Underhållande metateater. Pjäsen ”Kommer hem och är snäll” av Lars Ahlin figurerar med Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam i den underhållande ”Förlåt.Förlåt.” i Pusterviks matsal. Foto: KAI MARTIN
”Förlåt. Förlåt” är Tinna Ingelstams text, som hon också spelar tillsammans med Åsa Gustafsson. En flödesrik, vardagsnära text som väver in en dramatisering av Lars Ahlins (1915–1997) novell ”Kommer hem och är snäll” (1944).
Två väninnor möts för att arbeta ihop. Anki (Åsa Gustafsson) är restauratören som behöver hjälp med det mesta – mat, servis, servering – till den pjäs som ska spelas på hennes etablissemang. Ulla (Tinna Ingelstam) kommer brådstörtat, oförberedd, men beredvillig till Ankis hjälp.
Det blir försiktig humor från start, en humor som växer parallellt med relationsproblematiken mellan vännerna. Snyggt i handlingen vävs skådespelarna Nina och Charlotte in (ja, Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam gör även dess och därmed rollerna som de spelar). Med detta deras relationsproblem och olika kynnen. Nina den positiva, drivna. Charlotte den problemsökande, negativa.Förstås möts listigt Nina och Ulla, respektive Anki och Charlotte. Så det blir några skickliga karaktärsbyten, entréer och sortier i denna snyggt vävda intrig.
Stor spelplan. Hela Pusterviks matsal används, från scenen till baren. Foto: KAI MARTIN
Man har valt hela Pusterviks matsal som spelplan, från scen till baren och utrymmen där emellan. Det skapar en autentisk känsla, men blir bitvis också svåröverskådligt i detta rum med sina tjocka pelare. Å andra sidan hörs allt, även om man inte ser, då publiken är lyhörd och uppmärksam på vad som sker från de icke mikrofonförstärka skådespelarna.
Det är också fascinerande att se hur allvaret sänker sig i några scener. Dels då Nina begår våld mot Charlotte för att uppnå skärpa inför att pjäsen ska spelas. Dels då ”Kommer hem och är snäll” spelas. Här hämtar publiken andan för en längre tyst minut då Åsa Gustafsson gör den otäcka, fulla och självupptagna Mannen med kuslig pondus. (Jo, hon kan sina gubbar.) Och Tinna Ingelstam förvandlas till Kvinnan, den devota, förtryckta och hunsade som drömmer om ett annat jag, som vore hon henne.
Det är skickligt.
”Förlåt. Förlåt.” balanserar snyggt mellan humor och allvar, vardag och fantasi, vänskap och relationer samt i kollisionen mellan köket och scenen. Men man ser också fragment av avstånd präglad av oro. Där Anki ser Ullas förhållande med sin käraste reflekteras i pjäsen ”Kommer hem och är snäll”.
Det är en pjäs som i all sin korthet om en dryg timma bjuder på många lager. Man kan dessutom äta till.
”Förlåt.Förlåt.”, Matsalen, Pustervik, Göteborg. Premiär 12 oktober 2025. Spelas 13, 14, 20 och 21 oktober.
Manus: Tinna Ingelstam.
Regiöga: Emelie Strandberg.
Kompositör och musiker: Mikael Backegårdh.
I rollerna: Åsa Gustafsson (Anki, Nina och Mannen) och Tinna Ingelstam (Ulla, Charlotte och Kvinnan)
Starkt spel. Marie Delleskog, som Alfhild, och Beata Hedman, som Camilla, gör Kristina Lugns ”Silver Star” till en scenfest i det korta formatet. Foto: JONAS KÜNDIG
I en knapp koncentrerad timme till musik av Cure möts generationer; Alfhild och Camilla. Camilla, i Beata Hedmans skört starka gestaltning, en ung kvinna runt 15 år som rymt hemifrån. Men i allt kan hon inte rymma ifrån sig själv. I oasen av en park finns några bänkar där hon strandat. Det är där hon möter den äldre, Alfhild ( tryggt och erfaret spelade av Marie Delleskog), som lyssnar på den förtvivlan som strömmar i en monolog ur den unga kvinnan. Hon som inte vill bli lyssnad på blir det ändå. Ur isolering uppstår ett samtal. Ur dialogen kommer så en förståelse och ett samförstånd.
Är Alfhild och Camilla samma personer? Möter den yngre den äldre för att lindra smärtan och öka förståelsen för livet och livets oväsentligheter och tomhet? Känner de varandra sedan innan?
Nej, Kristina Lugns text bjuder inte in till några förklaringar. Hennes underfundiga pjäs radar upp lek med ord och meningar. Gör försiktig humor av en emotjejs förtvivlan och allvar av hennes längtan efter den pappa hon aldrig har haft. Hennes uppgörelse med den ensamstående mamman, som inte orkar med sin dotter, men älskar henne över allt annat. Detta mot Alfhild, som rymt sitt hem, flytt soffan som ändå aldrig kommer sakna henne. Här ekar ensamheten hård och kall.
Jo, det är en kort, intensiv, drabbande pjäs där the Cures musik – låtarna ”Lovesong” och ”Pictures of you” från albumet ”Disintegration” och ”A letter to Elise” och ”High” från ”Wish” – blir upplyftande, vacker depprock. Ett självklart soundtrack till stämningarna inom- och utombords i ”Silver Star”.
Regissör Mattias Nordkvist har återigen (han regisserade finfina ”En alldeles särskild dag” på Lilla scen, som spelade för någon månad sedan – läs här!) hittat rätt ton. Nu i detta känslosamma duellspel. Han har också skapat den sparsmakade scenografin till föreställningen. Enkel, men effektiv. Och när fick man senast se en knallert på en svensk scen?
”Silver Star” berör, roar och värmer.
”Silver Star”, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 11 oktober 2025. Spelas till och med 25 oktober.
Av: Kristina Lugn.
Regi, scenografi och kostymdesign: Mattias Nordkvist.
Maskdesign: Elin Bergström.
Ljusdesign: Nicklas Jörgner.
I rollerna: Marie Delleskog (Alfhild) och Beata Hedman (Camilla).
I föreställningen hörs the Cures låtar ”Lovesong”, ”Pictures of you”, ”A letter to Elise” och ”High” från albumen ”Disintegration” (1989) ”Wish” (1992).
Redan stjärnor. Sistaårseleverna på Balettakademien är redan fullfjädrade stjärnor. Uppsättningen av ”Into the woods” är ren mästarklass. Foto: HARALD NILSSON
Balettakademien, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Första akten är rasande bra.
Sämst: Andra akten lite mer pliktskyldig.
Fråga: Skulle inte denna fantastiska uppsättningen kunna få en längre spelperiod en över en helg…?
Jag har ju under några år haft förmånen att få se Balettakademiens avgångsklasser och de uppsättningar som de medverkat i och skapat. Men frågan är om ”Into the woods” slår allt. Denna kakofoni av bröderna Grimm-sagor hopkokad i musikalform signerad Stephen Sondheim toppar nämligen det mesta. Ja, inkluderat det jag har sett på de professionella scenerna.
Den komplexa musiken är nedstrippad till kvartettformat på ett mästerligt sätt av kapellmästaren Henrik Magnusson. Scenografin listigt stram. Ulricha Johnsons översättning är precis och i ett ständigt flöde. Det behövs. För texten är intensiv och svårbemästrad med de invecklade och utmanande sångerna. Allt detta bemästrar det här unga gänget med både briljans, allvar, humor och tajming.
”Into the woods” skapar alltså en smältdegel av ”Rödluvan och vargen”, ”Askungen”, ”Jack och bönstjälken”, ”Snövit”, ”Rapunzel”. Det är fattiga, utsatta, prinsar och prinsessor, vargar, jättar och häxor, onda och goda i ett ljuvligt mischmasch i ett infernaliskt tempo. Cementerade könsroller möter uppror och kontrollerande mödrar får sitt motstånd.
Ja, allt ska med och får märkligt nog plats.
