Den svenska modellen gav segern
Kolla på bilden nedan. Jag är 18 år. Året är 1975. Jag drömmer om att göra stordåd på isen. Tränar och spelar med MPHC, har fått en tränare i Sven Erik Rönnfors som tror på mig, som ser att det i den drömmande blicken och spensliga kroppen finns en talang, som han som gammal målvakt kan locka fram till något bättre. Det gav spel med laget i division 3 och 2 (en säsong, som stryklag), för att följas av spel i divisionerna 4 och 5 i andra lag. Jag gav aldrig upp. Kärleken till sporten var för stor. Det blev en paus från 1992 till 1999, då jag började med IK Raid. Ett lag i lägsta Göteborgsserien, som jag kom att bli trogen i 18 säsonger. Under tiden började jag spela med flera andra lag för rekreationshockey, kom tillsammans med Partille Oldtimers och Soha (Swedish Oldtimer Hockey Association) till Kanada, och med de senare i turneringar i Skottland och Finland (Åland).
Jag tänker på den bilden då jag nu följt Junior-kronornas väg mot ett eftertraktat guld. Sveriges målvakt, Love Härenstam, är just 18 år. Men i övrigt finns det inga likheter mer än målvaktspositionen mellan oss. Han är skolad sedan barnsben på sin position. Hans mål är NHL, det är inget han behöver drömma om. Med den prestationen han har gjort under turneringen har han mångas blickar från proffsligan på andra sidan Atlanten.
Han har varit fenomenal. Spelat disciplinerat och explosivt. Har inte tappat fokus, trots fula pååkningar från transatlanter (läs USA) och har hela tiden hittat ett vinnande spel. Det är fascinerande moget. En räddning, vad den än månde vara i nivå, eller mål rinner av honom för nästa prestation. Jag är djupt imponerad, precis som jag är av hans fysiska styrka, motorik och spänst.
Men en målvakt gör inte laget. Det är med en på samma gång känsla av att vara imponerad och en förfärande känsla av att det ska sluta fiaskoartat som man följer JVM. Juniorkronorna har bara vunnit två gånger tidigare (1981 och 2012), men har varit nära några gånger till utan att räcka till.
I år…? Nja, jag var inte helt övertygad inledningsvis. Visst, laget vann och vann. Men utan att hitta ett spel som på det hela taget fungerade. Juniorkronorna har i tidigare turneringar varit duktiga på att vinna samtliga matcher i grundomgången utan att ha lyckats höja nivån till slutspelet. Nu klädde man av USA i den sista gruppspelsmatchen. Det blev ett fyrverkeri på nyårsafton som hette duga och vinst med 6–3 på amerikanernas hemmaplan.
Kvartsfinalen knep man övertygande med samma resultat – nu mot Lettland. Samtidigt slog Finland ut hemmanationen på övertid i en dramatisk match. Så ärkerivalerna Sverige–Finland i semifinal.
Finland har ju de senaste säsongerna – ja, längre än så – varit dominanter gällande både senior- och juniornivå. Men på papperet var det här oerhört ovisst och väldigt jämnt. Det blev det också i verkligheten. Ett flängigt spel där Finland var duktiga på att täppa till på offensiva blå och trycka tillbaka svenskarna, som inte hittade någon riktig modell att krångla sig ur sin zon. Men Juniorkronorna hade ett tålamod som var beundransvärt och ett lagspel som var kompakt. Det krävdes straffar för att avgöra vem av lagen som skulle bli finalklara. Där drog Sverige det längsta strået och vann slutligen med 4–3 efter ett nervigt straffslag . Samtidigt slog Tjeckien ut Kanada med rätt så övertygande 6–4.
En heleuropeisk final, alltså. Där jag lite defaitistiskt inte trodde Sverige skulle klara det. Tjeckien hade spelat oerhört kompetent, varit väldigt effektiva i sin offensiva tjeckning, precis det som Sverige haft så svårt för. Men svenskarna visar upp ett bländande spel. Gör med knappt fem minuter kvar 1–0, utökar i andra perioden för att i tredje perioden göra 3–0 efter ett förnämligt förarbete av Frölundas stora talang Ivar Stenberg då fyra minuter inte ens är spelade.
Då har tjeckerna inte klarat av svenskarnas intensiva spela över hela banan. Men plötsligt inser laget att tiden är knapp och steppar upp. Man tar mot slutet av perioden ut målvakten och lyckas reducera vid 17.36. Gör om det hela och får lön för mödan med 3–2 två minuter senare. Det är rafflande och Tjeckien trycker på mot ett vilt kämpande Sverige. Så rinner pucken ut och just Ivar Stenberg förvaltar den väl och skickar den i mål med åtta sekunder kvar. Guldet är i hamn.
Ja, Sverige hade sina stjärnor. Lagkapten Jack Berglund (19), unge Viggo Björck (17 år), Ivar Stenberg (18), Victor Eklund (19), Love Härenstam (18) med flera. Men framför allt var det laget som vann turneringen. Det svenska adelsmärket i lagsport. Det som har gjort att vi har nått framgång i fler sporter än ishockey.
Nu kan spelare som Björck, Härenstam, Öhrqvist och Håkansson få tillbaka sina svenska Å, Ä och Ö på tröjorna, efter att haft namnen undergivet felstavade under turneringen. Och de ska nu försöka landa i verkligheten efter att uppnått sina drömmar om guld i USA.
Tack för underhållningen. Det var onödigt spännande. Jag drömmer vidare om mina stordåd.
kaimartinblog 