser från sin tribun med det skarpa strålkastarljuset från vakten (Tomas Heyman) riktat rätt i ögonen…? Han är inledningsvis förvirrad, förvånad och devot i sitt försvar. Men växer allt mer fåfängt utan att någonsin kunna övertyga vara sig domare, jury eller publik.

Orkestern på åtta musiker tjänar som både publik och jury, stumma, ibland mumlande, strikt klädda med rak hållning, och som instrumentalister. Musiken, nykomponerad av norskan Anna Linh Nguyen Berg, tar plats utan att ta över. Den bjuder på något slags samklang med sin emellanåt percussiva attack, ibland rent barocka klanger. Orkestermedlemmarna kliver också in som djur i ett menageri i en drömsk scen, som dröjer dig kvar till finalen. Skickligt suggestivt.

Det är förstås Joseph Brodsky i Sergej Merkusjev gestaltning som är i ständig fokus under den timmen långa föreställningen. Han har omfamnat sin karaktär från startens förvirring med ett nervöst rökande papyross i handen till hur han sakta rätar på ryggen för ordet, för den fria tanken, för skapandet i takt med skrivmaskinsraderna, som dokumenterar händelserna, projicerade på väggen.

Enkelheten i iscensättningen är skenbar. Med manus och musik, ljuset och det nakna scenrummet är allt avskalat in på benet. Men i texten, i dramatiseringen och samklangen med musiken uppstår dramatiken skoningslös och mångfacetterad – om än i en svartvit ton. En verklig händelse från 1964 drabbar också 2025. Sovjetunionens paranoia här och nu i Sverige idag. Hur kunde det bli så…? För så ansatt är kulturen i vårt samhälle.

Ja, ”Parasiten” är drabbande. Men det finns vissa tveksamheter. Som den långa monolog pratar Sergej Merkusjev ryska. Som icke rysktalande hamnar jag utanför och förlorar sammanhanget. Synd. Och! Ska föreställningen inte spelas mer än denna gång? Ja, hittar inga uppgifter om fortsatt speltid.

”Parasiten”, Vara konserthus, urpremiär 4 september 2025.

Manus och regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz.

Musik: Anna Linh Nguyen Berg.

Scenografi och kostym: Anke Laerenbergh.

Ljusdesign: Tomas Heyman.

Initiativtagare/ursprunglig idé: David Huang & Jacob Kellermann.

På scen: Sergej Merkusjev (Joseph Brodsky), Anna “Pluck” Söderling (domaren Saveljeva), Tomas Heyman (vakten) och Anke Laerenbergh (björnen).

Musiker: David Huang, piano, Jacob Kellermann, gitarr, Ylva Larsdotter, violin, Daniel Thorell, cello, Magnus Holmander, klarinett, och Mika Takehara, slagverk.

Dans:

DUSK TO DAWN

Göteborgsoperans danskompani skämmer bort sin publik. Inte en svag föreställning och med en – för att använda en sportsterm – och oerhört hög lägsta nivå. De två föreställningarna bjuder på andlös och makalös dans, som försätter tid och rum, mörker och ljus.

Inledande ”I cannot love without trembling” av koreograferna Bobbi Jene Smith och Or Schreiber är en sömlös förening mellan musik och dans, men det dröjer. Inledningsvis kommer Iris Telting in ensam för att ta det stora salsgolvets ”parkett” i besittning. Hon njuter av situationen, åmar och prålar, som vill hon ta tillfället i akt att stråla i det vackra gemaksgolvet. Men så kommer tvivlen. Dansen blir allt mer destruktiv. Med endast hennes tunga andning som ackompanjemang och hårda klatschningar mot kroppen bryts stoltheten ner. Så tar Valentin Durand, August Palayer och Logan Hernandez över pojklikt. Som om de i berusning vill göra streetdance av Gene Kellys och Donald O’Connors dans i ”Singin’ in the rain”, men krackelerar dansen och ambitionen till skuggslagsmål. På lek. På låtsas. På gränsen till allvar. Paret Rachel McNamee och Benjamin Behrends lever ut sin passion, som mynnar i något alltmer destruktivt. Som Nicole Kidmans och Alexander Skarsgårds roller som Celeste Wright respektive Perry Wright i tv-serien ”Little big lies”.