Eleverna som är med tar sitt uppdrag på största allvar – oavsett vilka uppgifter de har. Det är två lag som alternerar (lag Höna och lag Harpa), så samtliga på scen får sin plats i rampljuset. Det är fantastiskt att se hur exempelvis Vincent Te Datek, som i lag Höna spelar Jack, gör sin kossa Mjölkvitt med stora övertygelse. Precis som Mia Malmqvist, som i lag Höna gör Rödluvan, fullkomligt briljerar i sin korta scen som den guldäggläggande hönan när hon medverkar i lag Harpa. Här backar alla alla.
Övertygande. Norah Franson gör sin Rödluvan med stor övertygelse. Foto: HARALD NILSSON
I det sistnämnda laget är det inte svårt att låta sig imponeras av Clara Törngrens Häxan. Hon går verkligen in i rollen på ett övertygande sätt i sång och agerande. Så också med Norah Franssons Rödluvan, som är gjord som en hormonstinn fjortis fylld av kaxighet och trots. Simon Agaton och Valdemar Wahleck som prinsarna som uppvaktar Askungen respektive Rapunzel är här bröder, oerhört underhållande och fjolliga in i minsta detalj. Askungens styvsystrar Florida och Lucinda görs komiskt grimaserande och med ett härligt kroppsspråk av Mikaela Akkanen och Isabel Rautamo.
Ja, så fortsätter det. Huvudrollerna i ”Into the woods” är många, intrigen är snårig, men ingen går vilse (mer än i berättelsen) oavsett vem som är i centrum och skickligheten i framförandet är stort.
Jag är oerhört imponerad av Balettakademiens uppsättning av ”Into the woods”. Från framförandet till scenografi och musikarrangemangen.
”Into the woods”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 12 oktober.Denna recension baserad på eftermiddagsföreställningen 11 oktober med lag Harpa.
Musik och text: Stephen Sondheim.
Originalmanus: James Lapine.
Arrangemang: Jonathan Tunick.
Regissör: Emelie Sigelius
Koreograf: Rebecca Evanne
Musikinstuderare/kapellmästare: Henrik Magnusson
Svensk översättning: Ulricha Johnson
Ljusdesigner och scenofrafikoncept: Elias Wallin
Ljuddesigner: Karl Wassholm
Kostym, mask, rekvisita, scenografitillverkning med mera: MM3, Göteborgsoperan och Wendelsbergs folkhögskola.
Orkester<: Bjørn Bjerknæs-Jacobsen, trumpet och slagverk, Amalia Beauregaard Camp, flöjt, Oscar wallberg, cello, och Henrik Magnusson, piano.
I rollerna (lag Harpa): Mads Bokar Bjerre (bagaren), Elsa Hanebrant (bagarfrun), Clara Törngren (häxan), Saga Ljungberg (Askungen), Joel Carlberg (Jack), Norah Fransson (Rödluvan), Victor Lindgren (berättaren/mystiske mannen), Simon Agaton (prinsen, Askungen), Valdemar Wahlbeck (prinsen, Rapunzel), Mikaela Akkanen (Florinda, styvsyster till Askungen/Rapunzel), Isabel Rautamo (Jacks mor/Lucinda, styvsyster till Askungen), Thea Ekholm Wretenby (Askungens styrmor/mormor), Vincent Te Datek (mjölkvitt), Simon Strandahl (hovmarskalk/ensemble), Alva Lundbäck (Askungens mor/ensemble), Cornelis Nilsson (Askungens far/ensemble), Emma Hoffmann Nedergaard (ensemble), Mia Malmqvist (ensemble) och Nicole Eng (ensemble)
Sliter förtjänstfullt. Claes Malmberg och Sofie Lindberg kämpar med sina många karaktärer och storyn i röriga, men bitvis roliga tvåmannafarsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8. Foto: TOMMY HOLL
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Det är inte fullt som på Arvingarna, om man säger.
Bäst: Claes Malmberg och Sofie Lindberg är en utmärkt komikerdynamo.
Sämst: Föreställningen håller inte för en helkväll.
Fråga: Vad handlar det här om egentligen…?
Som om det inte räcker med att Claes Malmberg har obotlig cancer och ska spela ”Dödsdansen” med Riksteatern i höst. Han har dessutom uppdraget att tillsammans med Sofie Lindberg spela den spöklika farsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8 mellan varven under denna höst. Jo, han älskar att jobba. Helst jämt.
Nu får han – och hon – en utmaning i paritet med den han ensam gjorde de 25 rollerna i ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, sommarunderhållningen vid Tjolöholms slott 2022. Nu delar Sofie Lindberg och han ”bara” på åtta roller och allt sker via sinnrika kostymbyten och olika gestaltningar. Ja, det blir en fars på två i denna uppsättning som bygger på tramsig, spöklik brittisk adelsmiljö. Det är porträtt som blir levande, varulvar, spöken, mumier och mitt upp i allt kommer sång. Ja, från Arja Sainomaas ”Högt över havet”, Kajs ”Bara bada bastu”, Imperiets ”Var e’ vargen” (en låt som de inbjudna influencarna inte har någon koppling till och lämnar dem håglöst bläddrande i telefonerna) och Sara Lis och Björn Ranelids ”Mirakel”.
Ja, till och med ”Knô daj in”. Låtar med emellanåt nyskrivna texter.
Ja, det är ett sammelsurium . Bitvis oerhört skickligt där Claes Malmberg låter sin lord tala som nämnde Björn Ranelid och Sofie Lindberg sin dräng/all i allo Nichodemus få röstdrag av Eva Rydberg. Och, ja, skiftena är strongt gjorda, precis som hur de båda på noll och ingen tid alls byter från en karaktär till en annan. Ja, Claes Malmberg lånar i sin roll som Myrna ut sin Ronny Jönsson-röst, så ni förstår att scenen är full – om än på två.
Fullt på scen. Claes Malmberg och Sofie Lindberg har att göra på Kajskjul 8. Foto: KAI MARTIN
Charles Ludlams satiriska pjäs från 1984 har sina utmaningar. Det är ett mischmasch av genrer: victorianska spökhistorier, Hitchcockstämningar, ”Jakten på den försvunna skatten”-intriger,Emily Brontës ”Svindlande höjder”, Sherlock Holmes ”Baskervilles hund”. Lägg till sångnumren som adderats.
Sofie Lindberg är en strålande komiker som tillsammans med Claes Malmberg utgör en driven humordynamo. De sliter för att få den här uppsättningen att gå ihop. Men når inte riktigt i mål.
Så… Nej, det här är inte den skarpaste kniven som lagts på Kajskjul 8:s bord genom åren. Men underhållande nog ändå. Problemet är att föreställningen inte håller för en helkväll.
”Mysteriet Myrna Vep”, Kajskjul 8, premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 15 november.
Av: Charles Ludlam.
Regissör: Anders Aldgård.
I rollerna. Claes Malmberg och Sofie Lindberg.
Orkester: Benneth Fagerlund, kapellmästare/piano, Martin Tallström, gitarr, och Per Bookvist, trummor.
Självupptagen. Erik Åkerlind gör sin Blumfeld utstuderat självupptagen och egocentrisk. Foto: PETER NYLUND
Dramatikern och regissören Hans Blomqvist har en faibless för Franz Kafka. Så återvänder han nu till denna hans favorit och vecklar ut en pjäs ur den oavslutade novellen ”Blomfeld, en gammal ungkarl”. Den som alltså aldrig blev fullbordad, men som ändå inte kunde lämna Kafka. Eller, som han skriver i sin dagbok: ”så bedrövligt att jag får huvudvärk”, men också ”sann på många sätt”.
På Göteborgs Dramatiska Teater har det blivit en enaktare och monolog på cirka en timme. En timme som far fram fylld av det mesta av sinnrik dramatik. Erik Åkerlind gör sin ensamma Blumfeld till sin. Han som lever på rutiner, samma sak varje dag och som trygghetsknarkar sitt liv. Men som också kan sakna sällskap, en familj att komma hem till.
I dagens språkbruk skulle han karaktäriseras som en incel. Han är oförmögen att känna empati. Är fördomsfull och föraktfull mot andra samtidigt som han är självförhärligande, självupptagen och – i allra högsta grad – egocentrisk. Nej, Erik Åkerlind gör inte Blumfeld till någon sympatisk gestalt. Men ägnar honom fullt ut sin uppmärksamhet på ett skickligt vis.
