Härligt absurd. ”En jättehärlig dag” på Folkteatern är en jättehärlig föreställning, men också surrealistisk. Foto: JENNY BAUMGARTNER
Vänskapen mellan Mary och Mette är levande. De har sedan länge, ja, sedan skolåldern, odlat sin kamratskap, men den där dagen på ett museum – och utställningen ”Den lilla människan” – blir till något alldeles extra. De är då som de storgöt och nyfiket kastas in i en fantasi som är långt över det vanliga. Förtjusta slukar de det mesta med en nyfiken iver.Maria Maunsbach pjäs – i Nina Habers eleganta och sprakande regi – blir ett fyrverkeri av absurditet och surrealism. Tillsammans med Agnes Östergrens geniala och överraskande, men enkla scenografi (och kostym) blir det en scenisk tivolitur på en och en halv timme.
Museet har en guide, lojt underhållande spelade av Ludvig Stynsberg, som tar de förväntansfulla vänparet Mette och Mary på en tur de sent ska glömma. Det blir fem stationer, eller installationer. Alla illustrerade till frustande galenskap av en Ana Stanišić i toppform.
Förvecklingarna sker i ett rasande och humoristiskt tempo. Lite av slapstick och grovt karvad humor. Här gäller det att inte blunda, för emellanåt går det undan. Till detta Tove Wiréens Mette, den godmodiga, fryntliga som alltid kämpat med sin vikt och utseende och Malin Morgans pigga, livsbejakande Mary – den ”fula” mot den ”vackra”, om man så vill. De slukar allt som kommer i deras väg.
De spelar med sann övertygelse. Som om den väggen mellan scen och publik inte finns. Som om allt verkligen sker. Hur de ramlar in i en hysteriskt rolig dansk julefrokost. Möter ständigt en räv, som Andrej Tarkovskijs hund i filmen ”Stalker”. Men med en humoristisk knorr, eller kanske svans. Ser en levande staty med en låååång penis. Ett levande paket Ballerinakex. Ja, det är groteskt. Ja, det är obegripligt. Ja, det är roligt. Ja, det är knäppt.
För Maria Maunsbach vrider och vänder på perspektiven så att man varken vet ut eller in. Uppfriskande blir det. ”En jättehärlig dag” är en jättehärlig, men också väldigt förvirrande föreställning.
”En jättehärlig dag”, Lilla scenen, Göteborgs Folkteater. Premiär 8 november 2025. Denna recension baserad på föreställningen 19 november. Spelas till och med 3 januari 2026.
Av: Maria Maunsbach.
Regi: Nina Haber.
Scenografi– och kostymdesign: Agnes Östergren.
Ljusdesign: Bella Oldenqvist.
Maskdesign: Sun Åberg.
Kompositör: Ellen Olaison.
På scen: Malin Morgan (Mary), Tove Wiréen (Mette), Ana Stanišić (diverse roller) och Ludvig Stynsberg (guide).
Inget att jubla över. Showen ”Abba Voyage” med Abba som avatarer övertygar inte. Foto: PRESSBILD
Abba arena, London.
Publik: Utsålt (lite drygt 5000).
Bäst: Låtkatalogen är oöverträffad.
Sämst: Dataspelspassagen som dök upp.
Fråga: Om inte ens Abba-fansen jublar i längden, vem ska jubla då…?
Det tog en stund innan Abba och jag kom överens. Inledningsvis var det för mycket dansband för att omfamna mig. Men det är klart att vinsten i Brighton i april 1974 med ”Waterloo” var kul och färgglad. Med bandets stigande framgång blev distansen än större, även om jag (som många andra) häpnade över att Elvis Costello med andra började hylla bandet i slutet av 70-talet. Hade vi fel…? Ja, det hade vi. Björn och Bennys låtkatalog är snillrik, gruppens sound genuint, Agnetha och Fridas röster unika var för sig och gemensamt. Och visst var jag i Scandinavium när ”Arrival”-turnén landade i januari 1977, men jag var ännu svalt imponerad. (Låtlistan här!)
För min del dröjde det till jag såg musikalen ”Mamma Mia” en stekhet, ångande britsommardag i London 1999. Min dåvarande hustru och jag hade nyss blivit utsläppta från vårt hotellrum där låset går i baklås. Med någon minut till godo kom vi som var nyduschade dyngsura av svett till Prince Edward Theatre för matinéföreställningen som var utsåld till sista plats.
Jag var fortsatt skeptisk i ungefär en minut efter att ridån gått upp. Mottagandet var fantastiskt. Det var Abbamania från första stund. Publiken älskade det. Och jag insåg rörd att herregud vad bra musiken var. Och vilken musikal!
Det blev några vändor till med ”Mamma Mia” då den spelades på svenska i fantastiska översättningar av låttexterna av Niklas Strömstedt och Björn Ulvæus. Den som hade Gunilla Backman i en sprakande huvudroll. När sedan filmen kom 2008 med Maryl Streep, Stellan Skarsgård, Pierce Brosnan och Amanda Seyfried i huvudrollerna befäste det bara succén. Och jag nickade gillande. Abba hade fått mig.
Pandemin ställde till det för ”Mamma Mia, the party” kom det att dröja med premiären i Göteborg (den hade ju spelats i Stockholm på Tyrol i fyra succéfylld år). Först i september 2021 började den spelas för snabbt utsålda hus i ett ombyggt Rondo (läs om föreställningen här!).
Våren 2022 hade ”Abba Voyage” premiär i den specialbyggda arenan i 2012-års olympiaområde i östra London. Återigen succé för Abba, som är närvarande som avatarer varje eftermiddag eller kväll som det är showtime. Man har alltså skapat en illusion av en Abba-konsert med medlemmarna så som de såg ut 1977.
Det är klart att det är spöklikt. Med ett tiomannaband som spelar musiken live blir det förstås en märklig upplevelse. Det går att ta på förväntningarna innan showen. Publiken är exalterad, oavsett ålder. Många är dessa för fest, paljett, glitter, dansskor, peruker. När väl showen drar igång – ja, det är en show, ingen konsert, trots livebandet – är stämningen på topp. Men… den falnar. För hur applåderar man avatarer…?
Trots porträttlikheten och det fascinerande i att höra Abba-medlemmarna röra sig, sjunga och prata – var och en har sina egna presentationer – med sina faktiska röster är det ett avstånd. Det är så uppenbart att det inte är på riktigt och med det blir känslan distanserad. Sedan kan jag inte låta bli att undra över hur skaparna av detta projekt kunde låta – framför allt – Agnetha och Frida ha en sådan kass mikrofonteknik. Så var det ju inte i verkligheten. Nu är poserandet viktigare än att de sjunger i mikrofonerna.
Jo, det finns perioder när man glömmer att det är avatarer. Men det är sällan. Snarare växer känslan av overklighet. Inget är spontant. Allt är programmerat. När det sedan i en lång sekvens då avatarerna tar ett kliv tillbaka och det blir ett slags dataspel med ung hjältefigur i centrum… ja, då faller showen pladask och med den stämningen.
Det tar sig. Men festen gör det inte. Showen blir som Madame Tussauds vaxkabinett goes live. Än märkligare blir det när de nya, utmärkta Abba-låtarna ”Don’t shut me down” och ”I still have faith in you” från 2021 sjungs av medlemmarna från 1977.
I finalen, till applådtacket kommer Abba så som de kom in efter premiären i maj 2022, det vill säga som de ser ut i nutid. Då kändes det verkligt.
Nä, vill man njuta av Abbas musik blir det bäst i musikalform som i ”Mamma Mia” eller för fest som i ”Mamma Mia, the party”.
”Abba Voyage”, Abba arena, London. Premiär 26 maj 2022. Denna recension från föreställningen 16 november 2025.
Abba avatarer: Medlemmarna Agnetha Fältskog, Björn Ulvæus, Bennya Andersson och Anne-Frid Lyngstad från hur de såg ut 1977.