De tio dansarna i ”I cannot love without trembling” dansar tillsammans emellanåt, men mer var och en för sig tillsammans eller i mindre grupper. Skickligt, effektivt.

Allt i musikalisk tystnad med bara andningen som rytm. Det är oerhört suggestivt. Andlöst dramatiskt med Göteborgoperans danskompanis aktörer på balanserande på eggen av sin förmåga och sitt kunnande. Så efter en lång tystnad (20 minuter?) kliver Göteborgsoperans symfoniker in på salsgolvet, klyver det med servila steg till de tio dansarnas förvåning. Samtliga musiker tar plats i orkesterdiket förutom kvällens solist Emil Jonasson med viola. Cassandra Millers musik tar plats i handlingen. Det är som en komposition hämtad från oceanens dyningar efter en tung storm. Som en stor andning, lugnt men intensivt, växlande mellan mer kraft och mer återhållsamt. Oerhört suggestivt med en puls som fångas upp av dansarna.

Dansarna kan som få upphäva tiden, stanna i ögonblicket och samtidigt fånga detsamma med sällsam skicklighet och kroppskontroll.

Koreografen Crystal Pites ”Frontier” hade i sin originalversion premiär på Nederlands Dans Theater 2008. I denna nyuppsättning på Göteborgsoperan slår mörkrets krafter till. Ålandes upp ur orkesterdiket, som ansiktslösa, svarta skuggor som kopierar de vita dansarnas rörelser för att sakta kväva dem. Det är en strid mellan mörker och ljus, självförtroende och brist på detsamma, självanklagelser och saknad av tillit till sig själv. Till kompositör Owen Beltons musik är det en brottningskamp där mörkret tar över för att slutligen sluka scenen innan skuggorna återigen kravlar ned i sitt dike. Kvar står en dansare med en flämtande strålkastare som ensamt hopp i det kompakta mörkret. Det är makalöst starkt och drabbande samt, lyckligtvis, en smula hoppfullt.

Göteborgsoperans danskompani tar åter andan ur sin publik.

”I cannot love without trembling”, Göteborgsoperan, premiär 3 april 2025. Spelas till och med 27 april.

Koreograf och kostymdesign: Bobbi Jene Smith och Or Schreiber.

Musik: Cassandra Miller.

Dirigent: Nathan Brock.

Med Göteborgsoperans orkester.

Scenografi/kostymdesign: Christian Friedländer.

Ljusdesign: David Stockholm.

Verket är skapar i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans danskompani.

Dansare: Valentin Durand, August Palayer, Logan Hernandez, Iris Telting, Mei Chen, Hiroki Ichinose, Duncan C Schultz, Amanda Åkesson, Rachel McNamee och Benjamin Behrends.

”Frontier”, Göteborgsoperan, premiär 3 april 2025. Spelas till och med 27 april.

Koreograf: Crystal Pite.

Kompositör: Owen Belton.

Musik: Eric Whitacre.

Kostymdesign: Nancy bryant.

Scenografi: Jay Gower Taylor.

Ljusdesign: Tom Visser.

Dansare: Olivia Blanch, Tsung-Hsien Chen, Zander Constant, Giovanni D’Agati, Miquel Duarte, Zachary Enquist, Clàudia Gil Cabús, Viola Esmaralda Grappiolo, Sabine Groenendijk, Jiwan Jung, Mikaela Kelly, Victor Ketelslegers-Polster, Da Young Kim, Valērija Kuzmiča, Ivo Mateus, Dominic McAinsh, Adam McGaw, Einar Nikkerud, Anna Ozerskaia, Sofia Sangregorio, Úrsula Urgelés, Josephine Weise och Johanna Wernmo.