Här får han, vitsminkad i ansiktet (men definitivt ingen Pierrot), oklanderligt klädd i tredelad kostym, fluga, skjorta med stärkkrage och kub på huvudet. Jesper Lundaahls scenografi är sparsmakat elegant och bjuder på olika scener i rummet: fåtöljen, sängen, baren, garderoben. Allt i vitt.
Erik Åkerlind jonglerar Hans Blomqvists text. Smakar av den som vore det en vinprovning. Låter replikerna rulla runt i munnen, sväljer ibland, spottar ut någon gång. Han balanserar allt med dynamik och håller dramaturgin i livfullt strama tyglar.
Denna ensamme man börjar höra och se saker i sin ensamhet. Rids av maror när han nogsamt klätt om till sin pyjamas för en natts sömn. Men trots attacken mot hans ego väljer han fortsatt att klandra och kritisera alla andra förutom sig själv. Blomfeld är en arrogant skitstövel, som Erik Åkerlind förtjänstfull omfamnar och ”Två små vita bollar celluid med blå ränder” är ett stycke god underhållning. Ja, även för de som inte tycker att Kafka är så rolig.
”Två små vita bollar celluloid med blå ränder”, premiär 19 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen från 9 oktober. Spelas till och med 13 november.
Mogna debutanter. Promotionbilden med Kai Martin & Stick! för debutalbumet ”Biomusik”, som kom 10 oktober 1980. Foto: ELISABETH HÄLLÅS
Vi skriver 10 oktober 2025. Det är på dagen, ja, till och med en fredag, 45 år sedan Kai Martin & Stick! kom med debutalbumet ”Biomusik”. Samma dag hade Eva Wilke på Silence fått in oss tillsammans med skivbolags- och spelkamraterna Cosmic Overdose i SVT-programmet ”AB Svensk Rock”. Det som sändes direkt från Bal Palais, som vid tidpunkten hette Rock Palais, Kungsgatan, granne med Oscars teatern i Stockholm.
10 oktober 1980 var också debuten för musiktidningen Schlager (läs om en av grundarnas tankar om tillblivelsen här), som kom att skriva rejält om oss under åren 1980–1985 (utan att vi nämns i den den länkade texten ovan). Vi spelade på en välgörenhetsgala till tidningen, för att bidra till dess ekonomi. Vi blev recenserade i första numret – inte bara för ”Biomusik” utan också för vår medverkan på skivbolaget Strandeds samlingsalbum ”Popjob” (omslag och titelidé från vår eminente omslagsmakare och tillika gitarrist/låtskrivare/sångare Peter Bryx, egentligen Alfredsson).
Jo, vi var om och kring oss detta nådens år 1980, då vi dessutom gett ut singeln ”Måndag! Måndag!/”Slavi i vår tid” på Lundaetiketten Heartwork tidigare samma år. Inspelat i Lundaton i februari.
Så… 10 oktober 1980 gav Kai Martin & Stick! en bra start nationellt. Minst sagt.
Men det kunde ha gått helt annorlunda.
Vi var uppvaktade av flera skivbolag. Lokalt förde vi diskussioner med Nacksving, hade möte med Tommy Rander och bolagets lyssningsgrupp i hans villa i Skytteskogen mitt emot Marklandsgatan i Göteborg. Men det föll på de politiska förhören som hölls. Stranded med Klas Lunding drog i oss, men det blev ”bara” låtarna ”Spel” och ”Telefon” på nämnda samlingsplatta. Henrik Venant var sugen på att ha oss, men det stannade vid singeln.
Istället var det Silence som lockade. ”Proggbolaget”, som lämnat Stockholm för de Västvärmländska skogarna. Utanför Koppom med postadress Näved hade paret och grundarna Anders Lind och Eva Wilke köpt ett gammalt skolhus, som nu förvandlats till skivbolagshus. På bottenplan byggdes en studio med kontroll- och biljardrum. På andra våningen flera sovrum, en sovsal som Trötter, Kloker, Glader, Toker, Butter, Prosit och Blyger hade älskat. Där fanns också Silences kontor och ett kök.
Silence hade en ung man, som tjänade som både inspelningstekniker, producent och talangscout, vid namn Göran Andersson. han hade varit på Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Där spelade, förutom en rad lokala band, också TT Reuter, Problem och Grisen Skriker. De sistnämnda just en Silenceband.
Göran Andersson hade blivit förtjust och haft koll på oss därefter. Vi, som efter de första spattiga åren, någon gång sent 1979 eller tidigt 1980 gjorde en drastisk förändring i vårt sätt att framföra vår musik. Vi var engagerade att spela vår musik till en modevisning på anrika gayklubben Bacchus på Bellmansgatan i Göteborg. Det var omväxlande transpersoner och unga tjejer som skulle visa kläder på catwalken. Men vid repetitionerna upptäckte vi, eller alla, att de aldrig hann komma tillbaka från sin tjusiga klädvisning innan låtarna var slut. Vi fick på plats och ställe ändra och arrangera om. Vi spelade i ett lägre tempo. La till en refräng, dubblerade någon vers. Plötsligt insåg vi att det var så här musiken skulle spelas; inte som en racertävling. Vi upptäckte också att vi aldrig förlorade i energi. Vårt särdrag snarare förbättrades än tvärt om.
Göran Andersson var övertygad. Men Anders Lind – en fantastisk, legendarisk och nu mer promoverad ljudtekniker – och Eva Wilke var inte fullt ut övertygade. Så, sagt och gjort, en spelning anordnades i Arvika på Musikkaféet (tror jag det hette).
I slutet av april packade vi in oss i två bilar. Dels en mindre lastbil, en VW, som Rasta-Kaj Farai, bas, lånat från sitt jobb, Peter Bryx och Gomer Explensch, saxofon, for med utrustningen i lasten. Ronny Jotten, trummor, jag och Tony Vibrato, klaviatur, hade hyrt en VW Polo hos Wagnefors på Södra Vägen i Göteborg. Tony körde och redan i Tingstadstunneln svepte aprilvädret in. Jag säkrade bilbältet i baksätet där jag satt, något det inte var lag på vid den tiden, och vi styrde norröver mot Uddevalla för att senare gena genom Dalsland.
Men vädret intensifierade. Strax efter Ucklum släpper greppet. I halkan och med sommardäck far vi kors och tvärs över vägbanan innan vi voltar ned i ett dike, blott några hundra meter efter en större sluttning. Jag minns tystnaden. Den totala stillheten, som uppstod, innan vi frågade om varandra om vi var ok. Så krånglade vi oss ur bilen och skulle försöka kalla på hjälp.
Men rätt snart ser vi hur två bilar frontalkolliderar framför näsan på oss. Lyckligtvis i låg hastighet och utan personskador. Trafiken tätnar på, köer bildas och polis och bärgare kommer på plats. Hur, vet jag inte. Vi transporteras med den sargade bilen till Uddevalla, där den lämnas och vi vid en biluthyrare där vi får en ny bil för att fortsätta resan.
När vi når Arvika är vi omskakade. Plus lite sena. Men allt är på plats. Spelningen blir en succé, om än att det var för en handfull människor. Vi far sedan till Silence i Näved för att prata och sova ut. Om det var samma kväll eller morgonen efter kommer jag inte ihåg, men vid samtalet med skivbolaget fick vi tummen upp. I augusti planerades det för inspelning av vårt första album.
Vi besökte ofta Lund. Trivdes med Henrik Venant och hans kreativa krets. Vi hade stött på honom och hans band TT Reuter på Slottsskogsfestivalen och omedelbart blivit förtjusta i bara i gruppens musik utan även i medlemmarna. Henrik Venant ordnade på hösten 1979 en spelning i Lunds biblioteks aula, samt även på Fredmans i Malmö, och vi kom snart tillbaka för fler spelningar, besök och skivinspelningar. (Jag kom att gästa på både Rädslas debutsingel ”Mannen” 1980 och Cortex album ”Spinal injuries” 1981).