Snart på större scener. Londonbandet Lavender spelar ännu på små scener. Men succén med debutalbumet ”We’re having a barn dance” kommer bjuda på större möjligheter. Varför inte Way out West…? Foto: KAI MARTIN
Sebright Arms, London.
Publik: Utsålt (150 personer).
Bäst: Låtarna, arrangemangen, sången.
Sämst: Dumt att inte tacka publiken från scen när konserten är slut.
Fråga: Hur långt kan Lavender gå…?
Följer man bandet Lavender på Instagram – @lavenderlavenderlavender_ – möts man av Adam Jacksom och Oskar Rice, som gillar att hänga. Men i slackertillvaron frodas musik och ett charmigt kamratskap. De båda möttes under skoltiden, men kom först senare att umgås för att börja skapa musik. Lavender blev verklighet 2019 och snart producerades låtar, om än inledningsvis i försiktig skala.
2020 kom singeln ”Peppermint” som snabbt strömmade på och nu är uppe i imponerande över 23 miljoner lyssningar. Pandemin slog klorna om Lavender, men famntaget mellan vännerna lyckades den inte bryta. Nu har bandet krånglat sig förbi alla möjliga hinder i form av elakt skivbolag och usel manager. Debutalbumet ”We’re having a barn dance” är nyss utgivet och har redan skapat uppmärksamhet. BBC 6 Music har utnämnt det till årets album tillsammans med ett gäng andra prominenta artister/band. Inte illa för ett band som egentligen inte kommit ut ur start blocken.
Under hösten skulle bandet åkt på turné med Chartereuse, men av olika anledningar blev det inte av. Lavender fick istället ordna sina egna spelningar, som blev färre, och hamnade i London istället för Bush Hall (kapacitet på 400 personer) i skrubben Sebright Arms med plats för 150, en källare under en frekvent besökt studentpub i östra London.
Låt mig få det sagt med i en snar början: Jag hade inte upptäckt bandet om det inte var för att jag är gudfar till Oskar Rice. Men jag är glad för att både vara det och för att få upptäcka bandets säregna musik. Att åka till London för att följa hans och vännen, musikerkollegan Adam Jacksons musikäventyr var en självklarhet.
Väl på plats blir begeistringen än större. Ja, det är ett valpigt band – om man kan säga det om ungdomar som kretsar kring de 30 – med förbättringspontential på scen. Men musiken övertrumfar allt. Det är något som landar i gränslandet mellan Fleet Foxes mest ljuva stunder och något slags nedstrippad EDM emellanåt. Men framför allt är det tillbakalutat, stämningsfullt och omfamnade med spännande, överraskande tempoväxlingar.
Adam Jackson är en fantastisk sångare med ett brett register och en förmåga att skapa dynamik inom låtarna ramar. Oskar Rice produktion öppnas genom de samplingar som bjuds genom hans pads. På scen blir det en smula mer intensivt med trummor och sång adderat. Men med extra sång från gitarristen Tibo Step och Latir uppstår det – ja – ljuv musik. För harmonierna är viktiga i kompositionerna.
Lavender gör – trots att detta album lite ironiskt kommer nu i november (skulle ha släppts i våras) – musik för sommaren. Det är inte utan att jag tänker att Way out West skulle ha mått bra av att ha bandet på scen. Eller andra sommarfestivaler. Som hand i handske, helt enkelt.
Lavender, Sebright Arms, London. 15 november 2025.
Bandet: Adam Jackson, sång, gitarr, keyboard och saxofon, och Oskar Rice, bas, pads och keyboard, med Cosmo Clark, trummor, Tibo Step, gitarr och sång, Latir, sång.
Slipad. Musikal ”Hamilton” på Victoria Palace Theatre är ett väloljat musikalmaskineri. Foto: VICTORIA PALACE THEATRE
Victoria Palace Theatre, London.
Publik: Nära nog utsålt.
Bäst: Intensiteten.
Sämst: Den upprepande rapen.
Fråga: Kan ”Hamilton” någonsin hamna på en svensk scen…?
När musikalen ”Hamilton” hade premiär på Broadway för tio år sedan var den en sensation. En musikal baserad på Alexander Hamilton, amerikansk statsman och verksam när USA gjorde sig fritt från brittiskt överstyre i slutet på 1700-talet. Med afroamerikaner i de tongivande rollerna och med stora sjok av rap, som berättande partier. Jo, det var annorlunda.
Med tiden har succén hållit i sig och musikalen med sin reflektion av politiska stridigheter och intriger blivit i allra högsta grad relevant.
Två år efter den amerikanska premiären föll täcket för den brittiska versionen. Sen på bollen är jag på plats åtta år senare och blir begeistrad. Dels för att uppsättningen är så fullödig. Men också för att publikintresset fortfarande är så stort.
Det är förstås en fröjd att se musikal i London. På anrika Victoria Palace Theatre blir varje plats intim i förhållande till scenen. Scenografi är helt avskalad in på teaterns tegelmurar (eller om det är en illusion som fungerar så väl). Tempot är från start högt, kvaliteten på artisterna likaså – oavsett om det är de i huvudrollerna eller de i ensemblen. Lin-Manuel Mirandas musik är tungt förankrad i den afroamerikanska musiken. Åtminstone den som grott sedan soul, r’n’b och rap blivit ett starkt uttryck. det blir med andra ord intensivt groovigt. Ja, till och med med rap battle, som ger en streetsmartness i de politiska stridigheterna.R’n’b-låtarna sveper in med Beyoncéklass – få kan ju som hon väva samman de afroamerikanska genrerna. Rapen blir i ”Hamilton” den berättande faktorn och driver texten, intrigerna och historien framåt. Men den blir också upprepande i sitt tema, vilket förtar något av intrycket och glädjen. Men – och låt mig det få sagt – jag är ingen hiphopkille.
Visst är kung George kommenterande inslag även det repetitivt. Men showstoppern ”What’s next” är bländande komisk och utnyttjar varje scen till fulländning. De kvinnliga huvudrollerna (Bente Mulan, Emily-Mae och Jasmina Jia Yung Shen), som spelar systrarna på var sitt sätt snärjer Alexander Hamilton (Alex Sawyer) sjunger som vore de medlemmar i Destiny’s Child. Jay Perry gör sin Aaron Burr med smeksam, nasal soulröst… ja, så håller det på.
Artisteriet har inte en svag punkt och mixen av afro- och asiatbritter är spännande. Men är ”Hamilton” en musikal för svenska scener? Tillåt mig att tvivla. Förstås för att det är baserat på amerikansk historia och dåtida politik. Men också för att jag tvivlar på att afrosvenska och -asiatiska musikalartister räcker till i antal (talangen är det inget fel på). För det är en väsentlig knorr med just den iscensättningen, för att vända och vrida på perspektiven. Texten? Där tror jag att en begåvad översättare och uttolkare som Calle Norlén skulle älska utmaningen. Men ändå… nej, jag tror inte ”Hamilton” kommer landa på en svensk scen inom överskådlig framtid.
”Hamilton”, Victoria Palace Theatre, London. Premiär 21 december 2017. Denna recension baserad på föreställningen 15 november 2025.
Av: Lin-Manuel Miranda (bok, musik och text) baserad på biografin ”Alexander Hamilton” av Ron Chernon.
Regi: Thomas Kail.
Scenografi: David Korins.
Koreografi: Andy Blankenbuehler.
Musikarr: Alex Lacamoir (även orkestrering) och Lin-Manuel Miranda.
I rollerna: Alex Sawyer (Alexander Hamilton), Jay Perry (Aaron Burr), Bente Mulan (Eliza Hamilton), Emily-Mae (Angelica Schyder), Jonathan Andrew Hume (George Washington), Yeukayi Ushe (markis de Lafayette/Thomas Jefferson), Jordan Castle (Hercules Mulligan/James Madison), Jordan Benjamin (John Laurens/Philip Hamilton), Jasmina Jia Yung Shen (Peggy Schuyler/Marie Reynolds), Daniel Boys (kung George) med flera.