Teater:

FLICKAN OCH VILDPÄRONEN

I en tid när politiker alltmer bidrar till polarisering och ett utpekande av vi och dom. När flyktingar från stund ett stämplas som paria, parasitiska bidragsfuskare och utsugare av staten… ja, då kan det vara på sin plats med en pjäs som öppnar ögonen och öronen för att skapa utrymme i själen för empati och insikt i vad det innebär att vara flykting.

”Flickan och vildpäronen” är en autentisk berättelse med dotter och mor Eleftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka. Den förstnämnda verksam i Sverige sedan en bit in på det nya millenniet. Den sistnämnda kvar i Grekland. Hon som saknar kunskap i skrivande och läsande, men som är en berättare av rang. Eleftheria Gerofoka som brutit sig loss från familjens tradition av tobaksodlare i gränstrakterna mot Albanien. Allt för att skapa sig ett liv fjärran slitet med den karga jorden och de nyckfulla belöningarna för tobaksbladen. Den resan som tidigt lockade in henne i teatervärlden för att senare utbildas till skådespelare. Men resan med insikten om en allt större blottläggande skam för sin familj och den fattigdom som präglat livet och uppväxten.

Det blir en ömsint resa genom tid, rum och klass berättat med en försiktig ton, som klingar kristallklar och från start kräver största möjliga tystnad och uppmärksamhet. Pjäsen är från 15 år och uppåt och – åtminstone den föreställningen jag ser – fångar publiken i sitt grepp från start. Här ska ingenting missas.

Inledningsvis, när vi tar plats, sitter Vasiliki ”Kiki” Gerofoka på en enkel plaststol och pratar grekiska. Mjukt, stilla utan krav på att någon ska lyssna. När Eleftheria Gerofoka kommer in är det för att förklara pjäsen, dess innehåll och familjens resa genom 1900-talet. Från flykten från Armenien, från den turkiska utrensningen under första världskriget med miljontals mördade, till Grekland. Detta nämns bara som ett andetag, men berör desto starkare. Som ett dna för evigt präntat i familjens själ.

Fyra overhead-apparater tjänar som belysning och den ena används i förklarande syfte med bilder på kartor och bilder från familjealbumen. Språket växlar mellan vackert bruten svenska, engelska och grekiska utan att en enda detalj missas.

Mor Vasiliki ”Kiki” Gerofoka är timid, en mjuk aura som strålar. Hon höjer aldrig rösten, tar emot dottern Eleftheria Gerofokas frågor, svarar tålmodigt. Av skammen kommer en viktig förståelse – och förlåtelse – nu när hon är vuxen och har ett eget barn. Sonen som talar svenska och som får hjälpa sin mamma att tolka när svenskan blir för svår i möten med läkare och myndigheter.

”Flickan och vildpäronen” pekar inte något finger, anklagar ingen, sätter ingen i skuld. Istället en ödmjuk berättelse om just denna resa genom tid, rum och klass för att skapa förståelse.

”Flickan och vildpäronen”, Backa teater, nypremiär 26 mars 2025 (pjäsen hade urpremiär 30 augusti på Göteborgs dans- och teaterfestival) . Spelas till och med 29 april. Denna recension baserad på föreställningen från 2 april.

Idé och initiativtagare: Eleftheria Gerofoka.

Av och regi: Eleftheria Gerofoka och Rasmus Lindgren.

Scenografi och ljusdesign: Bella Oldenquist.

Ljuddesign: Jonas Redig.

Konstnärlig mentor: Lola Arias.

Rörelseinstruktör: Joseba Yerro Izaguirre.

Medverkande: Eleftheria Gerofoka och Vasiliki ”Kiki” Gerofoka.

I höstas stod det klart att de nya ägarna av anrika Junggrens kafé på Avenyn tvingats i konkurs. Inriktning med ett etablissemang som skulle vara lite mer än ett kafé bar sig inte. Nu står det klart att det blir nya ägare. Klart är också att det blir ett kafé med filosofisk inriktning.