Inte utan Rädsla. Jag i glasögon omgiven av bandet Rädsla och Henrik Venant under en paus från inspelningen av bandets debutsingel. Foto: HANS AARENSTRUP
22 maj åker jag ned till Lund för att se the Clash (setlisten här) på Olympen, konserthallen som egentligen skulle ha tjänat som handbollshall. Blir rätt tankad, pratar med Stry Terrarie, legendarisk sångare med band som Besökarna och Garbochock, och väl hemma hos Henrik Venant vid Bantorget mitt i Lund är jag otrogen – ett meningslöst knull av en dålig älskare.
I baksmällans ruelses far jag till Malmö dagen efter med medlemmarna i Kai Martin & Stick!, som kommit förbi och hämtat mig. Vi ska ha Venants hus som bas, som vi haft tidigare och trist med. En spelning på någon studentställe väntar. Som vanligt i Malmö gick det inget vidare. Slokörade och hungriga återvände vi till Lund, tog oss till korvkiosken vid Mårtenstorget. Det, som vi inte visste, var raggarnas tillhåll. När vi står i kön, ett rätt uppseendeväckande band med en snittlängd på 193, kommer det fram en raggare med kuken i handen. Hans provokation faller snabbt då Peter kvickt utbrister ”Hit med senapen!” och raggaren smyger snopen och förnedrad därifrån. Vi fick vår korv, kom hem till Venant och somnade efter lite efterfest gott. Dagen efter, på pingstafton, väntade en tidig konsert arrangerad av Venant i någon av hans alla klubbar.
Nu är det bättre. Lundapublikens öron var vidöppna och nyfikna. Efter spelningen packade vi ihop. Jag gick med någon (Ventant?) till en pizzeria snett över Grand hotel och mitt emot vårt boende. På radion berättades det att New York Islanders vunnit Stanley Cup. Jag firade med ett glas mjölk.
Väl i lägenheten, eller huset, kom tröttheten. Jag knöt mig tidigt i soffan i min sovsäck i rummet mot gården, det som låg innanför vardagsrummet. Därifrån kunde man fortsätta in i Venants och flickvännens sovrum där även deras bäbis sov och vidare in i det spartanska köket.
Jag somnade fort. Men övriga i bandet och sällskapet fortsatte kvällen in i vårnatten. Vid halv två på natten gick alla iväg till den lilla korvkiosk som låg längs med järnvägsspåret. Tog med sig sina varor in i huset då attacken kom.
På en given signal krossades samtliga fönster som vette mot gatan, dörren forcerades och in strömmade raggare. Några gjorde bara en hastig raid, men en rev ner saker i vardagsrummet. Två män gav sig på mig.
Garbochocks keyboardist Anna Gustavsson låste in sig på den lilla toaletten i panik. I vindsrummet höll några nattgäster andan för att inte bli avslöjade. När nog alla medlemmarna i Kai Martin & Stick! flydde ut på gården för att ta sig över planket till granngården. Ronny, som hade två Puckon i handen, försökte klättra över en stege. Fick inget grepp, släppte flaskorna samtidigt som han såg 202-långe Gomer Explensch slå världsrekord i höjdhopp i ett magnifikt svep. Han landade på fötterna samtidigt som de andra snabbt klättrade över stegen för att komma i säkerhet. Men på den gården möttes de av fientlighet då de boende i sin tur trodde att det var attackerade. Det lugnade sig emellertid snabbt.
Under tiden blev jag misshandlad. Den ene av raggarna, för det var detta gäng från Staffanstorp som gått till attack, slog mig med en gummibatong. Jag hade uppenbarligen slitit upp sömmen i sovsäcken för att försvara mig och ta emot slagen med min högerarm. Han slog mig i huvudet, som sprang i blod, fortsatte på armen. Så tvingade han upp mig, som hela tiden legat, för att fortsätta slå. Jag försvarade mig inte. Hur skulle jag kunna det? Hur slåss man? Jag vet att jag förtvivlat bad honom att skona mina tänder, för en framtand hade jag av misstag fått utskallad året innan.
Så plötsligt upphörde det. Jag gick chockat irrande in i sovrummet där Venants flickvän satt upp med Stry och hennes barn, fortfarande sovande. De med uppspärrade ögon. In i köket där Rasta-Kaj satt på huk bredvid kylskåpet.
Blodet pumpade ut ur mitt sårade huvud och jag vacklade åter till rummet där misshandeln skett. Väggarna fläckades av blod.
En man med en kraftig skinnjacka kom in. ”Jag är polis!”, sa han och kollade att ingen var kvar av angriparna.
Det visade sig sedan att han och en kollega varit ut civilt och upptäckt attacken, ställt sig bakom ett träd för att spana, men inte ingripa (förståligt). Just den mannen såg jag aldrig mer, däremot hans kollega som kom att vittna vid rättegången hösten 1980.
Vi var ett drabbat band, som valde att tidigt på morgonen åka hem till Göteborg, efter att jag plåstrats om på Lunds universitets sjukhus. Där där läkarna som såg till mig undrade om jag var tvungen att se ut som jag gjorde. Som om det var mitt fel att raggarna brutit sig in i ett hem för att misshandla mig…
Jag var skakad. Nervig. Men vi siktade på inspelningen i augusti. Vi repade. Hade inga spelningar. Jag jobbade som sommarvikarie på GT:s korrektur i Västra Nordstan i tidningshuset vid Kronhuset.
Skulle jag förvandla mig till en grå mus för att aldrig bli sedd? Skulle jag krypa, smyga runt för att inte skapa någon uppståndelse? Nej, det gick inte. Men jag såg mig om över axeln varje dag efter det. Gör det än.
Vi kom till Silence och fick en lustfylld inspelning fylld av kreativitet. Vi tog över efter Eldkvarn, som precis varit och spelat in ”Musik för miljonärer”. Det var en fantastisk tid. Fyra veckor i augusti som brann av inspiration.
Men… vi tog en paus från inspelningen. Åkte till Arvika för att se en film. När vi kom ut från den villa de andra gå och fika. Jag såg nedför backen hur raggarna cruisade med sina mullrande amerikanare. Jag frös till is, började storgråta. Mina bandkamrater hjälpte mig in i Toyotabussen och vi körde tillbaka till studion.
När inspelningen var klar gjorde vi en spelning på en festival på Långholmen, den första efter misshandeln. Jag klarade det. Vi klarade det.
Det är 45 år sedan.
Första spelningen efter allt. På Långholmen i slutet av augusti spelade Kai Martin & Stick! på en festival. Det var första spelningen bandet gjorde efter dels inspelningen av ”Biomusik”, dels efter misshandeln i Lund pingstafton 1980. Foto: LAURI DAMMERT
Skilda kvaliteter. Filmen ”Bolero”, om skapandet av Ravels legendariska komposition och ”The long walk”, baserad på en Stephen Kingroman, är filmer med skilda uttryck och kvaliteter – utan att någon får höga betyg. Foto: PRESSFOTO
BOLERO
!
Maurice Ravels ”Bolero” är tvivels utan ett av 1900-talets mest hyllade verk. Den svepande melodin till den hetsande rytmen i ett allt stegrande som brakar loss mot slutet efter en dryg kvart. Det är ett imponerande stycke. Fylld av passion, hetta och finess.
Den franske kompositören (1875–1937) levde i modernismens och industrialismens genombrott. Världsmetropoler blev inte bara elektrifierade med ljus kvälls tid på gator och inomhus i lägenheter. Det var också nu bilismen gjorde sin entré, ett världskrig (1914–1918) skakade Europa, industrin malde med sina maskiner, spårvagnar, bussar, tunnelbanor, flygplan var en del av ett allt större resande.
I detta brus skapade Maurice Ravel, uppvuxen i Ciboure i Sydfrankrike nära spanska gränsen och San Sebastián, sin musik. Han som hörde toner och rytmer i allt.
Regissör – och manusförfattare – Anne Fountain har velat skildra Maurice Ravels ”Bolero” från långt innan den skrevs till den plågade skapelsen. Då när han får uppdrag av ryska dansaren Ida Rubenstein (1885–1960) att göra musik till ett nytt dansverk av henne för en tänkt premiär på L’Opéra Garnier i Paris hösten 1928.