Inte lätt att ta sig. Malmö har sin charm – och sina hinder. Foto: KAI MARTIN
Måndag
Det finns alltid skäl att åka till Malmö. Arbetarstaden har blivit öppnare, generösare och mer spännande de senaste 35 år sedan. Ja, innan bron. Jag hävdar med en utomståendes naiva blick att allt handlar om Eggstone. Om hur de tre medlemmarna från Lomma skapade musik för en bättre värld och väl i Malmö öppnade upp staden med Tambourine Studios och restaurangen La Couronne samt, förstås, restaurangen La Couronne.
Band som Cardigans och Bob Hund kom till Tambourine Studios för att spela in. Cardigans flyttade ner från Jönköping och hade Malmös då kreativa lekstuga i kretsarna kring Eggstone som språngbräda. Det blev fantastiska ringar på vattnet som gav internationell färd. Jag var på en fest i studion i slutet av 90-talet med Chemical Brothers och Cardigans bland gästerna.
1990 var också startskottet för tidningen iDag, en hopslagning av GT och Kvällsposten, efter att ägarna GP och Sydsvenskan fått för sig att göra en svensk variant av USA Today. Det gick så där. Två kulturer – Malmö och Göteborg – som skulle förenas. Två redaktionella kulturer som skulle tvångsvigas. Det gick inte alls. Men det blev en hel del möten i Malmö, där redaktionen där – så malmöiter de var – alltid pratade om att vi borde åka till Köpenhamn. Ovetande om att Malmö började bli cooking.
Malmö är ju staden där man når allting med en cykeltur. Har jag dessutom min älskade gudson boendes där med sin sambo och deras barn är det givet att åka dit. Som av en händelse skulle också gudsonens mamma, en av mina allra bästa vänner, dit från Umeå. Så då var det ju avgjort. Att gudsonen i september fyllde 40 spelade definitivt in. Att hans sambo fyllde 40 då vi var där likaså.
Så jag satte mig på tåget för att lämna min Z för några dagar. Bokade hotell dels på Unity hotel på Nobelvägen 127, nära Sorgenfri där de unga jubilarerna bor i en fin lägenhet. Knappt två veckor innan hade jag opererat menisken och var därför rekommenderad att inte gå längre än 2500 steg per dag. Det var en uppgift svår att följa. 2500 steg är ingenting. Som att gå ut på trappen och hämta tidningen i brevlådan. Men jag hade för avsikt att åka buss, tankade ner Skånetrafikappen och skulle sedan smidigt ta mig från A till Ö och kanske några hållplatser däremellan.
Min vän A hade anlänt någon timme tidigare än jag. Hon föreslog lunch hos Smak vid Malmö konsthall dit även S, gudsonen skulle vara. Prima. Det var bara att skifta från SJ:s förstaklass, ta några steg ner i underjorden och ansluta till Triangeln med ett Öresundståg för att sedan ta de få stegen till Malmö konsthall. Där satt de. Prefekt. Lätt och smidigt. Tunneln under staden underlättar verkligen. Man får tänka på det som göteborgare med Västlänkens evighetsarbete. Det blev så gott samtal, fint umgänge och en glad lax.
Vi bryter upp. S har fått en låda att husera skivor i av Z, som jag nu levererat. Han placerar den i sin cykelkorg och tar den snabba vägen hem. A och jag tar bussen. Men att åka till Sorgenfri från Triangeln kräver, vad vi förstår, en tur till Centralen (där man bygger om i ett virrvarr av tillfälliga hållplatser) för byte till nästa buss som tar oss rätt. Jag följer med till Nobeltorget, där jag tar mitt pick och pack och kliver av. Hållplatsen norröver ligger något kvarter bort. Missar bussen. Går. Det är en långsam, inte speciellt dryg promenad. Men jag ska ju inte gå så långt. Jag kivas med elskoterförare som svischar förbi, någon envis cyklist och gående som stirrar ner i sina mobiler. Jag kommer fram, checkar in, tar rummet i besittning och packar upp. Det är ett utmärkt lite rum med utsikt mot den långa Nobelvägen (Malmös längsta…?).
Jag har dejtat en väninna, E, som en gång drev en utmärkt secondhandshop där Västergatan möter Haga Kyrkogatan i Göteborg. (Jag köpte bland annat min ormskinnskostym av henne, den jag hade då Kai Martin & Stick! spelade på Gröna Lund augusti 2015 – läs om det äventyret här.) Hon är en spännande ung dam, som sedan några år rotat sig i Malmö. Hon hämtar mig med bil. Tar mig till Möllevångstorget och vi går till charmiga Kaffebaren på Möllan. Kvällen har slutit sig om oss, men aftonen skön, kaffet och sällskapet gott. Vi kliver ut på torget, som är tomt efter stadens marknader. Hon passar på att ta en rök och jag uppmanar henne att göra det vid rökrutan vid torget. Som ett finger av trots gör hon det bara för att. Vi går tillbaka till bilen, som är parkerad på Kristianstadsgatan där min väninnan tidigare har bott, knallar in på Rundgång, skivbutiken. ”Tänk om de har dina skivor!”, utbrister hon förtjust. Det har de inte. Eller… jag letade inte så noggrant. Jag är hungrig, men vi har inte tid att äta tillsammans. Hon har annat som pockar på. Vid bilen ligger Tandoor, som serverar kebaber/shiwarma som görs över öppen eld. Vi är de udda där, som svennar. Uppenbarligen vet restaurangen hur riktig turkisk mat ska tillagas. Jag köper med mig en kebab till rummet. Jag får skjuts hem, vi skiljs åt och lovar att vara bättre på att höras av; det var ett tag sedan. Hotellrummet är tomt och öde. Teven fungerar inte, men jag reder mig. Äter, läser , kollar mobilen, pratar med Z och läser ytterligare några kapitel i Jeanette Bergenstavs senaste roman ”Skugglik”. Innan jag helt klipper med ögonen och förlorar mig i sömnen kollar jag antal steg som jag har gått; nära dubbelt så mycket som jag borde!
Tisdag
Jag ville ju gärna passa på att kika på Malmö operas uppsättning av ”Chicago”. Dels för att jag gillar musikaler. Dels för att det var ett gäng göteborgare i ledande roller. Så… jag hade ordnat biljetter, fick med mig A. Både hon och jag tyckte att det var bra att föreställningen av 16.00, men branschvana som vi var förvånades vi över den märkliga matinétiden.
Nå, det fanns möjligheter att göra saker innan och för A att efteråt ta hand om sitt älskade barnbarn med nattning.
Jag stiger upp, köper hotellets anspråkslösa frukost, som blir rabatterad efter jag nappar på erbjudandet om att bli medlem hos hotellkedjan, tar en lugn start. Promenerar sakta genom Sankt Pauli södra kyrkogård, passerar lägenhetskomplexen med arkitektur besläktad med den danska, trots freden i Roskilde. Möter upp A och S, som fixar och donar.
S stickler åt mig ett litet häfte som han gett ut om kassetter – ”New age tapes – a guidad visual dedikation on the art of J-cards”. Musik på kassettband är på väg tillbaka. S hat koll. Är coolt kreativ, har en vilande dj-karriär som under sin högsäsong gav både spelningar och skivor (kolla in Rizzolo DJ eller Moisture). Vi pratar och umgås, tiden flyr snabbt; det är lunchdags och A har en träff med en väninna, som S och jag följer med på. Vi går till Falsterbogatan och till veganrestaurangen Jord, tar plats och väntar in K som kommer så småningom med sin rastlösa hund. Stället är nära nog fullt, till 95 procent av unga kvinnor, några med småbarn. Förtjusande, trendriktiga, vackra unga damer som har all tid i världen för samtal.
S viskar att utom synhåll, runt hörnet där vi är placerade, sitter Dilan Apak och Moa Lundqvist, roddare, komiker och programledare i P3 samt deltagare i ”På spåret” 2021/22. Ah, kändisar!
Vi beställer och jag tar en lunchmeny med amerikanska pannkakor, vegansk äggröra och lite annat. Det är en jätteportion, som S räddar mig ifrån. Pannkakorna är ok, resten smakar märkligt, men kaffet är gott. Vi har trevligt, vi äldre pratar krämpor och S lyssnar med tålamod.