Förhoppningarna var stora när Percy Ranebjörk tog över flera kaféer i Göteborg för att fortsatt driva dem med göteborgarnas bästa för ögonen. Capuccino på Kungsportsplatsen och Junggrens på Avenyn var två av dem, vilket jag kunde skriva om för GöteborgDirekt för tre år sedan.

Ambitionen för Jungans var lite extra. Här skulle man inte bara fika sin chokladboll till kaffet utan också kunna unna sig något extra som vitt vin och räkor. Lokalen blev också större när ägarna valde att införskaffa faciliteterna bredvid. Nu kunde man bjuda generöst, men också till högre priser än vad kafégästerna normalt var vana vid. Emellanåt hölls också konserter när jazzens i Göteborg fick en ny scen. (Skrev om det här.)

Men satsningen bar sig inte. I höstas stod det klart att Jungans – och Capuccino – gick i konkurs. Sedan i oktober har lokalerna stått tomma.

Nu är det emellertid klart att nya ägare tar över. Från idag ska CG Jungföreningen ta över. Av det anrika kaféet på Göteborgs paradgata ska det blir ett filosofiskt rum kombinerat med kafé. Allt i schweiziske psykiatern, psykologen, författaren, idéhistorikern och mystikern Carl Gustav Jungs anda.

I ett pressmeddelande säger man: ”Vi ser fram emot att öppna upp för samtal och djupare förståelse. Över en kopp kaffe kan insikter ges som kanske aldrig annars. Man kan se det som en enklare form av psykoanalys. Självklart kommer både våra filosofer och psykologer finnas på plats och möjlighet till att boka dem för fortsatta sejourer kommer vara möjligt. Och, ja, vi kommer även kunna erbjuda fika.” 

I pressmeddelandet säger man också: ”Vi såg en möjlighet till att modernisera vår verksamhet med att ta över Jungans. Precis som med bio Roy, som inte fick lov att använda hela neonskylten för sin biograf, har vi valt att släcka ‘grens’ i skylten, så från och med 1 april kommer vårt kafé heta Jung.”

Man säger också att även de som inte är intresserade av Jungs filosofi och den jungianska psykologin är välkomna. Även freudianer och de som hellre arbetar eller behandlas med KBT är välkomna.

Show:

WORK IN PROGRESS med BJÖRN GUSTAFSSON

!!!

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Agentsketchen är brutalt rolig.

Sämst: Ljudet från broder Oscar Gustafssons keyboard försvann för ofta.

Fråga: Blir den här showen någonsin klar…?

Det är lite drygt 3 mil mellan Ucklum och Romelanda. Två bohuslänska orter som det är lätt att passera utan en tanke. Men något finns där. Något som gör att det där kilometerna emellan är lite närmare, som en rörig, rörlig beröringspunkt. Ucklum är Peter Apelgrens uppväxtort. Romelanda Björn Gustafssons. Det är där, i barndomen, som de båda svenska komikerna hittat sin näring och som de ogenerat återvänder till.

Släkten är värst och bäst. Den tål att skojas om. Det vet och kan båda två. Det står tydligt nu när Björn Gustafsson i sin stora återkomst på showscenen sätter upp sin ”Work in progress” med undertiteln ”En tonsatt kväll med Björn Gustafsson”.

Visserligen lovar han att det inte ska bli en kväll i gängse ståupptradition och att han ska lämna familjen utanför. Men i fonden hänger en backdrop med ”Björn Gustafsson and the Alf Hogberg Orchestra”. Vem är då Alf Hogberg…? Jo, det måste ju förklaras och plötsligt tonar morfadern Alf Högberg (1929–2015) med fru Mona (född 1934) upp. Sedan är familjen likt förbannat och roande involverad igen.

Titeln ”Work in progress” är måhända en ursäkt. Kanske är det så att han vill prova sig fram tillsammans med sin bror Oscar och sysslingen Jonas Bleckman. Då kan man ju strunta i att döda darlingar och låta mindre platsande skämt, scener eller sketcher få utrymme för att senare bytas ut eller raffineras.