Det blir tillbakablickar, som kastas in i den tänkta nutiden. Det blir ungdomstid speglat i ålderdom. Det blir de fina salongerna och bordeller, men också industrilokaler med sina dunkande maskiner och auditioner för avmätta musikdomare.
Det är finfint filmat, men utan hetta. Maurice Ravel, spelad av Raphaël Perzonnas, är inte bara en utstuderad tråkmåns (det kanske han var), men att skildra en man där det enda som skiljer honom från 1903 och 1937 är grånat hår håller inte. Den lidelse som föregår skapandet av detta hans mest grandiosa verk går tittarna förbi. Dansen som Ida Rubenstein (hon som spelas av Jeanne Balibar och ska vara yngre än Ravel, men ser väsentligt äldre ut) ställer på scenen till den eldfängda musiken är sorgligt platt och ointressant.
Ja, det här är en sorglig film om en fantastisk komposition, som i allt är värd ett bättre öde. ”Bolero” saknar helt den passion som finns i musiken.
”Bolero”, premiär 3 oktober 2025.
Regi: Anne Fountain.
Manus: Anne Fountain och Claire Barré i samarbete med Pierre Trividic, Jacques Fieschi och Jean-Pierre Longeat. Baserad på Marcel Marnats bok ”Maurice Ravel” (1986).
Foto: Christophe Beaucame.
Klippning: Thibaut Damade.
Musik: Maurice Ravel.
I rollerna: Raphaël Perzonnas (Maurice Ravel), Doria Tillier (Misia Sert), Jeanne Balibar (Ida Rubenstein), Vincent Perez (Cipa) med flera.
THE LONG WALK
!!!
Stephen King kan sitt Amerika. Ibland med kuslig exakthet och aktualitet. Han står bakom den utmärkta filmen ”Life of Chuck” (premiär nyligen – läs om den här) där miljöförstöringen och jordens snara undergång blir till en paradoxal underhållning. ”The long walk”, baserad på boken från 1979, är kuslig i sin förutsägelse.
Här är vi i ett USA svårt sargat av en totalitär regim där oliktänkande straffas med döden utan rättegång. I regissör Francis Lawrences (”The hunger games”) film utspelar sig allt på landsbygden och mindre småstäder. 50-talsidyllen är svårt skamfilad med bilvrak, avlidna och ruttnande boskap, hus som förfaller och familjer som håglöst sitter på veranda som åskådare till en vardag där ingenting händer.
Varje år kan unga män anmäla sig till ”The long walk”. En maratonmarch där ett visst tempo ska hållas (de moderna tidtagarklockorna på de tävlandes armar signalerar något slags nutid) annars skjuts man efter tre varningar. Det är en skoningslös tävling med bara en vinnare, bara en överlevare. Han, å andra sidan, är garanterad en offentlig summa pengar i pris.
Ja, här finns ju, om man så vill, en illa dold kritik till den regim som president Donald Trump skapat sedan sitt andra tillträde på posten i början på året. Men också kopplingar till Sydney Pollacks ”När man skjuter hästar så…” (1969), som utspelar sig i den amerikanska depression tidigt 30-tal. Samt även till den starka sydkoreanska tv-serien ”Squid game” (2021–2025).
Man vet hur det ska sluta. Men den dramatiska resan dit fängslar.
Så också i ”The long walk” där alla de unga grabbarna – 50 stycken – vet förutsättningarna, har förberett sig på olika sätt och är helt väsensskilda karaktärer. Trots detta uppstår vänskap. Tillsammans stöttar några få varandra för att orka marschen, som slutligen landar på cirka 55 mil utan sömn eller stopp för toalettbestyr.
Det är förstår svårt att göra en film om unga män som går genom ett trist landsbygden USA. Men Francis Lawrence hittar en ton, som ändå berör. De olika rollerna har sina skilda orsaker till att delta, där Raymond Garraty (Cooper Hoffman) enda avsikt är att vinna för att kunna döda den man som mördade hans pappa.
Jo, det blir drama av det, om än förutsägbart, men framför allt en sorglig spegling av ett USA som gått käpprätt åt helvete.
”The long walk”, premiär 3 oktober.
Regi: Francis Lawrence.
Manus: JT Mollner och Stephen King, baserad på den senares roman (1979).
Foto: Jo Willems.
Klippning: Peggi Eghbalian och Mark Yoshikawa.
Musik: Jeremiah Fraites.
I rollerna: Cooper Hoffman (Raymond Garraty), David Jonsson (Peter McVries), Judy Greer (Ginnie Garraty, Rays mamma), Mark Hamill (majoren).
Underhållande och eftertänksam.”Den lilla svarta” på Hagateatern är en dryg timmes stor underhållning, som också bjuder till reflekterande eftertanke. Foto: LINA IKSE
Låt mig vara tydlig. Titeln ”Den lilla svarta” är inte kopplat till Coco Chanels (1883–1971)snart hundraåriga Petite robe noire, den elegant avskalade klädstilen i svart för kvinnor till vårdad vardag som fest. Nej, det här är titeln på dramatikern Hanna Haags pjäs, som nu har haft sin urpremiär på intima Hagateatern.
Hanna Haag rör sig här med stil och finess i samma domäner som Sonja Åkesson, Kristina Lugn eller Lina Ekdahl. Finurliga, vardagsnära texter som filosoferar kring existentiella frågor – inte sällan utan humor.
På scen Ylva Nilsson, som den lilla svarta, och Helena Gezelius, den långa, trygga, utmanande röda. Hon som också, som musiker och sångare, sätter groove till föreställningen med finfin musik av Lotta Wenglén.
De kommer in som kontraster. Den ena alltså lång och röd, den andra kort och svart. Rymliga byxor och bylsig, stickliknande tröja på Helena Gezelius. En kroppsnära, fotvid klänning (med listiga hål mellan midja och ärmar) på Yla Nilsson. Båda i matchande turbaner, som kan vara en elegant koppling till danska, ikoniska författaren Suzanne Brøgger. Hon som med sina självbiografiska romaner om sex och frihetslängtan fördömt äktenskapet, men paradoxalt ändå ingått i ett (med Keld Zeruneith sedan 1991).
Jo, kostymdesigner Heiddi Saikkonen har definitivt satt sin signatur på karaktärerna. Det har hon också gjort de fem konkava speglarna och det röda scenrummet. Avskalat, stilrent och mycket effektivt för skådespelarna att jobba med och emot.
Det är Ylva Nilssons den lilla svarta som är i centrum. Helena Gezelius tjänar mycket som en sidekick, men är också så mycket mer. Motorn som startar Yla Nilsson med utmanande frågor, påstående och ifrågasättande. Musikern som briserar i en powerballad av Céline Dion (”It’s all coming back to me now”).
Men det är, under denna dryga timmen långa föreställningen, alltså fullt fokus på den lilla svarta. Och så Ylva Nilsson excellerar. Hon slukar texten, tuggar den, förvandlar varje bokstav, stavelse och mening till sin. Hon som rör sig från det lilla barnet där beröringen är så viktig för bekräftelse, för att sedan skickas ut på en resa från ung till vuxen. En färd där tryggheten förvandlas till tvivel och en undran vem man är och hur man ska vara i relation till andra. Hur man ska bli ihop med någon. Hur man som människa prövar sig fram, begår misstag, längtar, gör slut, blir svartsjuk för att längta igen.
Ja, ”Den lilla svarta” är på sätt och vis en anspråkslös pjäs om livet och livets skeenden i det lilla. Men med sin filosofiska touch blir den så mycket större. När även humorn är adderad till funderingarna fångar pjäsen så mycket mer.
Det här är i det lilla en stor fullträff på Hagateatern.
”Den lilla svarta”, Hagateatern, Göteborg. Premiär 3 oktober 2025. Spelas till och med 1 november.