När vi lämnar spanar vi diskret in kändisparet som sitter i som i skyltfönstret precis som vanligt folk.
A och jag går mot Folkets park där vi ska bussen mot Malmö operan. Eller… hur vi ska ta oss dit är lite oklart, för vi hittar ingen smidig väg. Till saken hör att A inte är så mobil. En smärtande höft väntar på att bytas ut, så vi är ett par som är halt och lytta. Toppen med buss som tar oss dit vi ska. Eller…?
När vi ska kliva på stormar ett sällskap av. En kvinna ropar häpet ”Kai Martin! Här?”. Det är AMH, som gjorde programmet ”Min pappa var Mudd-John” för P1, som jag intervjuades för (lyssna här) för något år sedan. (Jag skriver till henne senare och får förklaringen till varför hon, som nu jobbar i Stockholm, var i Malmö och hon fick min.) Hon går av, vi på. Mot Centralen och skifte av buss, upp mot Triangeln för att gå de modiga hundratals meterna till Operan. A har bott i Malmö, kan varje gata, men bussresor var inte hennes gren. Som alla andra cyklade hon. Nu är vi förvirrade.
Det ska bli värre. Vi kommer till Operan en halvtimme innan föreställningen ska börja. Det är helt folktomt. Det är förstås något som inte stämmer. Jag kollar på mina biljetter. Där står 16.00. Det står också 4 januari 2026.
Försöker få tag på personen som hjälpt mig att fixa biljetterna, utan framgång. Ringer. Mejlar. SMS:ar. Föreställningen börjar 19.00, förstås. Men då kan inte A. Vi slår följe tillbaka för att ta en buss, men interimshållplatserna saknar adekvat information. Vi ser bussar passera förbi, men var stannar de…?
Mitt knä är trött. A:s höft värker svårt. Vi vill sitta. Så en Via Dolorosa till Triangeln för en buss till Centralen för en buss till Nobeltorget. Bussen är fylld av ungdomar som placerat sina datorer på sätena bredvid sitt alternativt fötterna på sätter mitt emot. Punkigt trotsar vi nonchalansen och sätter oss nära på datorerna som med en millisekund glider undan våra ändalykter.
Vi skiljs åt. A för att mödosamt ta sig hem. Jag för att åter ta den där kilometerlånga promenaden till hotellet för en stunds vila.
Så är det dags. Jag försöker få tag på E för att höra om hon vill följa med. För till slut har jag fått svar från min kontaktperson och biljetter till kvällens föreställning är lösta. Men E kan inte, jobbar över. Jag försöker ana var busshållplatsen ligger för att ta mig till Nobeltorget, men där den borde ligga mittemot där man kan kliva av vid kyrkogården finns det ingen inom synhåll. Jag går.
Kommer till Centralen återigen, skiftar vid samma busshållplats till – hör och häpna – Operan. Kliver av. Nyfiket rekar jag var busshållplatsen tillbaka finns. Går bet. Får till slut se en fin uppsättning (läs om den här!). Operan, som är gamla Malmö stadsteater, är ett vackert bygga med en foajé som är grandios och med en salong som är intagande. Men scenen är väldigt bred och därmed utmanande för scenograferna som ska skapa ett bra sceniskt rum för föreställningarna. Jag tar ett glas rött vin i pausen, lite nötter att äta och ser med behållning resten av showen.
Så hem. Men hur. Det går ingen linje från Operan och framför allt inte för någon som vill ta sig till Nobelgatans norra ände. Jag knatar. Förbi Pildammsvägen, förbi Malmö idrottsplats, mot Carl Gustafs Väg och upp till hållplatsen vid sjukhuset. Där ska bussen gå som tar mig nära fram till hotellet. Den kommer. Men jag får vänta. Bussar kommer. Bussar går. Så till slut.
Jag blundar för att sedan kolla hur många steg jag har gått. Över 12300! Ajdå. Somnar gott.
Onsdag
Ny dag. Jag ska skifta hotell för att jag vid bokningen aldrig kunde förlänga med en natt (säkert handhavarfel). För planen var att åka hem på onsdag förmiddag. Men så blev jag bjuden på middag hos E som fyller 40 år denna dag. En natt till i Malmö. Inte dumt. Hur går bussarna?
Nej. Jag blir inte klok på var hållplatsen ligger som är närmast Unity Malmö. Jag går efter att ha käkat frukost, checkat ut och gjort mig i ordning promenaden tillbaka till Nobeltorget. En sträcka på en knapp kilometer. Den har jag gått förut. Klart att stegen per dag rusar iväg.
Nå. Bussen tar mig till Centralen och genom den gamla stationsbyggnaden tar jag mig till First hotel Jörgen Kocks nära Inre hamnen. När jag kommer tidigt förväntar jag mig inget rum, men receptionisten ber mig vänta. Han ska nog lösa något. Han ursäktar sig efter en kort stund och undrar om det möjligtvis är okej om jag tar familjerummet. Toppen. Jag har utsikt österut som om längtan till hemmet och Z öppnar sig. Förutom en spatiös dubbelsäng finns också en våningssäng. Det är som för ett helt kompani. Jag softar lite, efter att ha installerat mig, läser lite ur boken, låter kroppen vila. Tar sedan ut riktningen till konstnärsbutiken Drevex på Slussgatan. Jag har slagit bussarna ur hågen i rent trots. Har ingen cykel. Så jag går. 2,2 kilometer längs Östra Hamnkanalens västra sida. Vädret är strålande. Trots att knät inte är läkt ömmar det inte. Om jag tar det försiktigt. Det gör jag. När jag väl kommer in i butiken inser jag att den är gigantisk. Butikspersonalen går omkring och plockar och pillar. Jag försöker ställa in riktningen mot det material jag ska ha; E, som fyller 40, önskar sig saker att jobba med akvarell. Det blir två block. Men resten går jag bet på. Jag cirklar runt då jag hör butiksinnehavaren (fördomsfullt tror jag det är han, som är äldre än kollegorna i butiken). Han visslar på ”Beautiful ones” och sämre melodier kan man vissal på. Det inger förtroende, säger jag och frågar om hjälp och kommer ut med tre paket till den unga jubilaren.
Jag ställer kosan mot Östra Förstadsgatan, där det ska ligga en hattbutik. Hungern kommer emellan. Av någon anledning hägrar en hamburgare framför mig. Så ser jag Street Fam, som verkar kunna tillfredsställa mina behov. Det är glest med folk i lokalen. Jag kikar på menyn, beställer nummer 1 utan att titta mer nog efter. Original, som den heter, låter bra. En Cola till. När jag serveras något som kallas French tacos. Tacos som vore det en inbakad pizza, typ. Jag står ut. Felet är mitt. Burgaren hägrar fortfarande när jag går ut efter att inte ha ätit upp allt.
Hattbutiken lyser med sin frånvaro. Värnhemstorget är byggarbetsplats. Jag får gå en omväg påKungsgatan för att komma till torget där jag smiter in på en secondhand. Kommer ut utan att ha handlat. Knallar Föreningsgatan ner (eller är det upp?) och undrar, var det inte här som Dad’s Dancehall låg…? Det anrika stället som min forna iDAG-kollega Per Hägred skrivit en bok om. Tillsammans med Cosmic Overdose gjorde Kai Martin & Stick! en spelning där i april 1981 under turnén Far och flyg.
Jodå, jag googlar och hittar. Tar en bild på utsidan. Minns ingenting av att stället nu skulle kunna ha huserat en rockklubb, som jag hade för mig var hangarliknannde. Men man minns så mycket.
Går fortsatt iväg för att lotsa mig efter egen kompass till Sorgenfri. Korsar St Pauli Norra kyrkogård och därefter den mellersta. Korsar Nobelvägen och går den upp mot Nobelplatsen för jag ska närvara vid mitt gudbarnbarns kör i St Matteus kyrka vid Lantmannagatan.