Det bestämmer till syvende og sidst Björn Gustafsson, som i en schizofren prata presenterar sig som både artist, producent, regissör och manusförfattare; karaktärer i ständig strid med varandra. Jo, det är hans show. Han äger alla rollerna. Både på och vid sidan av scenen. Visst, kanske det hade varit lägligt med en utomstående som regisserat, men hade det blivit lika dråpligt. Nu blir det en komisk poäng av det.

Björn Gustafsson sjunger – Ocars Gustafsson har komponerat allt utom en skör version av Procol Harums ”White shade of pale” – och rör sig mellan en bögsång i schlagerdräkt och Batman med en close up-kamera med brorsan som fotograf. Han raljerar över currylinjer, ni vet de förmenta diagonala linjer av jordstrålning som alternativtroende menar bildar ett rutmönster runt jordklotet, som slutligen drar mot honom själv. The dark side of Björn Gustafsson presenteras.

Ja, han växlar mellan svenska och engelska, som om han drömmer om större scener eller uppdrag än Rondo. Men förlorar därför inte sin identitet. Och när han ikläder sig rollen som agent à la James Bond (”My name is Gustafsson, Bjorn Gustafsson”) och med ljudillustrationer tar sig an fiender och kvinnor, slagsmål och vapen… ja, då faller jag platt.

Så avrundas allt med en illustration av ett skoldisko hemma i Romelanda. Så på pricken ömsint, igenkännande och fnittrigt. Han är tillbaka i det tolvåriga jaget som han inte riktigt har lämnat, men fått en klädsam distans till.

Björn Gustafsson har fått till mycket, men jobbet med ”Work in progress” är inte riktigt klart.

”Work in progress” med Björn Gustafsson. Premiär på Rondo, 13 mars 2025. Spelas till och 5 april för att sedan sättas upp på Chinateatern i Stockholm med nypremiär 10 april.

Regi, manus, texter: Björn Gustafsson.

På scen: Björn Gustafsson med brodern Oscar Gustafsson, sång, gitarr och klaviatur, och sysslingen Jonas Bleckman, cello.

Film:

!!!!

Det kostar på att vara kulturarbetare i länder med rädda regimer. Som Iran. Manusförfattaren och regissören Mohammad Rasoulof har en dom på åtta års fängelse hängandes över sig. En flykt till Tyskland, där han nu bor och är verksam. Så… att göra en film som ”Det heliga trädets frukter” har ett pris, men belönas med andra. Den jurypriset efter premiärvisningen i Cannes förra året och har varit nominerad till både en Globen Gold och en Oscar.

Självklart är filmen inte kontroversiell. Med dokumentärfilmer interfolierade från det iranska protesterna hösten 2022 efter 22-åriga Mahsa Jina Amini död, då iranska sedlighetspolisen hade gripit henne, blir det allvar.

Iman (Missagh Zareh) har precis tillträtt en ny tjänst inom domstolsväsendet. Med det en högre status och en möjlighet för familjen – hustru och två döttrar – att flytta till en större lägenhet och bättre omständigheter.

Men han hamnar mitt i protesterna med domstolsbeslut på löpande band, inkluderat dödsdomar. Han har fått en pistol av sina arbetsgivare, som han tveksamt tagit emot och förvara i en låda i en byrå i sovrummet då han är hemma. Men stressen gör honom disträ. Plötsligt är pistolen borta.

Samtidigt har döttrarna – tonåring Sana (Setareh Maleki ) och 21-åriga Rezvan (Mahsa Rostami) – blivit indragna i protesterna via Rezvans studentkamrat Sadaf (Niousha Akhshi). Allt i konflikt med modern Najmeh (Soheila Golestani), som dels fullt ut trot på regimens lögner och dels förlitar sig på sin man och hans arbete. Hon som är den trogna hemmafrun, som gör allt för hans välbefinnande.

Men den försvunna pistolen och den allt mer påträngande sanningen sliter familjen itu.