Manus: Hanna Haag
Regissör: Sara Klingvall
Scenograf och kostymdesigner: Heidi Saikkonen
Maskdesigner: Anna Lilja och Miranda Kull Sandin
Komposition och arrangemang: Lotta Wenglén
Ljusdesign: Max Mitle
På scen: Ylva Nilsson (skådespelare) och Helena Gezelius (skådespelare & musiker)
Föreställningstekniker: Amanda Nord och Hanna Östergren Regiass och sufflör: Elsa Breitfeld Tafvelin
Upptäcker ny Norén. Lars Noréns ”Communion” spelas på Studion, Göteborgs stadsteater – en pjäs aldrig tidigare spelad. Foto: OLA KJELBY
Lars Norén må ha varit färdig med livet när han klev ur tiden 26 januari 2021. När han avled ska det ha legat tre pjäser på hans skrivbord (det sägs finns hundratals till i hans arkiv). En av dem med den märkliga engelska titeln ”Communion” (gemenskap). Den har Göteborgs stadsteater fångat upp genom regissör Eva Dahlmans händer.
Knappt hinner man sätta sig i salongen och mörkret har släckts förrän Beatles flammande hårdrocksexplosion ”Helter skelter” – från det så kallade ”The white album” – dånar i högtalarna. Lika hastigt tar det slut för att vi plötsligt bländas av ett starkt vitt ljus. Välkommen till aftonens föreställning. Välkommen till en av flera kraftiga och, ja, skrämmande överraskningar. För i ”Communion” råder emellanåt rena Halloween, men utan bus eller godis.
Scenen är en institution för människor med mental ohälsa; schizofreni, tvångstankar, demens. Allt balanserat på gränsen till normalitet för att emellanåt, mycket skickligt, implodera eller explodera.
Det är ett slags ”Gökboet” men utan rebellen McMurphy eller, för all del, en övervakande syster Ratched. I stort sett är detta vårdhem för psykiskt sjuka i avsaknad av vårdare.
De sju patienter är lämnade åt sig själva och sina psykoser. Oftast lugnt samtalande sinsemellan, men öppnas sjukdomen i all sin styrka helt oförblommerat. Det bjuder på sina kraftfulla sensationer skickligt hanterat av skådespelarna.
Samtliga har sina egna kynnen. Karin de Frumeries läkare som är avskalat nervig i sin psykos. Hon som i en centrifug av känslor ständigt tumlar runt högt och lågt i en plågsamt stark roll. Likaså med Hannes Alin (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö), som gör sin unge schizofrene man med stor trovärdighet. Det äldre gardet – Jessica Zandén, Philip Zandén och Steve Kratz – hanterar sina roller med skrämmande närvaro i allt från mimik till motorik i tvära känslostark kast. Klara Zimmergren, som kommit in i pjäsen sent, landar även hon med skicklighet sin karaktär, precis som Fredrik Evers. Båda i roller som är balanserande nära normalitet, vilket förstås är bedrägligt.
Ashkan Ghods är läkarens man, kommer alltså in utifrån. Men hur ska han förstå sin hustru, som bär på ett rent helvete av känslor inombords med falska anklagelser och furiöst hat…? Saker han inte ser. Inte begriper.
Jo, de sju patienterna har sin gemenskap och förstår på något sätt varandra. Dagarna går, samtalen består och utbrotten i ett vårdhemmets vardag.
Mörkermannen Lars Norén kan ju människans innersta svärta, kan de psykologiska skiftningarna och dramatik. Här flödar scenen i ljus, kläderna är i vitt, beige eller grått, som i trots av regissör Eva Dahlman. Ibland med något slags humor, som för att förlösa publiken från den emellanåt klaustrofobiska känslan.
För här kikar patienterna ut eller har kontakt med utsidan. Något som sägs ske på en parkering (Klara Zimmergrens roll), genom ett spontanköp via nätet av en exklusiv kavaj eller dyr soffa (Philip Zandéns karaktär) eller via Facetime (Karin de Frumeries läkare) eller något inväntande besök från någon släkting (Steve Kratz).
Men samtliga är, trots drömmar om att komma ut, fjättrade inom institutionens fyra, vita väggar.
Jo, det är en känslostark pjäs om 45 x 45 minuter. En tid, som framför allt i den andra akten sveper iväg i all hast.
Den är skickligt spelad, intressant iscensatt med sin avskalade scenografi. Men…
I pjäsen refereras till Fältöversten (köpcentrum vid Karlaplan i Stockholm) och sommarboendet med att åka ner till Gotland. Elegant hade varit att låta Göteborg vara utgångspunkten, det vill säga att nämna Femman eller Frölunda torg respektive upp till Tjörn eller Orust. Allt för att invagga publiken i en lokal prägel. Men… det är en randanmärkning, om än att den skaver. Jag tror inte Lars Norén hade roterat i sin grav över ändringarna.
Så, inledningen skedde med Beatles ”Helter skelter”. Avslutning till Bob Dylans ”Let it be me”. Som för att lindra sinnena en smula. Och vi kan gå ut i det fria.
”Communion”, Göteborgs stadsteater, Studion. Urpremiär 26 september 2025. Spelas till och med 29 november.Denna recension baserad på föreställningen 2 oktober.
Av: Lars Norén.
Regi: Eva Dahlman.
Scenografi och kostym: Richard Andersson.
Ljusdesign: William Wenner.
Videodesign: Ludde Falk.
Ljuddesign: Tommy Carlsson.
Maskdesign: Ingela Collin.
I rollerna. Karin de Frumerie, Fredrik Evers, Klara Zimmergren, Jessica Zandén, Philip Zandén, Steve Kratz, Ashkan Ghods och Hannes Alin.
Bokvärlden lockar. Årets Bokmässa är över – jag summerar mina intryck. Foto: KAI MARTIN
Så är årets Bokmässa över. Tummelplatsen för författare, förlag, krimskramsförsäljare, matstånd och förhoppningsfulla. det ska matchas med tider, seminarier, stås i kö, träffas människor – allt på kort tid som i ett gigantiskt mingel.
Jag kom in, tuggade och kom ut.
Fick några fina möten – om än i all hast. Hann sätta mig ner och lyssna på några intervjuer och fick nya upptäckter bland de gamla. Som sig bör.
Men framför allt noterade jag, att det är kvinnorna som lockar. Kanske mest för att de vet hur man både för och klär sig.
TORSDAG
Nej, jag var inte på Bokmässan samtliga dagar. Men torsdag till och med lördag är ändå gott nog. Ändå konstaterar jag att jag har missat mängder med självklara möten. Å andra sidan blev det sådana som kom i stundens hetta eller ingivelse.
Jag var en duktig kille som inledde redan med att hämta min ackreditering redan på onsdagen. Ett smart drag för att spara tid. Så när torsdagen väl kom kunde jag i lugn och ro inleda med inbjudan till Majblommans boksläpp av ”121 sidor av Sverige” (som jag skrev om här!). En känslosam start som tog styggt och som jag sedan bar med mig länge. Ja, fortfarande.
Lunchen gav möten med Faktums, Majblommans och Stadsmissionens representanter, både för fördjupning och nya kontakter.
Sedan var jag redo för den första dagen i tummelplatsen.
Jag inledde med att gå till övervåningen. Scannad av scenerna i alla hast, för att gå vidare till ambitiösa Lassbo Förlag med Josefin Lassbo, den driftiga och trevliga förlagschefen Josefin Lassbo. En kort avstämning med henne (som jag en gång har intervjuat) . Med henne blir det också min första bild för mitt Instagramvimmel på @kaikillen (QR-kod i slutet för att följa, om du inte redan gör det). Ser långa köer in till något seminarium. Har inte ambitionen – eller orken. Jag smiter förbi DN:s och Expressens scener. Kanske stannar jag där senare. Är lika sträng mot GP:s innan jag tar rulltrappan nedför till de för dagen ännu lätt lindriga kaoset. Det är ju så här dags mest branschmänniskor.
Utför inför. Bokmässan öppnar för ett hav av intryck. Foto: KAI MARTIN
Jag kontemplerar, funderar på böcker jag ska köpa och vilka jag ska försöka träffa.
Nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie står högt i kurs. Inte bara för att hon prisats med Bokmässans litterära pris Sjöjugfrun för sina gärningar utan för att hon är en så cool människa och tillika författare. Minns då hon var med i ”Babel” med anledning av hennes roman ”Americanah” (utgiven 2013) hur hon bara satt tyst, vacker fängslande vacker och med en imposant värdighet. När hon väl talade bland alla andra som var inbjudna gäster – och väldigt talföra – sögs man in i hennes ord.