När jag väl kommer dit börjar det skymma. Hela familjen är på plats, men det är A och jag som är utvalda att närvara när femåringarna ska öva inför sin konsert som är om någon vecka. Flickorna, för det är dessvärre övervägande det, är fullt fokuserade. Körledaren är en utmärkt pedagog som fångar upp var och en i skaran. Jag får senare höra att hon är medlem i ett punkband, som jag nu glömt namnet på.
Utanför att mörkret tagit definitivt grepp om kvällen. Det är dags att gå hem. Middag väntar som A noga har förberett. Hon kan det där med att laga mat. Det är trevligt i goda vänners lag. E blir mycket glad för presenterna från Z och mig. Maten som hon önskat faller alla i smaken, chokladtårtan till efterrätt också. Den som serveras ungefär då en vän till E överraskar med ett besök.
Vi umgås och har det gått och med det så går också tiden. Jag tackar för mig. Lämnar det trevliga hemmet med de underbara vännerna.
Det är några hundra meter till busshållplatsen. Jag konstaterar att, nej, rullstolsburen skulle jag inte vilja vara i Malmö. Åtminstone inte om jag ska åka buss. Hållplatserna är märkligt bygga fylld av hinder. Som den breda stolpen som förklarar busslinjen, som när bussen väl kommer hindrar en från att gå av eller på. Det dröjer en stund innan bussen kommer. Nu vet jag. Den här linjen går till Centralen, till hotellet efter en promenad. Men nu blir det inte mer buss i Malmö.
Torsdag
Vaknar, klär på mig, äter frukost, läser nyheter, går upp på rummet, gör mig i ordning, packar, checkar ut och går till mitt tåg. Jag är tidigt. Solen lyser på min väg. Går hela perrongen ned och sitter och filosoferar en stund. Roas av de talande meddelanden som ropas ut för att guida resenärer rätt.
Precis innan jag kliver på tåget kommer Mark Isitt strövande. Retsamt ställer jag mig ivägen för honom, för han ser mig inte. Plötsligt väcks han ur dvalan, ger mig en varm kram och senare på färden pratas vi vid. Jo, jag känner honom sedan innan. En trevlig fyr.
Jag hamnar i tågets färdriktning med utsikt västerut. Under färden hägrar Danmark. Jag längtar. Norröver väntar Z. Jag längtar. Tåget tuffar på och i sällskap med Mark rusar tiden. Vi skils på perrongen i Göteborg. Han för sina göromål. Jag för mina.
Jag är tillbaka i staden där jag vet hur spårvagnar och bussar går och vart de tar mig till. De som tar mig hem och vidare till barnbarnet. Det är ju farsfarstorsdag.
Högt och lågt. Läsvärda biografier av skilda slag.
Jag erkänner. Jag ligger efter. Ett gäng biografier har blivit liggande för att sedan väl lästa ställt i kö för att skrivas om. Men här kommer ett sjok mer eller mindre aktuella – men inte desto mindre intressanta – biografier. Håll till godo.
Karl G Jönsson, Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård: Vi kan inte dö – Henrik Venant, Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund (Helium press 2024)
Den svenska musikscenen kring punken och nya vågen i slutet av 70-talet var till gränsen – ja, över den – kreativ. I varje större och mindre ort bildades band. I var och varannan replokal skapades musik. Mer eller mindre bra. Band knöts mellan dessa kreativa kluster. Alla ivriga att hjälpa till för att bereda plats för ny musik för en ny publik.
Få, om ens någon, har haft större betydelse än den Henrik Venant hade i Lund och Malmö. När punken slog igenom i Sverige 1978 var han 20 år, men redan i framkant. Han hade bildat band, bildat ett skivbolag och var snar att boka spelningar. Vi i Kai Martin & Stick! hade förmånen att träffa honom vid Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Han hade då sitt TT Reuter, ett band som krossade allt motstånd (även om Grisen Skriker var formidabla). Bandet var moget, elegant, drivet och spelade musik som aldrig hade hörts förut. Att knyta vänskapsband med honom och gruppen var att knyta vänskapsband för livet.
Det gav våra första spelningar i södra Sverige. Hösten 1979 på Fredmans i Malmö och Lunds stadsbibliotek. Fler skulle följa.
När Karl G Jönsson tillsammans med Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård väljer att skriva hans, hans skivbolag Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund är det inte en dag för tidigt. Det är en välskriven biografi med tillbakablickar utan skymmande nostalgi. Elegant betar man av band för band hos skivbolaget, men också scenerna som fanns. Man lyckas med hjälp av de rika bildmaterialet från fotografer som Hans Aarenstrup, Mats Bäcker, Anders Torgander, Lars Sundestrand, Cathi Ede, Ingemar Breithel med flera hitta både essensen och stämningarna i denna så kreativa era från 70-talets slut och 80-talets början.
Det är en välskriven, initierad och genuint nyfiken bok, som håller en hög klass rätt igenom. Ja, för den nyfikne vill jag lägga till protokollet att jag medverkar precis som Ronny Svensson intervjuas och Kai Martin & Stick! nämns. Inte så konstigt. Dels var vi mycket i Lund/Malmö för att spela. Dels spelade vi in vår andra singel – ”Måndag, måndag”/”Slav i vår tid” med Henrik Venant i Lundastudion i februari 1980. Peter Bryx (Kai Martin & Stick!-gitarristen) medverkade på Cortex album ”Spinal injuries” (1981) och jag agerar tillsammans med Henrik Venant producent på Rädslas debutsingel ”Mannen” (1980).
Kai Martin & Stick! blev också attackerade av raggare efter en spelning i Lund arrangerad av Henrik Venant på pingstafton 1980. Vi var, som vanligt, installerade hos honom för att sova över när raggarna anföll halv två på natten och slog sönder varje fönster i huset på Bantorget mitt i Lund. De flesta hann fly, men jag blev misshandlad av två individer eftersom jag sov i en sovsäck och inte lyckade ta mig ut. Händelsen nämns i ett kapitel.
Men… det är, som sagt, inte vår story. Det är i huvudsak Henrik Venants, som förtjänstfullt intervjuas, och delvis också Stry Terrarie (Garbochock med flera), som även han intervjuas. Samt, förstås, alla band, skribenter och fotografer som tillsammans med en hängiven skara människor bidrog till denna så kreativa scen.
Kalle Lind och Henrik Jutbring: Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten (Forum 2023)
Det är en ytterst gedigen genomgång av Galenskaparnas och After Shaves karriärer. Växelvis och, kanske, tillsammans har Kalle Lind och Henrik Jutbring (nu arenaschef på Gotevent, men en stor varmare för både Beatles och Galenskaparna och After Shave).
Här går man nogsamt igenom historien från bröderna Erikssons uppväxt i Trollhättan till nutid. Författarna har inte sparat på krutet, har pratat med var och en i underhållningsgruppen. Men kanske mest specifikt med Claes Eriksson. Det är på gott och ont.
Han bär ju förstås historien och det var också han som bar huvudansvaret för produktionerna. Det är ju också genom hans obotliga envishet och kreativitet som framgångarna så småningom kom. Men inte utan de andra.
Jo, de kommer också till tals. Men det är Claes Eriksson som man får komma på djupet. De andra kommer åter igen lite grand i andra rummet. Synd.
I boken duckar man inte för de strider som har funnits inom gruppen. Men man odlar dem inte heller. Därmed förlorar boken lite av sin dramatik, även om historien om Galenskaparna och After Shave i sig har sin spännande historia.
Jag kan också sakna lite mer djuplodande intervjuer eller texter om de andra. Knut Agnred med sin hälsoproblematik blir mest en randanmärkning. Kerstin Granlunds utbrändhet likaså. Anders Eriksson demoner förbigås. Och så vidare.
Samtidigt är ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” en bok som har en bärande historia om ett roande sällskap som bär på enastående tro på sin egen förmåga att underhålla. På så vis blev man folkkära och fortfarande bär Jan Rippe och Per Fritzell denna deras mantel med den äran. Som i ”Minnesluckor” hösten 2023 (läs här). Ja, till viss del även Claes Eriksson – som ju syntes med Per Andersson och Anders T Olsson i ”Anakronisterna” på Lorensbergsteatern vid årsskiftet (läs här) – och Anders Eriksson, som synts köra soloföreställningar.