”Det heliga trädets frukter” skildrar närgånget och effektivt en krackelerande familj där statens paranoia också klastrofobiskt når hemmet. Det patriarkaliska, religiösa systemet får sig i stort och smått en känga. Här kritiseras inte bara den fundamentalistiska regimen utan också den hierarkiska struktur som finns i hemmet.

En otäckt bra film spelad av skådespelare som med små medel skapar stor dramatik i en allt mer växande thrillerartad story.

”Det heliga trädets frukter”, premiär 7 mars 2025.

Regi och manus: Mohammad Rasoulof.

Klippare: Andrew Bird.

I rollerna: Soheila Golestani (Najmeh), Missagh Zareh (Iman),  Mahsa Rostami (Rezvan), Setareh Maleki (Sana), Niousha Akhshi (Sadaf) med flera.

Det händer sig vid den här tiden att Swedish music hall of fame presenterar nya invalda.

Man kan alltid ha sina diskussioner om vem och vilka som ska platsa. Det är ju lite det det handlar om. Men till syvende og sidst är det juryns val av vilka som ska komma in och presentera detta Sveriges eget Hall of fame.

Många är givna. Andra en smula mer ifrågasatta. Men jag är helt övertygad om att valen inte är snutna ur näsan på något som helst vis.

I år har nu artister och band presenterats som Eldkvarn, Refused, Alice Tegnér, Ace Of Base, José González, Lisa Ekdahl och Freddie Wadling. Där den sistnämnde i presentationen nämns med orden ”Han började sin karriär på 1970-talet i punkband som Liket Lever och The Leather Nun, där han blev känd för sin kraftfulla och distinkta röst.” Nå, jag tror inte Lädernunnans grundare och sångare, legendariske Jonas Almquist är så nöjd över att ha tagit ifrån sig sin roll som sångare i sitt band där Freddie Wadling var initialt var basist.

Men som göteborgare får man ändå sitt lystmäte. Ace Of Base, José González och Freddie Wadling är ju ändå frukter av stadens intensivt spretande musikliv och det är väl värt att applådera.

Ändå saknar jag ett band som sedan länge borde ha varit med. Som på 60-talet gick från inte så väl spelande, men som ändå knep förstaplatsen som Västkustens Beatles 1964 till att på kort tid utvecklas till dåtiden mest expansiva, nyfikna och häftigaste band. Ja, i konkurrens med Hep Stars, Shanes med flera. Men snabbt förbi dessa deras konkurrenter i popens ivriga kreativitet från starten till dess bandet lämnade Tages för att utan sångaren Tommy Blom bli Blond.

Tillsammans med producenten Anders ”Henkan” Henriksson (1945–2016) – en producent som även han borde ha premierats i Swedish music hall of fame – skapade Göran Lagerberg, bas/sång, Tommy Blom, sång, Anders Töpel, gitarr/sång, Danne Larsson, gitarr, sång och trummisarna genom åren – Freddie Skantze, Tommy Tausis och Lasse Svensson– musik som framför allt på albumen ”Contrast” och ”Studio” (båda från 1967) var av internationellt snitt. Gruppen var dessutom måna om att bjuda på scenshower med ljus och projiceringar som var långt över det vanliga på den tiden. Lägg till att bandet fortfarande får ses som Sveriges bäst klädda band – hittills.

Soundtrack of Our Lives är ett av många band som påverkats av Tages musik, framför allt kring 1967. När göteborgarna blev invalda i Swedens music hall of fame skrädde sångaren Ebbot Lundberg inte orden när han blev varse att Tages inte fanns bland de invalda. ”Katastrof att Tages inte är med!”, sa han till mig i en intervju med GöteborgDirekt.

Detta var för två år sedan och inte heller i år är Tages invalt i Swedens music hall of fame.

Fortfarande skandal? Jo, jag tycker det. Tages var så mycket mer än sina konkurrenter på 60-talet, hade modet och klivet att utmana popmusikens formel för något mer. Det är fortfarande stort och borde premieras med en plats i detta fina, svenska sällskap.

Hittills invalda i Swedish music hall of fame hittar ni här.