Prisad. Chimamanda Ngozi Adichie lockade och blev belönad av Bokmässan med det litterära priset Sjöjungfrun, men närmare än den här bilden kom jag aldrig. Foto: BOKMÄSSAN/NATALIE GREPPI
Nu blev det inte mer än en längtan. Den hårt uppvaktade författaren, som precis kommit med ”Drömräkning”, hade ett strängt program fjärran från mina domäner.
Men det går ingen nöd på mig. Det finns mycket att upptäcka och människor att se. Jag noterar en snygg grårutig yllekostym på en kvinna. Berömmer henne för den och upptäcker att det är Lena Andersson och lägger till ett familjärt ”Lena” efter min replik.
I ett hörn står Katarina Wennstam tidstroget, förra sekelskiftesklädd för att uppmärksamma sin romanserie. Jag gillar det. Hon kan det där, precis som många av hennes författarkollegor. Jag skulle vilja se romanaktuella Niklas Natt och Dag signera och möta sin publik iklädd plagg från epoken efter Engelbrekt Engelbrektsson 1436. Ja, den tiden som hans senaste roman ”Vargars lek” utspelar sig i.
Nej, det är kvinnor som är mer all in och, om de nu inte vill vara tidstrogna, klär sig med stil. Jovisst. Det finns män som klär sig ordentligt, som mannen jag träffade i en monter som tillhandahöll isländsk litteratur bland förlagets svenska. Hans stil, very british, med väst, snygg skjorta och fluga, välkammat och ansat hår lockade till sig en vimmelfotograf. Att jag stod bredvid – för dagen klädd i min kraglösa, smårutiga Morriskostym med mossgrönskjorta, slips, väst och hatt – noterades inte. Men jag är van.
Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att fånga in hans namn och tanken var sedan att komma förbi för att köpa den nära hundra år gamla första isländska deckaren (namnet föll bort i hasten). Men det blev aldrig så.
Istället sprang jag in i Magnus Rosén, som satsat på sig själv med anledning av hans självbiografi. Jo, den förre Hammerfalls-basisten har varit med om en resa och är sedan covid-tiden lastbilschaufför.
Deckarförfattaren Jeanette Bergenstav är flitig. Inte bara skriver hon sina egna böcker – hon har nyss kommit med ”Skugglik”, sin fjärde roman i serien om Jennifer Sundin – utan är också involverad i ett samarbete den danske författaren Nis Jakob, där den talboksserie är på g på danska förlaget Gyldendal (Gyldendal Astra publicerar den på svenska). Samma som nu är i stånd att ge ut hennes Jennifer Sundin-serie på danska. (Har skrivit om samtliga romaner i serien, den senaste – ”Havsgrav” finns recenserad här!)
Hon är bra på spänning och rejält morbid i sina intriger. Men när man fångar henne i hennes karaktäristiska röda kavaj märker man att stunden inte räcker till. Framför allt inte då Triple & Touch’ Ken Wennerholm kommer. En vän jag inte vill missa. Så fick Jeanette Bergenstav också agera fotograf. Cred till henne, alltså.
Maria Zihammou är en fena i köket och med en fot i det svenska respektive marockanska köket blir det spännande recept. Men när hon nu kommer med ännu en kokbok blir det ett, för mig, tvärt kast till det ostasiatiska. ”Asiatiska smårätter och ris” får det att svaja i gomseglet. En synnerligen trevlig matlagare dessutom.
Det är förstås inte bara författare, som jag springer på. Forne GT-kollegan Jan Liedholm fångar jag för en pratstund. Förutom sedvanliga hälsodeklarationer förklarar han, på min fråga, sitt begynnande långa hår. Han är uppsatt för en modellagentur, som bad honom låtar håret växa för kommande uppdrag. Kul. Men uppenbarligen inget för hårlösa keruber som undertecknad.
Mina söners mor och min före detta hustru Helena Löwen-Åberg är en av Sveriges främsta inom tinnitus. Via sitt jobb som fysioterapeut och kognetiv beteendeterapeut når hon fina resultat med sina patienter, som besväras av just tinnitus. I somras kom boken ”Tinnitushjälpen”, som hon skrivit tillsammans med kollegan Lina Ahlman. Nu stod hon i sitt förlags monter för att försöka uppmärksamma denna hennes bok i Bokmässebruset.
Klart jag var där för att önska henne lycka till. Och, ja, det är en utmärkt och uppmuntrande bok. jag har läst den.
I våras kom dramatikern Göran Parkrud med sin debutroman ”Rädd att drunkna” (jag har läst den och recension kommer inom kort). Jag har ju stött på hans dramatik, främst genom sommarteatern på Tofta herrgård där han huserat med Teater Tofta, som tyvärr tackade för sig förra sommaren. (Skrev om det här.)
Tillsammans med författarkollegan och vännen Tove Alsterdal – skriver om krim i Ådalen –, som utfrågare, hölls ett samtal med honom på Kärleksscenen. Ett sätt att få marknadsföra hans roman och koppla samman det med årets tema Kärlek på Bokmässan.
Det är fint att sitta ned och bara lyssna. Höra, om så för bara tjugo minuter, om tankar bakom romanen och dess karaktärer.
Börjar fundera på att smita hem, men går en sista sväng. Stöter på de produktiva författarsystrarna Jessika och Annika Devert, som roddar och skriver ihop och var och en för sig. De har ett beundransvärt driv. Jessika är dessutom bra på att tillsammans med Jeanette Bergenstav vara ute – främst lokalt – på signeringsrundor. En bra sätt att träffa sina läsare.
Står och tjuvlyssnar lite då Stefan Holm – nysshemkommen från VM i friidrott i Tokyo – prata med sin författarepartner Jessica Eriksson. Han i en spännande glitterkostym i lila. De diskuterar sin trilogi ”Romantiska äventyr i Värmland” under rubriken ”Delad vårdnad? att vara två om samma manus” med Caroline och Leffe Grimwalker.
Men… minnet är fullt. Jag behövde vila inför kvällen. Premiären på ”Moulin Rouge” väntade (läs recensionen här!).
FREDAG
Hinner knappt in på Mässan förrän jag springer på en jäktad Britta Sjöström. Vi är gamla kollegor, men hon är inte bara journalist utan också författare. Kom med ”Den jäval yoga-retreaten” – en underhållande roman i feelgoodgenren – för några år sedan och ligger i startblocken för ytterligare en bok. Men just nu är hon mest berusad av morgonmötet med Klas Östergren, en författare hon har följt sedan ”Fantomerna” 1978. Han hade en träff med sina läsare på Dirty Records på Andra Långgatan. Alla var där. Inte jag.
När karaktärer ur Mumin dyker upp kan jag inte låta bli. Vi är några stycken som vill ta bild med figurerna Mumin och Lilla My (har inte namnet på min fotograf). En fin stund med vuxna som låter barnet i sig leka, även om jag skyllde på barnbarnet. Min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski är en flitig författare och nu aktuell med sin senaste roman ”Mormor Lea”, där man får följa hans mormor Leas levnadsöde. Vi säger hej helt kort och jag blir visad till scenen Den stora trädgården, där han ska bli intervjuad om boken av Mats Jonsson, en författarkollega, på lördagen. Springer in i sympatiske Peter Iwers, delägare av Odd Island Brewery och före detta basist i In Flames. Han är i sällskap med sin dotter, som förvägrat honom att ta bilder med Muminkaraktärerna. Jag visar bilderna på mig i ett sätt att övertyga; jag tror inte det hjälpte.
Yvette Gustafsson är en härligt underhållande serietecknare. Uppmärksammade henne i en intervju (läs här) för drygt fem år sedan. Hennes serie ”Feltänkt” finns i tryckt form, men också på Instagram där man får nya lustigheter finurligt formulerat och skapat publicerat varje tisdag. Kolla in @feltankt – garanterad underhållning. Hon står tappert lite vid sidan av de stora stråken. Köper ett häfte av henne – för att jag vill.