Jo, ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” är en blomstrande bok. Men det där ogräset hade gärna fått växa lite vildare.
Jones Ellerström: Garbochock Ritual (Substans 2024)
Den kompakta och lilla bok om bandet Garbochock tangerar förstås kapitlen i ””Vi kan inte dö” om bandet från Malmö/Lund. Men på få sidor får man historien en aning ur en annan vinkel och dessutom mer på djupet. Under sin korta existens gav Stry Terraries band – för det var så, bandet hade trots medlemmarnas distinkta inflytande, hans signatur – ett intensivt och starkt avtryck. Både genom de spelningar bandet gjorde, men också med de skivor som kom ut.
I denna bok avhandlas albumet ”Ritual” låt för låt. Det ger också inte bara musikens historia utan också bandets.
Garbochock hade ett genuint sound hämtat från punkens energi, Stooges brötighet, diskomusikens frestande dansrytmer och Doors eleganta orgelbaserade ljudbild. Till det Stry Terraries väsande sång och texter, som i sin tur kom att påverka Thåström än in i dessa dagar. Bandkemin var flammande där var och en av medlemmarna tydligt och klart satte sin signatur.
Garbochock var, som TT Reuter, komplett som band. ”Ritual” tillhör fortfarande ett av de främsta albumen som gjorts i Sverige. Trots att produktionen lider av en rätt rörig ljudbild. Tyvärr brann bandet i två ändar. Tålamodet tröt och efter knappt två års existens lades bandet ned 1981. Men musiken lever än. Inte bara för att Thåström troget genom sin solokarriär spelat Garbochocklåtar.
Kayode Kayo Shekoni: Innan natten är över (WA 2025)
Bakom Kayos glittrande framgång döljer sig en mörk framgång. Så som det allt för ofta (alltid?) varit för människor med annan hudfärg än den gängse, svenska, vita. I ”Innan natten är över” bjuder Kayo på en tidsresa från då allt började, från barndomen, uppväxten, skolgång till artistkarriären. Den är skoningslös, men trösterik. Hon duckar inte för någonting, är modig och stark i sitt skildrande av ett över 40-årigt artistliv. ”Innan natten är över” är en intensiv självbiografi på blott 185 sidor. Men den känns som mycket mer än så.
Paul Sahlin: Paul Paljett & jag (Ekerlids förlag 2025)
Tillsammans med forne GT-journalisten (och tillika min kollega) Claes Salomonsson har Paul Sahlin nu berättat sin historia. Trollhättegrabben med den gyllene rösten som fick en stormande karriär som Paul Paljett på 70-talet.
Det är en bok som följer sin tidslinje med tillbakablickar. Ibland haltar det med hågkomster när vilka band spelade eller var aktuella. Men i stort sett är det en underhållande, men väldigt snäll, självbiografi. Någonstans mellan raderna kan man ana en dramatik, men en hygglig kille som Paul Sahlin vill inte kasta någon skit.
Det blir på bekostnad av dramaturgin, för ”Paul Paljett & jag” lunkar på. Trevligt och lättsamt underhållande, men alldeles för sällan med känslan av att man får komma Paul Sahlin in på skinnet.
Ett under. När Paperwing presenterar sitt nya album ”Age of Pisces” skapas ett sceniskt under där musik förenas med dans och mystik. Foto: KAI MARTIN
Annedalskyrkan, Göteborg.
Publik: Nära nog fullsatt (500).
Bäst: Modet att våga skapa detta sceniska under.
Sämst: Att GP, Gaffa med flera etablerade medier inte uppmärksammar detta.
Fråga: Är Sverige för litet för Paperwings expansiva musik och scenspråk…?
När Jenny Soovik, med sitt artistalias Paperwing, presenterade sitt senaste album ”String fling” på Stora Teatern i september 2023 var det en förställning som fullkomligt tog andan ur mig. Från starten med henne i full regalia som en popens Marie Antoinette till slutet med henne snudd på avskalad som en kvinna här och nu. Det var fullkomligt briljant (skrev om konserten här) och tillhör en av mina musikaliska höjdpunkter genom åren.
Nu aktuell med nya albumet ”Age of Pisces” ville hon inte vara sämre. För så är det, hennes musik är mycket större än vad som ryms på ett album. Ja, mycket större än vad som får plats i Sverige. I hennes huvud växer musik till en föreställning. Av en regelrätt konsert blir det en konstert, något som mycket mer än en vanlig föreställning, mycket mer än en spelning.
Men… en sak är ju att ge sig hän åt sina fantasier. En annan sak att realisera dem. En tredje att, utan budget, få med sig likasinnade kreatörer på det artistiska tåget och lyckas tuffa på till slutstationen.
Med en enastående envishet går Jenny Soovik med sitt Paperwing och sina visioner från att leka med tanken till verklighet. Det är en ynnest att få vara med, att sköljas över av den intensitet och skoningslösa skaparkraft som hon besitter med sina artistkollegor.
”Age of Pisces” är ett album, ett klassisk sådant med tolv låtar (i och för sig adderades en ouvertyr, så det blir ju 13 spår in alles) som har sin dramaturgi. Albumet (lyssna här) är alldeles fantastisk. Med en musikalisk sprängkraft som bär spår av kollegor som Titiyo, Jenny Wilson, Lykke Li, Anna von Hausswollf och Kate Bush. Det är svindlande bra producerat och arrangerat där Paperwing visar sin styrka som kompositör, sångare och musiker.
På scen expanderar allt till något så mycket mer. Annedalskyrkan utnyttjas från koret, predikstolen till de långa gångarna. Inramningen är suggestiv, så passande för musiken, så passande för kören Mara Vokalensemblen, orkestern, dansaren Pontus Sundset och solisterna Hannah Tolf, Xenia Kriisin, Lea Sittler, och Klara Ahlersten.
Orkestern utklädda som mytologiska figurer med kreativa huvudbonader. Solisterna som vitklädda, böljande nornor, som stärker Paperwings sång, men också emellanåt tar över den. Svartklädda, dramatiskt sminkade Mara Vokalensemblens starka röster förstärks av koreografi. Med den atletiske dansaren Pontus Sundset, som elegant och kraftfullt flörtar med klassisk balett, intensifieras rörelserna.
Jenny Soovik är den konstnärliga ledaren som vågar och utmanar, men som också får med sig sina kreatörer i visionerna. Koreografen Liza Penkova förtjänar beröm precis som kostymdesignerna Xenia Kriisin och Sara Aaberg. Ja, självklart alla på scen och bakom ljud och ljus som bidragit till att detta sceniska under fått sin sprakande bärighet.
Var och en av låtarna från albumet får sin musikaliska dräkt, sitt sceniska andetag. Från starten med ”Tao” där Paperwing ligger på koret, som initialt på lit de parade för att resa sig ur skuggorna, till mer och mer intensiva stycken. Allt tar andan ur mig, fascinerar och lockar.
För Paperwing är gjort en djupdykning i livet, det krassa och det mystiska som det ger. Här blandas tarotkort och astrologi med ifrågasättandet av den världsomspännande politik som tycks störta oss alla i fördärvet. Här möter kärlek hat, uppgivenhet hopp, mörker ljus. Det är dramatik av yppersta klass. Allt gjort av en Göteborgsartist som inte nöjer sig med att skriva musik utan vill skapa något visuellt av sina kompositioner. Hon har spänt bågen till det yttersta och prickar rätt med distinkt precision.
Jag kan bara ödmjukt lyfta på hatten och tacka. Jenny Soovik har med sitt Paperwing gjort det igen.
Paperwing, ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november 2025.
På scen: Paperwing/Jenny Soovik, sång, Hannah Tolf, sång, Xenia Kriisin, sång, Lea Sittler, sång, Klara Ahlersten, sång, Olimpia Dynarek, piano/synth, Jonathan Albrektson, synth, Viktor Reuter, bas, William Soovik, trummor, Liv Fridén, flöjt, Mara Vokalensemble och dansaren Pontus Sundset.
Paradroll. Göteborgskan Åsa Fång gör en paradroll som Velma Kelly i Malmö operas uppsättning av ”Chicago”. Foto: JONAS PERSSON
Malmö opera.
Publik: Inte riktigt utsålt.
Bäst: Det är en fröjd att se Åsa Fång och Richard Hamrin.
Sämst: Koreografin var bitvis rörig.
Fråga: Varför inte uppdatera ”Chicago” till nutid…?
”De sociala och ekonomiska orsakerna har utretts i detalj: stor tillgång till billiga vapen, omfattande invandring utan lyckad integration, alldeles för få och för dåligt betalda poliser. Till detta kom en kulturell aspekt som är lätt att glömma – – –: kändisskapet.”
Orden är inte mina utan saxade från Dick Harrissons, professor i historia vid Lunds universitet, text i programbladet. Visst känns det igen…?
Men… det där det kunde handla om Stockholm, Södertälje, Gävle, Örebro, Göteborg eller Malmö är det alltså Chicago för hundra år sedan som analysen syftar. Nu har inte regissörerna Ronny Danielsson och Roger Lybeck valt att sätta denna Malmö operas uppsättning av ”Chicago” i skenet av det som händer just nu i Sverige. Istället är man trogen originalmusikalen som hade premiär för drygt 50 år sedan på Broadway.
Med Malmö operans vida, öppna scen blir det ändå en imponerande uppsättning. Istället för att rama in scenografin för att skapa ett intimare format har sceongraf Martin Chocholousek valt att jobba med de öppna ytorna. Malmö operaorkester är placerad på vridscenen i den bländande entrén och glider sedan elegant ut och in ur/i handlingen eller åtminstone ur blickfånget. Här har Johan Siberg gett musiken en sprudlande lekfullhet och intensitet i sina arrangemang. Ja, på samma sätt som Camilla Thulin fångat tidsandan och de skilda miljöerna med sin kostym- och maskdesign.
Sjukdomar har gett inhopparna sina tuffa uppgifter. Denna kväll går Sara Lehmann in som konferencier med den äran. En kanske tacksammare uppgift än Caroline Gustafsson som ersätter Leila Jung i den tunga huvudrollen Roxie Hart. Caroline Gustafsson, som jag bland annat kunnat se i huvudrollerna i ”Titanic – the musical” (på Wermland opera – läs här – 2022) och ”Oliver Twist” (på Göteborgsoperan – läs här – 2019) är slipad. Men inledningsvis är inte hennes Roxie Hart så rå och tilltufsad som jag skulle önskat. Något hon tar igen med emfas i andra akten.
Åsa Fång har närmast klippkort på tåget till Malmö och får återigen göra en praktroll på Malmö opera. Det är ett tag sedan som jag sett henne i en definierad huvudroll (senast, tror jag, var som Ingrid Bergman i ”Camera” – läs här – i Jönköping 2020). Nu fullkomligt välter göteborgskan scenen som Velma Kelly. Bara hennes entrén är värd inträdesbiljetten. Hon är knivskarp från start till mål. Sjunger med dynamisk precision, rör sig divaaktigt i den hierakiska fängelsemiljö och har en underbar tajming i både replik och sång.
Ljuvligt arrogant. Göteborgaren Richard Hamrin sjunger, i rollen som Billy Flynn, som en ung Jan Malmsjö.Foto: JONAS PERSSON
Richard Hamrin är även han från Göteborg. Han som gått från en tuff tid på Nordhemsskolan (ung man med musikal-/operadrömmar öppnar för mobbning) har stolt stävat mot scenerna via Operahögskolan i Stockholm med en kandidat och masterutbildning. Han greppar sin roll som Billy Flynn med emfas, hans baryton är spännande i musikalsammanhang. Påminnande om en ung Jan Malmsjö, men med en egen ton, med snygg tydlighet där orden värdesätts och artikuleras i sången. Han är ljuvligt arrogant som den skrupelfrie advokaten, som tjänar stora pengar på att lyckas fria mordmisstänkta, kvinnliga, fångar. Honom vill jag se mer av på musikalscenerna.
Även Erik Gullbransson, mannen med croonerrösten, är med på scen i olika roller och ensemblespel. En sann musikalens hantverkare, men nog borde han någon gång beredas en större roll…
”Chigago” är i Ronny Danielssons – och Roger Lybecks – regi en fullödig föreställning med extra allt och strössel. Men det är klart att en föreställning som saknar sin stjärna (Leila Jung) gör att allt får ett annat skimmer. (Det tar tid att forma en roll. Inte bara för den som gör den utan också för ensemblen.) Nu gör Caroline Gustafsson en imponerande insats, men rollen har inte slipats efter henne. Jag tycker också att flera av de koreograferade scenerna är lite röriga och knixiga. Det blir inte det sykroniserade flytet som tjusar ögat.
Nå… randanmärkningar i den musikalupplevelse som båda roar och tjusar.
”Chicago”, Malmö opera. Premiär 12 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen 4 november. Spelas till och med 4 januari 2026.
Musik: John Kander.
Sångtexter: Fred Ebb.
Manus: Fred Ebb och Bob Fosse baserat på pjäsen ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins.
Regi: Ronny Danielsson och Roger Lybeck.
Översättning: Calle Norlén.
Arrangemang: Johan Siberg.
Dirigent: Johan Siberg/David White.
Scenografin: Martin Chocholousek.
Kostym- och maskdesign: Camilla Thulin.
Ljusdesign: Mikael Kratt.
Ljuddesign: Joel Bexelius.
Koreografi: Roger Lybeck.
Steppkoreografi: Gustaf Mardelius.
Medverkande: Caroline Gustafsson (Roxie Hart), Åsa Fång (Velma Kelly), Richard Hamrin (Billy Flynn), Michael jansson (Amos Hart), Evamaria Björk (Mama Morton), Oscar Pierrou Lindén (Mary Sunshine), Sara Lehmann (konferencier) och Erik Gullbransson (Fogarty/Aaaron/Harrison).
Ensebmle: Gustaf Mardelius, Gabriella Kaiser, Emma Wihlborg, David Auxoilte, Jenny Holmgren, Kerstin Hilldén, Sienna Sebek, Christiane Bergersen, Nina Pressing, Hanna Carlbrnad, Tommy Englund, Mattias Courage, Christofer Lindström, Annette Lerviks, Gustav Kvale, David Lindell samt Petter Mario Skoglund (swing) och Emilia Brown (swing)
Folkligt, lustigt. När ”Svenska revyn” – med Johan Glans, Henrik Dorsin och Vanna Rosenberg i spetsen – gästar Göteborg går det lustigt till, men inte utan eftertanke. Foto: KRISTIAN KRÄN
Lorensbergsteatern, Göteborg.
Bäst: Den lätt löpande, intelligenta humorn.
Sämst: Man kunde ha bjudit på lite mer Göteborgsperspektiv.
Fråga: Har Henrik Dorsin inga spärrar…?
Det gäller att hänga med. Både när Henrik Dorsin landar sin ”Svenska revyn” på Lorensbergsteatern för en (kort) månad och när själva revyn startar. Det är alltså succén från Scalateatern i huvudstaden som gästar Göteborg – och senare Malmö – innan man återvänder till hemmascenen. Det är som en blinkning. Håller man inte fokus är det kört. För det går undan. Trots detta är det tre timmar, exklusive paus, som det roande gänget håller hov.
Nu i höst har Johan Ulvesson stannat hemma på grund av andra uppdrag. Istället glider Johan Glans sömlöst in som en av de tre huvudkaraktärerna tillsammans med Vanna Rosenberg och Henrik Dorsin. Det är den sistnämnde var idé, manus och sångtexter allt vilar på. Musiken är skriven av kapellmästaren Per Ekdahl, en symbios som tillsammans vårdar svensk revytradition med den äran.