Martin Röshammar är inte bara en IFK-kamrat utan också en utmärkt journalist (frilansare) och författare. Vi brukar springa på varandra på Way out West, men inte så i somras. Nu försökte vi få till det och lyckades efter lite spaning och påringningar. Det blir lite som speeddating, men det är kul ändå. Knappt har vi hunnit börja prata förrän min vän – forne tv- och radiolegendaren – Fredrik Belfrage dyker upp. Så bjuds han, som är något av en institution på Bokmässan, in i samtalet. Lena Andersson passerar. Jag säger att det var jag som gav henne beröm för kostymen igår (hon är mer strikt klädd nu i blått) och frågar om märke. Nejdå, den är uppsydd. Ah, tjusigt.
I ögonvrån ser jag tidigare nämnda Klas Östergren signera några böcker på stående fot. Jag köper hans senast roman ”Klenoden”, dock utan signatur. Bredvid står en ensam Martina Haag, somrigt klädd i vitt, för att sälja in sin roman ”Stål-Berit” och är ju dessutom filmaktuell med ”Det är något som inte stämmer”. Ja, den som är baserad på skilsmässoboken med samma titel, som kom för tio år sedan. Hon ser övergiven ut, men det kanske bara var då.
Johanna Bäckström Lerneby passerar i hast, men jag fångar in henne och lovar att köpa hennes thrillerdebut ”Den sjunde pojken”, som utspelar sig i Göteborg. Hon är en skicklig skribent och har engagerat i böcker som ”Spelkungen” och ”Familjen”, men det är ju dokumentära böcker. Nu är det fiction, som ska vara spännande. Jag återkommer i ämnet.
Fredrik Belfrage ska intervju vännen Jan Gilliou. Jag ställer mig för att lyssna på ett underhållande samtal med dåligt ljud. Det är fascinerande att höra den vältalige Guillou och lika fascinerande att höra om hans hat gentemot Expressen, något han odlat sedan 1968.
När jag väljer att ta rulltrappan upp hamnar Lydia Sandgren framför mig. Jag hälsar försiktigt och möter en stressad författare. Hon är en favorit. Både i sitt sätt att vara, se ut och som författare. Vi skiljs åt när rulltrappefärden är slut. Men jag springer på henne igen, ber fåfäng om en selfie, får ja och där konstaterar jag att hon är snyggt brunklädd mot det sedvanliga svarta. Medvetet, erkänner hon, eftersom det är så mycket svart på Bokmässan ändå. Jag säger att hon i det svartklädda och med hennes normalt rödmålade läppar skulle gjort succé på de göteborgska svartklubbarna på 80-talet.
På vägen ut springer jag in i Ken Wennerholms storebror Rino. En särdeles trevlig och varm människa. Han står i kö till ett seminarium, så avstämningen blir kort, men innerlig. Fortsatt på vägen ut träffar jag Mikael Almse med vän. Mikael är en duktig fotograf (kolla bilderna på the Ark i min recension här!). Även han är en synnerligen trevlig prick – och välklädd. En snygg Rileykostym med chic Paul Smith-näsduk prydligt vikt i bröstfickan och en David Bowie-tischa under.
Nästa ute ser Karin Renberg mig. Ja, Stefan Sundströms fru. jag blir genast omringad. Hon tar bild på oss på båda med min telefon och vi pratar om hans ”Självbiografi 1524–2025. Men han är stressad, ska iväg. Vi hörs. Vi syns.
Kommer äntligen ut. Hör P4 Göteborgs Hasse Andersson på plazan utanför Mässan. Han pratar om kläder och om Bokmässan. Jag blir förvirrade. Får se Hasses kollega Teddy Paunkoski, som står i en utomhusstudio med hörlurar på. Jag förstår att han är i sändning, avvaktar till han tar av sig hörlurarna. Han förklarar att Hasse är på Backaplan, men han hörs i högtalarna som radion ställt ut.
Jag passerar Palestinademonstranterna utanför Mässan. Tar vagnen hem. Ny premiär väntar. Nu på Lisebergsteatern och ”Nån måste göra det” (läs här om den).
Klädsel för dagen: En Oscar jacobson-kostym, rostbrun, manchester, Etonskjorta, Amanda Christensenslips, och på huvudet kepsen jag köpte på Bornholm i somras.
LÖRDAG
Lördagen blir i akt och mening ett besök i den kortare skolan. Huvudsyftet är att lyssna på ”Genom två världskrig och förintelsen”, om Grzegorz Flakierskis mormor Lea, som gett upphov till boken ”Mormor Lea”. Skyndar mig in, men är i god tid och vet var scenen är, så jag hinner ordna med lite ärenden och lite fler bokköp. Men innan jag kommer in i Mässan har jag hunnit springa på Agneta Ågårdh, konstnär, som är på väg ut. Under en period var jag kär i henne, uppvaktade henne, men hade inte mycket för det. Men hon blev inspiration till någon låt. Bland annat den här. Fick emellertid en tavla av henne i 30-årspresent, som jag har på väggen hemma. Vi pratas vid i solen innan vi skiljs åt.
Grzegorz kommer i sällskap med en lång man. Jag känner omedelbart igen honom. Olof Stigert, en gymnasiekamrat som spelade mycket basket och länge var engagerad i sporten vid sidan om sin karriär som rektor på olika skolor i Göteborg. Han är också på plats för att lyssna.
Jag är tidig. Men väljer att sätta mig ner. På så vis får jag obokat ”Brutalt men människonära i Svartsystragatan”, översättaren Hanna Axéns intervju med nigerianska författaren Chika Unigwe, som länge bott i Belgien och nu mer bor i USA. Att höra om hennes roman, som handlar om kvinnor som kommer från Nigeria till red light-kvarteren i Antwerpen är plågsamt. Jag förstår inte män som köper sex. Det här osmakligt och vidrigt. Jag köper boken och pratar lite med henne efteråt. Nej, det blev inte Chimamanda Ngozi Adichie, men hennes landsmaninna. Nog så spännande.
Grzegorz intervjuas av Mats Jonsson och tiden räcker inte till. Tur att jag redan har köpt boken, för det kommer bli en hisnande resa. Köper ett ex till som födelsedagspresent till en vän.
Jag tackar för mig, Två timmar denna lördag räcker. Ute strålar solen och väntar på mig. Men precis i utgången passerar Andres Lokko, musikskribent- och journalist, en gång utnämnd till Sveriges bäst klädde man av tidningen Café. Jag fångar in honom och får presentera mig innan polletten trillar ner. Åldern har satt sina spår, men kanske mest skägget. Det är många år sedan vi sågs.
Det blir ett skyndsamt samtal. Han är på språng. Äntligen ute i den skira höstluften. Jag väljer att gå. Tar Södra Vägen och genar genom parkeringshuset i Lorensbergsparken upp till Avenyn. Väntar på vagnen vid Valand då paret Jenny och Martin Schaub kommer. De är fantastiskt kreativa. Dels med sitt West of Eden, bandet som funnit i 30 år. Dels med musikalskrivande. De är både väl värda att hyllas för sina gärningar, men också värda att lyssna på. Det är ingen lek det de gör. Gjorde för fyra år sedan en intervju med paret (läs här).
Det visar sig att de inte alls skulle åt mitt håll, men de såg mig och ville hälsa. Blev glad in i hjärteroten. Så det avslutade min Bokmässa. Några intensiva dagar – ja, både dagar ock kvällar. Och dagen var inte slut. Jag hade några timmar för rekreation innan premiären på ”Miss Saigon” (en starkt berörande föreställning – läs här!) och som om det inte räckte med det. Jag gick på konserter på Pustervik efteråt (läs här). Herregud, vilket pensionärsliv jag lever.
Klädsel: Gröna These Glory Days-byxor med ränder, en Etonskjorta, en grön Rieley-väst, slips plus en Burburrykavaj i manchester och hatt till.
Aftonbladets Clara Cronheilm hävdar att hon var bäst klädd och coolast på Bokmässan. Nja, jag vill nog räcka upp en hand för protest åtminstone gällande det förstnämnda.