Allt startar inför en fördragen ridå med den svenska flaggan exponerad. Henrik Dorsin möter sin publik öga mot öga utan någon darr på manschetten. Det som lite bedrägligt anas vara improvisation och ett tafatt välkomnande utvecklas till en kuplett. I denna avhandlar han ämnen, som inkluderar kvällen, men också hanterandet av mobiltelefoner. Så elegant. Så smart.
Jo, han kan sin revytradition. Vårdar den som Knäppupp med Povel Ramels hov höll på 50- och 60-talen, som sedan togs över av Hasseåtage på 60- och 70-talen, vilka i sin tur axlades av Galenskaparna och After Shave. Det är sång, det är dans, det är komik och det är en slagfärdig humor, som är svår att ducka för.
Det är ett drivet gäng på scen, som anammat det nationalromantiska temat på revyn. Efter inledningen med Henrik Dorsins kuplett öppnas ridån och det är dags för körsång i frack och studentmössa. Det är bländande skickligt och roande. I dessa nationalistiska strömningar – och med dem främlingsfientlighet – lyckas Henrik Dorsin och gänget inte bara hylla traditioner, svenska värderingar utan också göra dem till åtlöje. Det är skickligt.
Denna paradox är något som genomströmmar ”Svenska revyn” genom hela föreställningen. Här går vi från studentsk körtradition, till folkdansgille till folkparksnostalgi. Där emellan snillrika nummer med svensk praktkonst i centrum. Texterna är genomgående geniala, sångtexterna och musiken likaså. Henrik Dorsin kan sin sak och får med sig sin ensemble till en fullödig föreställning.
Men i farten tappar man också insikten och allvaret, som ligger där och lurar. Allt går så fort, är så smart och skickligt. Men med lite känsla för dynamik och en öppning för att andas hade ”Svenska revyn” varit fullkomligt lysande. Nu är den ”bara” väldigt roande.
”Svenska revyn”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Göteborgspremiär 31 oktober 2025. Spelas till och med 29 november.
Idé, manus och sångtextförfattare: Henrik Dorsin.
Regi och koreografi: Anna Ståhl.
Kompositör, kapellmästare, arrangör: Per Ekdahl.
Scenografi: Bengt Fröderberg.
Kostymdesign: Clara Ahlström och Leffe Kronlöf.
Peruk och maskdesign: Sara Klänge.
Ljusdesign: Stizze Larsson.
Videodesign och animationer: David Giese.
Medverkande: Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg, Johan Glans, Annika Granlund Jonsson, Andreas Grube/Niklas Gabrielsson Lind, Emmalisa Hallander, Dennis Quintero och Jessica Heribertsson.
Orkester (och medverkande): Per Ekdahl, trummor och kör, Per Texas Johansson, saxofoner och kör, Martin Höper, elbas, kontrabas och kör, Lisa Bodelius, trombon och kör, Malin My Wall, fiol, akustisk gitarr och kör, och Vladan Wirant, klaviatur och kör.
Som rörelsens poesi. ”Cross” görs med en dokumentär närvaro av Göteborgsoperans Danskompani. Foto: TILO STENGEL
Göteborgsoperans Danskompani har en positiv vana att skämma bort sin publik. ”In-action” med dansverken ”Cross” och ”Spirit willing” är inget undantag. Hör får man väsensskild dans och uttryck från Danskompaniet, som fascinerar med sin kroppskontroll, sin elasticitet och takt i en lätthetens kraft.
Inledning på koreografparet Antonio de Rosa och Mattia Russo, de som växte upp i ett liten by utanför Neapel, är fantastisk. Istället för sedvanliga rörelseexplosion för sig dansarna i ultrarapid – undantaget Sofia Sangregorio (tror jag det var), som ensam skapar en kontrast de första modiga minuterna av rörelsernas nära stillhet. Det är outsläckligt fascinerande och man behöver blinka några gånger för att se att de andra fyra, fem på scenen verkligen är i rörelse.
Scenen är en parkering utanför en köpcenter. Kundvagnar, påsar, vardagens stress möter skeende på parkeringen; trasiga människor, droghandel, de som är på väg hem efter dagens arbete. Det är skymning. Skarpa strålkastarljus mot de stigande nattmörkret. Det är som modern amerikansk fotokonst eller från något av Edward Hoppers distinkta verk, som snapshot från den stilla verkligheten.
Upphäver tyngdlagen. Göteborgsoperans Danskompani upphäver inte bara tyngdlagen, de är också motoriska utan gränser.Som i ”Cross”. Foto: TILO STENGEL
Med Alejandro da Rochas elektroniska, suggestiva, utfrätta musik växer intensiteten. Med den också skeenden på scen. Nära nog hela ensemblen förenas i en otroligt snyggt koreograferad dans med kundvagnarna, som ur någon scen från någon Ester Williamsfilm.
Genom hela ”Cross” finns en utstuderad dramaturgi, där plötsligt de inhängande staketen öppnas till Nina Simones starka ”Sinnerman”. Som om dansarna illustrerar något slags frihet, fria från köphetsens och vardagens bojor. Allt är böljande symmetriskt, rytmiskt skickligt och över hela ”Cross” med en kroppskontroll som är hisnande. Dansarna upphäver inte bara tyngdlagen, de är motoriska utan gränser. Det är outsläckligt fascinerande.
Samspel. I ”Spirit willing” är det inte bara ett ljuvt samspel mellan dansarna och musiken utan också James Proudfoots briljanta ljusdesign. Foto: TILO STENGEL
I David Raymond och Tiffany Tregarthen (den sistnämnda även kostymdesigner) verk ”Spirit willing” utgår man från den ensamma individen. I ett fantastisk spel med ljusdesignern James Proudfoot – något av det läckraste jag har sett på scen – möter vi Zander Constant ensam hukande under strålkastare som stryker ovanför honom. När övriga i ensemblen smyger in från och ur skuggorna sömlöst är det som en hop mobbare. Men i spelet mellan solitären och kollektivet uppstår någonting berörande, en känsla av gemenskap och tillit. Det finns scener som skickligt iscensatta att det inte bara ser ut som dansarna svävar utan som om de också kommer ut från ingenting. Det är ett trick värdig Joe Labero, gjort med en bedräglig enkelhet och känsla för rytmens säkerhet i en poetisk rörelse.
Jo, återigen går man från Göteborgsoperan med en känsla av tacksamhet över att ha ynnesten att få uppleva så enastående stark nutida dans som den som Danskompaniet bjuder.
”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, världspremiär 11 oktober 2025. denna recension baserad på föreställningen 29 oktober.Spelas även 2 och 5 november.
”Cross”:
Koreografi: Antonio de Rosa och Mattia Russo.
Kompositör: Alejandro da Rocha.
Musik även från Nina Simones ”Sinnerman”, Mr Misters ”Broken wings” och ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” ur Mozarts ”Trollflöjten”.
Scenografi: Amber Vandenhoeck.
Kostymdesign: Luca Garini.
Ljusdesign: David Stokholm.
Medverkande: Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Valentin Durand, Victor Duval, Clàdia Gil Cabús, Viola Esmaralda Grappiolo, Da Young Kim, Ivo Mateos, Dominci McAinsh, Augist Palayer, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urges, Johanna Wernmo, Xavier Williams och Joonatan Zaban.
”Spirit willing”:
Koreografer: David Raymond och Tiffany Tregarthen.
Kostymdesign: Tiffany Tregarthen
Videodesign: Eric Chad.
Ljusdesign: James Proudfoot.
Kompositör, arrangemang och musikval: BranislavJanošević.
Medverkande: Olivia Blanche, Zander Constant, Miquel Duarte, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Ange-Clémentine Hiroki, Jiwan Jung, Victor Ketelslegers, Adam McGaw, Einar Nikkerud, Anna Ozerskaia, Aishwarya Raut, Duncan Schultz, Danielle de Vries, Josephine Weise och Amanda Åkesson.
Verken är skapade i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans Danskompani.
kaimartinblog 